torsdag 3 september 2015

Recension - Jackson Firebird : Shake The Breakdown

Det är alltid lika imponerande med tvåmannaband som låter som ett helt världskrig. Det gäller även i fallet med den Australiensiska duon, Brendan Harvey och Dale Hudak i Jackson Firebird.

Plattan innehåller 12 låtar med brötig och svängig "balls-out" Rock n' Roll. Det svänger och gungar, men blir inte långtråkigt för någon stans i det hela finns det även en experiment ådra. Denna experimentlusta kan ibland ge en något osammanhängande känsla och det beror nog på vilket humör man är på när man lyssnar. Ibland får jag lite känsla av Janes Addiction och Rage Against The Machine på bluespiller. Skivan kan därmed ge ett lite splittrat intryck, men var för sig så finns det massor av bra låtar. Vissa låtar bjuder även på ruggigt snygga riff och skönt bluesgung. Allt med en rätt kaxig och punkig attityd. Man kan sammanfatta skivan lite med högoktanig energi.

Det finns dock några låtar jag kunde varit utan, tex. "The Clapping Song" som är baserad på någon barnramsa. Den kändes lite kul första lyssningen men sedan blir den snabbt tröttsam. 
Däremot tycker jag mycket om deras cover på Queens gamla dänga "Fat Bottomed Girls" som nu efter MTV VMA gala och hur populärmusiken presenterats den senaste tiden kan ses som mer aktuell än någonsin.

Jag har velat fram och tillbaka runt betyget. Men till slut ger jag skivan ett betyg av starka tre Ess av fem. Dock känner jag att framför allt vissa låtar växer med tiden och en hel del av dem skulle kunna ha en självklar plats på vilket blandband som helst. Skivan släpps dessutom på en snygg vinyl. Finns i handeln via Napalm Records 2015-09-04.


Hemsida
Facebook
 

onsdag 2 september 2015

Merchandise gone wild...


Ibland undrar jag om inte jakten på nya Merchandise områden gått lite för långt?

Hur hårdrock är egentligen Kastanjepuré? Om Sabaton hade brandat Försvarets leverpastej på burk hade jag förstått bättre. Men tydligen finns det ett sug bland fansen efter kastanjesmörja, eller om det är en favorit hos bandet?













Förlåt, jag kunde inte låta bli........ :-)

fredag 28 augusti 2015

Stoppa Pressarna! Supralunar släpper ny video

Grabbarna i Supralunar ligger inte på latsidan utan släpper nu ännu en video. Som vanligt när det kommer till dem så gör man det med en stor dos självdistans och humor. Som man säger i amerikat, tungan i kinden. :-) Funkar riktigt bra såhär en Fredagseftermiddag.


Recension - Haddock

Fick härförleden en skiva från Ozium Records, med deras senaste släpp, Haddock.
Bandet härstammar från Karlstad och har fötterna fast förankrade i Stonerreocken och Doomen.

Tungt mullrande och svängigt spänner grabbarna i Haddock bröstet och ger sig ut i en machorockande skäggrockslunk.
Jag har mest lyssnat på skivan i lurarna när jag farit runt i Stockholms lokaltrafik och inte i bilen. Som tur är. För det här är musik som riskerar att man får sig en släng av smygande blyfot, och det kan kosta.
Dock upplever jag att man går med lite skönare swagger och rakare rygg, mellan jobbet och pendeln när man lyssnar på skivan. Ett schysst soundtrack för vem som helst med andra ord. Sången och texterna är dessutom ett kapitel för sig själva. Sången är även den riktigt bra, dessutom har melodierna klara singalong kvaliteter utan att för den skull bli full av plattityder. Haddock lyckas förmedla riktigt bra och väl sammanhållna små historier här och där. Ett tydligt exempel är min favoritlåt, "Crucifier", som har ett helt underbar tema som får mig att tänka på Clutch.

Det är bara att lyfta på hatten. Mats på Ozium har ännu en gång hittat en pärla. Haddock är ett band som jag vill höra mer av och länge, om dom fortsätter så här. Skivan är väl att betrakta som en extended EP, och det är väl just här som jag hittar det enda jag har att klaga på. Den är för kort! Jag vill ha mer! Och som jag förstått det hela, så kommer vi att få det, för man har lovat att det kommer mer senare under året. Sweet!
Det blir 4 goa Ess till Haddock. Och jag kan knappt bärga mig tills jag får lägga mina labbar på en fullängdare.

Facebook
Ozium Records
BandCamp:
Spotify



tisdag 25 augusti 2015

Recension - Red Mountains : Down With The Sun

Det är inte bara i Sverige som rocken frodas. Även Norge håller fanan högt ibland. Denna gång i form av Red Mountains, som med sin debut Down With The Sun, sparkar upp dörrarna till den Nordiska Stonervärlden.

Med dundrande instrument och riktigt bra sång slänger sig Norrmännen ut i en vild dans av psykedelisk och skönt monoton Stoner, som är rejält kryddad av kraften från Doom berget. Det är inget direkt nytt i det hela, men på tredje låten, "Rodents" händer något som får mig att vakna till lite extra.Här svänger man om en aning och presenterar en mer rak hårdrock som andas av D-A-D.
Mycket bra.




Sammanfattningsvis så har den här skivan rätt mycket för sig, särskilt med tanke på att det är en debut. Dock skulle jag gärna se att bandet tar ut svängarna lite extra till uppföljaren, för skivan blir mest intressant när man tänjer på gränserna och ger sig ut utanför Stonermallen. Skivan hade gärna fått vara lite längre också. Betyget blir således rätt bra, riktigt starka 3 Ess av 5. Det skall bli spännande att se vart Red Mountains tar vägen i framtiden.

Skivan släpps den 1:a September.

Facebook

måndag 24 augusti 2015

Spacegoat behöver en hjälpande hand.

Spacegoat


Christer Magister hann först. :-)
Men det han skriver om Spacegoats crowdfunding projekt för att kunna färdigställa sin debut gäller även här med.

Klicka här för mer info.

tisdag 18 augusti 2015

Önskelistan - Halloween masker

Kanske känns aningen tidigt med Halloween masker, men skall man beställa från USA så kan det vara bra att vara ute i god tid.

Såg den coola Venom masken på Grimgoths sida, och var tvungen att kika vidare. På Sikrimasks hade man även den här minst lika coola Motörhead Warpig masken från Trick Or Treat Studios.





När man gräver vidare på deras sida så hittar man ju en hel skatt med rockande masker. Eller vad sägs om följande?



Rocking Halloween någon?

måndag 17 augusti 2015

Massrecension: Toseland - Masters Of Metal och Chris Caffery

Med lite hjälp av Medvindens, Jordrotationens, bagagebandens och taxiköernas gudar var årets hemresa från Kreta en rätt smidig historia. Vi landade innan tidtabellen och eftersom bagaget var uthämtat i racerfart, så lyckades vi  i stort sett kliva över lägenhetströskeln bara ett par minuter efter att planet egentligen skulle ha landat. Men då hjälper det ju att även bo rätt nära Arlanda.

Till resan hade jag med mig fyra stycken nya alster att lyssna igenom under parasollet på Nea Chora stranden. Tre nya plattor från Metalville (Toseland, Masters Of Metal och Caris Caffery) och en debut av ett Norskt band, Red Mountain, mer om dom senare.

Det har inte gått att undgå att Metalville släppt aggressivt mycket skivor den senaste tiden, av skiftande kvalitet. En del riktigt bra, och en del lite mindre bra.
Efter den senaste laddningen så känner jag nog att man kunde ha lugnat ner sig lite och letat lite mer kvalitet denna gång, för ingen i denna trojka gjorde mig så värst lycklig.
Tre rätt olika band, men som in mina öron har en rätt stor gemensam nämnare. Oengagerat. Artisterna har säkert lag ner hela sin själ om man frågar dom själva, men det lyckas inte skina igenom och slutkontentan blir att jag inte orkar bry mig.

Toseland : Renegade
En grupp centrerad runt Engelsmannen James Toseland, som tydligen hade en tidigare karriär som Superbike förare. Skivan egentligen en rerelase som jag förstår det av bandets debut, från 2014, men att man har valt att lägga till två spår från en EP (Hearts And Bones) som släpptes i April tidigare i år. Detta är väl den av skivorna i dagens trio som är bäst, men det känns ändå lite svalt att släppa en rerelese så här pass nära inpå. Funkade tydligen hyfsat i England då den släpptes första gången, men för mig blir den ganska kall. Man har till och med återanvänt omslaget från EP:n (det är den som syns på bilden) och bara ersatt titlarna. I min bok, aningen fantasilöst.

Facebook
Hemsida

Masters Of Metal : From Worlds Beyond
Denna platta har lite mer fart än de andra två, men det tar inte lång tid innan jag återigen känner att fantasilösheten kommmer krypande. Och med ett bandnamn som Masters of Metal, ja då gäller det att snäppa upp sig lite extra för att leva upp till det. Och det gör man kort och gott inte.

Facebook
Hemsida



Chris Caffery :  Your Heaven Is Real
Så har vi då herr Chris Caffery, som till vardags spelar gitarr i Savatage.
Redan när jag tog av plasten på CD:n var jag lite frågande. Den här skivan har om inget annat, kanske årets sämsta omslag. Det ger som bäst någon form av frireligiös känsla. Ett sorgset mansansikte som svävar runt bland molnen, tillsammans med titeln. Tittar man riktigt noga kan man skönja några ansikten till bland molnen, som jag antar är resten av musikerna på plattan.
Musiken är inte heller här, men blir snabbt bara platt här med. Inget som sticker ut och är minnesvärt, vi har alla hört det förut så satt säga. Det blev inte ens tillräckligt många lyssningar för att ens utreda huruvida det var ett religiöst tema eller inte.

Facebook
Hemsida



Sammanfattningsvis så kan jag konstatera att ingen av skivorna är någon katastrof. Det finns hyfsad musik på var och en stundtals. Dock inget som på egen hand lyckas sticka ut tillräckligt för att göra avtryck i dagens stora flöde med bra musik. Särskilt inte med det i åtanke att ingen skiva ens leverera någon livsgnista, utan bara känns trista och bleka. Tillsammans får dom 2 Ess av Fem. Och då känner jag mig ändå rätt snäll.

onsdag 12 augusti 2015

Recension - Archers : Culling The Weak

Archer är en powertrio från Kalifornien som nu släpper sin debut, Culling The Weak, idag på Metalville.
Musiken rör sig i det tunga Rock/Metal området och skall väl i sanningens namn sägas, den tillför kanske inte så mycket nyskapande, men det som bjuds är gediget och välspelat.
Svängigt, tungt och med stundtals vassa och samhällskritiska texter. Sången påminner ibland om Megadeth, fast utan herr Mustains lite krystade röst som ibland för tankarna till bajsnödighet.








Jag skall inte orda mer om detta alster utan kan bara säga att det är en skiva som är väl värd att ta sig en koll på.
Helt klart grabbar som har tiden för sig och lyckats producera en riktigt stark debutplatta. Det blir 3 solida Ess till Kaliforniengrabbarna.


Hemsida
Facebook

tisdag 4 augusti 2015

Polar'n Per ser Lenny Kravitz på Gröna Lund

Lenny Kravitz på Grönan (Foto: Mikaela Finne)
Mannen, myten, legenden, den ascoola Lenny Kravitz äntrar Stora scenenGröna lund ikväll. Han gör det något sent som ett tolv (12!) man starkt band. Det finns tre körtjejer, klaviatur, trumpet, dubbeluppsättning sax och obligatoriska rockkittet med bas, trummor och gitarr, det är med andra ord mastig funk som erbjuds! Ljudbilden kan inte beskrivas som annan än asfet! 

Men, Lenny, Lenny, Lenny... Var är du Lenny?

Stockholm bjuder till med sol och tjugo plusgrader och det är långt mycket mer folk än jag kunnat ana, och man märker att det är något som är på gång då en jäkla massa folk tagit sig till scenområdet, mellan Fritt fall och Spökhuset, i god tid för att kunna avnjuta kvällens höjdpunkt!

Själv har jag haft första arbetsdagen, men allt känns genast roligare med lite polare i publiken, även fast jag tycker mig kunnat räkna in fler av mina "kändisar"... Men Grönan är tätt i afton och Lenny svänger precis som förväntat... Denna konsertsommar står dock olyckor i fokus, jag tänker på Dave Grohl som hade en jäkla jobbig kväll på Ullevi tidigare i sommar och även på denna tillställning där konsekvenserna av olyckskorparna inte var lika stora... 

Under giggets andra spår, "It ain't over 'til it's over" spricker Lenny Kravitz brallor varpå ett kortare brejk/solo får ge honom tid att avdramatisera tillställningen innan den tar vid igen (med nya byxor!)...

Det är funkig rock precis så som James Brown hade önskat att det framfördes och det inkluderar solo efter solo. Bas, trumma, gura, trumpet, sax och gud vet vad. Sen samma igen i några låtar senare. Han vrider fullkomligt musten ur klassiker som "My mama said", "Always on the run", magiska "I belong to you" och vackra "Let love rule" med solopartier som spänner långt över vad som behövts för att leverera sitt funkiga budskap... När är nog nog, tänker jag flera gånger under framträdandet och det märks på publiken som kokar för att sen svalkas av till solo efter solo...

I det avslutande solot till den fantastiska "I belong to you" kommer jag på mig själv med tanken att det är om Lenny Kravitz Tenancious D:s fantastiska "Fuck her gently" handlar... Det är så vackert. Det är så sött! "...and fucking give her some smoochies too!", typ! 

Precis som Jack Black sjunger... Jag drar iväg i tanken och det är ett bevis på att nog inte är nog när låtarna drar iväg till funkiga evighetssolon!

När settet har levereras känner jag mig mer och mer frustrerad, för jag saknar dragigare låtar som "Fly away" samt personliga favoriter som "Bankrobberman" och "Taxi driver". Kvällens prioriteringar går i annan riktning än min vilja, den drar snarare mot solidaritet med det funkiga tolvmannabandet, långt mycket mer än med rockpubliken som Lenny Kravitz så enkelt har i sitt grepp framför sig.

När han stänger konserten med riviga och medryckande "Are you gonna go my way" händer det grejer som gör att frågorna hopar sig långt mer... Wow, det där vill jag ha mer av, men det är sista låten... Kan det stämma? Två minuter kvar... Kom igen... Var var Lenny himself i alla utsvävningar?
Visst svängde det av bara fan, men var är Lenny? Jag vill ha mer!
Han liksom skiner till och försvinner i långa partier, sen kommer han tillbaka, skiner till för att åter försvinna igen. Lite som denna sommar faktiskt, även fast vi slipper moll och regn denna vackra sommardag.

Gigget ska givetvis ha två starka ess i betyg (av fem möjliga) för den upplevelse vi får, långt utanför hårdrockens referensramar. Ska jag vara uppriktigt ärlig så hade jag nog själv gärna släpat runt på så många polare jag kunnat samt gladeligen dragit med dem upp på scen om jag givits den möjligheten som artist som Lenny Kravitz har, det är ju ändå en duktig cirkus i funk som vi bjuds på!
Som James Brown hade sagt det, "I feel good!", men bara det liksom!

/Polar'n Per

Setlist (något osäker på den, men, men...)
1. Frankenstein
2. It ain't over 'til it's over + solo och därefter brejk för scenstrul (då brallorna sprack)
3. Belive
4. American woman + solo
5. Dancing 'til dawn
6. Sister
7. Always on the run + solo
8. I belong to you + solo
9. Let love rule + solo
10. Are you gonna go my way

torsdag 30 juli 2015

Mera av samma skivomslag

Skrev för en tid sedan om konstnären Luis Ricardo Falero's målning The Departure of the Witches  som tydligen är ett populärt motiv till just skivomslag. Så pass poppis att ännu ett har dykt upp.
Denna gången är det Texasbandet Goat Bong som valt just denna tavla som grund för omslaget till sin senaste EP. Tidigare har det det setts både som omslag för Helssingland Underground och
Death Blood Destroyer (minst).

Vad är det nu man brukar säga? Kär tavla blir många omslag? :-)

Musikaliskt håller jag fortfarande på Hellsingland. Undrar lite om det är fler tavlor därute, som blivit föremål för ånga omslag på detta sättet?



måndag 27 juli 2015

Recension - Year Of The Goat : The Unspeakable

Östgötaslätten mörka härolder i Year Of The Goat är tillbaka med nytt vax, denna gången döpt till The Unspeakable. Efter en sådan smakstart som detta bandet haft för mig, allt i från sina EP:s till debutplattan, så blir det alltid lite extra nervigt med uppföljare. Skall det hålla i sig? Ja det gör det!

Jag vet inte vad det är med denna trakten, men man lyckas på ett väldigt geografiskt begränsat område producera så vansinnigt mycket bra ockult allmänt mörk musik. Se bara på vapenbröderna i Ghost, Dead Soul och The Grand Trick. Har tidigare haft undran om det är närheten till en domkyrka som gör det?



YOTG lyckas att både hålla kvar sin egna stil, men också utveckla den. Både musikaliskt och sångmässigt tycker jag att detta är en mer spännande platta än tidigare. Mycket av det jag tidigare sagt om bandet kvarstår. Det handlar om ockult rock, med mycket retrokänsla. men med en luftig och ljus atmosfär, trots en väldigt melankolisk inramning. Väldig vacker med andra ord och musik som tränger rakt in i själen på en dåtidsvurmande nordbo.

Skivan öppnas av ett genialiskt och ondskefullt intro, som får en att höja ljudet lite extra, och det är så det skall vara. För resten av skivan skall njutas på hög volym så man verkligen hör de små detaljerna. Musiken svänger runt många fler influenser än på tidigare skivor, men behåller sin särprägel som en outstanding YOTG skiva på ett exemplariskt sätt. Det svänger och rockar dessutom lite mer, vilket också är positivt, för det gör att den här plattan nog kan njutas av fler än de som normalt snöat in på denna ockulta förpackningen.

Jag tänker inte dissekera denna skiva i dess beståndsdelar, utan bara uppmana till att ni lyssnar på den. Det enda jag kan göra är att fortsätta med att dela ut ännu en fullpott vad gäller betyg, för det här gillar jag.
Återigen får jag smyga ner det extra esset från rockärmen och dela ut 5 Ess. Ser man dessutom till de ruggigt snygga vinyl släppen som gruppen gör, så är det ingen tvekan.

 Facebook

fredag 24 juli 2015

Dagens musiktips - Royal Ruckus

Nu efter sommaren kommer jag och frugan att "förlora" vår älskade dotter till Landskrona, då hon flyttar till trakten.
Men vi får ändå något tillbaka från Landskrona (bortsett från svärsonen), nämligen bandet Royal Ruckus. Finns det någon rättvisa i världen, så har det här bandet en ljus framtid framför sig. Och detta baserar både jag och frugan bara på att höra deras första låt från deras kommande EP.
Det är bara att konstatera, Svensk retrorock har länge varit världsledande, och om denna låt är signifikant för resten av materialet, så visar Royal Ruckus att tillväxten är fortsatt säkrad.
Ruggigt bra! Lyssna!



Blir lite extra roligt när jag tänker efter att detta är något som dottern också kan gilla och därmed få sin nya hemmaarena. Själv kommer jag att hålla ett öga på detta unga band, ingen tvekan.

Mer info finns här:
Facebook
Hemsida

Recension - Grusom : Grusom

Det tog ungefär en månad från att Danska Grusom lade upp sin otroliga demo på Bandcamp till att dom hade blivit signade av Kozmik Artifactz. Med andra ord, det finns rättvisa i världen. Den självbetitlade debuten innehåller de tre låtarna från demon plus 6 låtar till.
Tillsammans utgör de 9 låtarna ett grymt och makabert soundtrack till den mörkare delen av livet.
Vi har vant oss vid att det kan komma mörka känslor från våra grannar i Danmark, men där ex. King Diamonds texter och musik mer känns teatraliska och lite mer som spökhuset på Tivoli, så är Grusom mer psykologiskt påfrestande. Skräck och obehag på riktigt. Ibland.


Stundtals får jag lite känsla av Nick Caves Murder Ballads, men Grusoms värld blir klart mer påtaglig. Där jag kan se Nicks låtar som spännande berättelser, skillingtryck, blir Grusom mer "in your face" på något sätt. En annan svensk referens är Lars Demian, fast med mer ockulta inslag och mer tryck. The Doors känslan finns givetvis även den kvar. Särskilt med orm-referenserna i låten "Grusom".
Ibland är musiken som sagt på gränsen till obehagligt och påträngande, men samtidigt så svepande vackert och vemodigt.

Deras suggestiva, psykedeliska undergångsblues är både vacker och medryckande, men även ruggig och jobbig på samma gång. Det är verkligen inte musik för alla tillfällen, men när tillfället är rätt, är det en fullträff. För det här är musik som riskerar att påverka ens sinnesstämning. Det är en promenad längs mörka stigar och när skivan väl är slut, är det ganska skönt att veta att man kommit ut på andra sidan.

Med allt detta sagt, så kan jag inte annat än ge ett bra betyg. För det är en otroligt bra platta som jag gillar väldigt mycket, även om den då och då ger mig krypningar så att jag måste ta en paus i sträcklyssnandet. Vilket gör att det kanske inte är den skivan jag kommer spela mest i år, men en av de skivor som väcker mest känslor när jag väl gör det.
Det blir årets första 5:a, så jag drar ut det där extra esset ur rockärmen, för jag tror att skivan bara kommer att växa.
Så, släck alla elektriska lampor, tänd levande ljus och häll upp ett tungt och mustigt glas rött vin och ge er ut på en resa in mörkret med Grusom på hög volym.


Facebook


fredag 17 juli 2015

Recension - Black Space Riders : Refugeeum

Black Space Riders är tillbaka med ännu ett album med ett klart tema. Man har lämnat rymden bakom sig denna gång och landat på jorden, då Refugeeum handlar i stora drag om ett så pass aktuellt ämne som att vara på flykt. I övrigt känner vi igen musiken.
Det är precis som på förra plattan, D:REI, pampiga riff, progressiv tung rock med snygga melodier.
Men här känns det mer kompakt och direkt. Och trots att låtarna ofta är både invecklade och mångfacetterade tillsammans med att det är ett koncept, så finns det flera låtar som står väl för sig själva. Men det är verkligen en skiva som skall njutas i sin helhet.







Sammanfattningsvis, hatten av, BSR har gjort det igen, fast bättre. Jag älskade förra plattan, men tycker att Refugeeum ändå är snäppet vassare. Därför blir det fyrtal i ess. 4/5 möjlig och löjligt nära en fullpottare. Kan inte annat än säga, lyssna på detta!








Facebook
Hemsida
Bandcamp
Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...