måndag 8 februari 2016

Dagens Musiktips - Bonehawk : Albino Rhino

Amerikanska Bonehawk debuterade med sin egenfinansierade debutplatta White Rhino redan 2014, men eftersom det ryktas om att i år kommer det en uppföljare, så tänkte jag att det var på sin plats att höja medvetandegraden om detta spännande band.

White Rhino är en platta som bjuder på många härliga infallsvinklar och sköna grooves.
Skivan levererar en grund och botten av svängig Stoner. Med massor av coolt fuzzade gitarrer och skönt monoton lunk. Men mitt i allt detta trycker man även in toktungt Sabbath-riffande och här och där lyfter man även iväg i Thin Lizzy:esqa dubbelgitarr harmonier. Jäkligt bra musicerande och skön, tillbakalutad sång överlag. Vilket gör att mina förväntningar på uppföljaren är stora.




Bandcamp
Facebook

lördag 6 februari 2016

Dagens Musiktips - Love and a .38 : Oh My God

Love and a .38 är ett Los Angeles band som svänger rätt fett. Lite Black Crowes feeling på den här videon, "Oh My God", som är ett litet smakprov inför det kommande skivsläppet, Nomads. Lyssna och njut. Fullängdaren släpps den 19:e Februari, och denna låten lovar något gott.

Facebook


fredag 5 februari 2016

Dagens Musiktips - The Desserts : The Strangest Man Vol​.​2

Dagens lilla tips är ett band, The Desserts, som jag haft planer på att skriva om tidigare, men inte riktigt kommit runt att göra. Tyvärr! För dom är värda att skrivas om. Både den 3 låtars EP som jag presenterar här, The Strangest Man Vol​.​2, men även det tidigare släppet, Vol.1 med sina 6 låtar.

Bandet är lite svårplacerat (förutom att dom är från Spanien), det finns många vinklar på deras musik, så det enklaste är väl helt enkelt att skriva upp dom som någon form av experimentell Stoner.
Vol.1 är lite mer rakt på, men på Vol.2 tar man ut svängarna lite extra. Drivet och svängigt.
Bra som rackarn är det hur eller hur, så ge det en chans.



¨

måndag 1 februari 2016

Dagens Musiktips - The Baboon Show : Me, Myself and I

Lite partyrock att fröjda sig med. The Baboob Show släpper första singeln, "Me Myself and I", till sitt kommande album The World Is Bigger Than You. Kan bara hoppas att singeln är signifikant för resten av plattan för då har vi en riktig rökare på gång.





Facebook

fredag 29 januari 2016

Stoppa Pressarna! - Debaser behöver dig!

Fick följande mail i korgen och det fås väl ses som en nobrainer att vidarebefordra det meddelandet. Så, gör som jag, skriv på uppropet för att rädda Debaser Slussen.




Riv inte ur hjärtat ur Stockholms livemusik
– behåll Debaser Medis!


Debaser Medis är ett nav för den svenska livemusikscenen och en otroligt viktig scen för Stockholms kulturliv. På tisdag kommer Stockholms kommunfullmäktige fatta beslut om ombyggnad av Medborgarhuset och går beslutet i farans riktning blir det bibliotek istället för musik.

Vill du behålla Debaser Medis på Medborgarplatsen? Skriv på här! Namninsamlingen har varit igång sedan den 26 januari och tickar stadigt uppåt.

Hade det funnits en rad andra bra lokaler för musik i centrala Stockholm så hade det bara handlat om en flytt till en likvärdig lokal, men så är inte fallet. Det är svårare att hitta bra lokaler för musik än för ett bibliotek. Anledningen är enkel: den ena verksamheten vill helst låta så mycket som den får och den andra så lite som möjligt.

Livemusiken utgör mer än halva svenska musikbranschen och omsätter över fyra miljarder kronor per år. Den är också den främsta intäktskällan för de flesta artister.

Livemusiken bidrar till att göra olika platser attraktiva och bidrar starkt till besöksnäringen. Lägg till tusentals arbetstillfällen och musikexport. Addera faktorer som social sammanhållning, mångfald och betydelsefulla mötesplatser.

Allt detta lever också Debaser Medis upp till och är en viktig del av.

Det som Debaser Medis – men också andra livemusikarrangörer runt om i landet – nu möter är en förlegad syn på den kultur som i sin breda definition kallas ”pop” (metal, hip hop, reggae, pop, rock, EDM etc.). Viktiga samtida kulturuttryck som offentligheten fortfarande inte ser som kultur, varken när det gäller tillgång till lokaler eller stöd till verksamheter. Vi som arbetar med livemusik vill härmed ta tillfället i akt att meddela att pop är kultur!

Vi som undertecknat denna artikel vet hur viktig scenen, dess läge och storlek är för hela den svenska livescenen. Tar man bort en scen av den storleken i Stockholm, tar man också bort en viktig pusselbit för turnéer i andra svenska städer. Tar man bort Debaser Medis i Stockholm, tar man bort ett viktigt steg på vägen för artister som kan bli riktigt stora. Tar man bort Debaser Medis försvårar man för Stockholm att bli en bättre musikstad. Tar man bort Debaser Medis har man ännu inte förstått att pop är kultur som förtjänar ett bättre öde och då begår man ett svårreparerat misstag!

Riv inte ur hjärtat ur Stockholms livemusikscen, låt Debaser Medis vara kvar på Medborgarplatsen!

Livemusik Sveriges styrelse
Per Alexanderson – Liseberg, Göteborg
Lovisa Delehag – Blixten & Co, Stockholm
Patrick Fredriksson – Luger, Stockholm
Karin Karlsson – Malmö
Niclas Lagestam – Putte i Parken, Karlstad
Anders Larsson – United Stage, Stockholm
Mats Natvig – Sweden Rock, Sölvesborg
Elenor Nordström – Humlan, Umeå
Elisabeth Rosenbrand – Musikens Makt, Luleå
Andrea Wiktorsson – Storsjöyran, Östersund
Joppe Pihlgren - VD, Stockholm

Livemusik Sverige är en ideell förening med drygt 100 medlemmar som driver kulturföreningar, festivaler, klubbar och arenor etc. Vi är den svenska livemusikens röst under devisen: Förbättra världen med livemusik och förbättra världen för livemusik.

Kontaktperson Livemusik Sverige: Joppe Pihlgren
joppe@livemusiksverige.se
0708 – 76 81 60

onsdag 27 januari 2016

Recension - Scaevola's Fire

Nu mina vänner tänkte jag presentera Scaevola's Fire för er. Jag vet inte så mycket om bandet, mer än att dom kommer från Syracuse, NY och spelar skön retro rock och just släppt vad jag tror är deras debutplatta.
Det finns väldigt mycket jag gillar här. Faktum är att det egentligen inte finns nåt jag inte gillar.

Musiken är som sagt placerad i retrofacket, med lite ockult touch. Musiken är till synes väldigt enkel, både till framförande och produktion, men börjar man skrapa på ytan så hittar man en hel del godis.
Till att börja med, även om den överlag är skön tillbakalutad, så blir det en salig blandning med på psykedeliska inslag och här och där lite proggiga stick. Rätt som det är så jazzar rytmsektionen till det lite och från gitarren får vi lugna sköna solon med mycket känsla. Till detta lägger vi en sång som är mjuk och värmande. All sång, förutom på första låten, sjungs av Kasia Rybczyk, som kanske inte har branschens starkaste röst, men som med sin lugna och lätt beslöjade röst, passar in i detta projekt som handen i handske. Tillsammans med musiken blir det hela på något sätt omfamnande.

Sedan kommer vi till texterna. Visst, dom har ett inslag av det ockulta, men inte på det mässande sättet som många andra just nu, utan mer i en folkloristiskt berättande tradition. Det är med andra ord inte så mycket uppmaningar till att hoppa på kvasten och flyga till Blåkulla och kyssa Djävulen där bak, utan mer ett gammaldags historieberättande om det okända.
Det handlar om demoner som vill få oss att till kannibalism som i första låten "The Wendigo Cries Within My Soul" (som framförs av Nick Smolenski), till historier om en Tysk variant av vårat Blåkulla i "Curse Of The Brocken". Och på den vägen är det.

Andra saker man kan grotta ner sig i är själva bandnamnet, Scaevola's Fire, och låten "Hand In The Fire" som hänger ihop.  En snabb summering av historien är att Scaevola var en hjältefigur i det gamla Rom som skickat för att mörda Lars Porsena som belägrat Rom. Efter sitt misslyckande körde han sin högra hand i en eld för att visa hur orädd han var för tortyr och döden. Dock blev han efter det skonad.

Jag gillar det här, kort och gott. Det är varm, välkomnande musik, med trevliga små mörka historier. Det enda jag möjligen skulle kunna önska mig är mer sång av Nick. Jag tror dessutom att Nick och Kasia skulle kunna komplettera varandra mer i någon form av duett.
Slutbetyget blir 4 sköna Ess av 5 möjliga. Inte så dumt så här tidigt på året.

Facebook

tisdag 26 januari 2016

Stoppa Pressarna - Black Sabbath : The End

Detta var en artikel jag hade tänkt publicera igår, men tyvärr inte hann med. Och precis som jag säger senare i texten, det gällde att vara snabb i vändningarna, för nu är sidan redan borta. Jag väljer dock att publicera artikeln ändå, för det finns ett visst nyhetsvärde i den ändå.
Han bara lyssna på låtarna ett par gånger själv..

Skall försöka vara lite snabbare när det blir dags för en stoppa pressarna nästa gång. Jag antar att det var någon obehörig som lagt ut skivan, så det man kan glädja sig åt är väl i så fall att det inte gick några 7$ till någon som inte hade rätten till dom. Hepp!
------------------------------------------------------







Alla vet vi väl att pionjärerna i Black Sabbath strax kommer att ge sig ut på sin ultimata avskedsturné, The End. Under denna turné kommer man tydligen att sälja en limiterad skiva, inte helt otippat döpt till just The End.

Skivan kommer som jag förstått enbart att säljas fysiskt på konserterna. Den innehåller 4 låtar som ratades vid inspelningen av den eminenta plattan 13 och 4 live nummer från den tillhörande turnén.
Gott så!
Åtminstone för dom som kommer att vara på konserterna och ha tillgång till att köpa skivan.

Men, nu mina vänner, kommer vi till det fina i kråksången, för alla som inte har chansen. Just nu går det nämligen att köpa skivan digitalt på Bandcamp. Vad det gäller de 4 låtar som blev över. Det är bara att konstatera att dom lämnades inte därhän för att dom var dåliga. Jag vet inte hur länge detta kommer att finnas tillgängligt, så om man är intresserad så rekommenderar jag att man är snabb i vändningarna. Omslagen till skivan (ja det skall tydligen vara unika för varje konsert) är dessutom gjort av den inte helt okände Shepard Fairey.




Låtlistan:
1. Season of the Dead
2. Cry All Night
3. Take Me Home
4. Isolated Man
5. God is Dead? (Live Sydney, Australia 4/27/13)
6. Under the Sun (Live Auckland, New Zealand 4/20/13)
7. End of the Beginning (Live Hamilton, ON Canada 4/11/14)
8. Age of Reason (Live Hamilton, ON Canada 4/11/14)

måndag 25 januari 2016

Spaderdotter: Muskelrock

Tänkte att det var dags för mig att göra ännu ett inlägg, men den här gången tänker jag inte fortsätta på min heavy-metal lista utan istället prata om min absoluta favoritfestival. Skulle egentligen kunna påstå att det är världens bästa festival.
Jag ska prata om Muskelrock!

För att lite kort introducera vad muskelrock är för något för er som inte vet så är det en 3 dagar lång rockfestival i ett litet mindre format. Den hålls i en folkpark som heter Tyrolen som ligger långt in i de småländska skogarna i en liten by som heter Blädinge. Alla andra dagar om året är Blädinge precis som alla andra trötta byar i landet, tyst och intetsägande. Men 3 dagar om året fylls Blädinge till bredden av skrika hårdrockare med sina bergsprängare. ofantliga mängder sprit och en hel drös med urstarka band.

För mig så har muskelrock på något sätt blivit årets höjdpunkt (förutom mina resor till London då). Jag lever för den där helgen i tidig sommar som jag får åka och bara släppa allt och  ha kul på Tyrolen. Jag får ofta frågan från de som inte varit på muskelrock om vad som är så himla speciellt med det. Det är ju bara en festival. Mitt svar på det är att det inte bara är en festival utan som att vända hem. På muskelrock träffar du så mycket festliga människor som precis som du är där för musiken och festen, inget annat. Det är just det som gör att jag alltid känner mig trygg på Tyrolen. Jag kan gå runt ensam utan att behöva känna mig orolig för bråk och stök. Jag har nog aldrig sett ett bråk uppstå på campingen, eller tja, förutom den gången min sambo brottade ner en snubbe som gått in i vårt tält av misstag, men det är ju en annan femma.

I år har muskelrock lyckats dra ihop en line-up som fått mig att skrika rakt ut. Jag är övertygad om att detta blir det bästa året hittills. Har du inte tidigare besökt muskelrock så är detta ett ypperligt tillfälle att åka för första gången. (se affischen längst ner i inlägget)

Här är några snabba saker du inte får missa på ditt Tyrolen besök:

Handburgarna. Kostar cirka 40kr och är en gudagåva. Den bästa veganska burgaren jag smakat.
Nattentältet. När musiken tystnat på scenen så drar festen igång i nattentältet. Här kan du dansa till psykadelisk musik i ett gammalt cirkustält.
frukostpaketen. Små påsar med allt man behöver för en stadig start på dagen. Säljs på campingen för 50kr varje dag.
Hemliga spelningar i nattentältet. Ibland händer det att band som vistas på campingen och inte spelar på de stora scenerna drar igång kortare set i nattentältet. Fantastiskt ösigt!
Ihate records. Ihate står och säljer cd, vinyler och kasetter. Vet du inte vad du är ute efter så säger du bara till vad du brukar gilla så kommer Peter garanteratatt kunna plocka ihop lite gobitar som du kommer uppskatta.



Polar'n Per - Lönelistan januari 2016

Idag är ingen vanlig dag. Det är lönedag. Måndagar kan verka jobbiga, rent av patetiskt omöjligt inkörda som en tvärnit efter helgen, men idag är det januarilön!

Julen som ekonomiskt lyser rött har som vanligt extra lyster av att jäntan, Cacan, fyllt 15 och i år har den dessutom fått extra rodnad av att jag fixat hennes rum (från kotte till tjej) och ytterligare tyngd av en resa till England och Skottland...

Men det är inte därför jag skriver, det är för att dela med mig av något jag väljer att kalla lönelistan.Lönelistan innehåller den bästa ersättning man kan få... musik! Jag kommer fokusera på sånt som är hyfsat nytt och rullar i mina öron! Det är med andra ord en Spotifylista med lite trax som rullar frekvent. Bifogar en aukustisk version av Temperance Movement och låtyen "White bear" (2016) i klippet intill!

Kommentarsfältet står likt lönekontoret öppet för klagomål och beröm... Tar du dig tid att lyssna igenom listan, släng gärna in ett betyg på listan, tacksåmycksi!

Håll till godo!

/Polar'n Per


1) Disturbed - Sound of silence
Ahhh, fan, vad jag är svag för bra covers. Denna från förra årets andra halva får sin speltid, både på radio och i mina lurar. Sånginsatsen. Wow!

2) Temperance Movement - White bear
Ni har sett mig pusha för dem tidigare. Jag gör det igen. Rak rock. Ball rock. Missa dem inte på Debaser Medis 8:e februari...

3) Israel Nash Gripka - L.A. lately
Neil Youngs arvtagare. Helgens gig. Här finns flow, vackra stämmor, rymden, Texas (eller L.A...)... Ja, kanske till och med en och annan fredspipa! Skönt flumgung!

4) Favorite Hippies - Like tears don't exist
Ny platta ute med samtliga tre sista! Här är Norrtäljes Tom Petty, Kirunas blues och Willy Clay Bands padal/gitarrist i ain solotappning! Grym låt, bra platta, fin-fint helt enkelt!

5) Manimal - Irresistable
Samuel Nyman, Kungsbackas egna Rob Halford och västkustens främste heavy metal-vokalist, helt klart! Han kan växa ytterligare, detta är arenarock. "Trapped in the shadows" från november 2015 är en grymt bra platta! Digga! Hornen upp!

6) WASP - Miss you
En smädande power ballad med dofter av Axe pojkdoft och pojkrum. Wow, det görs starka fina låtar än idag! 2015 kom deras senaste vax.... Buss på!

7) David Bowie - Lazarus
En bit av rockhistorien försvann hastigt och (o)lustigt. Som vanligt är Bowie ett mediageni, även i sin död... Veckan därpå påstår forskare att man hittat en ny planet... Slump? Nä... Fuck cancer!

8) Motörhead - Ramones
Vissa saker behöver inte förnyas. De ska vara som de alltid varit. En till ikon som lämnat oss är Lemmy. Hård, hårdare, hårdast, Motörhead! I detta gamla spår får han ändå rotation! Inte ny. Inget nytt. Rör inte min Lemmy!

9) Roger Karlsson - Kysser Sörmlands jord
2015 års mest bevarade hemlighet och skatt inom singer-songwriter är Stockholmaren Roger Karlsson. Hör varför jag tycker så...

10) Quireboys - S:t Cecilia
Rökig brittisk barmiljö och raspig Roddan-röst. Quireboys platta från i höstas är fantastisk. Lyssna på den i limitedutgåva med gamla skatter...

En bonus
11) LIK - Le Morte Homme
Jag växte upp med Stockholms dödsmetallscen. Bästa dödsvaxet är LIK, klassisk döds så som det en gång började... Plattan är en fullpoängare, en killer!

tisdag 19 januari 2016

Recension - Billion Dollar Babies : Chemical God

En miss i min hantering gjorde att denna recension smet ut lite i förtid. Nämligen redan i slutet av December. Men nu är den tillbaka och mer korrekt i tid. Vilket gör den till årets första recension.

Svenska Billion Dollar Babies ger sig ut på en mörk odyssé på sin platta  Chemical God. Eller försöker åtminstone.

Med tanke på bandnamnet, tillsammans med texterna, behöver man inte vara raketforskare för att inse att bandet är starkt influerade av Alice Cooper's chock-rock. För att inte tala om arvtagaren Marilyn Manson. Den senare eftersom väldigt mycket textmässigt påminner om Marilyns återkommande drog och våldsteman.

Musiken är tight och snyggt producerat. Överlag välspelat, överlag rätt bra tralliga låtar med mörkt innehåll. Sången är även den jäkligt snygg.
Första låten tuggade igång med ett sound som taget från Grand Magus, vilket höjde mina förväntningar en hel del. Men tyvärr, där stannar det där för mig. Det hakar inte riktigt fast helt enkelt och det tillskriver jag nog mycket att jag inte grips av texterna på något sätt. Eller att det känns som jag redan hört dem tidigare.
Jag vet inte riktigt vad som stryker mig mothårs, det är antagligen det lite svulstiga och storslagna i kombination med det mörka. Dessutom tycker inte riktigt att de fyller ut just skräckskorna ordentligt, det blir lite Hollywood över det hela. Det kan även bero på att vår verklighet ser så jävlig ut som den gör redan. Vilket i sig gör att det i vissa låtar, i stället för skrämma oss för det förryckta, blir det mer som en olustig legitimering för alla Fritzlar, Hagamän och andra så kallade män (läs amöbor) endast omnämnda med sin ålder i media. 

Men, som jag sade, musiken är stundtals riktigt bra, även om den inte tilltalar mig direkt. Dock tror jag att detta kan hitta hem hos en hel del därute.
Därför får den 3 ess av mig, men jag tror att en hel del skulle ge skivan högre poäng. Dessutom gillar jag omslaget. Det är elak så det räcker.




Hemsida
Facebook

måndag 18 januari 2016

Önskelistan - Upplevelse i kubik : Gutterdämmerung

Det är väl bara att inse att chanserna är små att man kommer att få se Metal-spektaklet Gutterdämmerung, av Björn Tagemose och jätte ensemblen, i hela sin storhet. Men denna video från deras fan-event den 12:e November 2015 ger helt klart ett visst sug i tarmen. Vill se!!



Man får helt enkelt hoppas att den kommer att gå att se i filmformat någon gång i framtiden åtminstone.

fredag 15 januari 2016

Då börjar vi igen.

Jaha, dags att vakna upp igen efter vinterdvalan. Och vilket jäkla uppvaknande det varit, både Lemmy och Bowie borta.
Det är inte helt utan att man inser att man börjar bli till åren när ens gamla idoler börjar trilla av pinn. Det verkar dessutom vara väldigt farligt att fylla år runt 70-strecket. På gränsen till att det är det nya 27 Club.
 Vilket för mina tankar i andra banor som kanske mynnar ut i ett annat inlägg.

Så, nu öppnar vi portarna igen. Vilken frekvens? Vi får se.

onsdag 30 december 2015

Årsbästalista 2015

Jahapp. Vilket sjukt år det har varit. Massor av bra musik och stor sorg om vart annat. Säga vad man vill om musikindustrin, men en hel del bra musik har det producerats. Sedan har vi givetvis det här med att Lemmy gett sig av på en helt ny andlig turné. Som den pålitliga konstant och måttstock han varit undrar jag hur hans färd mot utsålda hus i andevärlden kommer att påverka den hårdrock/Metal scen som vi har kvar här.

Men det är något för framtiden. Nu kikar vi på vad som stack ut under 2015. Normalt brukar jag lista 13 alster som jag recenserat här på bloggen, men eftersom det kreativt varit ett sämre år för mig så kommer jag helt enkelt att lista de skivor som betytt mest för mig under det gångna året vare sig jag faktiskt recenserat dem eller inte, men 13 blir dom som vanligt. Och givetvis helt utan någon rangordning, möjligen förutom den jag tyckt bäst om. Jag har dock försökt formera skivorna lite efter geografiskt ursprung.


Det här är på gränsen till metaupplevelse, både geografiskt och innehållsmässigt. Det är svårt att få två band, som Ghost och Year Of The Goat, att matcha varandra på så många plan. Båda Östgötaband med liknande musikaliskt arv, såväl som innehållsmässigt grannskap som det här.

Dessutom släpper dom båda mästerliga plattor samma år. Det händer fasiken bara i skuggan av Östgötaslättens domkyrka. Och då menar jag de djupaste skuggorna.

Tittar vi sedan över pölen mot den klassiska rock-ön Albion, mer känd som Storbritannien, så har två legender släppt nytt. Iron Maiden och Motörhead. Att båda banden gör tillräckligt bra ifrån sig för att hamna på en sådan här lista värmer rakt in i själen. Det är dock med sorg i hjärtat som jag i skrivande stund konstaterar att just Motörhead inte kommer att leverera mer, i och med Lemmys tragiska bortgång. Jag hoppades efter sista konserten att Lemmy skulle lämna turnerandet bakom sig, men jag såg in stället fram mot fler bra album. Detta blir det tyvärr inget av nu. Så hoppet får stå till Iron Maiden. En jättebra platta, men jag kan inget annat än önska mig en med lite kortare och mer kärnfulla låtar som på de tre första skivorna.

Tillbaka till Sverige. Ett nytt band, Haddock, och ett lite mer etablerat, Graveyard. Graveyard är enligt mig ett av landets bästa band just nu, och att även få ta till sig Haddocks debut, gör att man har gott hopp för framtiden.




Grannländerna då? Danska Grusom sänkte ner mig i ett mörker som både gnagde och skavde. Men på det mest positiva sätt. Finländska Michael Monroe, även han en legendar som bara blir bättre och bättre, fick mig att längta till skitiga rännstenar i numera uppstädade storstäder.


Så dags för kategorin långt borta. Amerikanska The Midnight Ghost Train slog mig som en slägga och förutom deras högoktaniga rock fick jag en ny softlåt till min lista av "Världens bästa låtar". Att dom dessutom är riktigt trevliga lirare som bjuder en amatör i intervjusammanhang på en skön intervju, ja det är bara lök på laxen. Australiensiska Mammoth Mammoth bjöd på tillika kvalitativ rock som spelats mycket i lurarna under det gångna året. Inte nog med bra musik, dom har ett av årsbästa listans snyggaste omslag (Gubbsjuk jag?).


Tillbaka till Sverige. Stockholmsområdet bjuder även dom på många pärlor. Däribland dessa två, som vissa kunde säga att jag är jävig gentemot.
Ponamero Sundown. Alltid bra, men aldrig så bra som i år. Jag slutar inte förundras över hur bra denna platta är. Sideburn får väl nästan ses som veteraner dom med, men i mina öron har dom aldrig varit bättre dom heller. Nya medlemmar, nytt blod, ny energi. En inte helt ovanlig ekvation som ofta funkar positivt.
Jävigheten då? Ponamero har numer Robban på bas (fy fasiken vilken cool bas (vem kan ha gjort den?)), som såsom jag, är sprungen ur Oskarshamn. Och som jag känt sedan han trakterade basen i The Quill. Sideburns nya sångare, Dimitri, känner jag inte närmare än att han varit min dotters sånglärare på Kulturama, men det är nära nog. :-) Allt detta satt åt sidan, för det har inget med bedömningarna att göra, även om jag aldrig påstått att jag är en sant opartisk "journalist".



Då har vi bara den där plattan kvar. Den där som jag ser som årets bästa.  
Clutch : Physic Warfare. En platta som ger mig energi, glädje och motion. För när den svänger loss i högtalarna har jag svårt att stå still helt enkelt. Även förra plattan Earth Rocker står mig nära om rockhjärtat. Ser man till detta årets lista så hittar man dessutom en del band som jag just jämfört med Clutch. Sammanträffande? Skulle inte tro det. Det är en musik som slår an en nerv hos mig. Tyngden, Bluesen och svänget.



Så, vad ser jag då fram emot? Vare sig dom lyckas släppa något under 2016 eller inte är tex. Witchcraft, Mother Mooch, Royal Ruckus, Hypnos, Skunk och King Buffalo band jag vill höra mer av (bland andra) så snart det bara går. Det enda bandet jag vet skall släppa nytt är Witchcraft, som släpper sin nästa platta i slutet av Januari. Men av de två låtar jag redan hört, så får dom jobba hårt för att hålla sig undan nästa års topplista. Så bra är dom. De andra banden kan jag bara hoppas på att dom släpper mer musik, och att jag får chansen att recensera dem här.

I övrig har jag bara att önska att Spader Dotter fortsätter blogga om sin del av musikvärlden. Att Polarn Per fortsätter rota i sina hörn av rockvärlden och  att min kreativa blockering lossnar och börjar flöda igen, både vad gäller bloggen och alla andra småprojekt jag har liggandes.

Tack för i år! Nu kör vi, Mot evigheten och vidare....

tisdag 29 december 2015

Lemmy har lämnat scenen...

Då har den alltså kommit. Dagen som man mer och mer blivit varse om att den närmats sig men som man blundat för. Rockikonen och legenden  Lemmy Kilmister har lämnat scenen för gott. Som han alltid hävdat så spelade han in i det sista. För att inte tala om att han med Motörhead gjort några av sin karriärs starkaste plattor på senare tid. Det är starkt.

Även om det så här i efterhand var ganska tydligt att han inte var pigg, och jag lovat mig själv att det här var nog den sista gången jag säg dem, så trodde jag nog inte att det skulle vara så bokstavligt, när jag såg dem nu senast på hovet.

Man brukar säga att man gått ur tiden, men i det här fallet gäller inte det, för när det kommer till Lemmy så är han en av rockens fanbärare och kommer alltid att så vara så länge en Marshall brummar någonstans i världen. Vila i frid, skulle man kunna säga, men så dyker konsert-avslutningen i "Overkill" upp i minnet, och då vet man att var Lemmy än är, så är det på högsta volym. Och det är så det skall vara.


tisdag 22 december 2015

Dagens Musiktips - Skindogs : Put You Back

En kollega på jobbet tipsade mig om Svenska Skindogs och det var väl en jäkla tur det. Svängigt och ösigt, tralligt och rivigt. Skönt!




Facebook
Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...