tisdag 30 april 2013

Dagens Musiktips - Shoraiders

Idag vill jag passa på att presentera ett fuzzigt band med mycket charm och hjärta från vårt östra grannland.  
Shoraiders är en kvartett som kommer från Tampere i Finland och levererar svängig fuzz från Finlands snööknar som man blir riktigt glad av.
Musiken röjer gott och tungt, och även om det engelska uttalet i sången kanske inte är klockren så ger det snarare egen karaktär till musiken. Påminner lite om det Grekiska bandet NightStalker, förutom att då att Shoraider har en kvinnlig frontfigur förstås.





Dessutom så kan man köpa deras sprillans nya debut EP, som släpptes i Mars, digitalt på Bandcamp för det facila priset, name your price.

Grattis!! Willie Nelson - Kungen

Idag tänkte jag passa på att hylla två kungligheter.

Först ut blir Willie Nelson, en av countryns okrönta konungar, som idag fyller respektingivande 80 år. Flitig låtskrivare både åt sig själv och andra och med en livsstil som kunde hedra vilken rocker som helst. Här nedan gör han en Pearl Jam cover tillsammans med sin son.










Sedan har vi vår egen konung, Hans Majestät, Karl den 16:e Gustaf, eller chefen som jag en gång haft förmånen att kalla honom. Han fyller 67 år idag. Han kanske inte har gjort så mycket för själva musiksverige, men han är en rackare på att berätta dåliga vitsar. Gott nog!





måndag 29 april 2013

Stoppa Pressarna! Första låten från The Quill

Det kanske inte kan räknas som en nyhet längre, men i Lördags kväll var det världspremiär för första låten, "Freak Parade", från The Quills kommande platta Tiger Blood , P3 Rock. Den öppnade timme två så det betyder att man hittar låten ganska lätt 1 timme in i programmet. Did I Tell You That it sounds amazing!


Lyssna: Musikguiden i P3 : Rock 20130427 22:05


Kom ihåg att boka ert eget ex av plattan innan den här mannen lagt beslag på allt "Tiger Blood" som finns.


söndag 28 april 2013

Ghosts färdplan mot framtiden.

Att personerna bakom maskeringarna i Ghost inte är några dumhuvuden råder det knappast något tvivel om.
Ju mer man ser av Ghosts lanseringar så blir man bara mer och mer nyfiken på hur mycket som dom har planerat? Visst, påvens avhopp får man väl kanske avskriva som en lycklig slump för bandet, men det finns ett otaligt andra tecken på att det finns mer än en tanke bakom vad bandet levererar. Förutom det faktum att dom själv just har sagt att man har långsiktiga planer.

Senaste exemplet, runt nya skivan har gruppens intervjuer ofta kretsat kring religionens förtryck av kvinnor och ofta då vad det gäller det sexuella. Att man dessutom, häromdagen, lanserade sin senaste limiterade box, just riktad till kvinnor. En vad man skulle kunna säga, kvinnofrigörelse box designad för att hjälpa kvinnor att kasta av sig det patriarkala ok som religionen och det traditionella manssamhället gärna lägger på deras axlar.

Dock undrar man vad tanken är med att den inkluderade T-shirten i boxen endast är i mans-storlekar?


Tänk den som fick vara en fluga på väggen under bandets möten där framtidsplanerna stakas ut. Det skall hur eller hur bli väldigt spännande att se hur bandet fortsätter att navigera mellan trendkänsliga hipster-recensenter och gemene man i deras framtida seglats på de ockulta musikvärldshaven. Så länge dom fortsätter att leverera bra musik och en intelligent och spännande förpackning så har dom i alla fall mig på sin sida.

lördag 27 april 2013

Grattis!! Ace Frehley

Idag fyller mannen med det smittande garvet och den rykande gitarren, "Space" Ace Frehley 62 år.

När det kommer till denna typen av legendarer inom rocken så är det väl inte mycket man kan säga mer än just grattis! Kiss var inte det första hårdrocksband som jag började lyssna på, även om dom var ganska tidiga. Men dom kom att bli ett av de band som jag till slut snöade in mest på, som jag skrev om här på Peter Criss's gratulation.

fredag 26 april 2013

Live Plattor to live for...

Live plattor är ett ämne som stötts och blötts otaliga gånger runt om The Internetz, så varför inte en gång till.

En gång i tiden hade jag en väldig förkärlek till Livealbum, inte riktigt lika mycket nu som då, men det finns ett antal skivor som verkligen lyckats hålla en kär plats i mitt hjärta. Ingenting konstigt, de flesta av skivorna dyker upp på de flertalet topplistor över liveskivor, med undantag för Gasolin, Ulf Lundell och Magnus Uggla som inte är fullt lika internationellt gångbara. Skivorna presenteras inte i någon speciell rangordning utan bara lite slumpvis som jag känner för..

Gasolin -Live I Skandinavien, var nog den första Liveplatta jag stötte på som ung tonåring överhuvudtaget. Den snurrades flitigt hemma hos polaren Mike i Mönsterås under det tidiga 80-talet, där jag bodde i stort sett varje helg under större delen av tonåren, eftersom det var ett par mil mellan Oskarshamn (där jag egentligen bodde) och Mönsterås (där jag föredrog att vara), busstrafiken på landet lämnar en hel del att önska.




 Även Magnus Ugglas - Godkänd Pirat - Live tillhörde en av de tidigare liveskivorna jag fick mig till livs. I det sammelsurium av musik som flödade runt i början när man försökte hitta sin musikaliska identitet, så var Uggla en av de första rockidoler jag fick. Skivan snurrade även den flitigt hemma hos Mike.Tyvärr var det nog denna skiva just den sista av hans skivor som kom att betyda riktigt mycket för mig, även om jag fortsatt gillar Uggla, både det senare och givetvis det tidigare materialet. En annan sak, trots att det handlar livematerial, så var det nog sista låten på skivan, "Sommartid", som grep mig mest, trots att den inte är live.

Inkörsporten till allt vad Blue Öyster Cult heter, som sedan snabbt blev en viktig del av mina favoritgrupper, kom genom sista spåret, "Born To Be Wild" på deras "On Your Feet Or On Your Knees". Hur det kommer sig att låten som är den naturliga öppningen, med sitt presentationsutrop, även om det är en cover, hamnat sist på skivan har jag ingen aning om? Det enda jag med säkerhet vet att det var Mulle från N.J.B. som spelade den för mig första gången, och det är jag evigt tacksam för. Vilket resulterade i att Mulle fick låna ut hela sin BÖC samling för kassettkopiering.


Mulle var en stor inkörsport överhuvudtaget till mycket av den tidiga hårdrocken, eftersom han ägde den mest imponerande skivsamlingen jag dittills stött på. Han introducerade självklart  även Rush, som han hade en diger samling av och det första jag hörde med dem var "2112" och mer behövdes inte. "All The World's A Stage" är en ren klassiker i sin genre, om inte annat för Neil Pert's  episka trumsolo.




En Livealbumspresentation skulle ju aldrig vara komplett utan Black Sabbath's två inledande mästerverk, "Live At Last" och "Live Evil". Dio skivan är den som jag föredrar av dessa, då den innehåller sån brutal tyngd och mörkret på Dio låtarna inte är att leka med.


AC/DC är ett måste på en sådan här lista. Ett av dom klassiska livebanden. Deras första liveplatta, "If You Want Blood", som speglar bandet när dom är som bäst. Nästan. Inspelad strax innan dom släpper sin milstolpe och Bons sista skiva "Highway To Hell" Ett uppkäftigt, busigt och fortfarande hungrigt band, frontat av den dynamiska duon, Bon och Angus.





Tidernas största grupp är enligt mig Led Zeppelin. Deras mest kända live album är väl egentligen "The Song Remains The Same", vilken i ärlighetens namn är den jag lyssnat mest på, men i samma ärlighets namn så tycker jag att "How The West Was Won" är bättre och visar upp ett mycket vitalare band. Den får jag nog lägga upp på önskelistan helt enkelt.

Ingen rockare har väl kunnat undgå Kiss båda liveplattors, Alive! och Alive II, betydelse, både för gruppen i sig och för live album som sådant. "Rock And Roll All Nite" i live versionen var första låten jag hörde med Kiss och den tog mig med storm. Därefter blev mina tonår inramade med Kiss i många år.


Motörhead är nog ett av de band som jag sett live flest gånger själv, om man borträknar N.J.B. och The Quill. Kanske Europe kan ligga före också, men där kan man snabbt konstatera att eftersom jag inte kommer ihåg alla deras spelningar så kanske dom inte räknas? :-) "No Sleep 'til Hammersmith" är en klassiker. Jag tycker det är extra med både Motörhead och Kiss att jag har haft chansen att se dem med min konsertgalna dotter.




Har man sagt Motörhead får man säga Hawkwind. Det första riktigt psykedeliska band jag började lyssna på var nog Pink Floyd, men eftersom Motörhead dök upp på min musikhimmel var steget inte långt till Hawkwind som kommer in som god tvåa och mer psykedeliskt än så får man väl leta efter. Här är "Space Rituals".




Ännu en dubbelpresentation, Judas Priest. Två plattor som nästan visar två olika band. "Unleashed In The East" som får representera den gamla eran med hårdrocksbandet som håller på att kliva in i Metal scenen och "Priest..Live" som visar att fullfjädrat Heavy Metal band. Båda plattorna är bra, men jag föredrar Unleashed.

Iron Maidens "Live After Death" är riktigt bra. Gruppen har gjort fler bra Live skivor efter denna, men som vanligt finns det en extra nerv på de första liveplattor ett band levererar. Alla som sett Maiden vet vilka publikdomptörer dom är och att även deras sämsta är oftast bättre än det mesta. Iron Maiden var dessutom den första konsert som vi tog med vår dotter på, när hon var 10 år. Fast den otacksamma ungen höll på att somna i sätet. :-) Inte hennes favoritband med andra ord.



Queen! Live Killers. Vilket band, vilken platta. Ännu ett av alla band som Mulle satte på musikradarn och som sedan hängt med ända in i kaklet.









UFO, "Strangers In The Night" med en Michael Schenker i högform och på denna skivan hittar man en av de mest klassiska livenumren någonsin. "Doctor, Doctor. Finns inga möjligheter att sitta still när den sätter igång.


Whitesake, "Live In The heart Of The City", ännu en kultförklarad platta som blev inkörsport till ännu ett band som blev väldigt viktigt för mig. Skulle tro att detta är den live skiva som blev den första jag själv ägde. Levde länge på kassetter inspelade hemma hos polare innan jag till slut fick mig en tvättäkta vinylsvarv. Men så kan det vara när föräldrarna resonerar som så här. -Vad skall du med skivspelare till, du har ju inga skivor? Fast det var ju det enklare problemet att lösa. :-) Men det är en annan historia.
Deep Purple, "Made In Japan". Självklar kan man tycka om man gillar Deep Purple. Jag gillar Deep Purple, men i början kunde jag av någon anledning inte riktigt ta till mig skivan. Det var ganska många år efter att jag hört den första gången som den svängde och polletten ramlade på plats.






Ännu ett fynd gjort i Mulles skivbackar, och ännu en gång var det faktiskt just live skivan som fick mig att börja lyssna på gruppen. Nazareth, "It's Naz" bjöd på tidernas svängigaste och raspigaste version av "Cocaine" och sedan var det kört. Så tänk på det barn, man behöver inte prova knark för att det skall vara beroendeframkallande. Som så många andra band, så tappade jag intresset för dem när dom gick blev powerballadbandet numero uno. Missförstå mig rätt, jag älskar en bra ballad, men inte bara ballader. Deras gamla material står sig dock otroligt bra fortfarande.



En Svensk Live klassiker från en av Sveriges största artister enligt mig, Ulf Lundells "Natten Hade Varit Mild Och Öm", och med tanke på vilka kvalitetsartister vi producerar i detta lilla land, så är det ett gott betyg. Hittills har jag bara sett Ulf live en gång på Skansen, om man inte räknar med att dela hiss med honom på Arlanda. Dock vet jag inte hur många gånger jag nästan sett honom. Ni vet, när man är på väg men festen på parkeringen utanför är lika bra den. Till exempel, var jag rätt full och god utanför Borgholms slottsruin den sommarnatt när en minst lika tankad Ulf gör skandal på scenen någon gång 85/86.

Så, då har vi äntligen kommit fram till slutet av denna lilla presentation och vi slutar med en bang. Gruppernas grupp, Thin Lizzy gjorde givetvis Liveskivornas Liveskiva, "Live And Dangerous". Punkt! Jag tar även med "Lif(v)e", som kanske inte är lika extraordinärt bra, men som tillsammans med första liven ändå ramar in bandets karriär på något sätt. Och finns bara Phil Lynott med så är det redan där kvalitetshöjande.


Det finns givetvis fler underbara Livealbum, men just dessa har betytt lite extra. Fasiken nu blev jag sugen på att vältra mig i Live inspelningar igen... Eftersom jag inte längre har så många av dem i min ägo längre är det är skönt att de flesta av skivorna som är listade här finns på Spotify.

Önskelistan - Guinness Chips

Whoho! ibland är gudarna vänligt inställda och ler mot en. Har ända sedan min första, och tråkigt nog enda, resa till London varit svårt förtjust i Guinness. Innan denna resa drack jag inte mörkt öl överhuvudtaget, men efter min första pint Guinness var det kört. Slutade med att frugan och jag tillsammans med ett par andra törstiga Svenskar tömde hotellets Guinness-kran på knappt en vecka. Vet inte hur mycket det var i tankarna från början, men det kändes ändå bra och därmed öppnades en helt ny värld av ädla drycker för mig.

Därför känns det som ett måste att prova denna chipspåse från Burts, om man lyckas komma över någon. Som av en händelse, skall frugan och dottern till London om bara ett par veckor....

Dagens Musiktips - Black Bonzo

Eftersom releasen av Gin Ladys kommande skiva "Mother's Ruin", som jag verklien ser fram emot, börjar närma sig så tänkte jag att det var på plats att damma av en gammal Black Bonzo låt som riktigt dryper av ett Uriah Heep när dom var som bäst. Gutt å De´!


torsdag 25 april 2013

Recension - Jensens Böfhus

Normalt är det ju musik som hamnar här bland recensionerna, men efter ett besök på Jensens Böfhus i Tisdags, så kände jag att jag var tvungen att lätta lite på trycket.


Det var konsertdax för familjen, vilket brukar betyda att vi går och äter något innan. Eftersom ungarna gillar just Jensens händer det att vi hamna där om någon av dem är med. Denna gång var det frugan och sonen som skulle på Justin Bieber och jag skulle iväg till dotterns skola för att avnjuta deras sångafton. Det vill säga vi släntrade in, jag, frugan och sonen, på Jensens vid Vasagatan.

Det var ganska mycket folk redan från början, vilket sällan är ett gott tecken någonstans, men man kan tycka att ett ställe som Jensens, som är lite av en köttfabrikernas snabbmatsrestaurang, att det borde nog funka bra. Kan man tycka. Dessutom tyckte vi att vi hade rätt gott om tid.

Det började ändå rätt bra. Eftersom frugan och jag är GBP opererade båda två och har mathållning som möss nuförtiden, så var det helt ok att dela på en portion. Så långt så gott. Vi beställde en bra köttbit att dela på.
Sonen som snart fyller 13 och stundom äter som en hel karl, beställde en meny bestående av förrätt, huvudrätt och efterrätt.

Allt vi åt var riktigt gott, dock kan jag nog tycka att man hade kunnat besvära sig med att ge frugan och mig en extra tallrik så vi själva kunnat dela upp vår portion till två, eftersom det verkar som om det inte gick i köket.

Men det största problemet var ändå när det blev dags för efterrätten. Eftersom serveringen fram till den inte gått så blixtrande fort, så började tiden rinna iväg för oss, men ännu var det inte panik. Dock visade det sig att det skulle vara svårare att få fram en belgisk våffla med lite mjukglass, för här verkade serveringen ta ett tvärstopp. Kaffet kom in fort och det hanns drickas ur och vi hade under tiden det tog för efterrätten att dyka upp hunnit med en hel kanna. Som sagt, någon våffla syntes inte till. Nu började det bli riktigt tight om tid, så vi ropade på personal och påminde om våfflan och bad dessutom att få betala.

Betala gick bra, men fortfarande ingen våffla. Efter flera påstötningar kom faktiskt våfflan in precis när vi i sista sekunden höll på att ta på oss ytterkläderna, så sonen han faktiskt ta en tugga innan vi blev tvungna att lämna etablissemanget och skynda söderut.

Behöver jag tillägga att detta var första  gången på bra länge som vi inte lämnade någon dricks. Ja, jag vet, Jensens tillhör kanske inte de kreddiga krogarna med bäst rykte, men man vill gärna ha en viss service ändå och det var verkligen inget vi kände att vi fick denna kväll. Tackar!

Dagens Musiktips - Lemmy

Det var länge sedan det var någonting om Lemmy här på Spader Ess. Därför tänkte jag vara först i världen med att bjuda på en låt från Motörheads kommande platta. Lite hårdare än vanligt... Håll i hattarna för nu åker vi...





Nä, jag bara skojar. En gammal cover av "Stand by Me" med Dave Lombardo på trummor. Ibland behöver det inte vara mer än så för att man skall få en liten stunds njutning...

onsdag 24 april 2013

Dagens Musiktips - The Crystal Caravan

Först tänkte jag skriva en recension på detta underbara band The Crystal Caravan. Men eftersom Rebellängeln redan gjort det så bra och jag bara kan stämma in i det han säger så väljer jag att länka till hans eminenta recension och i övrigt bara stämma in i hyllningskören runt detta mäktiga band. Och fortsätta förundras över hur mycket bra musik detta lilla land kan producera.

Sedan Rebellängels recension så har dock hela plattan kommit ut på Spotify, så det är bara att lyssna och njuta. Det finns bara en sak som jag kan klaga på när det kommer till denna skiva och det är längden, eller rättare sagt bristen på längd. Den är verkligen i kortaste laget, särskilt när den nu är så här bra. Man vill bara ha mer.
Mycket Mer!


tisdag 23 april 2013

Recension - Dynamite : Lock N Load

All 70-tals influerad musik har inte dragen av introvert Black Sabbath eller bluesbaserad garagerock, som annars kan vara lätt att tro när man hört de släpp som gjorts inom retro rocken de senaste åren. Det bevisar om inte annat Svenska Dynamite med sin debutplatta "Lock N Load".


Nä, gruppen rör sig mer i partyzonen runt boogierockande AC/DC, Krokus och Rose Tattoo, alla band som jag gillar skarpt. Och med Mattis sång som ligger ruggigt nära just Bon Scotts, så är det väl inte helt underligt att man jämförs med just mästarna inom genren. Och liksom de Australienska förlagorna så arbetar man med sväng, röj och bredbent framskjutna höfter. Att man dessutom har ett bandnamn som direkt för tankarna till AC/DC's klassiker "T.N.T" minskar inte heller beröringspunkterna och det tror jag inte heller är meningen utan snarare en hyllning.

Det är inte så mycket att säga om musiken egentligen. Det är tight bluesig boogierock direkt ur mallen. Texterna följer även dom ramverket för genren. Man kan inte hitta några direkta försök till förnyelse, man lånar friskt av de förlagornas patenterade tricks och man gör det rätt bra. Man skulle kunna se det som uppföljningsplattan till "Highway To Hell" som Bon Scott aldrig fick chansen att göra. Och när man väl har låtit den första chocken lägga sig och slutat skrika plagiat, så kommer i alla fall jag till insikten att det är rätt skönt, jag gillar det. Efter ett antal lyssningar kan jag bara säga att det växer, och för alla oss som älskar just Bon, så blir det nästan som ett kärt återseende. Och det är inget dumt betyg.
Särskilt som jag själv inte kan påstå mig vara något större fan av den nya vågen av liknande musik, med Airbourne och Bonafide i spetsen, jag tenderar att hålla mig till gamlingarna i detta fallet. Hittills i alla fall. Men en sak är säker, Dynamite har alla möjligheter att lägga sig i den toppstriden om man förvaltar sin (Rock n) roll väl. Och visst finns alla komponenter som behövs, musiken är där, dom har looken (man satsar på en klar bikerfeeling) och jag misstänker att dom kan vara ett riktigt röjigt och skönt Liveband. Dessutom är dom ju från Småland, så vad kan egentligen gå fel?


 För den som vill se dem live här i huvudstaden så spelar dom på Roq den 27:e April.



 Här är deras video till låten Lock N Load, som inleds med ett bankrån. Detta ledde till att man lyckades bli nyhetsstoft, när man lyckades starta ett regelrätt polisuppbåd för att folk trodde att det var ett äkta bakrån. Även det passar in väl i paketeringen, viss reklam går inte att köpa för pengar. :-)



Sammantaget en riktigt skön debut. Särskilt om man lyckas förlika sig med likheten till AC/DC, så har man en här en pärla till förfesten. Blir intressant att följa hur det går för Dynamite.

Den Torra faktan:
------------------------------------------------------------
Line-Up
Mattis Karlsson - Sång/Gitarr
Sebastian Hed-Plikas - Gitarr
Jonas Hagström - Trummor
Adam Butler - Bas

SkivaLock N Load 
  1. Bullseye
  2. Stone Heart Rebel
  3. Lock N’ Load
  4. Work Hard For The Money
  5. Gone Wild
  6. Diamond Vagabond
  7. Wild Wild Woman
  8. Midnight Lady
  9. Streetfighting Blues
  10. Ain’t Like YouDynamite

Skivsläpp: 2013
Skivbolag: Denomination Record
Hemmaort:Sverige

Facebook
Hemsida


Support The Bands That You Like!!

måndag 22 april 2013

Önskelistan - Hörlurar igen


Länge sedan det var ett nytt inlägg under rubriken Önskelistan som inte varit dryckesrelaterat, så nu är det äntligen dags.

Eftersom jag har en förkärlek till trä genom mitt träsmidande, så kan jag inte annat än älska dessa hörlurar från LSTN.Att man dessutom gör lurarna från återvunnet trä och att man för varje sålt par så går en summa av inköpspriset till organisationen Sound Seekers som är en organisation som hjälper hörselskadade barn, framför allt i 3:e världen.

Både bra ljud, snygg design och goda gärningar i ett. Lite som ett Kinderegg, fast det får man väl inte säga eftersom dom är förbjudna i USA.






Hur eller hur, ni vet vad som gäller: GE MIG NU!



Apropå Kinderegg och USA


söndag 21 april 2013

Grattis!! Iggy Pop

Idag hyllar vi Punkens gudfader, Iggy Pop som fyller 66 år idag.

Still going strong och lika aktuell som vanligt!














Här en liten videoinför nya skivsläppet som visar hans problemtyngda vardag.

Lika som bär

Ännu en gång är Håkan Hellström albumaktuell, och då dyker han ju som sig bör upp lite varstans för att promota sitt album.Men kära läsare, däremellan tror de flesta att han chillar i Göteborg, Helt fel! När han inte är ute på Turné eller blir intervjuad om sin nya skiva, så är han bonde i Danmark och kallar sig Frank Erichsen? Han har dessutom ett eget TV-program, Bonderøven eller 100% Bonde som det heter i det lite mer känsliga Sverige. Eller om det är tvärtom?



lördag 20 april 2013

Grattis!! Emil Öhman

Idag passar jag på att gratta Emil Öhman även känd som Strappado som är hjärnan bakom en hel del kulturgärningar i form av webbsidor, däribland Rare & Obscure Metal.

Grattis!!

fredag 19 april 2013

Recension - Spiritual Beggars : Earth Blues

Whoa! Svensk retrorock bara fortsätter att rocka, för att inte tala om att det svänger!  
Spiritual Beggars är tillbaka med sin senaste giv, "Earth Blues". Och dom gör det verkligen igen. För att ha karaktären sidoprojekt, så är dom ett förvånansvärt långlivat sådant med en lägsta nivå som är ruggigt hög, men det är väl inte så konstigt med den laguppställningen som bandet erbjuder. Idel bra CV på ingående musiker så att säga.

Har man minsta förkärlek för 70-tals osande rock med rejäla doser själ inbakat i varje uns, så är man hemma här.Det osar av referenser till klassiska arenarockare från förr. Whitesnake, Black Sabbath och Deep Purple ligger nära till hands om man nu ändå måste ha referenser. Dock lyckas tiggarna vrida det ett extra varv och göra att det låter både piggt och eget. Till skillnad mot många andra band som rör sig i denna våg av reromusik så får vi dessutom här en produktion som känns väldigt modern.

Det sveper från stillsamt och melodiskt till galopperande riff-kavalkader, alltid med Per Wibergs maniska hammond som inramning. Apollos röst lägger därtill samma kvaliteter som Coverdale, Gillan och Dio gjorde när dom var som störst. Kraft och själ! Musiken är tung och gungande rock som ger sig ut jazziga och funkiga avstickare som om inget vore mer naturligt.

Låtarna i sig är riktigt bra hantverk. Snyggt uppbyggda och bra texter överlag. Musicerande på hög nivå från alla inblandade. Musik som får en att vilja upp och hoppa och gör en glad helt enkelt. Musik som lyfter själen på en gammal hårdrockare.


Denna skiva ligger så här långt väldigt bra till för att hamna på en topp placering när året skall summeras. Favoritlåt? Jag måste nog fega och säga allihopa. Hade jag hållit på och lallat med poäng hade det blivit höga sådan, men det håller vi oss ifrån. Det är bara ta mig på mitt ord när jag säger att det är sjukt bra.

Dock har bandet något av en skämsstämpel för mig, ja det är inte bandet i sig som skall skämmas,  utan mer jag själv. För trots att jag gillar bandet och har gjort det under en längre tid, så är det aningen tomt med skivor av dem på min skivhylla, med tanke på hur många dom hittills gjort. Jag kan inte ens skylla på Spotify, eftersom SB har funnits på min radar längre än så. Men det går j alltid att ändra på... (noterar på önskelistan)

Så min uppmaning till alla därute är att se till att köpa denna skiva, det kommer jag att göra, du kommer inte att bli besviken. Passa dessutom på att slanta upp den extra tian om du köper CD:n så att du även får med det extra livematerialet också.


Den Torra faktan:
------------------------------------------------------------
Line-Up
Michael Amott - Gitarr
Apollo Papathanasio - Sång
Ludwig Witt - Trummor
Sharlee D'Angelo - Bas
Per Wiberg - Keyboard, sång


Skiva: Earth Blues
    1. Wise As a Serpent
    2. Turn the Tide
    3. Sweet Magic Pain
    4. Hello Sorrow
    5. One Man’s Curs
    6. Dreamer
    7. Too Old to Die Young
    8. Kingmaker
    9. Road to Madness
    10. Ead End Town
    11. Freedom Song
    12. Legends Collapse

    Skivsläpp: 2013
    Skivbolag: Inside Out
    Hemmaort:Sverige

    Facebook
    Spotify
    Hemsida


    Support The Bands That You Like!!

    Stoppa Pressarna! The Quill + Rocknytt Lajjv Agency

    Inte nog med att Roger fyller år idag, The Quill har även skrivit avtal med den nya boknings agenten Rocknytt Lajjv Agency som skall agera med Skandinavien som spelplan. Grattis till dem båda!


    Och lyckas man i och med det se till att The Quill får lite fler bokningar på hemmaplan så blir ingen gladare än jag. Kör hårt!

    Grattis!! Roger Nilsson

    Idag fyller Roger Nilsson, Mr. baseman i excellenta The Quill, år. Sisådär en 40 år om jag inte är helt ute och åker.

    Han har förutom att lägga basmattor för The Quill, varit flitig och kunnat ses på tiljorna med bland annat Arch Enemy, Firebird och Spiritual Beggars.

    Högaktuell med The Quills nya skiva samt det spännande körprojektet i Gävle med Hille Kyrkokör.

    Grattis Mannen!

    torsdag 18 april 2013

    Vinyl återfall med Ghost

    Då har man krupit till korset då, det upp och nervända i detta fallet, och inhandlat den första vinylskivan på ungefär 15 år. Jag ser väl inte detta som någon direkt nystart på mitt vinylsamlande, men när nu Ghost släppte en så otroligt vacker utgåva av sin senaste skiva, så kunde jag helt enkelt inte låta bli.

    Först och främst, så tycker jag att musiken på plattan är ruggigt bra. Musik som växer för varje lyssning. Lägger man därtill just den genialt snygga förpackningen av vinylen som dessutom bara kostar 20 kronor mer än CD:n, ja då är det inte ens lönt att försöka stå emot.
    Jag kan inte annat än lyfta på hatten för Linköpingsgastarna som gett ut denna milstolpe. Hoppas verkligen att den säljer bra och att skivbranschen lär sig ett och annat om att skapa mervärde.
    Jag förstår att man på pappret kan tjäna bättre om man ger ut en mindre påkostad skiva, men det kanske är bättre att vinsten är mindre per enhet och att man faktiskt säljer. Skulle jag önska något för att göra denna utgåva ännu mer ultimat, så hade det möjligen varit att det följde med en nedladdningskod för en digital version av låtarna.


    onsdag 17 april 2013

    Vi skall alltid va på turné...

    Det mytomspunna turnélivet. En lockelse för många, både musiker och oss mer dödliga som vandrat i roddarnas fotspår. Häromdagen satt jag och lyssnade på Nazareths - Telegram, för första gången på bra länge och slogs av vilken otrolig låt det är och hur mycket bra låtar det finns om just turné och bandliv. Särskilt på 70-talet känns det som det kom väldigt många bra låtar i denna genre och vissa band var flitigare än andra.

    Alltså har vi många bra låtar som handlar om Turné livet och att vara med i ett band i alla dess olika skepnader, och det är väl inte så konstigt, eftersom flitigt turnerande är en stor del av ett rockbands vardag om man vill bli stor. Turnerande kan väl både vara himmel och helvete, på många sätt för ett band och deras road crew, men för det mesta ett måste, som vi fans är tacksamma att dom står ut med.

    Därför vill jag genom denna Spotifylista, med låtar som kretsar kring att var i ett band och ute på Turné, hylla alla dessa Road Warriors runt om, som utstår vägens vedermödor och lockelser för att föra showen och magin till oss. Givetvis i Live-version där det går.

    Antar att jag missat hur många låtar som helst till denna lista. Någon som har några fler låtar som borde vara där?



    Givetvis finns det en del låtar som inte finns på Spotify, och det mest uppenbara bandet som gärna skrev om sitt rockenroll liv är väl AC/DC. Så här är ett par låtar från dem.









    tisdag 16 april 2013

    Önskelistan - Onda viner

    R Wines från Australien som tidigare fanns med här på önskelistan med ett vin under dödskalletema. Även om nu solen börjar skina och värma upp vårt avlånga land, och tarmen börjar få sug efter lättsamma drycker, så känner man ibland att man vill något med lite mer tyngd i alla fall.

    Denna vinare har i alla fall tyngd i namnet, hur det är med smaken vet jag ej, men den otroligt enkla och stilfulla etiketten gör att man vill prova.

    Och för den som hellre dricker öl, så har vi alternativet här.

    måndag 15 april 2013

    Grattis!! Samantha Fox

    Ännu en dam som kanske inte direkt klockar in i rockfacket musikaliskt, men ändå bör ses som en cross-over artist. Samatha Fox fyller idag 47 av vilket man direkt kan dra slutsatsen att vi är födda samma år, även om jag väntar ett tag till innan jag ställer till med partaj.

    Cross-over då? Jo, jag tänker det som så, att jag har fått en viss känsla för att det var bland unga grabbar hon nådde sin stora popularitet under 80-90 talet. Och ibland undrar jag dessutom om inte just vi hårdrocksälskande ungdomar med moppe-mustascher var aningen överrepresenterade. Samantha, och i viss mån hennes medsyster i det lättklädda popfacket, Sabrina, hade något som var tillräckligt förlåtande för att vi skulle kunna räcka ut en hand och ta deras dussinpop till våra hårdrockshjärtan och sätta upp deras affischer på väggarna bredvid Lee Aaron och Doro. För skall jag vara ärlig tror jag nog att det mer handlade om bilderna än musiken...

    Jag tror fortfarande att det sitter något klistermärke, från tidningen Okej, på dörren till mitt gamla tonårsrum (numer fars snickarverkstad) med Samantha på, och gräver jag lite bland gamla singlar så kan jag nog hitta en och annan. Dock vet jag faktiskt inte riktigt vad min gamla 3 delade bildskiva med henne tog vägen... För att inte tala om de nostalgiska minnen man får när man tänker på Samantha och TV programmet Solstollarna....


    söndag 14 april 2013

    Grattis!! Richie Blackmoore

    Gitarrguden Richie Blackmoore fyller idag 68 år och även om han varit ute ur hårdrockssvängen under en längre tid så är han fortfarande skivaktuell och släpper i början på Juni sitt kommande album med Blackmoores Night, "Dancer and the Moon".

    Med tanke på vilka andra gamla legendarer (läs Black Sabbath) som släpper skiva samtidigt, så undrar man om det är någon gammal beef som ligger och gror och här skall battlas i skivförsäljning? Jag tror dock jag vet vilka av gamlingarna som kommer att låta fräschast och som står på min egen inköpslista.

    Kan inte säga att jag gillar hans familjeprojekt något vidare, även om jag inte heller hatar det. Det lämnar mig dock väldigt likgiltigt om man jämför med hans insats i klassiska band som Deep Purple och Rainbow.



    fredag 12 april 2013

    Dagens Musiktips - Monster Magnet

    Fredag! Äntligen!

    Med tanke på att jag ännu en gång tar till grepp under bältet och presenterar en video som helt klart är NSFW, så borde jag väl kalla det för Fräcka Fredag istället.
    Brist på andra uppslag kanske kan botas med lite bra musik från Monster Magnet i kombination med lättklädda damer. Det är väl synd att påstå att det bara är inom Hip Hop, Balkan disco och Eurotechno man hittar galopperande sexism, även om det är lättare och man i de fallen fullkomligt missar dimensionen med bra musik. (Här har jag medvetet valt att generalisera stort)

    Monster Magnet - Heads Explode (Uncensored version) from EL FOXO on Vimeo.

    torsdag 11 april 2013

    Konsert - Mumford And Sons, Annexet 2013-04-10

    Tjo vilken afton det blev!

    Jag tror nog att jag fördubblade medelåldern på konserten helt på egen hand, när jag tillsammans med dottern, gav mig in i ett Annexet, som till stor del kunde liknas vid en stereotyp av det hippa söder. Det var många skjortor, välfriserade frisyrer och välputsade skägg här denna afton. När man såg sig omkring i publikhavet kunde man tro att det var något konvent för trendiga mediaföretag. :-)

    Detta var väl egentligen dotterns stora kväll, då Mumfords är ett av hennes absoluta favoritband just nu, och även om jag också gillar dem, så har jag en något begränsad erfarenhet av dem. Dom var dessutom det enda bandet som jag själv hört överhuvudtaget innan och då inte i några jättedoser. Det visade sig dock snabbt att detta skulle bli en extraordinär kväll mycket i Americanans tecken.

    Den utsålda Konserten inleddes av det Kanadensiska bandet Half Moon Run. Som sagt, jag aldrig hört talas om dem innan, ännu mindre hört några låtar. En trio, bestående av Devon Portielje, Dylan Phillips, Conner Molander, som levererar energisk Indie rock med stort hjärta. Det blandades friskt, alt från det spröda till att hamra fram bombastiska låtar med dundrande trummor och ylande gitarriff.

    Stundtals kunde sången vara ensam och känslig för att snabbt svänga om till mäktig stämsång i bästa Simon & Garfunkelanda. Gitarrspelandet flöt från David Gilmour:eskt svepande till rytande riff. Inramat av tunga trummor och fräcka syntar. Stilar blandades hej vilt helt enkelt och levererades med stor energi, trots det lilla formatet som första förband. Jag gillade dessutom sångaren Devons scenstil som hela tiden hamnade i en Bob Marley liknade dans. Jag blev även mäktigt imponerad av trummisen Dylans förmåga att spela trummor och synt samtidigt. Helfestligt! Helt klart ett band som jag tänker lägga på minnet och varmt kan rekommendera.

    Andra band ut för kvällen, Londonbaserade Mystery Jets. Ännu ett Indierockband som jag helt saknade förkunskaper om, även om jag nu så här i efterhand läst på lite mer och finner en hel del andra intressanta detaljer förutom att deras musik var väldigt bra. Bland annat att bandet till viss del består av en far och son relation, mellan sångaren/gitarristen Blaine och gitarr/klaviaturspelande Henry. Musiken var även här mycket bra och svängde lite åt countryhållet stundtals samtidigt som man återigen kunde skönja en viss Pink Floyd influens.

    Så till kvällens "Main Attraction", Engelsmännen i Mumford and Sons. Enda bandet denna kväll som jag faktiskt hört innan, även om det jag hört mest sträcker sig till det jag hört på radio och det som dottern spelat för mig.
    Om nu kvällen fram till nu varit riktigt bra, så tog det härifrån ännu mera fart och tog sig till ännu högre höjder. Röjig Engelsk folkrock i ren Americanaform. Vi börjar med musiken. Det är svårt att göra fel här. Här manifesterar sig samma krafter som gör att det inte går att sitta surmulen på en Irländsk pub, när alla klämmer i folkmusiken. Det är enkel musik som slår an strängar djupt i själen och när man ökar tempot och poppar upp det, så blir det ett enormt gensvar. Extra roligt att ett så tight band som turnerat så flitigt fortfarande kan utstråla sådan genuin spelglädje.

    Lägg till detta ett scenbygge och ljussättning som i sin enkelhet blir helt genialisk. Glödlamps-taket som sträcker sig ut över publiken gör att man får en underbar folkparkskänsla och med hettan av att stå och stångas i det kokande publikhavet gör att man förflyttar denna folkparkskänsla direkt ner till Amerikansk söder, eller varför inte till Red Rock i Arizona där Mumford har gjort en del omtalade spelningar.

    När sedan bandet bjöd in systrarna i First Aid Kit för att framföra deras hit "Lion's Roar" så ökade stämningen ytterligare, för att till slut mynna ut i sista extranumrets fullkomliga extas när båda förbanden, tillsammans med First Aid Kit och Mumfords gick loss i The Bands gamla örhänge "The Weight"

    Summering: En kväll väl värd att minnas! Och för min dotters del, så har tydligen Håkan Hellström petats ner från tronen som hennes bästa live-upplevelse hittills. Mumford And Sons uppfyllde alla våra förväntningar och lite till. Half Moon Run slog Mystey Jets med en noslängd, men inget band var på något sätt dåligt.

    Jag har även läst en av de "proffesionellas" mindre possitiva utlåtande om Mumfordkonserten, nämligen Anders Dahlboms recension i Expressen, och jag kan inte annat än undra om han överhuvudtaget var på samma konsert som jag och dottern? Eller om han satt och drack fulöl i något hörn i stället, och satte i halsen och blev sur, i stället för att galet skutta i publikhavet? Men det kan ju kanske bero på att jag bara är en amatör som dessutom såg ett för mig ganska okänt band för första gången.

    Däremot tycker jag att det allmänna biljettdebaclet inför konserterna vore något som borde trigga alla som kallar sig musikjournalister. För det var aningen konstigt...

    onsdag 10 april 2013

    Konsertdax! Mumford & Sons

    Så, då bär det iväg mot Annexet och Mumford & Sons för lite kvalitetstid tillsammans med dottern.

    Dagens Musiktips - Dead Soul

    Jag har berättat om att Ghost spelningen på Tyrol, förutom ett vansinnigt bra Ghost framträdande, bjöd på ett nytt favoritband, Dead Soul.


    Så då är det väl inte mer än rätt, att nu när bandet släppt sin första video, får agera dagens musiktips. Dead Soul levererar en spännande mix av gammalt och nytt, när dom kokar ihop sin dystopiska undergångsblues. Den syntmättade råbluesen som bandet bjuder oss må vara mörk i sinnet, men musiken i sig brinner med klar låga och kommer att vara ett underbart sountrack till den kommande hösten när deras fullängdare släpps.




    Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...