Spader Ess: Recension - Devil To Pay : Fate Is Your Muse

torsdag 7 mars 2013

Recension - Devil To Pay : Fate Is Your Muse

Devil To Pay är inte direkt ett nytt band, med sina 3 tidigare album, och en karriär som sträcker sig över 10 år. Men det är nu, i och med att man släpper platta nummer fyra, "Fate Is Your Muse", ändock första gången som dom hamnat på min radar. Och det är väl bara att krypa till korset och säga att det var verkligen på tiden.

Bandet bjuder på 12 riffbaserade, råtunga rockdängare, med riktigt sköna och catchiga melodier. Förutom tyngden så är det framför allt den stämningsfulla sången och de välsnickrade texterna som sätter sig i minnet. Steve Janiak har kanske inte vad man traditionellt kallar en skönsjungande pipa, men dess rivighet, styrka och tydlighet gör att den passar in till den nedstämda riffkvalkaden som gitarrerna lägger. Bas och trummor är tunga och effektiva och tillsammans med gitarrerna så läggs en effektivt tuggande ljudmatta.
Nämnde jag förresten ordet riff här någonstans? För det går inte att nog poängtera hos DTP står riffet i ett fokus för sig själv. :-)

Kort om några av låtarna då:
Andra låten "Ten Lizardmen & One Pocketknife" har en känsla av Megadeth över sig utan att bli riktigt trashig.
Låten "Yes Master" drar ner tempot en aning, men dock utan att bli tråkig. Det är snarare en nedsaktning för att vi skall kunna kliva tåget innan nästa låt, "This Train won't Stop", som åter drar upp tempot igen. Härifrån tuffar loket på med bra ånga, för att sakta ner mot doomtrakter igen i sista låten "Beyond the Ether"

Texterna vävs på ett snyggt sätt runt verklighet och fantasi, ett riktigt hantverk. Den blytunga musiken rör sig in och ut genom rockens hallar. Ibland går det mot doom hållet, ibland andas mer av traditionell 70-tals rock med små vokala stänk av grunge, men för det mesta är det tung, rak och ärlig rock i samma härad som t.ex. Grand Magus som bjuds. Old school men ändå känns det ganska fräscht. Ljudbilden är avskalat och välproducerad. Inget onödigt lullull tillagt helt enkelt och det gäller även för de gitarrsolon som bjuds. Det är inget onödigt gitarronanerande för personlig briljans skull, utan mer effektiva stämningshöjare. Hela kompositionen känns som ett gott lagarbete.

Att man sedan väljer att presentera plattan för allmänheten på ett bryggeri och där tillhandahåller specialdesignade ölflaskor till eventet, sånt går självklart hem hos mig.
Så om någon har vägarna förbi Fountain Square Brewing i Indianapolis den 16:e Mars, ta med ett par flaskor till mig, för dom är givetvis på min önskelista.

Slutkontentan är att detta är ett riktigt bra album, och det faktum att det redan finns ett par tidigare skivor som jag ännu inte lyssnat på får man väl se som riktigt positivt.

This Train Won't Stop, but please slow down enough so I can get onboard!