torsdag 28 september 2017

Dagens Musiktips : Hela listan..Eller grand deluxe 20!

Partytajm!
Grand deluxlistan fyller 20 inlägg. Det firar vi med en kvartett av enbart svenska band.

Moon Mother
Långsamt, långsamt. Tungt, tungt. Svängigt, svängigt. Kort och gott helt magiskt.





 The Hypnagogics
 Tungvrickarnamn. Men musiken är det verkligen inget fel på. Två spår med riktigt skön gasa genom öknen rock.






Toads Of The Short Forest
 Med ett namn taget från en gammal flummig Zappa låt är det väl inte konstigt att det blir en aning psykedeliskt. Paddornas musik lutar sig mot 60-talets garagerock men jag kan lugna er med att det aldrig blir fullt lika kaotiskt som i låten man tagit sitt namn från.



Facebook

Maggot Heart

Debut EP med Linnéa Olsson från The Oaths nya projekt Maggot Heart. Punkigare, mer garage och attityd, men otroligt bra. Som det mesta hon varit inblandad i. Hoppas att detta projektet blir mer långlivat så vi får höra mer.






tisdag 26 september 2017

Blast From The Past: Witchfynde

Witchfynde är ett sådant där bitterljuvt minne.
En gång i tiden hade jag en vinylsamling som försvann i två olika katastrofer. Första katastrofen: Av utrymmesskäl så sorterade jag ut ett par hundra vinyler och förvarade dom i källaren till min förra lägenhet. I en sommarstorm översvämmades källaren och drygt 200 omslag totalförstördes och själva vinylerna fulla av smutsvatten. Så i ren ilska åkte allt i soporna. Andra katastrofen: Den har jag skrivit om här tidigare, men i korta drag handlade det om att jag, ett par år senare, inte längre spelade de resterande plattorna. Och i en stunds sinnesförvirring sålde dem på ett bräde till underpris) till Nostalgipalatset. (Om ni köpt skivor hos dem med ett litet silver "Hulk" i bakre högra hörnet, då vet ni vem dom kommer från...)

Just plattan Give em Hell med Witchfynde har jag för mig var en av dem som gick åt i första katastrofen dock.


måndag 25 september 2017

DIY labels - DHU Records

Ok, first of all, bare with me and my English, but as a courtesy to some of my victims I try to translate some articles for all to read, and maybe get a little less confusing translation than from Google translate.Who knows it might be something for the future, if public demand is high?

Now to the main topic of the day, DIY:
In the wake of the music industry's changes, that I suppose originated in the musical digitization, one can say that it has caused both good and bad things. For example I guess we all have to realize that the era of the super-groups are gone or at least going, and the major labels monopoly like reign is over more or less (read this as the rock scene). Times when a small band needed the backup and promotion channels from the labels to get on to the few platforms that existed. 
And nowadays, it demands more from a band. Not just do you have to deliver great music to reach out, as the channels are so diversified, you have to promote yourself more. But at the same time all this grants opportunities for more driven bands to reach a larger audience on their own.
 

Another phenomenon that also appears in the backwash of all this, is all the smaller DIY companies that I think are driven more of the love for music, than pure profit hunger. It feels a bit like the late 70s punk wave, but for a wider repertoire and in some newer clothes.


One of these labels that has gotten a lot on my radar lately is the Dutch label D.H.U Records, who have proved to be a really good guide to wonderful music for me, through its beautiful vinyl releases. I Haven't had the opportunity to buy everything I wanted, which is a nag when it comes to limited editions I guess. :-) But I still enjoy the music as most of their releases usually land just in my comfort zone.
And the fact that they are based in Europe is also a plus, as it is possible to buy records from them, as an individual without sacrificing your firstborn due to shipping costs, as it usually is lower than the albums own price. Witch is usally the other way around when looking at similar labels that are US-based.


So I got in contact with Robert Black, the owner of D.H.U to fire off some questions.

First of all I want to thank you for taking your time with me and my questions. 
I don't know that much about DHU, more than you are located in Holland and that you seem to have a real good nose for great music and beautiful vinyl releases. Could you give a short story about DHU, and what your main goals are?
 "Thank you for the kind words! I started DHU Records after disbanding a few musical projects to focus on the rising heavy underground scene. So much great music has come forth and the goal is to help out as many as possible, be it with either advice or actual tangible product, limited edition vinyl in this case. Welcome to Dark Hedonistic Union Records."

Running an independent record label is often not the most lucrative or rewarding of jobs – what inspired you to do so? And is this a business that you can survive on, or do you see it more as a calling or a hobby?
"At the moment it's not something to survive on, much like most bands in this scene, you need that daytime job to support it. It is rewarding in the sense that you get to be a part of records of bands you truly dig. Plus being part of the whole art process and thinking up some grand vinyl editions is totally worth it!"

Are you a record label in the traditional meaning, like you sign bands and handle all the recording stuff? Or are you more of a collaborator that makes Vinyl's for bands.
"I would if I could if there was more time and money, but DHU Records is more of a collaborator that has vinyl produced for bands. Other than that I'd like to help out in any way possible."

Many traditional labels seem to be in jeopardy nowadays because of the changes in the industry. Is that an issue for you as a small label, or do you see it as an enabler for the smaller labels?
"I don't really see a problem. I mean there is a reason it's called underground music. It's not for everybody and that's the attraction, for me at least. The pulse of music is to be found there. No compromise and everything on it's own terms rather than a bunch of rules and bullshit tactics that have nothing to do with music in the first place"

Which leads us in to next question, today it seem more important with collaboration between indie-labels more than before, is it so for you as well?
"Yeah sure, helping each other out and supporting one another is the coolest thing about it all!
It's a cohesive effort based on honesty and output rather than money hungry fat cats wanting this or that or nothing at all. It is a business but having fun is way more important to me."

How do you see the future of the music industry? In a world where more and more artists are remaining independent and recording on their own, what place do you think record labels will have in the music scene?
"I have no idea to tell you the truth. Some bands feel like they need to be represented, others do very well on their own, DHU Records supports both big time."

How do you find the bands that you release? Do they contact you, or do you actively seek out bands that you find and like?
"A little bit of both I guess. Sometimes a band will contact DHU Records and I'll listen and go ape shit of how good it is, or not haha. But mostly I seek them out and see if they want to join the family and release some killer wax."

What is Your most successful band/release so far?
"I'd have to say Youngblood Supercult High Plains and the Old Blood Self titled, both were sold out fairly quick."

What's the biggest obstacles for a small label in your mind?
"Time and money."

Are you involved in the touring schemes of your artists? Or it's just focused on the releases?
"Not really, DHU Records is more focused on the releases, like I said, if it was my daytime job and could be a part of it that would rock!"

Hartelijk dank aan Robert en D.H.U

This shout-out is of course not only directed at D.H.U, but to everyone who feels that they fit in to this. Not just those who release records, because there are so many fans in today's music world who, in my mind, do an incredible job. If nothing else, I get the feeling that anyone, who wants to, have the opportunity to try and add what you can in this new sonic landscape. For heavens sake, even I have this blog. 
Feels like it's opportunity to dig a bit extra around this phenomenon later on, because there's a plethora of inspirational make it yourself spirit in the air. Regardless of what Gene Simmons says, but then, driven as he is, he's a product of the old school labels.

More Info on D.H.U:D.H.U
Facebook

fredag 22 september 2017

Recension : Gudars Skymning - V

Gudars Skymning är tillbaka och redan i det instrumentala öppningsspåret "Orloks Boning" får vi oss en dos av rungande svensk folkmusik i sin tyngsta tappning.
  Och efter radas pärlorna av progressiv heavy doom med svensk sång och massor med bluesgung.

Tyngden och leveransen ger smak av Abramis Brama, eller om ni hellre vill det, tänk de två första plattorna med Sky High fast med en rejäl dos Black Sabbath injicerat.

Jag gillar den här tyngden kombinerad med sången på svenska, som ger en härlig progg feeling. Jag gillar även att texterna är mer av berättelser än små dängor. I mina ögon är bandet ute och trampar rätt stigar med sin tyngre framtoning. Gott så. Att sedan plattan spelats in på bara 2 dagar är imponerande. Visar på gott spelmanskap och ger kanske en fingervisning för hur bra bandet kan vara live.


 Sammanfattningsvis blir det urstarka tre Ess av fem möjliga. Mest för att plattan gör mig glad och det känns lite som att komma hem. Det drar i det nordiska på något sätt.








Sammanfattning:
Betyg 3/5

Favoritspår: Mars Makalös och Allman
Skivbolag: Transubstans Records
Release: 9:e September 2017



For More Info Visit:


 
Låtlista:
1. Orloks Boning 2:06
2. Mars Makalös 5:16
3. Rakt Ut I Mörkret (Olycksfågel Part II) 5:38
4. Egyptologens Gåta 5:14
5. Allman 5:12
6. Hjärtats Ödemark 5:46
7. Vid Vansinnets Berg 5:46
8. Soppan 5:01
9. Angbands Hålor 8:49

torsdag 21 september 2017

Blast From The Past: Fist/Myofist

Det är inte bara Ghost som har haft problem med sitt bandnamn genom åren. Kanadensiska 80-tals bandet Fist, fick för ordningens skull gå under namnet Myofist här i Europa när man släppte sitt tredje album 1981. Som gjort för skivsamlare med andra ord. Som om inte detta var nog så gav man ut den plattan med olika namn och omslag i Kanada, USA och Europa. Så den såg ut så här beroende på var den var utgiven.

Men alla andra plattor, både före och efter, har sett likadana ut och haft bandnamnet Fist.

Titelspåret, åtminstone sett ur ett Amerikanskt/Europeiskt perspektiv, "Thunder in Rock" får leda oss ner för minnenas allé, fast i en lite senare inspelning. 


onsdag 20 september 2017

Dagens Musiktips : Robert Plant - Bones Of Saints

Robert Plant fortsätter att vara relevant för min del åtminstone. Men de tär väl det faktum att man mer eller mindre är uppfödd på hans ljuva stämma. Här i en låt, "Bones Of Saints" från kommande albumet, Carry Fire. Gillar även videon som i sin enkelhet är väldigt matchande låten. Han kommer att spela en del live runt Brittiska Öarna fram mot vintern, men man får väl hoppas att skivan går så pass bra att han kommer en sväng till våra nordliga breddgrader.



Ähh, vad fasiken, det här är så bra att vi slänger med själva öppningsspåret till nya plattan "The May Queen" också. Håll till godo, inför släppet den 13:e Oktober.




Mer info:
http://www.robertplant.com/
Facebook

tisdag 19 september 2017

Dagens musiktips : The Dead South - In Hell I'll Be In Good Company

Ett aningen annorlunda tips idag. Dom har kallats Mumford & Sons onda tvillingar och mycket annat. BluegrassCountry&Billy med en mörkare twist kanske kan vara ett bra epitet? Här är i alla fall The Dead South - "In Hell I'll Be In Good Company". Skulle absolut fungera den ännu så länge helt fiktiva festivalen Bock Rock.



Deras plattor hittar ni på Bandcamp. Och mer material på deras hemsida och Facebook.

fredag 15 september 2017

Dagens Musiktips : Hela listan..Eller grand deluxe 19!

Det är fredag. Känner att det är passande att vi kör en liten lista där vi lyfter fram några band som är frontade av kvinnor. Skall jag vara ärlig, så är det väl ett tema som är värt att ha varje dag, särskilt som det finns en uppsjö med bra band i genren kvinnofrontad busbra rock. Här kommer en härlig mix av olika stilar. Trevlig helg!

Spiral Guru
Ruggigt bra Stonerrockare från Brasilien. Riktigt skönt sväng på denna EP. Även deras äldre låtar bör kollas, även om det är manlig sångare på första singeln. En fullängdare tack!






Lousy Riders
Namnet till trots, det är inget dåligt här utan tung, mörk o skön stoner från Kanada.





Gloria 
Ett lika mysko band som själva musiken. Psykedelisk 60-tals garagepop är väl en ganska bra beskrivning. En annan är kort och gott, flummigt. Vad vet jag då om bandet? Inte mycket, från Frankrike, tydligen frontade av 3 sångerskor, allergiska mot sociala medier. Skivan kom 2016 och är som ett soundtrack från svunna tider i ett soligt Kalifornien.





Lyre Decree
Från det exotiskt klingande La Habra, Kalifornien, kommer nästa band. Vet inte hur aktiva dom är eller om dom ens finns som band fortfarande, då deras senaste uppdatering på FB var 1:a Januari. Men den musik dom i så fall lämnat efter sig är värd att lyssna på.

Facebook

Mother Feather
 En ny bekantskap. New York baserat band som pumpar ut kvalitativ Pop/Rock i snygg förpackning. Påminner stundtals om La Puma.
 

 Facebook




torsdag 14 september 2017

Recension : Youngblood Supercult - The Great American Death Rattle

DHU Records gör det igen. Det mesta som den senaste tiden dykt upp på det lilla Holländska bolaget har varit riktigt spännande.
Denna gången är det Amerikanska Youngblood Supercult som med sin tredje platta The Great American Death Rattle, landat helt rätt, om inte annat hos mig. Vilket i ärlighetens namn räcker långt, i alla fall för mig. :-)
Men, det här är alldeles för bra för att sitta och hålla på för sig själv. Detta är musik som man vill dela med andra.
Skivan har funnits ute digitalt och som CD en stund, men är nu på gång för vinylsläpp.







Det är ingen idé att gå som katten runt het gröt, det här är jättebra. Absolut något som kommer att synas på årsbästalistor. Bandet har trots den tunga Black Sabbath inspirerade retro-doomen ett drömskt och aningen svävande, psykedeliskt sound, som till mångt och mycket kan tillskrivas sångaren David Merill och gitarristen Baily Smith snygga melodier. Skivan har en förmåga att låta både gammal och ny på samma gång. Plattan börjar ganska lugnt och svävande bluesigt, men sen drar den på ganska rejält utan att någonsin kännas stressad.

Så hur skall vi sammanfatta det här då? Varmt, drömlikt, melodiskt, till ett fuzzat och Bluesigt 70-tals rockande med all tyngd och riffande som man kan önska.
Det blir 4 urstarka Ess, och med en övertygelse om att detta är en kärleks affär som kommer att stå sig länge.






Sammanfattning:
Betyg 4/5

Favoritspår: Burning Messiah och Wormwood
Skivbolag: DHU Records/The Company
Release: 13:e Juni 2017


For More Info Visit:



Band Members:
Bailey Smith--guitar
Weston Alford--drums
Brad Morris--bass
David Merrill--vocals

onsdag 13 september 2017

Dagens Musiktips : Hela listan..Eller grand deluxe 18!

Här kommer ett gäng små smakprov på kommande storheter kanske? Det blir väldigt spretigt, men det kompenserar jag med att det som vanligt är idel bra musik. :-)

The Shelter People
Bluesig garage Rock N Roll med rejäla doser 70-talsklingande psykedeliska vibbar. Skönt brötigt och slamrigt. Man blir lite glad av detta!



Facebook

Hammada
Så småttigt är det kanske inte från tyska Hammada, visserligen bara 3 låtar, men den kortaste är drygt 9 minuter lång. Men det gör ju bara att man får mer att njuta av.





Black Magic
Härstammande från Norge, kommer denna lilla opolerade demopärla. Vet inte riktigt vad det är, men trots att det är en ganska rå demo, så är det något som fångar mig och jag vill höra mer.






Grusom
 Har vi med Norrmän på listan måste vi ju även ha med våra Danska grannar. Grusom har jag haft med en hel del och eftersom dom envisas med att fortsätta på den inslagna banan att vara riktigt bra, ja då ser jag ingen anledning att sluta ha med dem.






Buffalo Crows
Detta är ett band som jag egentligen inte borde ha med här, eftersom musikstilen på denna låten inte landar inom mina normala referensramar. Som vanligt är det väl sångstilen som gör det. Deras äldre skivor är mer i min smak. Men det är trots det något i den här låten som fängslar mig. I allt mörkt kaos så finns det så mycket godis att hitta. Det visar väl om inte annat att det finns undantag till varje regel.



Facebook

Blackfinger
Skön och lite mysigt med Doom vibbar som känns både modernt och fräscht på något sätt, trots att bandet innehåller ett par veteraner i genren.
 


Facebook




tisdag 12 september 2017

Space Lord Motherf***

Detta handlar egentligen inte om Monster Magnet och låten Space Lord och inte heller Screenprint konstnären Rob Schwager, som gjort just en otroligt snygg poster på temat. Dom får mer vara exempel här.

Nä det här handlar om screenprinting i sig. För jag finner det otroligt tillfredsställande att se hur konstverken växer fram i denna konstform. Se den lilla filmen och njut av hur motivet växer fram. I princip en väldigt enkel process, men när man plockar ner det i sina beståndsdelar, från start till slut, så blir det ett väldigt komplicerat sätt att skapa. Både vackert i skapelseprocessen och i slutprodukten.



måndag 11 september 2017

Dagens Musiktips : Kadavar - Die Baby Die

Tänkte sparka igång veckan med en låt av supercoola Kadavar , "Die Baby Die". Bandet är ute och spelar för fullt och kommer och hälsar på både Stockholm och Göteborg i November, 10:e på Debaser och 12:e på Pustervik.




http://www.kadavar.com/
Facebook

söndag 10 september 2017

Konsert The Sisters Of Mercy : Arenan 2017-09-09

Var på Arenan för att se The Sisters Of Mercy med frugan. På grund av att en vän lyckats dubbelboka sig med en utlandsresa, så fanns det även en biljett över så att sonen följde med. Så med andra ord var vi två fans sedan gammalt, och en som aldrig på egen hand lyssnat på bandet. Blev det ännu ett fan? Den som läser vidare får se...

Först ut Förbandet som för aftonen var post-punk veteranerna The Membranes. Helt nytt för min del, men det var ett ganska roligt set av vad som närmast kan beskrivas som psykedelisk progressiv punk.






Efter en ganska lång väntan klev sedan Sisters på scenen inför ett i princip utsålt Arenan. Medelåldern var hög och klädseln var färgglatt svart. För mig och sonen var det första gången vi ser bandet, frugan har sett dem i sina glansdagar. Första reaktionerna från mig var att trots att ljudet var bra så var Andrew Eldritch sång i riktigt dåligt skick. Hans mumlande sång hördes stundtals inte alls, och när han väl klämde i så var den mer av ett kråkkraxande än skönsång. Ett fåtal gånger lyste den igenom som man förväntat sig. Sammantaget lutade sig spelningen med andra ord på bandet, som gjorde bra ifrån sig, och låtarna. Bra och starka låtar är det som ändå gjorde konserten minnesvärd. Särskilt mot slutet när man radade upp örhängena och publiken stod för den största sånginsatsen. En tanke jag hade direkt under konserten, när Andrews röst inte ens hördes stundtals, var att även om det är bra låtar, så var dom aldrig skrivna för att framföras instrumentalt. Andrews sång är en allt för stor del av upplevelsen, helt enkelt. En annan tanke som for genom mitt huvud när sången var som värst var, att man kanske skulle utöka den förinspelade basen och trummorna med Andrews sång. Hårt, jag vet, men så illa var det stundtals.

Sammanfattningsvis så är jag ändå ganska nöjd med kvällen, och så här dagen efter kommer jag på mig med att gå och småsjunga Sisterslåtar om och om igen. Att det ändå blev en bra konsert, trots kvalitetsbristen, får nog tillskrivas de trogna fansen och en stor dos av nostalgikänsla, i kombination av en stor låtskatt och ett i övrigt bra band.
Kommer jag att gå och se dem igen, om jag får chansen? Kanske, men just nu lutar det nog att jag går och ser dem den dagen dom släpper en ny platta. :-)

Sonens betyg då? Skit! Utom sista låten, "This Corrosion" som han gillade. Troligen för att den var ren allsång. Så, nåt nytt fan tror jag inte det blev.


lördag 9 september 2017

Polar'n Per ser The Hives på Gröna Lund

The Hives, Gröna Lund 2017-09-08 
2017-09-08 Gröna Lund, Stockholm, Sverige, Världen, Universum. När Sveriges största alter-ego Pelle Howlin' Almgren kliver upp på scen märker man det. Vi glömmer snabbt duggregnet som mer ligger som en blöt dimma över publiken. Gårdagens snackpåse Jesper Binzer (D-A-D) görs snabbt till en parentes i världsrymden när den danska klassiska hårdrocksbuskisen ersätts av hybris-osande svensk upptempopop, eller punk som det faktiskt skulle räknas som utan denna glammiga förpackning.

The Hives har tagit på sig sina kostymer i joker/dansbandsaktigt svart och vitt. Scenen är storslaget vacker med sin enkla vita belysning som bara varierar mellan kliniskt vita spots eller kannor av glödljus. Mitt i detta står musiker och ett självförtroende som är tajt förpackat i mötet mellan den gitarr-hookiga 50-talsviben ala Eddie Cochran, livepunkens 70- och 80-tal genom Ramones och effekterna och ursprunget i centralorten Fagersta, Sverige, Världen, Universum har på bandet.

"The Hives står över lagen!", fastslår Pelle. Idag slår vi publikrekord på Grönan (som de besöker för femte gången). The Hives har trotsat publikregleringen vilket gör att Bob Marleys rekord från way-back på runt 32 000 besökare fullständigt krossas med de 250 000 besökare som är här idag! Skrik så jag får höra hur ni låter!, manar Pelle på från scen för att nonchalant vända sig från publiken för att hybristeatraliskt och besviket konstatera att "250 000 borde låta mer!" Givetvis yrar Pelle, men det är en del av underhållningsvärdet med att se The Hives.


The Hives är en akt som utan sitt mellansnack skulle vara ganska monoton. Låtarnas variation kan karvas ut, men det är i stort 2-minuters punkiga låtar med mycket melodi som levereras med otrolig precision, fullständigt dominerat av trumtakten och de snygga arrangemangen som bjuder dynamik.

Bästa spår ikväll är oväntat en av bandets längre låtar "My time is coming" samt klassikerna "Main offender" (klippet nedan), "A.K.A. I-D-I-O-T" (som är en av två låtar som framförs med gästartisten och bandets förre bassist Dr. Matt Destruction). Utöver dessa låtar fullkomligt brilljerar The Hives i avslutningsnumret. "Det var en låt som låg och väntade. Sen växte den som en surdeg, och det vet ni ju vad det är här i Stockholm!", exakt så är det! "Patrolling days" är ett guldkorn som inte lämnar någon besviken!

Kanske krävs det samma typ av ogenerade hybris för att våga störa mig (bilden nedan) när jag ska recensera The Hives, men jag väljer att förbise det och lägger tangenterna åt sidan för att mysa katt (även fast hon inte är förenklat svart och vit i sin uppenbarelse) innan jag lyckas färdigställa denna recension... Ja, ja, jag ska inte ge mig på vad alla andra tycker, men jag gullar Mary-Lou och fortsätter gilla The Hives! Jag älskar bandets kompromisslöshet och idag bjuder bandet på en härlig tillställning och jag tror det stämmer som Pelle säger att regnet över Gröna Lund idag är beställt för att det annars skulle "gå för hett till"! Betyget är 4 feta ess (av fem möjliga), även fast bandet antyder att de förtjänar minst alla 52 ess, i kortleken!

/Polar'n Per
Mary-Lou claimar, precis som Pelle, tid och uppmärksamhet...
Tre starka kort med The Hives
1. Inte fan blir man offended eller provocerad av "The main offender", snarare charmad
2. Det finns något så punkigt i när Fagersta möter världen och universum
3. Det kändes inte alls som en episod av Lyxfällan att erbjudas The Hives rika live-set!

Set list
Come on!
Hey little world
Hate to say I told you so
Wait a minute
You got it all... Wrong
Main offender
Take back the toys
Die, all right!
My time is coming
Won't be long
Walk idiot walk
Try it again
Tick, tick, boom

Encore

Bigger hole to fill
Here we go again
Play video
A.K.A. I-D-I-O-T
Patrolling days

Polar'n Per ser D-A-D på Gröna Lund



D-A-D, Gröna Lund 2017-09-07
2017-09-07 Gröna Lund, Stockholm. Även fast D-A-D (för mig fortfarande Disneyland After Dark) öppnar med "Riskin it all" så är det inte ett set fullt av risktagande vi får uppleva, tvärt om skulle jag vilja påstå. Det här är ett band som fullkomligt skiner avslappad trygghet från första sekund de intar scen. Inte ens obalansen i ljudet får bröderna Jacob och Jesper Binzer (gitarr respektive gitarr/sång) ur rytm. De har sen bandet bildades 1982 alltid axlat stommen medans bandets riktiga spjuver Stig Pedersen (bas) fått sin väldefinierade roll.

Allt är, med andra ord, under full kontroll medans bandets basist står för det mest uppseendeväckande med en parad av olika spännande basbygge på scen. Scenen har förresten alltid varit lekfull med detta band, jag minns den fantastiska soffan från "Riskin' it all"-turné förra seklet, som dammats av till bandets turné 2014 och idag är scenen inget undantag. Marschall-stackarna ligger galet på sniskan utskjutna på varsin sida om trumsettet och det dröjer bara nån låt in i settet innan den klassiska röda baronen-basen slits fram. Japp, det är sig likt, det är så där halvgalet pilsnerdanskt... hårdrocksbuskis! På duglig svenska skvätter det ironiskt "Förstår ni vad jag säger?, gång efter annan...


I en av kvällens höjdpunkter, "Monster Philosophy", tar sig Jesper ton om en stor svensk filosof i branschen, Orup och konstaterar att han haft helt rätt i att "Stockholm har blivit kallt", för det finns nästan inget som minner om sommar denna höstkväll, en kväll som inte heller på något sätt bjuder på fulhöst... Det är inte bara låtar och scen som roar, mellansnacken levererar även de som vanligt "Danska pojkar växer upp i Danmark, men de träffar alltid tjejer i Sverige eller som man säger om andra sidan gränsen i Danmark, Girl nation!" Personligen håller jag "New age moving in" och den 60-talsosande "Shadows-gitarren" i "Grow or pay" som kvällens stora behållning, så även den helt överväldigande vackra versionen på "Soft dogs" som blir en duktig motkraft till Paulsens lekfulla "Riding with Sue" som klarats av dessförinnan.

Bandet leker med dynamiken som musik och humör kan ge... vi får allt utom allvar och ...ehe... ångest som vi får allsjunga (heter det så?) om till bandets batteriet Laust... i form av kärlek och bajs!


Efter Encore-brejket spelar man en av de största hitsen bandet haft i Sverige, "Laugh n' a 1/2" innan min favorit, Raketbasen kommer fram i kvällens häftigaste rökare, "Bad Crazyness", och det enda jag egentligen har att klaga på är den oskärpa som bandet nonchalant faller in i när bandets stora låtar ska hyvlas av... Jag tänker på "Jihad" och "Sleeping my day away"

"Ska ni jobba eller arbeta imorgon eller göra som jag och sova my motherfucking day away?", frågar Jesper i påan innan låten och han har befog för frågan, svaret är "jobb" och veteranerna i D-A-D gör onekerlug sig förtjänta av en vila efter detta set. Betyget är 4 raka ess (av fem möjliga), den vanligt avslutande "It's After Dark" gör mig säker på det... det är en bra show... det är underhållning, "Let's bring out a toast!"

/Polar'n Per
Tre starka med D-A-D
1. Avspänt
2. Opretentiöst
3. Så där lite halvgalet...

Set list
Riskin' It All
Evil Twin
Written in Water
Monster Philosophy
Girl Nation
Soulbender
A New Age Moving In
Grow or pay
Riding With Sue
Soft Dogs
Everything Glows
Scare Yourself
Jihad
I Want What She's Got

Encore

Laugh n' a 1/2
Bad Craziness
Sleeping My Day Away
It's After Dark

fredag 8 september 2017

Spader Ess Tänker Högt - Varsågoda, en festival...

Har under en längre tid närt drömmen om att starta en liten festival, lite i Muskelrocks anda, fast med en något annan inriktning och placering.

Idé paketet så här lång innehåller mest bara själva namnet (Bock Rock), inriktningen, placeringen och en massa band som man skulle vilja se. Men även en del av paketeringen i form av logga och viss utsmyckning. Dock inser jag att det med mig och min vansinniga driftighet, som enda person bakom det hela, så kommer det aldrig att bli av. Därför skänker jag bort hela idé paketet. Mot att om någon förverkligar det hela så vill jag ha gratis inträde och vara med och välja några av banden. :-)

Så, vad gäller inriktningen. Stoner, Doom och klassisk 70-tals rock givetvis.
Gärna med ockulta förtecken, för det passar bra till lokaliseringen, som i mina tankar är Lingbo-parken i Hälsingland. Med sin närhet till Hårgaberget och dess sägenomspunna historia, Så funkar just det mystiska väldigt bra.
Lingbo-parken är en liten park, som ligger hyfsat avsides och väldigt naturskönt. Parken är dessutom snyggt sammanhållen med två fasta scener och en angränsande fotbollsplan (camping? :-)) och hyfsat ordnad inhägnad. Finns säkert folk som skulle tycka att det vore jobbigt, men trakten skulle säkert må bra i det stora hela på lite uppmärksamhet. Om inte annat vore den ett riktigt sunt alternativ till Westerndagen i grannbyn Holmsveden.
Lite självisk i placeringen är jag ju då den är praktisk för min egen del, eftersom svärföräldrarna råkar bo i byn. :-)

Band jag själv skulle vilja se på en sådan festival? I dagsläget exempelvis: Old Blood, Devil Electric, Hellsingland Underground (självklart), Doomstress, Lykantropi, The Quill plus en uppsjö med andra band. Att hitta bra band inom denna genre känns inte så svårt i dessa tider.

Sedan är det det där med loggan. Givetvis baserad på Hälsinge-bocken, som i sig är rock n roll.
Att man dessutom har en stor skylt av Hälsinge-bocken precis på södra gränsen till Lingbo är ju inte fel. Den skulle man givetvis utsmycka med en gigantisk flyingV gura under festivalens gång som snygg marknadsföring.



Här lite bilder på själva folkparken i sig.



torsdag 7 september 2017

Recension : Peter Martinsson Group : Changes

Den som läst här en längre tid vet att jag spenderade mina musikaliskt normsättande tonår i Småländska Mönsterås. En liten håla på ostkusten med ett oroligt musikliv för sin storlek. Där fanns då en på gränsen till mytomspunnen gitarrist, Peter Martinsson, med lokala storheter som Plebb och Purple Haze som musikalisk språngbräda. Trots att jag under en tid umgicks flitigt med hans bror Tony "Flapp" och Peters gitarrpartner i Purple Haze, Leif Bergqvist, så tror jag att inte att jag någonsin direkt umgicks med honom. Förutom att se en del live uppträdanden i olika konstellationer.

Just livespelningar på Oknö, med antingen Purple Haze eller Jerusalem, tror jag faktiskt tävlar om att vara min första riktiga Rock liveupplevelse.



Men nog om det, vi lämnar nostalgin och koncentrerar oss på nuet.
Såhär flera år senare fortsätter Peter Martinsson, sedan 2012, skapa livsbejakande musik med en del av sina gamla vapendragare från svunna tider. Numer med mestadels instrumental musik under namnet Peter Martinsson Group (PMG).
Deras första platta recenserades här, men nu är det gruppens tredje alster Changes som landat på skivtallriken. Basen är gitarrbaserad (?:-)) instrumental rock som rör sig genom både Rock, Metal, Jazz och Blues. Nya skivan har även stänk av folkmusik, lite baktakter och en del orientaliska toner i mixen. Jag är ingen storkonsument på just instrumental musik, även om jag stundtals gillar att ha det i hörlurarna, särskilt på jobbet eller liknande.

Här är det givetvis gitarren i fokus, även om bandet som helhet gör riktigt bra ifrån sig. Inga duvungar precis, utan kompetenta veteraner var för sig. Men som sagt, gitarren bär det tunga lasset. Och det helt befriat från egocentriska maner al'a Yngwie Malmsteen, utan det handlar om harmoni, melodi och känsla. Det handlar mer om kvaliteten på tonerna och riffen, snarare än kvantiteten. I min förra recension så drog jag paralleller till andra gitarrbändande storheter, men det tänker jag avstå från nu (även om dom givetvis kvarstår) och låta PMG stå på egna ben. Vilket dom gör med bravur.

Och vad vore ett band med Mönsterås anknytning utan en egen version av "O Store Gud"? Förutom att det är en skön tolkning av ett gammalt örhänge inom andlig musik, så gillar jag skarpt bakgrundsintrot som knyter an till hur låten kom till från början. Vi får även en cover av en cover, skulle man kunna säga i låten "Barkbrödslåten" som här i Sverige får ses som en annan typ av örhänge. I övrigt idel egna låtar. Och det är bra låtar.

För att vara en skiva som hamnat hos en som kanske inte har just instrumental musik som huvudföda, så måste jag ändå säga att den landar väldigt bra. Visst, viss färgning av nostalgi kanske kan anas, men det är en ruggigt bra skiva, som står stadigt på egna ben.
Det enda negativa jag komma på är egentligen att ibland skulle det vara roligt med lite sång. Fast som det är nu kan ju var och en skapa sina egna texter till musiken. Jag ger därför PMG 3 starka Ess och en uppmaning till alla som gillar skön gitarrmusik att kolla  in detta.
Extra roligt att få recensera två duktiga Mönsteråsband på väldigt kort tid. (The Quill här).


Skivan kommer att släppas på både CD och Vinyl.
Deras tidigare material (även gamla synder med banden Purple Haze, Plebb o Ictus) finns även på Spotify, så jag antar att nya plattan dyker upp vilken stund som helst (Alla låtar utom en från plattan finns redan i singelformat om jag inte räknat fel).

Sammanfattning:
Betyg 3/5

Favoritspår:Wildfire, Loosen up och givetvis How Great Thou Art (O Store Gud)
Skivbolag: Plebb Records
Release: 4:e September 2017
For More Info Visit:


Band Members:
Peter Martinsson : Guitars 
Ulf Becker : Drums 
Tommy Gustafsson : Keyboard 
Kent Sandelius : Bass

onsdag 6 september 2017

Dagens Musiktips : Väg : Stålarna Rullar In

Väg släpper sin andra singel för året, "Stålarna Rullar In".
Låten som är en cover av Nirvana's cover av låter "The Money Will Roll Right In" som skrevs av Fang på 80-talet. Men i Väg's tappning blir det i stället en dänga som visualiserar ungefär alla Stureplans fördomar man kan ha. Och det är såklart en hel del, särskilt för min egen del, som precis läst ut ännu en bok i serien om Stureplansprofilen Silfverbielke.
Klockrent med andra ord!

Låten hör du på Spotify

Lite extra roligt med ett så särpräglat svenskt band, att man har turnerat flitig runt i länder där svenskan knappt ens kan ses som ett sekundärt språk (även om jag själv ser den som ett världsspråk). Väg har i år spelat i bland annat München, Zürich, Bogóta, Wien, Helsingfors, Rovinj, Minsk och kommer att spela i Bristol och Århus i höst.

Mer info:

www.vagmusik.com
Facebook

måndag 4 september 2017

Dagens Musiktips : Egonaut - Offerings

Egonaut släpper sin platta The Omega den 3:e November och denna teaser lovar oss något att se fram emot. Detta året har man dessutom nytt bakom micken i form av Emil Kyrk, och så långt jag hört så fortsätter man att leverera skön Doom n Roll.



http://www.egonaut.se/
Facebook

fredag 1 september 2017

Dagens Musiktips : Old Man Wizards nya singel

2013 skrev jag om Old Man Wizards debutplatta Unfavorable. Jag blev snabbt förälskad i deras musik och den har snurrat av och till sedan dess. Nu äntligen kommer det ett nytt levnadstecken från bandet med en singel "Innocent Hands / The Blind Prince". Får hoppas att det är upptakten till en ny platta. Samma referenser som tidigare, dvs. Ghost, Blue Öyster Cult  och lite Mercyful Fate. Otroligt bra.





Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...