måndag 21 augusti 2017

Dagens Musiktips : Ethereal Riffian - Afterlight

Ukrainska Ethereal Riffian har i dagarna släppt en DVD som sammanfattar deras karriär så här långt (6 år), i utgåvan Afterlight.

En imponerande utgåva, både musikaliskt och själva produktionen i sig. Musiken i sig är skönt flummig och med sina inslag av djembe och didgeridoo, så får man till en otroligt skön modern hippiekänsla. Tillsammans med de andliga texterna så hamnar vi på en psykedelisk resa genom det inre universumet. Vem har sagt att man måste ha semester för att resa bort? Det räcker med lite transig shoegazing och en avslappnad sinnesstämning ibland. Ett modernt Hawkwind i mitt tycke.



När man dessutom ser den fantastiska handgjorda förpackningen av den limiterade utgåvan (värdigt entry för önskelistan), ja då är det så att jag blir riktigt sugen på att beställa, trots att jag nuförtiden mest försöker hålla mig till att köpa vinyler. Att någon, i dagsläget, gör sig besväret att göra en snygg förpackning, det gör mig både lycklig och varm om hjärtat.





Allt och mer därtill hittar du här:
http://etherealriffian.bandcamp.com/

https://www.facebook.com/etherealriffian/ 

fredag 18 augusti 2017

Recension : The Quill - Born From Fire

Vänta, det här låter bekant!
Självklart blir det något av en promenad ner längs minnenas allé när det handlar om The Quill.
Särskilt när det handlar om The Quill i originaluppsättningen. Det vill säga Magnus Ekwall, Jolle Atlagic, Roger Nilsson och Christian Carlsson.

Att säga att The Quill är ett av landets flitigaste och mest ihärdiga band är väl ingen underdrift, när man ser till deras karriär sett i skivproduktion.
Från starten med den självbetitlade debuten 1995 till nu med den nya åttonde plattan, Born From Fire. Ja det är en imponerande leverans enligt mig, när det gäller ett band som så här på hemmaplan kanske aldrig nått ut till den stora allmänheten. Men så är det kanske inte riktigt lättlyssnad radiorock i riksradiobenämningen som man skapar, utan ett mer bestående arv av skönsvängande rock för själen.

Jag gillar alla sättningar av bandet, men det är en viss magi med originaluppsättningar. Stavas antagligen till viss del som nostalgi.
Det må vara så att bandet stundtals har gått på sparlåga utåt sett, och medlemmarna varit inblandade i en massa andra projekt, men man har ändå lyckats hålla flitens lampa lysande genom åren på "Kuggen" och levererat massor med klassisk och svängig musik. Så också denna gången.


Den som lyssnat på det gamla materialet kommer att känna det som att komma hem en aning. Även om musiken fortsatt är rotad i den bluesiga stonerrocken, så har man svängt sig en aning mot att luta sig mer mot den klassiska rocken.
Lite som om det vore ett kärleksbarn mellan Led Zeppelin och Black Sabbath som vuxit upp med lekkamrater som Monster Magnet och Kyuss.
Magnus sång är som vanligt otroligt stark och vad gäller musiken har man lyckats få till en väldigt snygg balans i mixen som gör att alla kommer fram ordentligt, vilket är bra då det handlar om otroligt duktiga musiker som här tar ut svängarna ordentligt. Måste ge en extra eloge till Roger som har lyckats få till ett riktigt elakt basljud. Att de trommelaar, Jolle, inte heller legat på latsidan under åren står klart då han levererar både sväng och inspirerat trummelummande är rätt tydligt.

Mangans texter är inte alltid glasklara utan oftast som små kryptiska statements än övertydliga historier som växer fram, och jag skulle ljuga om jag sade att jag alltid förstår vad som sägs. Men å andra sidan förstår jag inte allt vad Black Sabbath producerat i textväg heller , men det har inte hindrat mig från att älska dom i alla fall, precis som med The Quill. Och det finns givetvis en charm att inte förstå allt direkt, utan behöva återkomma och söka sina egna tolkningar.

Ser man till låtarna i sig, så  redan från det mäktigt öppningspåret, "Stone Believer", plattans kanske mest direkta låt, som redan från den inledande gitarren sätter det klassiska The Quill soundet vi känner igen från tidigare album. Sedan rullar det på. Stabilt. Över till "Ghosthorse" vars öppningsgitarr och grundriffande, från Chrille, är som en ren kärleksförklaring till Tony Iommis brädbändande. Min egen favoritlåt, "Set Free Black Crow",  har en psykedelisk vibb som smeker mig rätt redan från start. I "Unchain Yourself" hittar vi en låt som är som gjord för stora scener och stort format. Rena rama arenarökaren. Generellt kan man säga att första delen av skivan är mer rakt på, för att gå mot det mer psykedeliska hållet i andra delen.



Jag gillar dessutom att man kan hitta referenser till låtarna på omslaget till skivan, då ett bra omslag blir en stor del i helhetsupplevelsen för mig. Det tillsammans med en urstark platta med gamla kompisar, ja då blir det 4 blytunga Ess av 5. Och som jag sade tidigare, det är en skiva som tjänar på att höras flera gånger, så med tiden kan den växa ännu mer.
Välkomna tillbaka på banan bröder! Ni har varit saknade.




Sammanfattning:
Betyg 4/5

Favoritspår: Set Free Black Crow
Skivbolag: Metalville Records
Release: 25:e Augusti 2017

For More Info Visit:

Magnus Ekwall: Vocals,
Jolle Atlagic: Drums,
Roger Nilsson: Bass,
Christian Carlsson: Guitars

Låtlista

1. Stone Believer
2. Snake Charmer Woman
3. Ghosthorse
4. Keep It Together
5. The Spirit And The Spark
6. Skull & Bones
7. Set Free Black Crow
8. Electrical Sons
9. Hollow Of Your Hand
10. Unchain Yourself
11. Revelation
12. Metamorphosis

torsdag 17 augusti 2017

Önskelistan - Mysig brasa

Då jag själv saknat lite variation här på bloggen ett tag tänkte jag försöka blåsa lite liv i gamla teman, så därför börjar jag med den gamla önskelistan.

Nu när det vankas mörkare tider så är det ju mysigt med en brasa. Så för att förhöja stämningen kan man ju passa på att pimpa sin öppna spis (gas) en aning och vad passar då bättre än dessa"Firepit skallar" från Myard.
Tänk att sitta vid sin egen härd och fantisera om att värma sig vid sina fallna fienders brinnande skallar.
Jag ser dessutom en viss utvecklingspotential på temat. Till önskelistan behöver jag bara lägga en gasdriven öppen spis.... Men det är ju detaljer...





onsdag 16 augusti 2017

Blast From The Past : Demon

Ett band som hängt med mig länge är Brittiska Demon. Den första plattan som jag hörde och som golvade mig rätt hårt var faktiskt The Plague. Den plattan och kanske dagens låt "Blackheath" är liksom inkörsporten till deras fantastiska värld.
Tog inte lång tid efter det som jag snabbt skaffade de ännu bättre tidigare plattorna, Night of the Demon och The Unexpected Guest, samt att jag fortsatt följa dom en tid, men tappade det lite efter Blow Out. Men jag tycker att det är otroligt roligt att dom fortfarande håller på och deras senaste platta Cemetery Junction från förra året är inte dålig den heller, även om den inte når upp till nostalgihöjderna från 80-talet.


tisdag 15 augusti 2017

Recension : Venomous Maximus - No Warning

Venomous Maximus är tillbaka och det med sedvanlig bravur på sitt tredje album No Warning.
Inga revolutionerande nyheter.
Bandet fortsätter med sin färd längs NWOBHM/Doom stigar, och Higgins mässar fram texterna på sitt sedvanligt sätt. Men något annat behövs inte, när man fortsätter att mejsla fram så sköna  och svängiga låtar. Och det lyckas VM med, och det med råge.

Skivan har ett par spår som sätter sig ganska omgående, men det är efter ett par lyssningar som den faller på plats ordentligt. Så se till att ge den ett par chanser och det finns risk för att du upptäcker en platta som kommer att finnas med dig en lång tid.

Plattan är 8 låtar lång. Jo, jag vet att det egentligen är 10, men eftersom två av dessa är små korta instrumentala "intermissions", så ser jag det som 7 starka låtar och en liten instrumental goding. Plattan går att lyssna på i sin helhet redan nu, men det officiella nedslagsdatumet är den 25:e Augusti.

Betyget blir stabila 4 Ess av 5 möjliga, inget annat är aktuellt när ett band jag redan gillar släpper så här pass starkt material.







Sammanfattning:
Betyg 4/5

Favoritspår: Return Of The Witch
Skivbolag: Napalm Records
Release: 25:e Augusti 2017





For More Info Visit:



Band Members:
Gregg Higgins - Vocals, Guitar
Christian Larson - Guitar
Trevi Biles - Bass
Bongo - Drums

måndag 14 augusti 2017

Polar'n Per ser De Lyckliga Kompisarna på Gröna Lund

DLK, Gröna Lunds Lilla scen 2017-08-14
Gröna Lund 2017-08-14.Jag måste tillstå att jag blir glad av De Lyckliga Kompisarna (DLK). Ett nästan minutprecist entimmasgig på nöjesparkens mindre, fullpackade, scen och 23 låtar senare känns punken så jäkla befriande... och det gör det även fast trallpunksveteranerna i DLK förtjänar både större scen och mer speltid!

Men frågan är om detta format inte passar dem som handsken... punk ska ju vara trångt och småskaligt!

Öppningen sätter tempot direkt. Tre låtar klockar in på runda fem minuter och vi hinner knappt smälta den fantastiska öppningen med öppningsspåret från deras senaste vax med samma titel, "Bara tiden är ny" (2015) innan klassikerna börjar hyvlas av! (se klippet nedan)


Med sitt band har Mart Hällgren (sång, gitarr, ironi) greppet om vad som sker på scen, det regleras med tempot, det kompakta mellansnacket och inte minst med stämsången som lämnas av och an till energiknippet och vapendragaren Roger Reinstam (gitarr).

Roligast är tugget när nostalgi och minnen plockas fram från Scania-åren, eller i den pubertala monologen om alkohol per krona; "Glögg var hett, men den här drycken låg oxå bra till..." påas kvällens kanske tamaste servering, "Kir"...

Mart är en punkkåsör, avslutande "Rysk Bompa" innehåller den moderniserade tolkningen att låten lika gärna skulle gärna kunnat handla om Donald Trump när han sitter och twittrar framåt morgontimmarna, men tugget blir inte allvarligare än så, och det är skönt, för att inte säga befriande att slippa hårdare politisering...

Bäst spår ikväll är oväntat "Sagoland" och mindre oväntat den publikfriande "Dricka sprit och hålla käften". Största jubel kanske dras ner i allsången till trallpunkens nationalsång "Ishockeyfrisyr", eller "hå-hå-hå-hockeyfrilla" och när Asta kasks Dadde Stark kliver fram och avslutar låten med publiken. Dadde spelade förresten med Mart i Ubba en gång i tiden, så det är inte några kors som ritas i taket, även fast det givetvis är kul!


"Dammsugarförsäljareblues" förtjänar även ett omnämnande, mest eftersom låten var tokgrym, precis som verkligheten, när jag behövde köpa en ny dumb-sucker för nån vecka sen. Beröm ska även tilldelas det föredömligt korta Encore-brejket fram mot avrundningen!

Så här kul har DLK inte varit på länge!

Vädergudarna är med dem, Stockholm ligger vackert i sommarkvällen, publiken är med dem, allsången ljuder, lilla scenen lyser vackert med dem och humorn från låttexter och mellansnack smittar av sig tusen gånger mer än snittar med gratisbubbel på en Östermalmsvernissage!

Betyget är fyra starka ess (av fem möjliga) och med lite Kir i kroppen kanske det där nedriga femte esset hade vaskats fram, för det ligger inom räckvidden, så vem vet, vem vet... det kanske kommer senare i år, för det här vill jag se mer av!

/Polar'n Per

Tre starka med DLK:
1. Jävla vilket drag
2. Det är fan en Arkiv X-upplevelse att känna ungdomen blåsas i liv när klassikerna vevas av
3. Mart verkar verkligen trivas!


Set list:
Bara tiden är ny
När Kristoffer spelar flipperspel
Egon
CP framför sin TV (Maiden-riffen noterades)
Dammsugarförsäljareblues
En öl till
Jag vill äga hela världen
Sagoland
Vattengymnastik
Hugos sång
Elvis lever
Ishockeyfrisyr
DLK finns överallt
Kir
Vem behöver nån som behöver nån
Dricka sprit och hålla käften
Troll och häxor

Encore

Allmänt tuff
Livet är hårt
Allmosor
Le som en fotomodell
Dit kuken pekar
Rysk Bompa

Dagens Musiktips : Ruby The Hatchet - Planetary Space Child

Sådärja, då var årets sommarsemestrande över för denna gången. Det har varit riktigt skönt och latheten har stått som spön i backen, vilket kanske har märkts även här. Tur att Polarn Per varit flitig, annars hade det varit väldig stiltje på bloggfronten. Men vi får försöka ta nya tag nu.

Rivstartar med en purfärsk video av titelspåret från Ruby The Hatchet's kommande platta, Planetary Space Child, som släpps den 25:e Augusti. En riktigt bra låt, som gör att jag verkligen skall försöka hinna lyssna in mig på resten av plattan så fort som möjligt. Återkommer om den förhoppningsvis.




Facebook
Bandcamp
Hemsida

fredag 11 augusti 2017

Polar'n Per ser Bad Religion på Gröna Lund

Bad Religion, 2017-08-10 Gröna Lund
Gröna Lund, Stockholm 2017-08-10. Halvvägs in i setter händer något. Det känns som vi får något helt annat efter det. Det som kanske är världens bästa punkgig nästan kör av vägen och man överger sitt kall för att göra en spelning istället för den manifestation man så ståtligt serverar.

Det handlar inte om bandet för de spelar lika tajt som alltid, radarparet Greg Griffin (Sång) och Brett Gurewitz (Gitarr, sång), tillika bandets låtkreatörer, är i toppskick, de övriga likaså, även fast showen som vanligt kretsar kring dessa.

Inledningen är som en häftig dialog med publiken. En röd tråd som pratar om den Amerikanska Messias (American Jesus) som tar landet tillbaka till medeltiden (New Dark Ages) serverat till mjukglass på nöjesfältet, så som Greg säger när han påminner om att det bara var ett ögonblick sen de stod på Gröna Lunds scen senast.

OK, det är kanske lite fritt tolkat, men om man inte kan tolka fritänkaren och huvudmannen i Bad Religion som en budskapsplattform, vem är det då? Det här är punk.

"Do what you want" fortsätter därför logiskt spelningen, men det ger onekligen en kuslig hint om att det handlar om något annat när Greg påar efterföljande låt med att det alltid finns ett nytt mål för den med makt. "Atomic Garden" tillägnas lekkamrater i sandlådan Nordkorea... Det är här bandet är som allra ballast!

Dom drar tråden som en taggtråd genom sin gedigna back-book och låter setter bli som en monolog diskussionstråd med story och moralkakor på ett sätt som jag faktiskt bara upplevt progressiva hårdrockare (tänk typ Queensryche) gjort tematiskt... det är briljant!

Låtvalen kan man därför låta bero... Det är inget Greatest Hits-set som erbjuds. Inte alls! Det är bättre!



Vi belönas momentant för det med en cool upplevelse och temats logiska förlängning "Let them eat their war", samtidigt som jag noterar att publiken står onödigt still... hör dom inte grejen? Kanske är Bad Religions publik lite av just "av" eller "på", så som jag sett deras gig arta sig genom åren, men jag har aldrig sett det här ske... giget är helt lysande, men inte publiken... och det verkar ta ut sin rätt även fast bandet gör sitt för att bjuda till...

När settet fortsätter levereras i bandets höga tempo fortsätter som brukligt ett Gröna Lund-budskap till de som åker Fritt fall. Från scen proklameras att de sannerligen kommer uppleva en del i denna tidsålder innan "Stranger than fiction" hyvlas av. Min puls går definitivt på övertryck vilket på något sätt räddar passagen med "Along the way" och "I want to conquer the world" innan settet peakar med punkens signatur-kliché "Fuck you!"

Dom blir inte bättre än så, även fast temat rasslar på genom staternas bakgårdar (Streets of America) och ett grymt trumspel i "Modern man"... Som brukligt får vi en kärleksförklaring till Sverige som satiriskt kryddas med avrundningen att det är "Our home away from Home", men att det också lider, likt resten av världen, där vi, "the masses of humanity" tyvärr "always gonna suffer" Efterföljande "Suffer", håller stenhårt fokus och det är ett grepp som hålls i även fast handen sen sviktar något i sin enträgna styrka genom "No Control", "Against the Grain" och något haltande, men allsångsbetonade "Recepy of hate"

Som brukligt gör jag noteringar under spelningen och det roligaste händer där, avsides gigget, när rättstavningen, inte helt ogenerat, föreslår "Recept för hare" som ett alternativ till låttiteln och en schysst melankoli som ironisk sanning till nutidens alla haters! Jag måste säga att jag är impad av översättningen min telefon föreslår... den kan sin husbonde!



Tyvärr håller inte fortsättningen ut det tema som målats upp och tyvärr saknar jag klassiker som "Sinister Rogue" och "A Walk" bland många, även fast vi i settets avslutande del får andra, minst lika klassiska låtar, såsom "Los Angeles Is Burning", "Infected", "Punk Rock Song" innan ett kortare brejk och en avslutning som levererar mer eller mindre magiska "The Handshake" och "21st century (Digital boy)" med bandets helylle växelsång som den stora behållningen...

Jag lämnas med en känsla att de inte lyckades bära temat genom settet, att nöjesparkens nedskurna smörgåsbord inte förtjänat punkens glöd, från start till mål och där står jag med en påtaglig känsla att bandets senaste platta från 2013 ("True North") verkligen behöver en uppföljare... Var det hopplöshetens glöd som tog initiativet till slut? Jag vet inte, men jag vet att jag sett en helt OK spelning som förtjänar minst tre starka ess av gem möjliga idag... även fast jag inte kan förklara riktigt varför betyget inte blev bättre...

/Polar'n Per

Tre starka kort med Bad Religion:
1) De är så tajta och fokuserade...
2) Trallpunkarna urfader är här!
3) Medvetenhetens ambassadör är här!

Set list: 
American Jesus
New Dark Ages
Do what you want
Atomic garden
Let them eat their war
Stranger than fiction
Along the way
I want to conquer the world
Fuck you
The streets of America
Modern man
Suffer
No Control
Against the Grain
Recepy of hate
Come join us
Dearly beloved
Anethesia
Los Angeles is burning
21st century (Digital boy)
Generator
Sorrow
You
Punk rock song

Encore

The Handshake
Infected
Fuck Armagedon... this is hell!


fredag 4 augusti 2017

Motörheadfredag

Inför släppet av sin coverpatta, Under Cövers, med Motörhead, så släpper man nu en teaser, en underbart skön Motörheadifierad version av David Bowies "Heroes". Låten spelades in i samband med sista skivan, men det blev Rolling Stones "Sympathy for the Devil" som hamnade på plattan.

Jag brukar få en  något fadd smak i munnen när det kommer till sådana här postuma släpp, men just nu kan jag bara luta mig tillbaka, minnas o sakna. Och njta, för det är en skön version på låten. Hur jag känner för resten av skivan? Jo, jag ser nog faktiskt fram mot den och hoppas att den är gjord med kärlek. Här är i alla fall låtlistan:


1. Breaking the Law (Produced by Cameron Webb) 2008
2. God Save the Queen (Produced by Bob Kulick and Bruce Bouillet) 2000
3. Heroes (Produced by Cameron Webb) 2015
4. Starstruck (Produced by Cameron Webb) 2014
5. Cat Scratch Fever (Produced by Peter Solley) 1992
6. Jumpin’ Jack Flash (Produced by Bob Kulick and Bruce Bouillet) 2001
7. Sympathy for the Devil (Produced by Cameron Webb) 2015
8. Hellraiser (Produced by Billy Sherwood) 1992
9. Rockaway Beach (Mixed by Cameron Webb) 2002
10.Shoot 'Em Down (Produced by Bob Kulick and Bruce Bouillet) 2001
11. Whiplash (Produced by Bruce Bouillet and Bob Kulick) 2005


onsdag 2 augusti 2017

Polar'n Per ser Megadeth på Gröna Lund

Megadeth -"Hangar 18" på Gröna Lund 2017-07-30
Det pendlar mellan klart, halvklart och mulet, lite halvsurt, samtidigt som någon annan vädertjänst lovar regn, precis så som vi känner Dave Mustaine (sång, gitarr)... inte fan blir det sol, typ! Mannen, myten, legenden som haft åtminstone en tredjedels sekel på sig att misströstat över sin sorti ur Metallica står idag på nöjesfältets scen. Den ångest som genomsyrat Megadeth hela karriär är idag som bortblåst.

Dave Mustaine är på strålande humör. David Ellefson (bas) har sen återkomsten 2010 (efter avhoppet 2002) åter förankrat bandets sound i deras (enligt mig) bästa era. Kiko Loureiro (gitarr, fd Angra och Tarja) adderar sen sin entré i bandet 2015 kittlande snabb energi via sina flinka gitarrfingrar med Daves medgivande. Senaste medlemmen i denna livs levande dokusåpa kallad Megadeth är den sjukt begåvade Dirk Verbeuren (ex Soilworks) som anslöt förra året (2016).

Man märker direkt energinivån i bandet. Det känns som pusselbitarna passar bättre än på länge, och med den ljudbild man lyckats få till denna kväll är det en upplevelse utöver det vanliga!

Jag har aldrig sett Megadeth så här bra, så jag ska kämpa för att försöka hålla den här recensionen värdig!

Bandet drar igång direkt med klassiska "Hangar 18" från den fantastiska skivan "Rust in peace" (1990) och det är på något sätt karaktäristiskt för hela settet. Det levereras stenhårt, kompromisslöst med klockrent ljud och helt utan spelfel.

Dave sjunger dessutom bättre än på länge... eller jag menar förstås att han gnäller bättre än någonsin!

Från att skakats om tar settet en vändning när "Wake up dead" övergår i det svärtande och smärtsamma traumat "Darkest hour" (tillägnad Cliff Burton 1962-1986). Jag kan inte låta bli att känna så mycket extra allt för denna låt, och minner besöket vid minnesplattan i Ljungby för bara en månad sen. Genom "Skin 'O my teeth" och "Threat is real" känns det som jag får lyfta upp hakan igen, det är så jävla bra, det händer verkligen grejer i alla tempoväxlingar och snygga arrangemang. Det är så långt från den nonchalans Dave visat så många gånger!


Regnet kommer och går med "Trust", som är en av kvällens riktiga höjdpunkter. Jag kommer på mig själv att inte sakna fantastiske Marty Friedman (1990–2000) eftersom Kikos stränglir och solo är precis som ljudet, sååå perfekt! Dirks trummor spöar skinn! Dom leker på scenen och tillslut undrar jag vem som kompar vem? Det är en stilig uppvisning i bandkemi vi får se!

Herrejösses!

Det är uppenbarligen inte bara jag som är imponerad idag, Dave lovar 2h gig för första gången på turnén när "Tornado of souls" levereras som kvällens överlägsna leverans, han väser av "It's the kiss of death" på ett sätt som gör att jag för första gången verkligen hör Dave bejaka livet! Det är energi och vitalitet!

Genom flera låtar pumpar spelglädjen vidare, "Dystropia" sitter som en smäck, helt i linje med det tidigare materialet!

Åskan i guran dundrar under "Symphony of destruction" och under aviga och tyvärr ständigt aktuella "Peace sells" börjar regnet åter skvätta, det är som en tragisk påminnelse om världen utanför där ingen längre tycks köpa freden som ett schysst alternativ, men inget kan få någon i publiken att flytta blicken från det som händer på scenen!

Kanske blir vi något förvånade när settet klockar in tjugo minuter kortare än utlovade två timmar, men med avslutande "Holy wars... the punishment due" sätter bandet punkt för en alldeles lysande spelning. Helt klart årets hittills bästa gig! Betyget är fem svaga ess (av fem möjliga). Jag funderar länge på en stark fyra, men eftersom känslan sitter så starkt även så här någon dag efter finns bara ett alternativ!

Så vi skjuter salut för Megadeth!

...å tro fan om det inte är så att solen kommer fram till slut, kanske finns det hopp för en fortsatt tuff thrash-leverans framöver... Anthrax levererar, Slayer och Metallica lika så... Det är banne mig dom stora fyras år i år...

/Polar'n Per

Tre starka kort med Megadeth:
1. Bandet har hittat kemin
2. Ljudet är så sjukt bra idag
3. Vilken kompromisslös back-book bandet har... Platta för platta finns ojämnheter som i ihopplockade setlistor inte alls märks!

Set list:
Hangar 18
Wake up dead
In my darkest hour
Skin O' my teeth
The treath is real
She-wolf
Dawn patrol
Poison was the cure
Trust
Conquer or die!
Lying in state
Poisonous shadow
Tornado of souls
A tout le monde
Post American world
Sweating bullets
Dystropia
Symphony of destruction
Peace sells

Encore

Holy wars... the punishment due

tisdag 1 augusti 2017

Recension : Nekromant - Snakes & Liars

En aningen senkommen recension, men det kom visst en massa semester och lust för annat emellan. Sorry...

Nekromant har jag skrivit om en del den senaste tiden, och nu har deras första fullängdare under namnet Nekromant, Snakes & Liars, äntligen sett dagens ljus.

Även om man kan se det som en uppföljare till debuten, Nekromant, man gjorde under namnet Serpent. Förvirrat? Då är du förlåten för man blir lätt lite förvirrad runt sådana namnrockader.
Eller, skulle man ju från bandets håll kunna hävda, -"Vi hette redan då Nekromant, men skivan hette Serpent"...

Vilket dessutom skulle ge en viss stringens till just albumtitlarna.:-)


Men skit i det. Nu är det alltså plattan Snakes & Liars som är på tapeten och ingen annan. Musiken känns igen, klassisk doom med alla svenska förtecken man kan hitta. Lite av att komma i ett rakt nedstigande led från Candlemass via Witchcraft och Graveyard, sprinklade med en dos NWOHM och svensk melankoli. När man dessutom framför sången på svenska blir det riktigt proggig folkmusikton i det hela.

Kort sagt, en djävligt bra skiva med massor av rock utan vidare krusiduller. Det är bara lyssna här nedan och dra sina egna slutsatser, även om dom givetvis blir som mina egna. En höjdare!


Sammanfattning:
Betyg 4/5

Favoritspår: Spelmannen och Stoned to Death, Doomed to Die
Skivbolag: Transubstans Records
Release: 16:e Juni 2017
 
 




For More Info Visit:


Band Members:
Adam Lundqvist- Guitars
Mattias Ottosson - Bass/Vocals
Joakim Olsson - Drums

Tracklist
1. Stoned to Death, Doomed to Die
2. Funeral Worship
3. Black Velvet
4. Ashes & Rain
5. Inside Yourself
6. Mardröm
7. Never Saved
8. Snakes & Liars
9. Spelmannen
Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...