fredag 6 mars 2015

Svar på tal?

Bloggen The Rocker hade härförleden en liten artikel om hur, i det här fallet Def Leppard roade sig med sina groupies när det begav sig. Nä, inte på det sättet pervon, utan mer för att få "access to all areas". I detta speciella fall med en finurlig liten rebus på backstagepassen (svaret på rebusen hittas på länken här ovan) som delades ut till damerna i fråga.

Så, med det i åtanke, kan man då säga att det här är en groupies svar på tal?












 Ha en trevlig helg!


Lika som bär : Manson and Son

Nåja, rubriken är väl lite missvisande, borde egentligen stå Warner kanske, eller "sådan far, sådan son" (fast kanske tvärt om).
Mörkermannen Marilyn Manson har äntligen tagit sig i kragen och släppt ett rätt hyfsat album igen, efter en tid på deken. Eller det kanske inte var han själv som gjort pannkaka av karriären de senaste åren utan hans ännu ondare tvilling....farsa :-)

Här poserar han med sin far, för tidningen Paper, och det går väl inte att ta miste på släktskapet.
Dock kunde inte Brorsan "Jokern" vara med på bilden, då han var fullt upptagen med att röja loss på Arkham Asylum.

Skönt att Marilyn verkar vara på banan igen, alla fall.









Mer bilder från tidningen Paper hittar du här.

torsdag 5 mars 2015

Polarn Per ser Thåström på Annexet

Man skulle kunna plocka lösryckta citat från senaste plattan "Den morronen" (2015) för att sätta samman denna recension av Thåströms turnépremiär i Stockholm igår (2015-03-04). Man skulle kunna rolla recensionen helt svart och såga mannen för hans envisa vägval att inte försöka ligga någon annan än hans artistiska ambition till lags, men jag ska inte göra det.

Mannen, myten, legenden... Thåström!
Thåström inleder sin turné 2015 med ett set som ligger väldans nära projektet Sällskapets ljudbild, det är suggestivt, drömskt eller snarare mardrömskt och det är ett kort set, det är ett alldeles kort gig, som antagligen upplevs kortare eftersom han som han numera gör ganska ofta väljer att spela utan förband. För det är många gånger jag funderat över varför Ossler inte getts eller givits chansen att göra några låtar innan Thåström tar över rodret. Det skulle passa som handsken, men inte Thåströms handske.

För rodret är precis det Thåström har i det utsålda Globen Annexet. Han har greppet redan från början och levererar sin raka, ganska minimalistiska svarta monotoma rock. Den där texterna berättar så mycket att hans ännu mer påtagligt minimalistiska mellansnack känns oväsentligt. Den där några ansatser till melodisk sång och inte ordtravande ger en uppenbarelse om styrkan i sin genre, den han ganska själv representerar... Det är som när solen skiner genom molnen. Dom svarta.

Settet präglas av det "nya Thåström-soundet" som numera fyller tio bast i och med släppet av Skebokvarnsv. 209 (2005) way back. Där han så lätt kunnat lätta upp settet  med hans episka Imperiet-ballader eller punkraka testostoronkåta Ebba Grön-låtar väljer han att paketera en kompakt vägg av industriell blues. Den innehåller industrins alla skeden. Glöden, produktionstakt, nerläggning, ja egentligen allt utom den lättsammare after work som många ser fram mot! Det kräver en hel del av lyssnarna som förunnats denna konstinstallation, detta arrangemang, som heter turnépremiär på hemmaplan... i Stockholm, om Stockholm, för alla!

Bästa spår för kvällen är "Främling överallt" (Skebokvarnsv. 209) som, sig likt, kör över mig som ett enträget X2000 med sitt intro innan den övergår till sin vackra hjärtskärande story om ett alkoholiserat familjedrama... "Kort biografi med ett litet testamente" (Kärlek är för dom, 2009) och "Brev till 10:e våningen" (Skebokvarnsv. 209) är även de låtar som tydligt sätter sin närvaro och plats runt Stockholm. Det går kanske inte att återge känslan och gåshuden som levereras i strofer som "när jag fick Rolle Stoltz autograf" eller när "linje 19" kommer på tal i sin precisa autentiska miljö vid Globen-området, någonstans här, precis mitt mellan Hovet och såssesnöret (T-tuben) som längs med gröna linjens nummer 19 sätter oss samman med "alla tallarna" (Tallkrogen) och Drogsved (Rågsved) här inne på Annexet.

Samma händer i "Axel Landqvist park" (Kärlek är för dom) som i denna "Så som jordgubbarna smakade"-version 2012 ger live-ös som inte alls kan påminnas från denna lilla park mellan mitt gamla plugg, Åsö gymnasium, Skatteskrapan och "Nere på Maskinisten" (Beväpna dig med vingar, 2012), om det (ö)kända sunkhaket.

Jag tror banne mig mannen är och mer vuxit i rollen som Stockholmspoet där huvudstaden är centrum, Centralstationens räls till andra städer är flykten till övriga Europa, Amsterdam och Berlin medräknad. Ikväll bjuds inga "vackra döda städer" utan sådana som ska genomlidas, inga mentala istider men en industrimans vardag med den nya kärleken. Inte heller finns politiska propåer om att rött alltid är rätt men däremot en uppmaning att se människan, genom uppmaningar att slanta i hinkarna för att hjälpa Stockholms romer med natthärbärgen då dessa nu rivits.

Ikväll sätts prägeln från den råa staden, den som på nya plattan representeras så väl med strimmorna av mänskligt hopp och kärlek via "Ner till terminalen" eller "Jag slickar i mig det sista"...

Vi får nöja oss där!

"Dom sa att dom kanske kommer att spela min favorit Bob Dylan-sång. Det räcker för mig!", sjunger han inlevelsefullt och sådär kraxande vädjande och hest. Vi får definitivt känna exakt så som publik, precis så känns det när han kliver av efter "Kom med mig" för det alla tror är ytterligare ett encore break innan hitparaden förväntas ta vid, men där tänds lokalens ljus oväntat och spelningen är över. Från kategori älder låtar hittar bara dom inte helt tippade "Djävulen o jag" (från Thåströms första självbetitlade solovax, 1989) samt "Österns röda ros" (Imperiet - Synd 1986) igenom, givetvis paketerade i den industriella kostym som kvällen bär!

Tiden står still när Thåström tar fokus, denna gröna linjens Gollum-kreatur trollbinder och förvånar med sin faktiskt ganska förväntade show. Det är ett set på 1:40 med ett tjugotal låtar (se nedan). Sen undrar jag om Thåström är mer mån sin alldeles egna upplevelse, än vår, det känns snopet, det känns som man har bjudits en installation, ett konstverk, ett multimediapaket som mer är mekaniskt än digitalt.

Som åskådare vill jag ha mer av dom gamla pralinerna, dom i undre lagret...

Jag har fått en fulländad effekt levererad, inte musikaliskt även fast settet levereras klanderfritt, inte heller urvalsmässigt, där jag gärna hade fått en stor dos nostalgi levererad, inte heller vad gäller lyhördhet via dialog med publiken, för det är en monolog, ett diktat, ett paket som inte har slipats i kanterna. Den enda som har greppet om tillställningen är Thåström själv.

Det räcker för mig!

Den här showen är gjord för konserthallen. Den är stöpt för mörka lokaler och har föga att göra på festivalscenerna. Det är ett stolpiller av mörk gestaltning av staden som ändå ger en bestående bild, något som är sådär fult vackert som bara Thåström kan måla upp i kvällens mest karaktäristiska låt "Ingen sjunger blues som Jeffrey Lee Pierce".

Konserten får tre av fem starka ess i betyg. Betyg låt för låt hittar ni i set-listan nedan.

Mors i mörkret!

/Polarn Per

Tre starka med Thåström
1. Envisheten
2. Konstnären
3. Bohemen

Setlista
1. Långsamt genom ++
2. Den morronen ++
3. Aldrig nånsin komma ner ++++
4. Gräsfläckar ++
5. Främling överallt +++++
6. Alltid va på väg +++
7. Dansbandssångaren +++
8. Ingen sjunger blues som Jeffrey Lee Pierce ++++
9. Nere på Maskinisten +++
10. Österns röda ros ++
11. Kärlek är för dom ++++
12. Kort biografi med litet ­testamente ++++
13. Slickar i mig det sista +++++

Brejk

14. St Ana katedral +++
15. Axel Landquist Park ++++
16. Ner mot terminalen +++++

Brejk

17. Brev till 10:e våningen +++++
18. Beväpna dig med vingar ++++
19. Djävulen o jag +++
20. Kom med mig ++

Tragedy?

Vet inte riktigt hur jag skal förhålla mig till detta, men Tragedy är ett metal-tribute band till Bee-Gee's, och redan här kan man väl ana en hel del ploj. Sen när man ser gänget som ser ut som en kombination av Village People och Turbonegro, ja då är det väl ingen tvekan om saken. Men säga vad man vill om projektet som sådant, men jag tvekar inte att säga att Bee-Gee's låtarna har aldrig låtit bättre än i Tragedy's tappning.


onsdag 4 mars 2015

Recension - The Answer : Raise A Little Hell

The Answer är tillbaka med sitt 5:e album, Raise A Little Hell. En skiva som jag har fått vrida och vända på flera gånger innan jag bestämt mig för vad jag tycker om den. Den innehåller en ansenlig mängd låtar, och min slutgiltiga bedömning är nog att skivan hade mått bra av att ha några färre, för det finns en hel del bra låtar, men även ett par gäspningar som jag har lite svårt för. En annan sak jag har haft i åtanke är att låtarna (dom bra då) och ljudbilden inte riktigt stämmer överens alla gånger. För de bästa låtarna är rätt stökiga och röjiga nummer, men produktionen är lite väl slick och polerad. Det saknas lite nerv och hunger på något sätt. Det är bra framfört, men utan geist.


Med det sagt så är det ändå en ganska bra platta, som öppnar med allsångsaspiranten "Long Live The Renegade" som hintar mot AC/DC. Och det är i det landskapet som dom fungerar som bäst, när dom levererar partymusik med drag.
Skivan innehåller dock ett par låtar som jag får lite rysningar av, såsom "Cigarettes & Regretts" och "The Other Side", blir lite för Amerikanskt sliskigt trots att bandet är från Nordirland. Sedan har vi ett par låtar som inte är dåliga, men heller inte direkt jättebra. Men så dyker det upp riktiga pärlor som "Aristocrat" och "Last Days Of Summer" och "Raise A Litlle Hell" som väger tillbaka allt till gruppens fördel. Dock hade man nog vunnit på att korta ned skivan lite, från de nuvarande 12 låtarna, och fått en mer homogen samling låtar.


Betyget landar till slut på 3/5 Spader och det är nog egentligen de tre låtarna jag nämner som pärlor som ger det betyget, för dom är riktigt bra. Trots detta, så kan man nog räkna med riktigt trevliga stunder nu när The Answer ger sig ut på vägarna, då dom har en hel del bra material att gräva ur sedan tidigare.

Skivan släpps den 6:e Mars via Napalm Records.
Hemsida
Facebook

måndag 2 mars 2015

Intervju med The Midnight Ghost Train.

Häromdagen så hade jag en recension på nya favoriterna The Midnight Ghost Train och deras senaste album, Cod Was The Ground. Efteråt blev det en del mailväxling med sångaren Steve Moss, vilket resulterade i följande intervju.








Hi Steve, I'm really honored to be able to do this interview with you, especially as your latest album really knocked me out.
Earlier you mentioned that the whole album was made in one Live take, all at the same time. Is that how you normally work?

Yea we enjoy recording that way. Our last album BUFFALO was also recorded like that, to analog tape as well. It's just a lot more fun and captures our bands live feel a lot better. We enjoy a challenge.

My absolute favorite tune on the album is “Little Sparrow”, As I interprets the lyrics beyond its Edith Piaf references, it deals with the dualism of music. On one hand how you love it and on the other hand that it’s a grueling and demanding mistress and when looking at your tour schedule one can only guess the toll it takes.
I’m also very impressed with how you recorded that song as more or less an instant improvisation. Especially when it comes to churn out lyrics on the spot. Is writing lyrics hard or easy work for you normally?


Yea that song was written while it was being recorded, on the spot an actual full improv. We came up with the idea to do a jazzy number about an hour before we recorded and we just hit record and let it flow. First take we kept. Lyric wise for that song it was pretty easy, cause the subject I talk about in it (as you said) hits very close to home for me, so for that one in particular it was very easy. I had been listening to Edith Piaf a lot lately which sparked the idea to say padem padem in it. I think it all worked out real good. A lot of the lyrics I write are improved, so I'm used to just letting whatever is in my head just go. When we try out songs live before we record them they will have different lyrics every night. I very rarely write down lyrics. I just let it go each night and whatever hits I keep. Like I said we enjoy a challenge.

I cant leave The Little Sparrow, as it’s haunting and suggestive groove just mesmerizes me, I could even see it’s “Rock-Noir” feeling as something I would like to hear more of. and things that popped up in my head directly was images of the movie Sin City and the old computer game Max Payne. Where did the inspiration to this type of song come from?

Jazz music. I'm a HUGE fan of old jazz and blues and I like to incorporate those elements as much as possible. The original idea for that track was an acoustic song we wrote. But I just wasn't sold on doing it, as it was just very much a typical song. Before we recorded it I decided let's do something completely different. So the bass player played a simple jazz bass line, the drummer came in on a cool beat, we hit record and then I came in. It was cool cause neither the producer, or the band, or me knew what I was going to do. When I finished I asked the producer and the band if I should try it again, and they said "absolutely not, keep the first take".

One last thing around The Little Sparrow, It’s certainly out of the framework of the rest of the album, and For me at least, I find things like that a little extra interesting when it is done so well. Could we expect more songs in the future that goes outside your normal frame? 


Absolutely, we are always changing things around. This album is way different than our last one, the next album will be even more different and so on. We don't like doing the same thing over and over. So yes, you can expect more things like this and more completely different stuff on future albums.

How do you normally work when you write songs?


We write them live on stage. That just forces us to think of something good on the spot cause you have no choice to screw up. Then we will talk about what we did after the show rework what we didn't like and the next night fix it up. The songs change so much over the course of a tour. We really like to take the crowds reception into mind when we are writing.

The music, especially on your new album are quite heavy and fast paced mostly, but you still manage to root yourself in a very soulful blues groove. Is that something that just comes out that way, or is something that you are consciously working on?

Both. Blues and Jazz is pretty much the only kind of music I listen to. My influences come from the old greats in those genres. So I try to incorporate them in everything I do, and also it's just the type of music I understand and know how to play. I don't understand metal, or heavy stoner rock or whatever you call it. I understand how to play the blues, and just make it fast and heavy sounding.

I haven’t had the pleasure to see you guys live (yet), but from what I’m seeing and hearing, it seems like you guys incarnates the lyrics from Clutch song “Earth Rocker”
Do it live on stage, or don't do it at all.
Is being on stage where you like it best? From what you said about the recording of “Cold was the ground” it seems like you try to bring the live element to the studio too.


Absolutely, it's all about the stage for us. We give 1000% on stage every night. No matter where we are or how many people are there we will always play and perform at the highest caliber we can. What's the point if you can't put on an amazing live show.

As a blogger friend of mine pointed out earlier (Christer Magister), You guys seem to have a knack for fields, The artwork of the album Buffalo, and now with the video to BC Trucker, is there a hidden corn field fetish.:-)
No not really. It's just we live in Kansas and it's very very country. With lots and lots of fields. That's just where we are from.












You are a hard working band, who made it so far in DIY manner, now when you are on a label, do you see any differences? 

I guess we will see. The new record is coming out soon, so hopefully being with the new label will help a lot more with album sales and promotion. Were ready to take the next step forward in furthering this band.

Where do you see the band going from here?

"It's a long way to the top if you wanna rock and roll". We're not slowing down, were gonna keep fighting every step of the way, and pushing things as hard as possible. We want everyone to know our music.

You have made extensive touring, both in America and Europe, what is the main differences playing in the US and Europe?

Oh man there's a lot of differences, some good, some bad. But i'd have to say the biggest difference is that promoters work a lot harder out here with getting the word out for the shows.

You are just about to embark on yet another European stretch to support the new album, unfortunately no Swedish dates this time, but I hope to see you here soon. Then you start an American tour right away. Don’t you ever get tired, or are you aiming on to pick up the touring mantle from Motörhead?:-)


Of Course we get tired, but we aren't slowing down. We will be on tour in Europe three times this year. We will do four USA tours, and a South American tour. There is a lot of work needing to be done, and we aren't afraid of hard work. So we will keep at it full force.

And here I will close for today, and just give a big thanx for this interview and may the roads lead you to wherever you want to go. At least one thing is sure, I will have your latest album on high rotation for myself, and I´m looking forward to anything new from you guys.

söndag 1 mars 2015

Dagens Musiktips - Mäbe : Pannkakskungen

Bästa och mest personliga låten från Mäbes senaste platta, "Pannkakskungen" har fått en alldeles egen video. Den likaså väldigt personlig och vemodigt vacker. Gott så!


fredag 27 februari 2015

Stoppa Pressarna! Thåström ger sig in i Merch-dryckernas värld.

Jag måste nog erkänna, det här förvånade mig. Stort!

Thåström kommer att ge ut en Brandy i sitt namn, tillsammans med Brands For Fans.
Den kommer att heta Thåströms Spanska. Man får hoppas att den har samma integritet som Thåström brukar visa på alla andra sammanhang. Men att det är just Thåström det handlar om så känns det spontant inte som något man bara hoppat på bara för att... Lite rädd är jag inför det, men jag hoppas få chansen att smaka den vid tillfälle.

Från och men den 3:e Mars hittas flaskorna i Systembolagets beställningssortiment.

Till det här kanske det kan vara lämpligt att spela, antingen "Smaken av dig" och/eller "Slickar i mig det sista".


Om Thåströms Spanska Brandy
Thåströms Spanska - Brandy de Jerez - har lagrats på amerikanska ekfat i över 12 månader och har en mjuk och välbalanserad smak med en intesiv arom av vanilj och kanel. Faten har tidigare innehållit Oloroso-sherry, vilket ger ytterligare en dimension på dryckens doft och smak.
Färg: Mörk, gyllene färg
Doft: en intensiv arom av vanilj, kanel och rostade bakverk
Smak: balanserad, tydlig fatkaraktär. I smaken kommer kryddtonerna av vanlij och kanel igen
Serveringsförslag: som avec eller som drinkbas i en long drink tillsammans med tonic eller Coca-Cola, passar också bra till choklad.
Namn: Thåströms Spanska Brandy
Artikelnr: 86245-01
Volym: 700 ml
Alkoholhalt 36 %
Producent: Bodegas Diez Merito, S.L
Ursprung: Spanien
Pris: 399 sek

Önskelistan - Rock ägget

Som Gullan Bornemark en gång myntade "Ägg, ägg mera ägg Ät så får du skägg" och skägg vill man ju ha. Därför blev jag extra glad igår när jag fick den här lilla presenten av min kära fru. Ett rockande ägg! Eller rättare sagt en rockande äggtimer från Brainstream. 

Stoppa ner timern tillsammans med äggen och när dom är löskokta spelas "Smoke On the Water", medium "I Was Made For Loving You" och för hårdkokt blir det givetvis "The Final Countdown". Så nu jäklars skall det ätas ägg, så får vi se hur det blir med skägget.
Tack älskling!

 Är man mot all förmodan, lagd åt andra musikstilar så har tillverkaren en hel uppsjö med andra stilar.



torsdag 26 februari 2015

Kroppskonst fortsättning

Min dotter har nu varit och avslutat sin gaddning hos Pärleporten och jag måste säga att resultatet är riktigt bra. Det blir en kortare sittning till, men då bara för att piffa till lite detaljer som tatueraren själv vill få till för att tillfredsställa sig själv.

Så, bara att börja skissa på något eget, för lite sugen blir man ju.

Recension - Pig Irön : Sermons From The Church Of Blues Restitution

Tja, vad skall man säga. Engelsmännen i Pig Irön startar väldigt starkt. Titeln på senaste plattan, Sermons From The Church Of Blues Restitution, lovar en hel del.
Skivomslaget likaså.
Första snabblyssningen ger också rätt så sköna vibbar. Men sedan vid andra, och tredje lyssningen spricker det hela en aning. Och för min del är det runt sången det brister. Första känslan är att det är en skön vibe av Bon Scott vi får oss till livs, men efter en stund blir jag mest trött på att sången hela tiden verkar komma i fullt ställ från magen. Det saknas nyanser.
Även texterna blir ett störmoment efter ett tag. Antingen genomlever textförfattaren ett av historiens mest skruvade förhållande, eller har man köpt in sig lite väl hårt på blues-mytens elände och skruvat till det lite väl hårt. Vissa av texterna skulle jag till och med vilja kategorisera som ren skitstövelrock.
Men det som är förlåtande, förutom titel osv., är musiken. Det är svängig och skön bluesrock utan mening eller sans utöver att svänga . Partyrock!


Dock kan jag inte ge skivan mer än två ess. Det är inte en katastrof och egentligen är det inte så mycket som jag saknar, utan det är mer det som stör mig utöver det som är bra som lägger ribban.



onsdag 25 februari 2015

New York tillsammans med Magistern

Jag har själv aldrig varit där, men New York är något av ett mecka som hägrar vid horisonten. Därför är det ju extra skönt att följa Christer Magisters lilla tripp dit (inte avundsjuk alls) och avundas hans promenader längs stadens rock n roll stigar. igår skrev han om sitt besök på vad som en gång var den klassiska och mytomspunna klubben CBGB's och för att fylla på tänkte jag att denna lilla dokumentär om klubben kunde var på sin plats för att verkligen strö salt i såren om att man aldrig kommer att få chansen att se denna klubbarnas klubb i sin prakt.


tisdag 24 februari 2015

Dagens Musiktips - Bedemon : Child of Darkness

Vad fick man under tidigt 70 tal, om man stoppade 3 lirare, deras instrument och en gammal bandare rakt ner i en kastrull? Man får de kultförklarade demoinspelningarna med Bedemon.
Bedemon var ett sidoprojekt med Randy Palmer, Geof O’Keefe och Bobby Liebling, som man annars sett i Pentagram. Och nu återsläpps deras demoinspelningar under namnet Child of Darkness.
 
Skivan, som släppts tidigare i olika skepnader, släpptes idag ännu en gång på Relapse Records och låtarna är tagna från de ursprungliga masterbanden. Ljudet på skivan är i sann gammaldags demoanda rent bedrövlig. Stundtals låter det riktigt skit. 
Men samtidigt är det så jäkla bra. Bobby Lieblings röst är som vanligt helt hypnotiskt skön och riffen sitter som dom skall. Jag kan inte annat än saga att ven den ruggiga produktionen gör sitt till för att ge det här en otrolig närvaro och intensitet. 
Gillar man Pentagram det minsta så är det här en riktig pärla! Och snygg utgåva dessutom...


söndag 22 februari 2015

Önskelistan - Metalskor

Ja jag erkänner, det var väldigt länge sedan Önskelistan var öppen, varför inte börja nerifrån. David Gahan i Depeche Mode sjöng en gång "Try walking in my shoes" och här är ett gäng skor från The Ave Venice, som jag inte skulle ha något emot att gå omkring i.
















Massor mer finns i deras butik.





fredag 20 februari 2015

Dagens Musiktips - Lé Betre och King Buffalo

Jag har vid något tillfälle nämnt att Svenska Bluesrockande Lé Betre tillsammans med Amerikanska King Buffalo skall ge ut en splitplatta. Nu är den här och den gör mig duktigt lycklig. Två favoritband på samma alster.
Skivan som är utgiven av det spännande DIY skivbolaget STB Records innehåller 5 låtar med Lé Betre och 3 med King Buffalo.

Den finns som sig bör i ett antal olika väldigt snygga vinylutgåvor. Vilket gör att denna artikel hade jag lika gärna kunnat satt under rubriken  Vinyler som jag skulle vilja ha... 
Det enda smolket i bägaren är väl att dollarkursen just nu gör att det blir ganska dyra skivor för oss svenskar.

Men å andra sidan är ju räntan så låg att man kanske skall masa sig till banken och låna till den i stället. :-)

Men ännu så länge får jag, och ni om ni vill (och det vill ni), passa på att lyssna på den på Bandcamp! Och sämre kan man ha det en Fredag, för det svänger.....


Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...