onsdag 25 mars 2015

Recension - The Judge

The Judge presenterar här sin självbetitlade debutplatta. Jag hade med deras första EP som en av de saker jag hade velat skriva om förra året, men nu får jag med andra ord chansen att hugga in på första fullängdaren i stället.

Missouri bandet spelar en klassiskt bluesig rock, och trots hemmastatens placering i mellanvästern blir det stundtals lite södernvibbar och ibland, som i Låten "Desire" där det låter väldigt mycket som Black Sabbaths "After Forever". Framför allt när det kommer till sångmelodin.

Precis som på EP:n, så dras man med något som skulle kunna ses som ett av årets sämsta omslag. Känns lite slött. För även om man inte planerar att ge ut skivan med detta i en fysisk form, så krävs det något mer för att fånga folks nyfikenhet även i vår digitala ålder. Hade det inte varit för att EP:n rekommenderades från en person som jag vet har kompatibel smak, så hade nog detta bandet slunkit under min radar. Och det hade ju varit synd.

En del av låtarna blir ibland lite långa och jag hittar inte någon direkt hit på plattan. Men det gör inget, för det som bjuds är bra nog och är snarare något som man skall ge sin tid och låta växa. En mer än godkänd debut, som ger förväntningar inför framtiden.
Så gillar du din rock stöpt i den mer klassiska ådran, Varsågod, här är The Judge. Det blir solida 3 Ess av 5.

torsdag 19 mars 2015

Dagens Boktips - Dregen

Jag har precis avslutat Dregens bioagrafi och vilken djäkla resa den mannen och hans omgivning haft. Kan inte annat än rekommendera boken, den är både full av underbara rockskrönor och en insikt i att all Rock n' Roll excess inte bara kommer från de stora länderna väster om oss. Den är dessutom välskriven och rolig att läsa.

Det var även roligt att se att vi har en del gemensamheter utöver att båda komma från Småland och omlokaliserat till Stockholm. Vi har även en gemensam nämnare i det Danska skivbolaget Bums Records (som jag skrivit om här tidigare).
Ett bolag som redan när jag stötte på dem, 1988 tillsammans med N.J.B., märkte var en aning "alternativ seriösa" för att beskriva dem snällt, och som nu blev än mer uppenbart efter Dregens beskrivning om Backyard Babies förehavande med dem.
Man blir lite undrande över hur bolagets fäbless för att jaga Småländska band, samtidigt kan jag se framför mig hur Kim Meinert Pedersen i efterhand svär och förbannar sig för att Backyard slank mellan hans fingrar.
En tanke som glädjer mig. Mycket.
Sedan till olikheterna, Backyard nobbade bolaget, det gjorde inte N.J.B.
Backyard blev världskända, det blev inte N.J.B. :-)

Bra bok, bra story. Läs!

onsdag 18 mars 2015

Recension - Mammoth Mammoth : Volume IV Hammered Again

Hammered Again, lite så känner jag mig lite då och då, och har väl gjort det till och från sedan jag smakade min första folköl i 14-års åldern.
Nu släpper Australienska bandet Mammoth Mammoth sin fjärde platta med just den titeln.

När det kommer till band från Australien, så har man ju ribban satts ganska högt, för de band som lyckas göra sig ett namn därifrån, har traditionellt varit väldigt bra.
Så frågan är om dubbel-mammotharna fixar den saken dom med?







Förutom att Mammoth Mammoth gjort en USA turné tillsammans med mina gamla polare i The Quill, har jag ingen större erfarenhet av bandet. Jag har lyssnat på deras förra platta en del, just av den anledningen, men i övrigt vet jag egentligen inte så mycket om bandet.

Vad det gäller nya plattan kan jag inte annat än konstatera att det handlar om en riktig gryta, med massor av sköna ingredienser, som fortsätter i förra skivans spår. Musiken är en mix av allt från feta Metal/hårdrocks riff och Stonersväng, medan sången andas mer av kaxig punk. Energi är ett ord som hela tiden dyker upp när jag lyssnar på skivan, särskilt när det kommer till sången. Mikey Tucker har samma attityd och energi i sin sång som Angry Anderson i Rose Tattoo brukar leverera. Lägg till det, låtar som är snabba, raka och lättillgängliga nog att tralla med i, lite som en kombination av Kiss och 999.

Rätt gutt med andra ord och perfekt för att peppa vilket party som helst.

Skivomslaget är för gruppen sedvanligt politiskt inkorrekt, men attans så snyggt.
Tittar man sedan till videon nedanför, så kan jag inte annat än småle lite till deras passning till den klassiska filmen med Chris Holmes i poolen.

Sammanfattningsvis, ett betyg. 4/5 Ess, rakt i nyllet. En riktigt bra rockrökare som väl försvarar Australiens musikexport. Skivan släpps den 27:e Mars via Napalm Records.

Facebook
Hemsida


måndag 16 mars 2015

Recension - The Amorettes : Game On

Vad får man om tar ett par väna tjejer från Skottland och sätter instrument i deras händer? Om du har tur får du The Amorettes. En powertrio med både skills och attityd så det räcker för den annars så testosteronstinna rockbranchen. Här presenterar dom sitt debutalbum Game On.

Trion far fram som en frisk, men distad, vind. Punkig rak rock. Texterna är är även dom väldigt enkla och direkta, man skulle kunna tro att dom vore skrivna av master Lemmy himself, men så är icke fallet så vitt jag vet.
Vi bjuds på rock som andas samma uppkäftighet som The Runaways en gång levererade. Man blir lite glad helt enkelt. Ännu mer glad blir jag av att det är hårt arbetande tjejer som inte faller in fällan att försöka sälja sin musik med sexighet, utan enbart på sin kaxighet och kvalitet. Och kaxigt är det, med massor av sprudlande energi.

Låtarna har som sagt en punkig ådra, men är samtidigt väldigt klatschiga och i vissa fall riktigt hit-vänliga.


Betyget blir blygsamt, om än hyfsat, det blir välförtjänta 3/5 Ess. Inte för att det är en dålig debut på något sätt, men i långa loppet blir det lite enahanda. Så lite mer variation hade lyft plattan. Jag har lite svårt att sträckspela skivan, men i mindre doser är den riktigt bra och ger mersmak för framtiden.

Skivan släpps den 23:e Mars och man ger sig ut på vägarna som förband till Europe och Black Star Riders.



lördag 14 mars 2015

Dagens Musiktips - Spacefog : Purple Void

Lördag och solen skiner. Själv sitter jag och jobbar. Som soundtrack har jag svenska Spacefog och deras skiva från 2012, Purple Void. Så det är inte sådär vansinnigt synd om mig ändå.För det distar och svänger på rätt bra. Skulle vara riktigt roligt att få höra något nytt med dem.

Facebook
Bandcamp

fredag 13 mars 2015

Recension - Spiral Skies : A Queendome To Come EP

Svenska Spiral Skies spelar en vacker och skön 70-tals rock sprungen ur det ockulta och folkliga.

 Det är lika bra vi får det överstökat med en gång, det går inte att låta bli att jämföra dem med Purson och/eller annat valfritt band i samma genre med kvinnlig sångerska. Med det sagt, vill jag bara påpeka att det på inget sätt är något dåligt, för min del, då det är en sättning och genre som jag gillar skarpt.

Musiken har ett drömskt, vacker och lite vemodigt drag, men med stor värme trots sitt något svala framförande.
I soloslingorna andas det av gammal folkmusik. Sången har ett skolat drag som jag normalt inte är så förtjust i då det gärna blir lite för putsat, men här tycker jag det fungerar riktigt bra.

Jag får en hel del bilder i mitt huvud när jag lyssnar på denna EP. Jag ser skog, en dunge, en eld. Runt elden dansar en ring av prästinnor. Dom flyter lättsamt fram medans det skymmer. Kan vara en midsommarnatt. Det är ljust i mitten, men ute i kanterna lägger sig mörkret.
Allt sett via en kameralins med ett 70-taligt diffus-filter pålagt. Känslan är lite som en gammal klassisk Timotei reklam, fast med en lite mörkare twist och bättre musik.
Jag vet inte om det beror på att jag snubblade över bandet den första veckan i år som har bjudit på  solsken alla dagar, men trots att det finns ett melankoliskt anslag i musiken och en stor dos ockultism i texterna, så ser jag det hela som en ljus och positiv upplevelse. Jag blir glad helt enkelt. Generellt så är mitt enda problem med skivan att den är just en EP. Det är lite för kort. Jag vill ha mer.

Ett betyg till denna EP skall det givetvis bli. Jag ger Spiral Skies  3 starka Ess, gränsande på 4, men jag spar lite till en möjlig fullängdare.


Och bor man i Stockholm, så har man chansen att se dem live i närtid, 25/3 på  Pub Anchor och den 15/4 på Harry B James.



Bandcamp
Facebook


torsdag 12 mars 2015

Polarn Pers guldkorn - Reign in blood

Åskan dånar. Verkligen dundrar. Gitarrgnissel i bakgrunden. Trummorna ligger, bam-bam-bam, sen igen, sen igen och igen. Det är episkt, man hör hur himlen öppnar sig till riffet som alla hårdrockare känner igen. Därefter surrar gitarrerna igång till en mer handfast trumtakt.

Regnet tilltar. Styrkan är obeveklig. Det är ilsket!

Tom Araya fräser ur sig rad efter rad om att vi sitter fast i skärselden, att döden är nära förestende, allt är paketerat på ett sätt som inte lämnade pojkrummet oberört när det regnar blod! Albumet "Reign in Blood" (1986) med Slayer är ett mästerverk! Det är Thrashmusikens gamla testamente.

Fortfarande återkommer jag till plattan för att resa gåshuden ännu en gång, den som stod som taggtråd när pick-uparmen la sig i sitt spår. Den när några statiska sprakande övergick till "Angel of death". Vilken platta! Vilken öppning. Doktor Mengelses signaturmelodi, sen fortsätter det i samma stil, fullt ös, några favoriter är givna "Post Mortem" och "Altar of Sacrifice" som samsas på en platta som är över på runt en halvtimme. Det är över på ett sånt där sätt att man undrar, vad fan hände? Då har man ändå gett sig tid att vända vaxet en gång... Jag minns det tydligt. Plattan som lades på hemma hos Martin, pojkrummet i källaren, jag minns det tydligt...

Det var en uppenbarelse. Ett dop. Allt det där grabbarna i Slayer ville göra med sinnet satt etsat.

Man hade inget sätt att värja sig. Slayer gav mig en kraftfull lektion i den energi, styrka och urkraft som finns. Det är en naturkraft, precis lika stark som den sandstorm som föranleder verklighetens blodregn.

Lyrik och musik har genomgående skapats av den legendariska kombon Jeff Hanneman (vila i frid) och Kerry King. Krydda med slagverkaren och batteristen Dave Lombardo och den blivande demonproducenten Rick Rubin i högform. Ett fåtal låtar över tre minuter. Ändå en massiv servering. Blytung. Ilsken. Tydlig. Få vax har påverkat sin genre så mycket som denna platta med Slayer!

Bay area thrashen föddes. Presenterade sig och etablerade sig i en explosion. Exodus, Metallica, Megadeth, Death Angel... Jeezus!

Snacka om guldkorn funna i denna sandstorm som skapades ur musikens energi, den som bar med sig allt, damm och organiskt material i sådan omfattning och till sådan höjd att regnet kunde färgas rött!

Först blästringen i stormen, sen den triumferande uppvisningen till ett blodregn. Exakt så är plattan!

Guldkornet heter "Reign in blood", bara det hade räckt för att den pubertala Per skulle tvingat skivbutiken att spela plattan lixom! I pojkrummet där hos en polare mellan Axelsberg och Mälarhöjden fick jag en fet jävla käftsmäll. Den triumferas med plattans bästa spår, Thrashens signum, avslutande "Raining blood", precis som allt det där andra inte räckte...

Kanske har jag skrivit om vaxet förut, anyway, den förtjänar varenda rad...

/Polarn Per

Tre andra starka kort med Slayer
1. Mot varmare årstider, "Seasons in the Abyss" (1990)!
2. Söderort, "South of heaven" (1988)
3. Återsamlingen av de gamla trupperna och återfödseln med "Christ illusion" (2006)

onsdag 11 mars 2015

Dagens Musiktips - Resande Man

2009 hittade ett gäng ingenjörer från KTH vad dom tror är vraket efter det förlista Örlogsskeppet Resande Man, som gick i kvav under en storm 1660. Så vitt jag vet, pågår fortfarande utredningen för att bestämma om det är rätt skepp som hittades.
Vad jag dock är säker på för egen del, är att jag har hittat Resande Man, eller som dom själva väljer att presentera sig själva, som delar av den kvarvarande besättningen från Resande Man. Och vilket fynd det är.

Kvintetten presenterar sin musik som "Nygammalt Tunggung på Svenska" och det är väl en helt adekvat beskrivning, men jag känner att det finns mer. Musiken innehåller som sagt tungt och sugande retrorock med skönt bluessväng. Men med en snygg och modern produktion. Till det har vi texterna som framförs på Svenska, och i vanlig god anda ger denna kombination en hel del proggkänsla. Så långt fyller vi deras beskrivning väl. Men lägger man därtill texternas innehåll, så behöver vi utöka paletten lite. Låtarna har en väldigt pricksäker och samhällskritisk bild av vår nutid, som gränsar in i punkens intensitet. Det blir extra tydligt på senaste låten "Brinna" som har en rakare och enklare rockkänsla om man t.ex. jämför med "När det Vackra Gått Bort" som har mer av Black Sabbath's "Iron Man" över sig.

Jäkligt bra, helt enkelt.
Så brassa segel, hissa ankaret och låt oss styra mot solnedgången i bidevind tillsammans med Resande Man. Med hopp om att snabbt nå främmande hamnar eller åtminstone mer musik.

Facebook
Hemsida





tisdag 10 mars 2015

Dagens Musiktips - Worshipper

Vad sägs om lite skönt svängande mörk kvalitetsrock. Bostonbandet Worshipper bjuder på just det. På två låtar ger dom oss en liten föraning till vad som komma skall, antar jag, för det är ungefär så mycket jag lyckas hitta om och med bandet. Men vilken försmak det är!

Låtarna, “Black Corridor” och “High Above the Clouds” är tungt driven rock med ruggigt bra sång och sköna melodier.
Lyckas dom med att komma ut med en skiva i år som håller samma kvalitet, så lär dom hamna på min årsbästa lista, utan tvekan. Som teasers är detta perfekt, för jag vill bara höra mer, och mer, och mer..... För det är beroendeframkallande. Och i sann langaranda så är första fixen gratis.



Facebook
Bandcamp



måndag 9 mars 2015

Recension - Leather Nun america : Buddha Knievel

För oss svenskar associerar vi oftast namnet Leather Nun med hemsnickrad garagerock. Men idag avhandlar vi Leather Nun america och deras skiva Buddha Knievel, deras 5:e i ordningen om jag fattat rätt, Som släpps idag via Nine Records.
Och då hamnar vi i stället i Doom Metal trakter i stället.
Och inte vilka dussintrakter som helst. Det här är Doom mer eller mindre rakt nedstigen från Black Sabbath, men med en klart uppdaterad och egen ljudbild med inte så lite viking/nordisk känsla inbakad. Framför allt i texterna.
Det är väl egentligen inte så mycket mer att säga än att detta är en riktigt bra platta. Den börjar starkt, för att avsluta på sista låten på ett rent magisk sätt. 


Texterna handlar även dom om, för genren, rätt klassiska ämnen. Men det är ju lite så vi vill ha det. Inga större överraskningar. Samtidigt är det fascinerande över hur mycket man ändå kan göra inom dessa ramar. Tradition och utveckling i ett och samma paket så att säga. Någonstans utvecklar dom, på ett känslomässigt plan, vidare det jag saknat från gamla Heavy Load.

Mitt betyg blir 4 stenhårda Ess, för det här går jag igång på. Rejält. Detta är en skiva som kommer att följa med mig och spelas flitigt framöver. Plattan är bra från första strof till sista, men för mig råder det inga tvivel om att sista låten, "Irish Steel" är klart bäst. Detta är ett band som borde ha sin naturliga plats på en festival som muskelrock.
 

Facebook

fredag 6 mars 2015

Svar på tal?

Bloggen The Rocker hade härförleden en liten artikel om hur, i det här fallet Def Leppard roade sig med sina groupies när det begav sig. Nä, inte på det sättet pervon, utan mer för att få "access to all areas". I detta speciella fall med en finurlig liten rebus på backstagepassen (svaret på rebusen hittas på länken här ovan) som delades ut till damerna i fråga.

Så, med det i åtanke, kan man då säga att det här är en groupies svar på tal?












 Ha en trevlig helg!


Lika som bär : Manson and Son

Nåja, rubriken är väl lite missvisande, borde egentligen stå Warner kanske, eller "sådan far, sådan son" (fast kanske tvärt om).
Mörkermannen Marilyn Manson har äntligen tagit sig i kragen och släppt ett rätt hyfsat album igen, efter en tid på deken. Eller det kanske inte var han själv som gjort pannkaka av karriären de senaste åren utan hans ännu ondare tvilling....farsa :-)

Här poserar han med sin far, för tidningen Paper, och det går väl inte att ta miste på släktskapet.
Dock kunde inte Brorsan "Jokern" vara med på bilden, då han var fullt upptagen med att röja loss på Arkham Asylum.

Skönt att Marilyn verkar vara på banan igen, alla fall.









Mer bilder från tidningen Paper hittar du här.

torsdag 5 mars 2015

Polarn Per ser Thåström på Annexet

Man skulle kunna plocka lösryckta citat från senaste plattan "Den morronen" (2015) för att sätta samman denna recension av Thåströms turnépremiär i Stockholm igår (2015-03-04). Man skulle kunna rolla recensionen helt svart och såga mannen för hans envisa vägval att inte försöka ligga någon annan än hans artistiska ambition till lags, men jag ska inte göra det.

Mannen, myten, legenden... Thåström!
Thåström inleder sin turné 2015 med ett set som ligger väldans nära projektet Sällskapets ljudbild, det är suggestivt, drömskt eller snarare mardrömskt och det är ett kort set, det är ett alldeles kort gig, som antagligen upplevs kortare eftersom han som han numera gör ganska ofta väljer att spela utan förband. För det är många gånger jag funderat över varför Ossler inte getts eller givits chansen att göra några låtar innan Thåström tar över rodret. Det skulle passa som handsken, men inte Thåströms handske.

För rodret är precis det Thåström har i det utsålda Globen Annexet. Han har greppet redan från början och levererar sin raka, ganska minimalistiska svarta monotoma rock. Den där texterna berättar så mycket att hans ännu mer påtagligt minimalistiska mellansnack känns oväsentligt. Den där några ansatser till melodisk sång och inte ordtravande ger en uppenbarelse om styrkan i sin genre, den han ganska själv representerar... Det är som när solen skiner genom molnen. Dom svarta.

Settet präglas av det "nya Thåström-soundet" som numera fyller tio bast i och med släppet av Skebokvarnsv. 209 (2005) way back. Där han så lätt kunnat lätta upp settet  med hans episka Imperiet-ballader eller punkraka testostoronkåta Ebba Grön-låtar väljer han att paketera en kompakt vägg av industriell blues. Den innehåller industrins alla skeden. Glöden, produktionstakt, nerläggning, ja egentligen allt utom den lättsammare after work som många ser fram mot! Det kräver en hel del av lyssnarna som förunnats denna konstinstallation, detta arrangemang, som heter turnépremiär på hemmaplan... i Stockholm, om Stockholm, för alla!

Bästa spår för kvällen är "Främling överallt" (Skebokvarnsv. 209) som, sig likt, kör över mig som ett enträget X2000 med sitt intro innan den övergår till sin vackra hjärtskärande story om ett alkoholiserat familjedrama... "Kort biografi med ett litet testamente" (Kärlek är för dom, 2009) och "Brev till 10:e våningen" (Skebokvarnsv. 209) är även de låtar som tydligt sätter sin närvaro och plats runt Stockholm. Det går kanske inte att återge känslan och gåshuden som levereras i strofer som "när jag fick Rolle Stoltz autograf" eller när "linje 19" kommer på tal i sin precisa autentiska miljö vid Globen-området, någonstans här, precis mitt mellan Hovet och såssesnöret (T-tuben) som längs med gröna linjens nummer 19 sätter oss samman med "alla tallarna" (Tallkrogen) och Drogsved (Rågsved) här inne på Annexet.

Samma händer i "Axel Landqvist park" (Kärlek är för dom) som i denna "Så som jordgubbarna smakade"-version 2012 ger live-ös som inte alls kan påminnas från denna lilla park mellan mitt gamla plugg, Åsö gymnasium, Skatteskrapan och "Nere på Maskinisten" (Beväpna dig med vingar, 2012), om det (ö)kända sunkhaket.

Jag tror banne mig mannen är och mer vuxit i rollen som Stockholmspoet där huvudstaden är centrum, Centralstationens räls till andra städer är flykten till övriga Europa, Amsterdam och Berlin medräknad. Ikväll bjuds inga "vackra döda städer" utan sådana som ska genomlidas, inga mentala istider men en industrimans vardag med den nya kärleken. Inte heller finns politiska propåer om att rött alltid är rätt men däremot en uppmaning att se människan, genom uppmaningar att slanta i hinkarna för att hjälpa Stockholms romer med natthärbärgen då dessa nu rivits.

Ikväll sätts prägeln från den råa staden, den som på nya plattan representeras så väl med strimmorna av mänskligt hopp och kärlek via "Ner till terminalen" eller "Jag slickar i mig det sista"...

Vi får nöja oss där!

"Dom sa att dom kanske kommer att spela min favorit Bob Dylan-sång. Det räcker för mig!", sjunger han inlevelsefullt och sådär kraxande vädjande och hest. Vi får definitivt känna exakt så som publik, precis så känns det när han kliver av efter "Kom med mig" för det alla tror är ytterligare ett encore break innan hitparaden förväntas ta vid, men där tänds lokalens ljus oväntat och spelningen är över. Från kategori älder låtar hittar bara dom inte helt tippade "Djävulen o jag" (från Thåströms första självbetitlade solovax, 1989) samt "Österns röda ros" (Imperiet - Synd 1986) igenom, givetvis paketerade i den industriella kostym som kvällen bär!

Tiden står still när Thåström tar fokus, denna gröna linjens Gollum-kreatur trollbinder och förvånar med sin faktiskt ganska förväntade show. Det är ett set på 1:40 med ett tjugotal låtar (se nedan). Sen undrar jag om Thåström är mer mån sin alldeles egna upplevelse, än vår, det känns snopet, det känns som man har bjudits en installation, ett konstverk, ett multimediapaket som mer är mekaniskt än digitalt.

Som åskådare vill jag ha mer av dom gamla pralinerna, dom i undre lagret...

Jag har fått en fulländad effekt levererad, inte musikaliskt även fast settet levereras klanderfritt, inte heller urvalsmässigt, där jag gärna hade fått en stor dos nostalgi levererad, inte heller vad gäller lyhördhet via dialog med publiken, för det är en monolog, ett diktat, ett paket som inte har slipats i kanterna. Den enda som har greppet om tillställningen är Thåström själv.

Det räcker för mig!

Den här showen är gjord för konserthallen. Den är stöpt för mörka lokaler och har föga att göra på festivalscenerna. Det är ett stolpiller av mörk gestaltning av staden som ändå ger en bestående bild, något som är sådär fult vackert som bara Thåström kan måla upp i kvällens mest karaktäristiska låt "Ingen sjunger blues som Jeffrey Lee Pierce".

Konserten får tre av fem starka ess i betyg. Betyg låt för låt hittar ni i set-listan nedan.

Mors i mörkret!

/Polarn Per

Tre starka med Thåström
1. Envisheten
2. Konstnären
3. Bohemen

Setlista
1. Långsamt genom ++
2. Den morronen ++
3. Aldrig nånsin komma ner ++++
4. Gräsfläckar ++
5. Främling överallt +++++
6. Alltid va på väg +++
7. Dansbandssångaren +++
8. Ingen sjunger blues som Jeffrey Lee Pierce ++++
9. Nere på Maskinisten +++
10. Österns röda ros ++
11. Kärlek är för dom ++++
12. Kort biografi med litet ­testamente ++++
13. Slickar i mig det sista +++++

Brejk

14. St Ana katedral +++
15. Axel Landquist Park ++++
16. Ner mot terminalen +++++

Brejk

17. Brev till 10:e våningen +++++
18. Beväpna dig med vingar ++++
19. Djävulen o jag +++
20. Kom med mig ++

Tragedy?

Vet inte riktigt hur jag skal förhålla mig till detta, men Tragedy är ett metal-tribute band till Bee-Gee's, och redan här kan man väl ana en hel del ploj. Sen när man ser gänget som ser ut som en kombination av Village People och Turbonegro, ja då är det väl ingen tvekan om saken. Men säga vad man vill om projektet som sådant, men jag tvekar inte att säga att Bee-Gee's låtarna har aldrig låtit bättre än i Tragedy's tappning.


onsdag 4 mars 2015

Recension - The Answer : Raise A Little Hell

The Answer är tillbaka med sitt 5:e album, Raise A Little Hell. En skiva som jag har fått vrida och vända på flera gånger innan jag bestämt mig för vad jag tycker om den. Den innehåller en ansenlig mängd låtar, och min slutgiltiga bedömning är nog att skivan hade mått bra av att ha några färre, för det finns en hel del bra låtar, men även ett par gäspningar som jag har lite svårt för. En annan sak jag har haft i åtanke är att låtarna (dom bra då) och ljudbilden inte riktigt stämmer överens alla gånger. För de bästa låtarna är rätt stökiga och röjiga nummer, men produktionen är lite väl slick och polerad. Det saknas lite nerv och hunger på något sätt. Det är bra framfört, men utan geist.


Med det sagt så är det ändå en ganska bra platta, som öppnar med allsångsaspiranten "Long Live The Renegade" som hintar mot AC/DC. Och det är i det landskapet som dom fungerar som bäst, när dom levererar partymusik med drag.
Skivan innehåller dock ett par låtar som jag får lite rysningar av, såsom "Cigarettes & Regretts" och "The Other Side", blir lite för Amerikanskt sliskigt trots att bandet är från Nordirland. Sedan har vi ett par låtar som inte är dåliga, men heller inte direkt jättebra. Men så dyker det upp riktiga pärlor som "Aristocrat" och "Last Days Of Summer" och "Raise A Litlle Hell" som väger tillbaka allt till gruppens fördel. Dock hade man nog vunnit på att korta ned skivan lite, från de nuvarande 12 låtarna, och fått en mer homogen samling låtar.


Betyget landar till slut på 3/5 Spader och det är nog egentligen de tre låtarna jag nämner som pärlor som ger det betyget, för dom är riktigt bra. Trots detta, så kan man nog räkna med riktigt trevliga stunder nu när The Answer ger sig ut på vägarna, då dom har en hel del bra material att gräva ur sedan tidigare.

Skivan släpps den 6:e Mars via Napalm Records.
Hemsida
Facebook
Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...