torsdag 30 juli 2015

Mera av samma skivomslag

Skrev för en tid sedan om konstnären Luis Ricardo Falero's målning The Departure of the Witches  som tydligen är ett populärt motiv till just skivomslag. Så pass poppis att ännu ett har dykt upp.
Denna gången är det Texasbandet Goat Bong som valt just denna tavla som grund för omslaget till sin senaste EP. Tidigare har det det setts både som omslag för Helssingland Underground och
Death Blood Destroyer (minst).

Vad är det nu man brukar säga? Kär tavla blir många omslag? :-)

Musikaliskt håller jag fortfarande på Hellsingland. Undrar lite om det är fler tavlor därute, som blivit föremål för ånga omslag på detta sättet?



måndag 27 juli 2015

Recension - Year Of The Goat : The Unspeakable

Östgötaslätten mörka härolder i Year Of The Goat är tillbaka med nytt vax, denna gången döpt till The Unspeakable. Efter en sådan smakstart som detta bandet haft för mig, allt i från sina EP:s till debutplattan, så blir det alltid lite extra nervigt med uppföljare. Skall det hålla i sig? Ja det gör det!

Jag vet inte vad det är med denna trakten, men man lyckas på ett väldigt geografiskt begränsat område producera så vansinnigt mycket bra ockult allmänt mörk musik. Se bara på vapenbröderna i Ghost, Dead Soul och The Grand Trick. Har tidigare haft undran om det är närheten till en domkyrka som gör det?



YOTG lyckas att både hålla kvar sin egna stil, men också utveckla den. Både musikaliskt och sångmässigt tycker jag att detta är en mer spännande platta än tidigare. Mycket av det jag tidigare sagt om bandet kvarstår. Det handlar om ockult rock, med mycket retrokänsla. men med en luftig och ljus atmosfär, trots en väldigt melankolisk inramning. Väldig vacker med andra ord och musik som tränger rakt in i själen på en dåtidsvurmande nordbo.

Skivan öppnas av ett genialiskt och ondskefullt intro, som får en att höja ljudet lite extra, och det är så det skall vara. För resten av skivan skall njutas på hög volym så man verkligen hör de små detaljerna. Musiken svänger runt många fler influenser än på tidigare skivor, men behåller sin särprägel som en outstanding YOTG skiva på ett exemplariskt sätt. Det svänger och rockar dessutom lite mer, vilket också är positivt, för det gör att den här plattan nog kan njutas av fler än de som normalt snöat in på denna ockulta förpackningen.

Jag tänker inte dissekera denna skiva i dess beståndsdelar, utan bara uppmana till att ni lyssnar på den. Det enda jag kan göra är att fortsätta med att dela ut ännu en fullpott vad gäller betyg, för det här gillar jag.
Återigen får jag smyga ner det extra esset från rockärmen och dela ut 5 Ess. Ser man dessutom till de ruggigt snygga vinyl släppen som gruppen gör, så är det ingen tvekan.

 Facebook

fredag 24 juli 2015

Dagens musiktips - Royal Ruckus

Nu efter sommaren kommer jag och frugan att "förlora" vår älskade dotter till Landskrona, då hon flyttar till trakten.
Men vi får ändå något tillbaka från Landskrona (bortsett från svärsonen), nämligen bandet Royal Ruckus. Finns det någon rättvisa i världen, så har det här bandet en ljus framtid framför sig. Och detta baserar både jag och frugan bara på att höra deras första låt från deras kommande EP.
Det är bara att konstatera, Svensk retrorock har länge varit världsledande, och om denna låt är signifikant för resten av materialet, så visar Royal Ruckus att tillväxten är fortsatt säkrad.
Ruggigt bra! Lyssna!



Blir lite extra roligt när jag tänker efter att detta är något som dottern också kan gilla och därmed få sin nya hemmaarena. Själv kommer jag att hålla ett öga på detta unga band, ingen tvekan.

Mer info finns här:
Facebook
Hemsida

Recension - Grusom : Grusom

Det tog ungefär en månad från att Danska Grusom lade upp sin otroliga demo på Bandcamp till att dom hade blivit signade av Kozmik Artifactz. Med andra ord, det finns rättvisa i världen. Den självbetitlade debuten innehåller de tre låtarna från demon plus 6 låtar till.
Tillsammans utgör de 9 låtarna ett grymt och makabert soundtrack till den mörkare delen av livet.
Vi har vant oss vid att det kan komma mörka känslor från våra grannar i Danmark, men där ex. King Diamonds texter och musik mer känns teatraliska och lite mer som spökhuset på Tivoli, så är Grusom mer psykologiskt påfrestande. Skräck och obehag på riktigt. Ibland.


Stundtals får jag lite känsla av Nick Caves Murder Ballads, men Grusoms värld blir klart mer påtaglig. Där jag kan se Nicks låtar som spännande berättelser, skillingtryck, blir Grusom mer "in your face" på något sätt. En annan svensk referens är Lars Demian, fast med mer ockulta inslag och mer tryck. The Doors känslan finns givetvis även den kvar. Särskilt med orm-referenserna i låten "Grusom".
Ibland är musiken som sagt på gränsen till obehagligt och påträngande, men samtidigt så svepande vackert och vemodigt.

Deras suggestiva, psykedeliska undergångsblues är både vacker och medryckande, men även ruggig och jobbig på samma gång. Det är verkligen inte musik för alla tillfällen, men när tillfället är rätt, är det en fullträff. För det här är musik som riskerar att påverka ens sinnesstämning. Det är en promenad längs mörka stigar och när skivan väl är slut, är det ganska skönt att veta att man kommit ut på andra sidan.

Med allt detta sagt, så kan jag inte annat än ge ett bra betyg. För det är en otroligt bra platta som jag gillar väldigt mycket, även om den då och då ger mig krypningar så att jag måste ta en paus i sträcklyssnandet. Vilket gör att det kanske inte är den skivan jag kommer spela mest i år, men en av de skivor som väcker mest känslor när jag väl gör det.
Det blir årets första 5:a, så jag drar ut det där extra esset ur rockärmen, för jag tror att skivan bara kommer att växa.
Så, släck alla elektriska lampor, tänd levande ljus och häll upp ett tungt och mustigt glas rött vin och ge er ut på en resa in mörkret med Grusom på hög volym.


Facebook


fredag 17 juli 2015

Recension - Black Space Riders : Refugeeum

Black Space Riders är tillbaka med ännu ett album med ett klart tema. Man har lämnat rymden bakom sig denna gång och landat på jorden, då Refugeeum handlar i stora drag om ett så pass aktuellt ämne som att vara på flykt. I övrigt känner vi igen musiken.
Det är precis som på förra plattan, D:REI, pampiga riff, progressiv tung rock med snygga melodier.
Men här känns det mer kompakt och direkt. Och trots att låtarna ofta är både invecklade och mångfacetterade tillsammans med att det är ett koncept, så finns det flera låtar som står väl för sig själva. Men det är verkligen en skiva som skall njutas i sin helhet.







Sammanfattningsvis, hatten av, BSR har gjort det igen, fast bättre. Jag älskade förra plattan, men tycker att Refugeeum ändå är snäppet vassare. Därför blir det fyrtal i ess. 4/5 möjlig och löjligt nära en fullpottare. Kan inte annat än säga, lyssna på detta!








Facebook
Hemsida
Bandcamp

torsdag 9 juli 2015

Semesterdags strax

Så, semestern närmar sig med stormsteg.
Den här våren har jag väl inte varit överdrivet produktiv här på bloggen, och nu under semestern kommer säkert frekvensen att sjunka lite till för att ladda alla batterier. Men visst kommer det att komma en del artiklar ändå.
Har ett par recensioner liggandes (en del bra grejor) som väntar på att stjärnorna skall rikta in sig rätt, och sedan lyssnar jag på en del annat som även skall skrivas om. Dessutom dyker det alltid upp något lite här och där, så vem vet, det kanske inte blir så stor skillnad. :-)

Om inte annat, så ha en skön sommar. Jag klockar ut med en skön video från förr (jätteförr), som verkligen visar att text och presentation inte alltid (behöver?) går hand i hand.


måndag 6 juli 2015

Dagens Musiktips - Salvation Jayne

Skyarna har öppnat sig efter en tids värme, så vad passar då bättre än lite skönt skramlig och svängig Blues Rock. Tänkte därför presentera Salvation Jayne från England, som förra året släppte två EP:s på sammanlagt 6 låtar, så det är ju tillsammans nästan en fullängdare.

Lyssna och njut.






Facebook





lördag 4 juli 2015

Spader Ess Tänker Högt om Mansonfamiljen.

Eller tänker högt och tänker högt.
Såg på Aftonbladet att Lifetime tänkte göra en TV-serie om Manson familjen med arbetsnamnet "Manson's lost girls". Att jag i samma veva snubblade över denna artikel på Dangerous Minds, gör att jag inte kan låta bli att påpeka att det har ju porrfilmsindustrin redan gjort i filmen "Manson Family XXX". :-)


Vilken version som är bäst det låter jag dom som tänker titta avgöra. Själv tror jag att jag håller mig borta från båda.




fredag 3 juli 2015

Recension - Datura4 : Demon Blues

Bakom det klatschiga namnet Datura4 gömmer sig mycket riktigt en kvartett. En jävligt svängig kvartett dessutom.

Bandet kommer från Australien och levererar en sugande skön och rejält tunggungande Bluesrock som går rakt in i hjärtat.Dom har funnits en stund, men som jag förstår det så är Demon Blues deras debutalbum.
Datura, eller änglatrumpet som den också kallas, är en hallucinogen blomma, så det är väl inte helt konstigt att vi dessutom hittar en hel del  sköna psykedeliska undertoner i musiken.
Det blir inte heller sämre av att det i det hela finns en skön pop-känsla som bara gör låtarna känns mer hit-laddade och stundtals radiovänliga.





Låtarna är kantade av snygga gitarrer och sköna melodier. Det andas sent 60, tidigt 70-tal om vartannat utan att för den skull låta omodernt. Ibland kan man ana lite Blue Öster Cult i tongångarna och det går ju alltid hem hos mig.
Det är musik som gör en glad så här i sommarvärmen. Jag vill inte på något sätt uppmana folk att äta Datura, trippen skall tydligen kunna vara ganska opålitlig och hemsk, men jag vill med styrka hävda att var man bör lyssna på Datura4.
Skivan släpps den 10:e Juli via Alive Naturalsound och ges ut i en mängd utgåvor. Där den grymt snygga och psykedeliska starburst vinylen automatiskt går in på min önskelista. Gimme!


Betyg, ja det blir solida 4/5 Ess!  Ligger riktigt bra till för årsbästalistan. Skitbra, helt enkelt!!
Låt änglatrumpterna ljuda!




Facebook






måndag 29 juni 2015

Musikfakta - Return To Sender

Här på Spader Ess vill vi givetvis slå ett slag för folkbildningen, och göra allt vi kan för att upplysa eventuella läsare om allt, högt och lågt, runt musikvärlden.
Så efter en massiv tids grävande journalistik (läs: råkade passera en dörr), kan jag nu visa vad som ligger bakom Elvis gamla dänga, "Return To Sender". Tydligen hade Elvis en Svensk brevkompis, men inte var riktigt säker på adressen helt enkelt, och det är denne som låten syftar till. Tror ni mig inte? Här är bildbevis.


fredag 26 juni 2015

Dagens Musiktips - Year Of The Cobra : The Black Sun EP

Tänka sig att trummor och bas kan rocka på så hårt?
Year Of The Cobra är en duo från Seattle och med enkla medel får dom det att svänga råtungt. Den ljuvliga rösten som lägger melodin ovanpå trum/bas mattan gör väl sitt till. Med sköna

Det här kan bli hur spännande som helst. Ser verkligen fram mot att höra mer.






Facebook
Bandcamp


måndag 22 juni 2015

Dagens Musiktips : Hexthrower

Här kommer något att hålla utkik efter, Hexthrower från Los Angeles. Vet inte så mycket om bandet just nu, men jag har lyssnat om och om igen på de två låtar som bandet lagt ut på Bandcamp som teaser inför sitt kommande album, Mythos Tragoedia. Och det växer.

Bilderna till Bandcamplåtarna kanske kan te sig lite mysko och porriga, men det officiella omslaget till den kommande plattan är ett mästerverk signerat Frank Frazetta, och det i kombination med musik, ja då vet vi att det handlar om muskelrock. Texterna har jag inte blivit riktigt klok på ännu, men även dom rör sig i klassisk muskelrocksdomän ännu så länge.
Kanske något för Tyrolen festivalen?

Hemsida
Facebook
Bandcamp

lördag 20 juni 2015

Recension - Renaissance Of Fools : Spring

Renaissance Of Fools som består av medlemmar från lite olika håll, släpper nu sin andra platta, Spring

Min första reaktion när jag läste låtlistan på den var, här har vi ett försök till en tema platta, likt 2112. Och visst, är det en progressiv temaplatta även här, men där slutar nog likheterna med Rush storepos. 
För efter bara ett par snabba genomlyssningar kan man snabbt konstatera att även om skivan är bra, så når den inte upp till samma nivåer. 
Nog om det.






 På det hela taget är det en bra skiva, jäkligt bra framförda låtar på alla sätt. Men jag saknar själ. Jag saknar attack. Jag saknar lite fan anamma. Framför allt i sången som mestadels är släpig och seg i sitt framförande. Det blir lite för utdraget, monotont och polerat för min smak. Jag skulle vilja ha mer av det man anar i startriffen och lite här och där i låten "Scars". Det finns en del andra låtar som låter oss ana detta, men det släpper aldrig riktigt loss.Det blir lite för svalt.
Och trots det, så finns det en hel del pärlor på skivan. För det är egentligen ingen dålig platta, det är bara det att den inte heller är skitbra. 
Tyvärr, för jag känner att den har potential. Betyget denna gång skulle nog snarast hamna i mittfåran, 2,5 om jag hade delat ut halva poäng, men eftersom jag ändå hittar en hel del bra låtar och att jag anar något riktigt bra under ytan, så får det bli 3 Ess av 5 möjliga.


torsdag 18 juni 2015

Polar'n Per ser Ace Frehley

Regnet som dragit in över Stockholm vill inte ge med sig. Därifrån vi sitter ute på en brygga, med en pilsner, på Gröna Lund ser man tydligt att molntäcket är kompakt över Stockholm. Regnet är envist, ihållande, men inte särskilt intensivt och på scen ska ingen mindre än Ace Frehley, KISS gamle legendariske gitarrist, strax göra entré. Som vanligt är Ace sen upp, scenkanten äntras först 20:40, 40 minuter sent, men det är denna gång en något ödmjukare legend, än den diva som klev upp och drygade sig på Debaser Medis (2009) ca en och en halv timme sent. Han ursäktar sig efter inledande "Rocket ride", givetvis har han tagit notis om regnet, det som knappt hade startat när han klev in i logen backstage inför denna spelning.

Ace Frehley i fin form på Gröna Lund 2015-06-18
Det är betydligt mindre folk på Grönan idag än när skräckrockaren Marilyn Manson hyvlade av sitt gig förra veckan. Vädret är en ursäkt, Ace sakta stangerande stjärna likaså, och öppningen som erbjuds är svajig. Det infinner sig ingen riktig kemi. Jag vill tro att det är priset han får betala för publikens väntan, men det är snart förlåtet...

Med låtar som "Parasite", "Strangeways" och "Strutter" är det mesta av väntetiden glömd. Ace och bandet tar kontroll över settet och att glädjen är större bekräftas inte minst av att det faller mer plektrum än väta från ovan, där framme vid scenkanten.

Till skillnad från giget på Sweden Rock Festival för några dagar sedan hittar man både "Rock soldier" och "2.000 man" (original Rolling Stones) i settet. Han är en jävel på att sätta sin signatur och karaktär på cover-låtarna och det bekräftas ytterligare i den episka "New York Groove" (original Hello) som var kanske den starkaste låten, "Rip it out" inräknad, om man ber mig plocka guldkornen på KISS-legendarernas soloplattor.

Jag är svag för Ace. Han är ingen fantastisk gitarrist. Inte heller en fantastisk sångare, men han har något som tilltalar mig i hans enkla, något aviga groove. Bandet ges tid att även de ta micken och när kvällen är över har alla på scen hunnit med leadsången... Och dom gör det bra! "Love gun" sitter som en smeck, med fantastiska trummor och "2 young 2 die" från hans kanske jämnstarkaste soloplatta "Trouble Walkin'" (1989) är kvällens kanske bästa låt! Låten är tilltuffad. Mer ruff!

Avslutande sektionen med "Shock me", "Rip it out" och "Deuce" är fantastisk! Givetvis ryker guran efter Ace gitarrsolo i den avslutande delen av den första av de tre låtarna. Givetvis kommer kommentaren "Still smokin'!", och det kommer lika självklart som hans patenterade "Beavis and Butthead"-garv finns med efter varje mening över fem ord...

Klart gitarren ska få sitt, som kanske Frank Andersson skulle sagt!

Det är med ett leende jag går från Grönan. Ace brokiga karriär har avåkningar till trots gett utdelning och det ger mig viss tillfredsställelse att slippa det asgarvande lyllofyllo till pajas han varit under många års töcken.

Ace kommer vara med ett bra tag till framöver! Betyget han får är fyra raka ess av fem möjliga (4 av 5), det saknas med andra ord inget ess i denna kortlek!

Jag minns sommaren 2011, när jag fick chansen att träffa Chip Taylor under en middag på Skebobruks herrgård innan ett gig på den fantastiska musikscenen Skebopubben. Vi pratade högt och lågt om Chips karriär som bl a omfattar låtar som "Wild thing" och "Angel of the morning" och jag kunde inte låta bli att komma in på en av mina favorit-biografiska låtar genom tiderna "Rock soldier" som Chip skrev grunden till.

Chip sa, "Du vet vi är båda New Yorkers. Jag tyckte det var så tragiskt att se Mr Frehley's destruktiva period från KISS och in i det där trädet, du vet när han nästan ville avsluta allt, jag menar allt. Musiker kan komma och gå, ta stryk och resa sig upp, det är ett kall. Mr Frehley kommer från en uppväxt med musik i familjen, runt rockscenerna i New York och scenen är hans hem. Jag ville bara göra mitt för att leverera budskapet att en soldat ger inte upp. "Rock Soldiers" skrevs på några minuter. Vi musiker har inget gevär, men vi har vårt kall, precis som dem!"

Jag satt tyst och åt upp efter den moralkakan. 

Kanske har han rätt? Kanske pliktar Ace? Jag kan faktiskt inte avgöra det, men jag kan se att han lämnar scenen med en stolthet att få rada upp pärlor från en nära 45 år lång karriär.

Hur-som-helst, han SKA vara stolt!

/Polar'n Per

måndag 15 juni 2015

Rocken i bild - Dave Grohl

Det är väl lika bra att vi fortsätter i Foo Fighters/Dave Grohl spåret lite till nu när vi ändå är igång.
Denna gången i serien Rocken i bild. Hörde jag någon säga Benknäckarrock? Hörde jag någon säga Rockhjälte? Det är sådant här som bygger rockmyter och då på ett positivt sätt.

 Tummen upp själv Dave!


Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...