måndag 11 december 2017

Im The King Of the Mercandise Booth

Det är inte helt utan att man tänker på Kiss som the Good fathers of Merchandise. Inte minst när dom lanserade sina signatursträngar för luftgitarr. Snacka om lågvattenmärke höjdpunkt.

Trodde faktiskt till helt nyligen att dom var oslagbara i denna gren. Men, så nyligen hamnade jag på Joe Bonamassas nyhetsbrev och döm om min förvåning, den mannen är en utmanare. På allvar.

Nu inför julen verkar han försöka kränga allt från gitarrer till snöglober, och allt du kan tänka dig däremellan i värsta amerikanska bilhandlarandan. Eller vad sägs om detta lilla axplock, av det som sticker ut från det vanliga utbudet av tröjor och pyjamasbyxor.

Hundscarves och Bobbleheads
 Överkast och pussel


























 Slipsar, självklart.                                           För att inte tala om ryggkliare, nyckelhängare mm.mm


 Och ingen jul är komplett utan sin en liten plyshdocka

Nä, säga vad man vill om Kiss och deras merch, dom har i alla fall ett coolt varumärke och en omgivande aura, som jag inte känner att herr Bonamassa har. Så jag håller mig nog till the God fathers of Merch i alla fall.

torsdag 7 december 2017

Dagens Musiktips : Motörhead - Ace Of Spades

Det här är väl inget musiktips i sin rätta mening, för känner du inte till Motörhead - "Ace Of Spades", ja då har du hamnat snett i livet. På riktigt.

Nä, anlednigen till att detta är dagens låt här på Spader Ess är väl mest för att det är min födelsedag idag, så då väljer jag vad som skall spelas. Precis som alltid med andra ord. :-)
Dessutom behöver man ju inte vara raketforksare för att förstå att det är en av mina favoritlåtar, punkt.
Så grattis på på mig! Rock On!


måndag 4 december 2017

Dagens Musiktips : Hela listan..Eller grand deluxe 23!

Idag tänkte jag presentera en lite annorlunda lista. Idag handlar det om band som eventuellt somnat in, eller som John Cleese skulle sagt...ceased to be! Det är inte bekräftat, men det var länge sedan jag såg någon aktivitet från någon av dessa. Och det är synd för dom var bra. Vem vet, man kan alltid hoppas på ett uppvaknande.


Black Moth Club 
Ett Franskt stonergäng som svänger på rejält. Den här skivan släpptes 2013 och det var ungefär samtidigt som det tystnade i sociala medier.


https://www.facebook.com/BlackMothCult

The Hookers
Punkig Metal. Inte direkt något material för ett nobelpris, texterna är som bäst rätt juvenila, men med ett rejält driv och ett party-ösande som gör att en lyssning eller två kan man kosta på sig. Verkar ha somnat in någonstans efter 2014 då senaste plattan släpptes. Men innan detta har man varit väldigt produktiva sedan 1994



Harlequin Jones 
Denna duo från Kalifornien är väl det mest osäkra kortet, eftersom dom varit aktiva senast. Detta släppet som jag tror är det senaste, slääpptes 2012, men på bandets facebooksida skrevs det så sent som i Maj i år. Lite punkig kabaré skulle man i alla fall kunna kalla musiken.  


https://www.facebook.com/HarlequinJones

fredag 1 december 2017

tjolahopp kosmonauter

Denna dag har varit en ganska kluven dag för min del. Jag har jobbat min sista dag på det jobb som varit mitt hem i drygt 7 år, och på måndag startar jag ett nytt spännande kapitel i mitt arbetsliv. Vemod och framtidstro i samma veva. Kommer att sakna alla på gamla jobbet, men samtidigt, ruggigt spännande med nya uppgifter.

Så, med tanke på att jag lämnar en fruktsam period inom kärnkraftsbranchen med massor av arbetskamrater, som betyder mer än dom vet för mig, för nya utmaningar, så spelar jag en låt med Blondie. Trots att bandet  redan spelats denna vecka, men denna låt passar bättre än vad många förstår....

 Blondie - Atomic


Dessutom, som ett extra stöd till mina gamla arbetskamrater, när allt känns stressigt och tungt, sätt på denna lilla nischade spellista: https://open.spotify.com/user/spaderess/playlist/3MCoWnE1WWCvEQHMB9v6nR

För er alla andra som inte direkt förstår kan låtvalen och temat ge en hint om vilken bransch jag lämnar.... eller, jag lämnar en strålande framtid för något helt annat....

torsdag 30 november 2017

Recension : The Black Marbles - Moving Mountains

Igår körde jag ett Göteborgsband, Honeymoon Disease, som är en helt ny bekantskap för mig, trots att dom hållit på ett tag och helt klart lirar musik som landar gott och väl inom mina preferens ramar.

Hör och häpna, vi gör det igen idag.
Ännu ett otroligt bra band från Götet, som hållit på i flera år och lirat svängig Blues Hårdrock precis i det härad som jag är fullkomligt såld på. Bandet i fråga denna dag är The Black Marbles, och jäklar vad det svänger. Bandet lägger en svängig och stabil grund som sångerskan Marcia Svensson kan lägga sin otroliga pipa ovanpå, med både tryck, djup och känsla. Svängiga och trallvänliga låtar med mycket känsla.

I morgon släpps deras nya platta, Moving Mountains, som jag sitter och lyssnar på för fullt. Som jag sade inledningsvis, massor med bluesdrypande hårdrock, men även lite ko-jazz flörtar i låten "Fallen" och en sprödare ballad i "Nite Of The Tiger", vilket mixar upp det hela.
Det har varit mycket bra musik i år, och detta är inget undantag, snarare på gränsen till bland det bättre jag hört. Så med sitt sena inspel, stor risk för att hamna på en årsbästa lista med stor konkurrens.

Jag sitter som sagt och lyssnar på plattan för full, men ni mina kära läsare, får nöja er med videon/singeln "Starligth" till i morgon. Men det är inte fy skam, särskilt som väntan blir minimal.




Sammanfattning:
Betyg 4/5

Favoritspår: Starlight och Best Believe It
Skivbolag: Inget!?
Release:  1:a December, 2017








For More Info Visit:
https://www.facebook.com/theblackmarbles/
http://www.theblackmarbles.com/

Band Members:
Marica Svensson - Vocals
Krister Selander - Bass
Rickard Lindberg - Guitar
Tobbe Bövik - Drums
TRACK LISTING:
A1. Little Sun
A2. Starlight
A3. Stain My Eyes
A4. Fallen
B5. Best Believe It
B6. Night Of The Tiger
B7. Young Boy

onsdag 29 november 2017

Dagens Musiktips : #KillTheKing, #MeToo avslutet...

Då har vi kört  #KillTheKing, #MeToo specialen i en vecka nu.
Med alla dagliga avslöjande om, i första hand, manlig dumhet, så är det så man undrar om vi har en ersättare till årets julkalender. En ny lucka öppnas och "tadaaa" ännu ett upprop och en ny #.

Vad tar jag själv åt mig av det här? Flera saker, men även en hel del relaterade frågor och funderingar. I första hand, förvåningen över hur utbrett det är med sexuella trakasserier, och hur grovt det allt för ofta är.
Sedan är det det här med tystnadsmentaliteten. Kanske det som ur ett samhälles perspektiv är det som är allra värst, för själva trakasserierna drabbar som oftast, i det enskilda fallet, en ensam person, och har en förövare. Men tystandet och mörkandet går så mycket längre.
För här är det fler förövare och offer på samma gång. Då pratar vi om en uppfostrande pedagogik mot hela organisationer och i slutänden, om man hård drar det, vår civilisation och demokrati som blir lidande. Och varför? För att inte ett varumärke skall riskera att hamna i dåligt ljus, eller att man skall missa chansen att tjäna pengar. Och här faller skulden mycket bredare och inte bara på männen som är förövare, utan oss alla. Det enda jag kan se som är gemensamt är nog okunskap, feghet, profit och maktfullkomlighet.

Vad kan vi nu göra för att få bukt med det hela? Vet inte, men jag tror att vi har en gyllene chans att, med nyvunnen insikt och kunskap om tillståndet, kunna förändra ett beteende genom att långsiktigt fostra genom att påvisa vad som är Ok och inte Ok.

Andra insikter? Även om det här är bra insikter, gäller det att hantera det rätt och sakligt, så att det inte blir en häxprocess al'a medeltid. Att man hanterar det mediala och sociala på ett ansvarsfullt sätt, så att det inte bara blir ett fartblint fingerpekande åt alla håll och kanter, utan att man stannar upp och tänker efter.Själv försöker jag fundera på min egen roll och ansvar, vilket i mitt stilla sinne låter som sunt förnuft för alla medborgare.

Så, nu stänger jag denna påsen för stunden åtminstone och återgår till normalläge igen. Därmed betyder det inta att jag glömmer bort det hela, utan att det förhoppningsvis finns ett annat normalläge, med större insikt.
Avslutar den musikaliska delen med ett Göteborgsband, Honeymoon Disease, som trots att dom hållit på ett par år är en  ny bekantskap för mig. Men jäklar vad det svänger om dem.



https://www.facebook.com/HoneymoonDisease/
http://www.honeymoondisease.com/

tisdag 28 november 2017

Dagens Musiktips : Blues Pills och Jex Toth

Nu inför slutspurten av serien #MeToo, #KillTheKing, så tänkte jag ta ett tips från SpaderDotter, som trots att hon är i England, fortfarande har pappsen lindad runt sitt finger. :-) Nä, skämt å sido, hon har har både bra musiksmak och mer känsla för rätt och fel, och massor med empati för dem som hamnar i kläm. Så när hon sade att jag borde ha med Jex Toth eller Blues Pills, ja vem är jag att säga nej....

Först ut, Blues Pills. Mest för att dom helt enkelt hade denna cover på en låt som redan tidigare framförts av kvinnor, Grace Slick, från Jefferson Airplane och Janis Joplin, som dels verkligen satt sin prägel på den tidiga rockscenen och som jag misstänker sett både dess fram och baksida. Sedan å är det ju en fantastisk låt också.



Lite svårare att hitta en bra video med Jex Toth, tyvärr. Mest skumma vinklar från scendiken, så till slut valde jag den här för att den är inspelad på dotterns favoritfestival, Muskelrock.


måndag 27 november 2017

Dagens Musiktips : Blondie

Jag har under helgen funderat lite på runt vilken den första kvinnliga artist som jag medvetet följt och som haft stor betydelse för mig, bortsett från Gullan Bornemark. Men hon är ju diskvalificerad då hon opererar aningen utanför rockens ramverk.
Nä, om jag inte missminner mig helt, så bör den första kvinnliga idol ha varit Debbie Harry i Blondie. Bra låtar och coola som rackarn.
Så därför passar det riktigt bra att starta veckan och slutskjutsen av #KillTheKing, #MeToo specialen.

En dokumentär om Blondie dagen till ära.



En annan sak som har varit svårt att undvika att fundera på, särskilt efter avslöjandena runt Svenska Akademin.
Det är illa nog med alla jäkla skithuvuden som tar sig rätten och beter sig illa mot kvinnor, vilket mest drabbar enskild person, vilket är illa nog.
Men frågan är om inte den största skadan, är alla dom som håller käften, som mörkar. Trots att man är väl medveten om vad som pågår, oftast bara för att skydda ett varumärke eller inte bråka med en kassa-ko. Det slår mot hela samhället och vår humanitet. Och här är vi fler som skall bära hundhuvudet, i alla läger.
Just när det kommer till hur det stått till på Akademin, blir man ju extra bestört, eftersom det verkar som alla vetat om, och det under väldigt lång tid. Är det något jag hoppas på från #MeToo kampanjen, så är det just medvetenheten gör att vi åtminstone får slut på tystnadskulturen. Och det gäller på fler områden. Vad det gäller kulturprofilen, i stället för medalj skulle han haft en kunglig knogmacka! 

fredag 24 november 2017

Dagens Musiktips : The Dead Deads - Nothing Will Be Fine

Nästa instans i specialtemat för att hylla kvinnor runt #MeToo och #KillTheKing. 
I går en klassiker, The Runaways, som för mig är lite av mallen till starka tjejband som sett sin del av både fram och baksidor av musikbranchen.
Idag en lite nyare variant med The Dead Deads. Ett "up and coming" band från Amerikat, med massor med punkig attityd (kanske inte i just denna låten, men kolla upp deras katalog) blandat med tralliga harmonier, bombastiska rytmer och ett uns av rymdepos.




https://thedeaddeads.com/
https://longlivethedeaddeads.bandcamp.com/

torsdag 23 november 2017

Dagens Musiktips : The Runaways - Wasted

Fortsätter i specialtemat för att hylla kvinnor överlag, i kölvattnet av #MeToo och #KillTheKing, genom att enbart ha musiktips med grupper som består av/eller frontas av kvinnor inom rocken.
Och även om det sedan en tid är en Bitcoin likande uppgång på bra band med kvinnor, vare sig det är hela eller delar av bandet, så vem har sagt att det bara behöver nya band under denna presentation? Inte jag.
Därför tänkte jag idag köra The Runaways. Av flera anledningar. Jag vet att dom hade sina föregångare, men för mig är det här urmodern till tjejrock. Men även för att Joan Jett är en av min fantastiska dotters stora idoler. För att inte tala om att dom, om något, kan ses som ett facit på hur tjejer/kvinnor inom rockbranschen får stå ut med vad gäller trakasserier och allmänt jävelskap. Får liksom för mig att filmen om dem bara skrapade på ytan.



onsdag 22 november 2017

Dagens Musiktips : Psychedelic Witchcraft - Rising On The Edge

Först ut i denna en veckas extrainsatta tema, i skuggan av #MeToo och #KillTheKing, blir Italienska Psychedelic Witchcraft.

Har lyssnat på deras EP från 2015 en del, men i år har dom varit otroligt flitiga och släppt två album. Det första, Magick Rites and Spells, som kom i början på året är mer en sammanställning av ett par gamla låtar, några nya och ett par covers. Men nu i början på november släppte man en "riktig" fullängdare, Sound Of The Wind, som jag tagit dagens musiktips "Rising On The Edge" från.
Alla deras skivor finns på Spotify och den senaste plattan är verkligen värd att lyssnas på (de äldre med för den delen).



Bandcamp
Spotify
Facebook

Förlåt, kunde inte låta bli.

Igår såg jag Leif GW Persson visa en bild när Frankrikes President är nära att hamna i en viltolycka på väg till flyget efter det senaste EU-toppmötet i Göteborg. Den bakre bilen, är Macrons och ljuspunkten i den röda ringen är älgen.

Polisens bild
Som den konspirationsteoretiker jag är tror jag att detta är större, att det inte är någon slump. Fick direkt den här låten i huvudet.


tisdag 21 november 2017

Manlighet och #MeToo och #KillTheKing

I spåren av #Metoo har stafettpinnen vandrat genom olika samhälls och yrkeskategorier med samma förfärande resultat. Visst, man har förstått att sexismen och övergreppen finns mer eller mindre överallt, men i denna otroliga utbrednad, och framför allt till vilken grovhetsgrad. 

Att brandfacklan nu lämnas vidare till rockens värld, genom uppropet under #KillTheKing, är väl bara att se som ett naturligt steg. Musikbranschen har ju stundtals byggts på ett fundament av sexism, och även om detta har gått i vågor, tydlighetsmässigt. Man behöver inte vara ett geni för att inse att i en bransch där utnyttjandet av de inblandade aktörerna, mer eller mindre varit en norm, där har kvinnor troligen haft det särskilt jävligt. Både bland de som jobbar i branschen, men även som fan och supporter.
Min dotter har allt som oftast berättat om hur hon får höra att hon minsann bara lyssnar på hårdrock för att hennes kille gör det osv. 
Tyvärr är det väl inte mycket att göra åt det som redan hänt, mer än att försöka dra lärdom. Det enda vi kan hoppas på är att vi alla, med förståelsen får insikt och att vi lär oss av detta för framtiden. Det är i alla fall den approachen jag själv försöker ta för jag är väl inte fri från skuld själv, om inte annat under åren jag växte upp och med en käft som ibland är snabbare än huvudet. Utan kan bara hoppas att jag blir mer medveten, och ständigt förbättrar mig.

Sedan är detta givetvis bara att skrapa på ytan, det finns så många vinklar på detta, så hälften hade varit nog. Men en sak är klar, skitnödigt beteende är inte manlighet. Vardagssexism kan som bäst skrivas upp som dumhet och oförstående, men tyvärr får vi höra om allt för mycket som är rena övergrepp och kriminellt beteende, och det finns det jävlar i mig inga som helst ursäkter för.

Den senaste tiden har det fullkomligt exploderat med otroligt bra musik med framför allt kvinnliga frontfigurer, inom de genrer som jag själv helst rör mig i. Från att i början lyft fram det som just kvinnofrontad rock, har jag medvetet den senaste tiden försökt styra bort från det och helt sonika presenterat det för vad det är, otroligt bra musik, som står på sina egna ben.

Men, nu i kölvattnet av #MeToo och #KillTheKing tänkte jag göra ett undantag och köra en vecka av musiktips med just kvinnofrontad rock. Men kom ihåg, det är inte i första hand för att det är kvinnor med i banden, utan det är för att det är grym musik. Nu råkar det bara vara så att det är den tid vi nu lever i och det är och det är dags för kudos och respekt.

Er tur Hip-Hopen....?

måndag 20 november 2017

Recension : Greta Van Fleet - From The Fires

Det lär finnas folk som inte gillar Led Zeppelin. Till er kan jag bara säga, -Sluta upp med det. Genast! För i så fall riskerar ni att inte se tjusningen i Greta Van Fleet. Och det blir er värld fattigare av. Tacka mig senare.

För det går liksom inte att ducka för faktum att GvF låter, mer än lite, som just Led Zeppelin. För att inte tala om att sångaren Josh stundtals är ruggigt röstlik Robert Plant.
Men är man som jag nerkörd i zeppelinträsket sedan länge, ja då är det bara att öppna ögon, öron, armar och bara suga i sig. För dubbel EP:n From The Fires, är som ett bortglömt album av mästarna, fast stöpt i en modernare form. Det känns inte alls mossigt, utan som en frisk fläkt av nostalgi (sug på den).




Jag kan säga som så, att efter att ha hittat GvF, så känns det som jag inte bryr mig riktigt lika mycket om att Led Zeppelin troligtvis aldrig kommer att återförenas. Jag kan bara hoppas att det här är början på något stort.



Sedan kan jag inte heller låta bli att bli imponerad över bandmedlemmarnas låga ålder, tre bröder 20 och 17 år gamla (ja det är ett tvillingpar inblandat), tillsammans med en 17 årig kompis.
Så unga och med en sådan stark debut, kan bara bli en fullträff. Grabbarna från det exotiskt klingande Frankenmuth i Michigan, är dessutom flitiga på att turnera. Så man kan bara hoppas att dom tar sig över till våra breddgrader, så vi kan ta dom till vårat hjärta på samma sätt som vi har gjort med t.ex. genrebröderna Rival Sons. Kan dom bara fortsätta som dom börjat, med sin storvulna, högkvalitativa arena rock, ja då kan dom verkligen bli det nästa stora, för så här långt har dom allt.

Lyssnar man på på publiken i en del av deras liveklipp, så inser man att dom redan är något av flickfavoriter, och det var väl ett tag sedan rocken kunde stoltsera med något sådant. Hur eller hur, det här både svänger och rockar mig sanslös, med sin klassiska fräschhet och urstarka låtar. Dessutom på vad man inte ens kallar sin debut, utan en dubbel EP. Det enda negativa jag kan hitta är att dom ännu så länge inte släppt skivan som vinyl, men det får man väl se som ett I-landsproblem.
Ja det kan inte bli annat än full pott. Fram med esset i rockärmen med andra ord. Första i år för min del om jag inte missminner mig. 5/5


Sammanfattning:
Betyg 5/5

Favoritspår: Black Smoke Rising och Flower Power
Skivbolag: Lava/Republic
Release:  10:e November, 2017










http://gretavanfleet.com/

fredag 17 november 2017

Dagens Musiktips : Hela listan..Eller grand deluxe 22!

Det har varit en slö vecka sett ur artiklar, men så blev det till sist en solig Fredag och vad kan då vara  bättre att kompensera slacket med en lista? En lista med kortisar. Tjohoo! Blir som vanligt en salig blandning, och förutom att det är små munsbitar är temat som vanligt, om inte annat anges, att det är idel bra rock, även om det spretar stilmässigt.

Dream Machine
Vi börjar i Holland, med duon Dream Machine. Från deras kommande alster Breaking The Circle får vi endast ett spår som smakprov på Bandcamp. Men det är en perfekt start på en solig fredag, med sin lite bubblande proggiga, orgeltunga och psykedeliska rock. Det finns gott om äldre material att njuta av tills plattan kommer i sin helhet. Dock hittar ni inte bandet på sociala medier, då man bojkottar dem, men det finns en hemsida och en youtube kanal. Där kan man dessutom få reda på varför man stämmer sina instrument enligt A=432hz och inte A=440hz. Om det är detta som gör deras musik så svängig och skön, vet jag inte, men bra är det.


http://www.dreammachine432.com/

Sky Valley Mistress
Så, här kommer något helt annat. Sky valley Mistress från England är helt klart tyngre, bluesigare. Låten "Hell Ain't Got Your Hound" lunkar på i en långsam, stadig lunk som är helt klart hypnotiserande.





Trash Titan
Vi fortsätter på den inslagna tunga bluesstigen, fast här aning brötigare träskvariant framförd av en  duo från Los Angeles. 4 låtar, så vi kallar det väl en EP. Men vilken rökare. Lägg till det det underbara omslaget och titeln Welcome To The Banana Party. Får mig att småle stort. En fullängdare är på väg. 




Ray Temple
En lista här på Spader Ess vore väl inte komplett utan åtminstone en 70-tals stoner?  Vet inte så mycket alls om bandet Ray Temple, mer än att man är från Tyskland och denna lilla 2 låtars singel är riktigt, riktigt skön och mer behövs egentligen inte. Guttes!




fredag 10 november 2017

Recension : Monarchus

Monarchus levererar ruggigt bra fuzzad stoner/doom från Australien, på sin självbetitlade, egensläppta debutplatta. 

Bandet mejslar ut en Stonermetal med en stundtals ganska opolerad och skitig ljudbild, som spänner från mjukt och smekande till punkigt ös. 
Jag är extra förtjust i att alla i bandet bjuder till på sången, vilket gör att man har både manlig och kvinnlig sång om vartannat. Så det blir en större dynamik och variation, vilket i mina öron förlänger livslängden på mitt intresse för bandet. Dessutom finns det med allt detta sammantaget någonting för alla.



Det finns något i deras stundtals punkiga attack som ger mig en del Rose Tattoo vibbar, vilket aldrig är fel, men det finns så mycket mer som är helt och hållet Monarchus. Inte så mycket krusiduller, rak tung och trevlig rock. Eftersom dom är osignade så vitt jag vet, är detta band som genrebolagen borde slåss om.




En mycket tilltalande debutplatta som gör att jag vill höra mer. Slutbetyget blir en mycket stark triss, snuddande nära ett fyrtal. Att jag slutligen väljer trissen beror nog mer på att jag vill spara mig och se hur denna skivan står sig över tid, och vad nästa giv har att ge.

Sammanfattning:
Betyg 3/5

Favoritspår: Kaleidoscope och Sometimes
Skivbolag: Inget!?
Release:  16:e September, 2017







For More Info Visit:

Bandcamp

Band Members:
Spot: Bass & Vox
Queen Gene: Guitar & Vox
Saltz: Drums & Vox

Tracklist:
1. Monster Eyes 05:22
2. Desert Ways 04:23
3. Kaleidoscope 05:27
4. Alive 05:15
5. Anvil 03:49
6. Motoring 02:33
7. Never Stand Still 04:07
8. Say It All 05:28
9. Sometimes 05:43
10.Divide 05:28

torsdag 9 november 2017

Spader Ess Tänker Högt : En stor dag i Amerikat och för världen

Det är inte så vansinnigt ofta som jag blir politisk här på bloggen, men ibland knyter det samman på ett sätt som inte går att ducka för.

Häromdagen var det ett par mindre val i USA, som för oss här i Europa egentligen inte skulle betyda så vansinnigt mycket ur ett Internationellt perspektiv. Och, eftersom detta ändå är en rockblogg, ur ett just rockande perspektiv.

Men tji fick vi, eller rättare sagt, för en gångs skull i närtid kom det något gott ur ett amerikanskt val, både ur ett mänskligt och rockigt perspektiv.

I Virginia vann den Demokratiska politikern Danica Roem en plats som delstatsdelegat. Vilket trots det lokala, ändå nått omvärlden, för att hon är en transgender person och fått utså en hel del smädelse från sin republikanska motståndare (läs arsle (men det blir man väl inte förvånad över, han är ju just republikan)). Grattis till det Danica! Det som man dock inte uppmärksammat, och som med Spader Ess inriktning, är minst lika viktigt. I samma val fick man in en Rocker i representanthuset, då Danica även är sångerska i bandet Cab  Ride Home. Så, ännu mer grattis!

Ärligt talat, innan allt detta ståhej, hade jag aldrig hört talas om varken Danica eller hennes band, mest kanske för att dom lirar en Metal som inte riktigt är min smak.
Men vad var det som fick mig att inse detta då? Jo, det är så att Danica är inte den enda transgender personen inom rocken, utan det finns i alla fall en till som jag känner till (antagligen fler, men om man egentligen tycker att musiken väger tyngre så känns det inte så viktigt), och som spelar i ett band som jag verkligen gillar och dessutom har skrivit en del om den senaste tiden, nämligen Alexis Hollada i bandet Doomstress. Och det var genom hennes flöde som jag snappade upp detta. Mig veterligen har inte Alexis någon politisk ambition, men har under ett antal år varit öppen om sin transgender resa och flitig kämpe i HBTQ frågor och människors rätt att vara olika.
Så till den milda grad att hon till och med fått en egen dag tilldelad sig i Houston och är den första transgender kvinna som blivit nominerad till "Best Female Vocals" kategorin av Houston Press Music Award 2012. Coolt och starkt, för att inte tala om att man blir förvånad över en sådan öppenhet i Texas. Grattis till det med.






Vilket för mig osökt till att det nu finns hopp om en mer kvalitativ musikalisk representation på Stockholm Pride, om bara bokarna där får upp öronen för något mer tyngre än de schlager artister som brukar vara norm. :-) Boka Rock med mening.

En annan förhoppning vad det gäller det politiska etablissemanget i USA, kanske dags att få in en Ateistisk motpol till all religiös fanatism som idag får leda vägen i stället för sunt förnuft.

Ännu en gång Grattis Tjejer! Och tack för att ni berikar världen.


onsdag 8 november 2017

Recension : Duel - Witchbanger

Duel släppte plattan Witchbanger redan i våras, så det kan tyckas att denna recension kommer en aning sent, men bra musik är bra musik och förtjänar att skrivas om och lyssnas på när som helst.

Har sagt det förr, men det är bara att tjata vidare, det kommer väldigt mycket bra musik från Texas.
Vilket verkligen innefattar Duel.

Rak okomplicerad rårock som det inte går att sitta still till. Sätt på den här plattan och det är bara upp och hoppa som gäller. Tung och taktfast, utan större krusiduller förutom bra musicerande och sköna texter. Ibland är det allt man behöver. Musik som tänder en låga inom en och bara kör på. Det är inte alltid som frugan och jag tycker lika om musik, men ibland, som i detta fallet, så landar det liga skönt hos oss båda. Och då vet man ju att det måste vara riktigt bra.





Duels musik triggar så många små känsloområden hos mig, som bara gör mig glad och upprymd. Rock som går rakt in i ryggraden. Initialt blir det 4 Ess av 5 möjliga, men det skulle inte förvåna mig om denna plattan växer ännu mer. Finns stor risk för att den hamnar på min årsbästalista.

Sammanfattning:
Betyg 4/5

Favoritspår: Astro Gypsy och Devil
Skivbolag: Heavy Psych Sounds
Release:  28:e April, 2017





For More Info Visit:
Facebook
Bandcamp

Band Members:
Tom Frank Guitars / Vocals
Shaun Avants Bass / Vocals
JD Shadowz Drums
Jeff Henson Guitars
Tracklist:
Side A
I. Devil
II. Witchbanger
III. The Snake Queen
IV. Astro Gypsy
Side B
I. Heart Of The Sun
II. Bed Of Nails
III. Cat's Eye
IV. Tigers And Rainbows

tisdag 7 november 2017

Recension : Doomstress - The Second Rite

Alexis Hollada och hennes vapendragare i Doomstress släpper nu sin andra EP The Second Rite.

Själva EPn kommer att komma i lite olika format, vilket gör det hela lite rörigt. I USA släpps den som CD via No Slip Records och innehåller
1- Way of the Mountain
2- Bitter Plea
3- Rainbow Demon*
4- Sleep Among the Dead
5- Wicked Woman** (7″ version: CD only bonus)
*Uriah Heep cover 1972
**Coven cover 1969

Här i Europa kommer den att släppas som en 12" split med SparrowmilkDHU Records, fast då utan Coven covern "Wicked Woman"

Musiken då? Jodå, det är en naturlig fortsättning på det spår som Doomstress redan påbörjat på sin tidigare EP. Det handlar om 2 ommixade låtar som tidigare varit släppta i en begränsad upplaga, "Way of the Mountain" och "Sleep Among the Dead" och sprillans nya "Bitter Plea" som ni sett videon på här tidigare. Detta tillsammans med ett par covers (om man tittar på CD versionen). Särskilt senaste låten hoppas jag är en fingervisning till vad som komma skall, då den kombinerar tyngd, melodi och hitkänsla i ett.

Bandet lyckas med att mixa klassisk Rock, Metal och Doom, på ett sätt som känns spännande. Det blir lika delar Black Sabbath, Saint Vitus som Uriah Heep, så att säga. Särskilt textmässigt känner jag en stark Uriah koppling. Det jag mest vill ha nu är en riktig fullängdare och se vart Doomstress tar vägen. Särskilt som det finns en del andra spännande saker runt bandet att ta upp, men eftersom det är musiken vi koncentrerar oss på nu, så kanske det får bli en helt annan artikel.

Som EP ger jag The Second Rite 4 Ess av 5, mest för att den skapar en förväntan inför mer, mycket mer.
Framför allt genom låten "Bitter Plea" och den fantastiska Uriah Heep covern "Rainbow Demon".
Som jag förstår kommer split EP:n att släppas i slutet av November.




måndag 6 november 2017

Recension : Gorilla Pulp - Heavy Lips

Italienarna i Gorilla Pulp har roat oss förr med sin svängiga Boogie hårdrock och underhållande videos. Och här kommer nästa platta i ordningen, Heavy Lips. 

Just roa, är inte ett dumt ord, för jag blir glad när jag hör bandet, även om den här plattan är lite tyngre och mörkare än tidigare. Dock svänger det, det andas en del party vid en snabb lyssning, men när man ger sig hän och ser bortom den omedelbara ytan så hittar man såväl riktigt underhållande rock med flera dimensioner. Och även om musiken som sagt stundtals låter party, så finns det även textmässigt flera lager och inte alls en massa partyklyschor, utan ofta lutar man sig snarare åt det lite ockulta hållet.




Här och där petar man in klassiska dubbelgitarrer alá Thin Lizzy, men i övrig är det mer tung Stoner.
Helt klart något att kika in på om ni inte redan gjort det.


Inte heller denna gång gör dom oss besvikna vad det gäller videos. Dom fortsätter i samma underhållande spår även där.





Sammanfattning:
Betyg +3/5

Favoritspår: Bless The Moon
och Heavy Lips
Skivbolag:
Retro Vox Records 
Release:  13 Oktober, 2017


For More Info Visit:

Bandcamp 

 
 
 
Band Members:
Maurice Flee - Vox, Guitars & Lap Steels, Theremin & Talkbox
Choris - Bass, Back Vocals
Angioletto Mr. Vernati - Guitars, Back Vocals
Giorgio "Bulldozer" Pioli – Drums & Percussions
Rebecca "Becky" Magri - Vox in The Low Song
 
Tracklist:
1. Bless The Moon 04:36
2. In Your Waters 03:31
3. The Witches Twirl 03:56
4. Heavy Lips 06:11
5. Cactus Killer 04:20
6. Prey On Your Mind 04:41
7. The Low Song 05:28
8. Ape Eyes 03:09  

onsdag 1 november 2017

Önskelistan : Gibson klocka

Det finns massor med vackra gitarrer, men i mina ögon är Gibson Les Paul den mest ikoniska gitarren av dem alla. Så, då är det roligt att kunna presentera en klocka som har chansen att bli åtminstone lite ikonisk i vissa kretsar. Det handlar om denna limiterade dinka som är ett samarbete mellan Gibson och klockmakaren Raymond Weil.

I skrivande stund verkar det oklart om det finns någon ledig av de 400 ex. som skall vara tillverkade, men vill man ha en så är det bara att börja spara ihop dom dryga 30.000 kr som den kostar. Men då får man givetvis en Gibson inspirerad case till sin mycket tjusiga klocka.








Raymond har dessutom gjort andra klockor med rock anknytning, bland annat en snygg hyllning till David Bowie och en trevlig liten Beatles klocka.




tisdag 31 oktober 2017

Recension : Black Aces - Anywhere But Here

Australiensk Boogie rock n roll, har vi hört den förut?
Här kommer i alla fall Black Aces, ett band till som levererar den patenterade partyrocken som vi numer känner som Aussierock, på sin andra platta, Anywhere But Here. Och dom gör det med både skön känsla och kvalitet. Det är ingen som behöver bli förvånad av att det finns lika delar AC/DC och Rose Tattoo i mixen, upplandat med party, party.
Man behöver inte vara någon Einstein för att lista ut att detta är musik som passar bäst med en bärs i handen och ett par i magen. Helst live.

Plattan innehåller ett flertal singalong vänliga rökare med hit-potential, men de som i  mina ögon sticker ut är de 4 låtarna som ramar in plattan, dvs. en riktigt bra öppning och avslutning. Finns även ett par till låtar i mitten, bland dom 11 som bjuds, som också står starkt på egna ben, men jag tror att helheten hade mått bra om man strukit en eller två låtar som kanske inte är superdirekta.




Med det sagt, det är en riktigt bra platta, särskilt om man gillar genren, då är den ett måste. Öppningsspåret har dessutom ett väldigt snygg upptakt som jag gillar skarpt. Betyget blir urstarka 3 ess av 5 möjliga och det är inte dumt alls.











Sammanfattning:
Betyg +3/5

Favoritspår: Anywhere But Here och We Came For Rock n Roll
Skivbolag: Off Yer Rocka Recordings
Release:  8 November, 2017




For More Info Visit:

www.blackacesrock.com
instagram.com/blackacesrock
twitter.com/BlackAcesRock 

Band Members:
Lead Guitar/Lead Vocals - Tyler Kinder
Bass Guitar - Alex McMillan
Drums - Pete McMillan
Rhythm Guitar - Jarrad Morrice
Tracklist:
1 Show You How to Rock n Roll
2 Anywhere But Here
3 Down
4 Better Off Dead
5 Where You Love From
6 Cut Me Loose
7 Good Woman (Gone Bad)
8 Run For Your Life
9 Short Changed
10 Show Me Your Love
11 We Came For Rock n Roll
 

måndag 30 oktober 2017

Dagens Musiktips : The Road Miles - Ballads For The Wasteland

Egentligen fanns det ju aldrig någon chans för att jag inte skulle skriva om The Road Miles - Ballads For The Wasteland, när jag väl upptäckte den.
Inte nog med att det i sig är riktigt skön och svängig blues-stoner som Grekerna bjuder på, man har baserat skivan löst på Stephen Kings epos The Dark Tower. Och med tanke på hur mycket jag njöt av den boksviten, så är man redan där på plussidan hos mig.

Musiken är väldigt skön och suggestiv, lite filmisk. Den har inga problem att föra en till en soldränkt öken och vidare. Men som sagt, det här passar för alla, vare sig man gillar tornet serien eller ej.







Polar'n Per ser Wormwood på Debaser Strand

2017-10-27 Wormwood
2017-10-27 Debaser Strand, Stockholm. Få vet vad som säger tjong i min kola... vad som triggar den grå massan, vad som fastnar för att föras vidare i nervsystemet så att armen höjs, näven knyts och hornen visas... Wormwood verkar veta svaret, de kan det där! Dom får både musiken och min näve att svänga!

Med starka melankolisk melodier som flörtar med en säreget svensk palett av dödsmetall blandat med stenhårda riff och vackra melodier har de hittat sin ljudbild paketerat med ett knattersnabbt trumspel som inte ber om ursäkt för sina tempoändringar...

Jag står där i ett mellanölsparadis, på Debaser strand, mellan någon obskyr variant av After work och efterfesten för den nyligen ankomna Close-upkryssningen tillsammans med en polare och sannerligen ett gäng duktigt berusade dödsmatallare från olika delar av världen. Några engelsmän, några finnar, massa svenne banan och ett helskönt gäng från Slovakien alla har det kört de senare timmarna på metaljollen över Östersjön, även fast de gör så gott det går finns en antydan av ölmätthet, men de är knappast mätta på det där på scen...

Bleksminkade Wormwood är precis vad de behöver!

Det episkt storslagna ramar in ”The Universe is Dying”, det taktfasta gunget som mobiliseras i ”Godless Serenade”, variationen därimellan gör settet väl. Stämningen av inledningen till ”Beneath Ravens and Bones” innan den övergår till tokös är grym!


Spelningen är ett gediget hantverk som förtjänar sin hyllning... egentligen är det enda jag har att klaga på längden, bandet hade gärna fått spela sin fullängdare ”Ghostlands - Wounds from a bleeding heart" (2017) som släpptes tidigare i år från pärm till pärm! Betyget blir ogenerade 4 starka Ess (av 5 möjliga)...

Bästa spår ikväll är stenhårda ”What we lost in the mist” som definierar bandet klockrent med allt från vackra melodier till den stenhårda dödsen med tempoväxlingar som gör settet stor nytta!

Jag kikar mot den Slovakiska flaggan som sitter upphängs med hjälp av några ölflaskor vid baren, jag kisar mot grabbarna där, visar dem hornen, de höjer sina glas i en skål... inget verkar gå förlorat i dimman ikväll!

/Polar’n Per

Setlist:
The Universe is Dying
Oceans
What we lost in the mist
Beneath Ravens and Bones
Godless Serenade
To Worship

tisdag 24 oktober 2017

Dagens Musiktips : Doomstress - Bitter Plea

Houston baserade Doomstress är tillbaka och ännu en gång levererar dom en låt med "Bitter Plea" som är mer, mycket mer, än bra.
Ännu en gång visar dom vad skåpet skall stå, med en trallvänlig Doom-dänga som inte ber om ursäkt för sig själv. En låt som sätter sig rakt in i själen, och bosätter sig. Djävligt bra musik, helt enkelt. Låten  är en föraning av den kommando split EP med Sparrowmilk som skall släppas via DHU Records i November 2017. 

Som om detta inte vore nog, kommer jag att återkomma till bandet vad det lider, var så säkra.





Dagens Musiktips : The Old - The Millennial

Det finns något i mogen punk som gör mig glad och varm om hjärtat. Vare sig det rör sig om gamla favoriter som Alonzo eller nya bekantskaper som dagens musiktips The Old, som damp ner i min inkorg via ett bolag vid namn #InstaPunk UnLtd.

Tidigare har man väl förknippat Punken med ungdomlig ilska i kombination med en dos av naivitet och brist på konsekvenstänkande, men nu kommer det generationer av punkare som tar plats, med både livserfarenhet, insikt och fortsatt ilska. Tilltalande kombo om du frågar mig.

Jag gillar Instapunks devis:
#Instapunk is the angry voice of a middle aged generation. Bored by youth. Pressed by time. Sick of dullness.
We say what we mean in 90 seconds. We don’t wait for tomorrow. And man… whats really scary… we are the future.

Blir spännande att se vad det här tar vägen.




The Old

onsdag 18 oktober 2017

Dagens Musiktips : Fall of an Empire - Croweater


Amerikanska södernkisarna i  Fall of an Empire har lyckats med att skapa ett fantastiskt bra epos över två skivor, Croweater 1 & 2. Även deras första album, Songs of Steel & Sorrow, är klart värt att lyssna in sig på, men nu är det sviten Croweater som är dagens tips.





Facebook

måndag 16 oktober 2017

Dagens Musiktips : Tyler Bryant & The Shakedown - Heartland

Jag kommer att sikta in mig på lite snabba Dagens Musiktips då jag är bortrest ett par dagar och kommer att ha svårt med något annat en tid.

Så, först ut en helt ny bekantskap, som jag ännu så länge inte hört så mycket av, Tyler Bryant & The Shakedown, men som med den här låten "Heartland", så visar dom på både energi och känsla för snygga catchiga låtar trots ett tungt, men viktigt budskap.



Facebook
Hemsida

torsdag 12 oktober 2017

Dagens Musiktips : Marilyn Manson - Say10

Ärligt talat trodde jag nog att Marilyn Manson var uträknad som spännande artist. Men så kommer det låtar från nya plattan som är både just spännande och känns förvånansvärt virila. Som dagens låt "Say10" som gästas av Johnny Depp på videon. Får se bara hur det går för herr Manson efter scenolyckan.



onsdag 11 oktober 2017

Recension : Sundus Abdulghani & Trunk

Sundus Abdulghani & Trunk, hintade redan innan sommaren om att dom kommer med en svängig rökare, och med en medlemsmix från The Blue Ruin, Black Bonzo och Gin Lady, så blir det givetvis förväntningar på ett sådant projekt .

Och vips, är den här!
Så vad är det då vi får oss till livs? Jo en varm och smekande odyssé längs med bluesiga och gungande Rock N Roll avenyer.
Musiken osar 70-tal, det svänger, det rullar och framför allt det är både coolt och hett på samma gång.




Sundus sång hämtar sin styrka ur samma pöl som exempelvis Joplin, det vill säga ur djupet av bluessoulens rötter, rakt ner i känslodjupets avgrunder. Den musikaliska ryggraden sätts av ett gäng kompetenta musiker, men det visste vi ju redan från början, då dom inte är några duvungar inom denna genre.



Sammanfattningsvis är detta coolhet med värme och själ paketerad i en tung bluesig rockskrud. Det är en skiva som kan komma att växa, och det är inte så dumt, då jag väljer att starta mitt betyg på en riktigt stark 3:a

Eftersom jag är lite osäker på hur omslaget kommer att se ut slutligen, tar jag med båda varianter jag sett.




Sammanfattning:
Betyg 3/5

Favoritspår: The Devil’s Got a Hold On You och Like Water
Skivbolag: Kozmik Artifactz
Release: 13:e Oktober 2017



For More Info Visit:


Band Members:
Sundus (vocals & tambourine)
Jocke (guitar & vocals)
Micke (drums, cymbals & gong)
Marko (bass) 

Songs:
1. Sister Sorrow
2. It Ain’t Love (But Close Enough)
3. She Knows
4. Them Dames
5. The Devil’s Got a Hold On You
6. Like Water
7. Stay
8. Black Magic Man
9. Twisted & Bound

tisdag 10 oktober 2017

The Quill - Live på Sangria i Oskarshamn

Som självutnämnd The Quill evangelist måste jag givetvis rapportera från bandets spelning i Oskarshamn i Fredags. En helt magisk kväll, tack för en skön kväll grabbar. Och ett extra tack till brorsan som gjorde det hela möjligt.

Men jag tänkte inte skriva någon större utläggning om spelningen, då Barometern redan skrivit det jag skulle vilja säga. Tyvärr då bara för prenumeranter (fascism!).

Sammanfattningsvis, en tight och ösig tillställning. Jag är imponerad över hur samspelta grabbarna är på sin andra livespelning efter så många år i dvala. Både det gamla nya materialet är ruggigt starkt och bandet är urstarkt. Mitt tips är att om ni har chansen, se dem, nu när dom ger sig ut på lite spelningar. Ännu så länge en handfull spelningar i Sverige och ett par datum i Holland o Tyskland. Själv siktar jag på att se dem igen i Stockholm.


torsdag 5 oktober 2017

Önskelistan : Bushmills gitarr

Rockhistorien har sedan länge visat att gitarrspelande och Whisky går att kombinera.

Ok, jag kan inte själv spela gitarr, men jag njuter av deras skönhet. Däremot så hankar jag mig fram som whiskydrickare lite då och då. Kan även ha hänt i samband med att jag njutit av att någon annan spelat gitarr. Vilket gör att denna Bushmills Gitarr hamnar rätt högt på min önskelista.

Skapad och byggd av George Lowden och söner, i trä taget från gamla Bushmills tunnor. Vågar inte ens fundera på vad den kostar, men man kan bara konstatera att det är en troligt vacker gitarr. Innbillar mig att den har en Bushmills runda mjukhet i klangen.....

Har jag förstått det hela rätt så få man även med en flaska Bushmills i en special förpackning, så det kanske ändå är värt priset i alla fall.






 Mer bilder och andra gitarrer hittar man på Lowdens hemsida.



onsdag 4 oktober 2017

Dagens Musiktips : Hela listan..Eller grand deluxe 21!

Välkommen till Fuzzorama skulle man kunna säga då dagens lista kommer att ägna sig till lite Fuzzpedalsdyrkan. Blandar lite från olika håll i denna kvartett, men som vanligt är det starka rekommendationer. Håll till godo!


Thermate

Även i Finland kan man knåpa ihop riktigt skön och fuzzig stoner med själ och känsla i retrovibbarna. Snälla någon, sätt dom på båten och skeppa över dom till Stockholm för lite spelningar.




Mephistofeles

Detta band från Argentina bjuder på musik som är som ett soundtrack till en Dario Argento film. Tung, mörk och trippad doom.




The Royal They

Fuzzad indie punk från New York. Blandat med trallvänliga och lättsmälta låter och en del som kräver lite mer av lyssnaren. Bör finnas något för alla.


Facebook

Buffalo Fuzz

Svängig bluesfuzz i samma ösiga anda som Black Keys, men med Black Sabbaths tyngd. Att en duo kan låta så här mycket är rent magiskt. Sedan kan jag ju inte låta bli att fundera på det här med soffor på omslag.


tisdag 3 oktober 2017

Recension : Whitenails - First Trip

Man brukar säga att ett band har ett par ynka sekunder på sig att fånga lyssnaren. Och jäklar vad Whitenails lyckas med det på öppningsspåret till vad man kallar i release materialet kallar sin debut EP?
Eller EP o EP, First Trip är en åtta låtar lång sådan i så fall. Tack för det, jag ser det mer som deras debut album!

Och det bara fortsätter, för första låten "Shanghaied" är inte ensam om att vara en låt med stark öppning. Dessutom, som lök på laxen så är det inte bara starka öppningar, utan låtarna som helhet är ruggigt bra.

Tack vare sångaren Darcys röst, låter det ofta som en fuzzig stonervariant av The Cult på steroider, då hans röst inte allt för sällan låter som en kombination av Ian Astbury och Michael Hutchense, med ett släng av Ozzy.
Förutom den magiska sången, så är det snygga gitarrerna och det sköna trumsväng. Med starka låtar och snygg produktion blir det en mycket stark debut.

En helt underbar pärla som alla med förkärlek för tunggung med stoner influenser bör lyssna in sig på. Lägger man därtill att det är en så råstark debut, ja då går det inte att sätta ett lägre betyg en 4 Ess av 5 möjliga.






Sammanfattning:
Betyg 4/5

Favoritspår: Shanghaied och Wormwood
Skivbolag: Magnetic Eye records/Kozmik Artifactz
Release: 13:e Oktober 2017




Band info:
Whitenails Homepage
WhiteNails on Bandcamp
 Facebook

Whitenails are:
Darcy - Vocal,
Danahé - Guitar
Taylor - Guitar
JP - Bass
Vince - Keys
Maxx - Drums

TRACKS
1. Shanghaied
2. Done and Gone
3. Dead in Time (Feat. Gab Shonk)
4. In my Blood
5. Damn Judas
6. Silver Linings
7. Brazen Bull
8. The Crooked Lake

måndag 2 oktober 2017

Dagens musiktips: sort of......New York ca. länge sedan....

Först, jag har aldrig varit i New York, men jag har alltid haft en längtan dit. Det är så att säga på min att göra lista. Men, jag har ett problem. Jag vill åka dit och uppleva staden nu, men det jag längtar efter mest är min romantiserade bild av staden under 70-80 talet. När det stora äpplet mer var en rutten fallfrukt. Varför? All musik från eran. Alla TV serier från eran. Alla poeter, konstnärer, musiker som vandrat dom skitiga gatorna, supit och knarkat, i det förvildade New York från en annan tid. CBGB's, The Factory eller vilken som helst bar längs med hamnarna....

Dagens musik tips får bli Mink DeVille,  men det skulle lika gärna varit Michael Monroe, Ramones eller vilket som helst random band/artist som skildrar dåtidens New York... Eller författare som Keruoac/Borroughs eller underbaraste Patti Smith.



Så om inte detta var nog, se HBO serierna Vinyl, The Duce eller Netflix serien The Get Down...
Har ni inte sett dom ännu? Lucky you, då har ni något att se fram emot...

Vi ses i New York, och vältrar oss i romantiserad rock n roll snusk o smuts, vare sig den finns kvar eller inte.... Det kanske är bäst att fortsätta ha det som en guilty pleasure dröm och bara fortsätta uppleva det genom dom som satt ord på det....

torsdag 28 september 2017

Dagens Musiktips : Hela listan..Eller grand deluxe 20!

Partytajm!
Grand deluxlistan fyller 20 inlägg. Det firar vi med en kvartett av enbart svenska band.

Moon Mother
Långsamt, långsamt. Tungt, tungt. Svängigt, svängigt. Kort och gott helt magiskt.





 The Hypnagogics
 Tungvrickarnamn. Men musiken är det verkligen inget fel på. Två spår med riktigt skön gasa genom öknen rock.






Toads Of The Short Forest
 Med ett namn taget från en gammal flummig Zappa låt är det väl inte konstigt att det blir en aning psykedeliskt. Paddornas musik lutar sig mot 60-talets garagerock men jag kan lugna er med att det aldrig blir fullt lika kaotiskt som i låten man tagit sitt namn från.



Facebook

Maggot Heart

Debut EP med Linnéa Olsson från The Oaths nya projekt Maggot Heart. Punkigare, mer garage och attityd, men otroligt bra. Som det mesta hon varit inblandad i. Hoppas att detta projektet blir mer långlivat så vi får höra mer.






tisdag 26 september 2017

Blast From The Past: Witchfynde

Witchfynde är ett sådant där bitterljuvt minne.
En gång i tiden hade jag en vinylsamling som försvann i två olika katastrofer. Första katastrofen: Av utrymmesskäl så sorterade jag ut ett par hundra vinyler och förvarade dom i källaren till min förra lägenhet. I en sommarstorm översvämmades källaren och drygt 200 omslag totalförstördes och själva vinylerna fulla av smutsvatten. Så i ren ilska åkte allt i soporna. Andra katastrofen: Den har jag skrivit om här tidigare, men i korta drag handlade det om att jag, ett par år senare, inte längre spelade de resterande plattorna. Och i en stunds sinnesförvirring sålde dem på ett bräde till underpris) till Nostalgipalatset. (Om ni köpt skivor hos dem med ett litet silver "Hulk" i bakre högra hörnet, då vet ni vem dom kommer från...)

Just plattan Give em Hell med Witchfynde har jag för mig var en av dem som gick åt i första katastrofen dock.


måndag 25 september 2017

DIY labels - DHU Records

Ok, first of all, bare with me and my English, but as a courtesy to some of my victims I try to translate some articles for all to read, and maybe get a little less confusing translation than from Google translate.Who knows it might be something for the future, if public demand is high?

Now to the main topic of the day, DIY:
In the wake of the music industry's changes, that I suppose originated in the musical digitization, one can say that it has caused both good and bad things. For example I guess we all have to realize that the era of the super-groups are gone or at least going, and the major labels monopoly like reign is over more or less (read this as the rock scene). Times when a small band needed the backup and promotion channels from the labels to get on to the few platforms that existed. 
And nowadays, it demands more from a band. Not just do you have to deliver great music to reach out, as the channels are so diversified, you have to promote yourself more. But at the same time all this grants opportunities for more driven bands to reach a larger audience on their own.
 

Another phenomenon that also appears in the backwash of all this, is all the smaller DIY companies that I think are driven more of the love for music, than pure profit hunger. It feels a bit like the late 70s punk wave, but for a wider repertoire and in some newer clothes.


One of these labels that has gotten a lot on my radar lately is the Dutch label D.H.U Records, who have proved to be a really good guide to wonderful music for me, through its beautiful vinyl releases. I Haven't had the opportunity to buy everything I wanted, which is a nag when it comes to limited editions I guess. :-) But I still enjoy the music as most of their releases usually land just in my comfort zone.
And the fact that they are based in Europe is also a plus, as it is possible to buy records from them, as an individual without sacrificing your firstborn due to shipping costs, as it usually is lower than the albums own price. Witch is usally the other way around when looking at similar labels that are US-based.


So I got in contact with Robert Black, the owner of D.H.U to fire off some questions.

First of all I want to thank you for taking your time with me and my questions. 
I don't know that much about DHU, more than you are located in Holland and that you seem to have a real good nose for great music and beautiful vinyl releases. Could you give a short story about DHU, and what your main goals are?
 "Thank you for the kind words! I started DHU Records after disbanding a few musical projects to focus on the rising heavy underground scene. So much great music has come forth and the goal is to help out as many as possible, be it with either advice or actual tangible product, limited edition vinyl in this case. Welcome to Dark Hedonistic Union Records."

Running an independent record label is often not the most lucrative or rewarding of jobs – what inspired you to do so? And is this a business that you can survive on, or do you see it more as a calling or a hobby?
"At the moment it's not something to survive on, much like most bands in this scene, you need that daytime job to support it. It is rewarding in the sense that you get to be a part of records of bands you truly dig. Plus being part of the whole art process and thinking up some grand vinyl editions is totally worth it!"

Are you a record label in the traditional meaning, like you sign bands and handle all the recording stuff? Or are you more of a collaborator that makes Vinyl's for bands.
"I would if I could if there was more time and money, but DHU Records is more of a collaborator that has vinyl produced for bands. Other than that I'd like to help out in any way possible."

Many traditional labels seem to be in jeopardy nowadays because of the changes in the industry. Is that an issue for you as a small label, or do you see it as an enabler for the smaller labels?
"I don't really see a problem. I mean there is a reason it's called underground music. It's not for everybody and that's the attraction, for me at least. The pulse of music is to be found there. No compromise and everything on it's own terms rather than a bunch of rules and bullshit tactics that have nothing to do with music in the first place"

Which leads us in to next question, today it seem more important with collaboration between indie-labels more than before, is it so for you as well?
"Yeah sure, helping each other out and supporting one another is the coolest thing about it all!
It's a cohesive effort based on honesty and output rather than money hungry fat cats wanting this or that or nothing at all. It is a business but having fun is way more important to me."

How do you see the future of the music industry? In a world where more and more artists are remaining independent and recording on their own, what place do you think record labels will have in the music scene?
"I have no idea to tell you the truth. Some bands feel like they need to be represented, others do very well on their own, DHU Records supports both big time."

How do you find the bands that you release? Do they contact you, or do you actively seek out bands that you find and like?
"A little bit of both I guess. Sometimes a band will contact DHU Records and I'll listen and go ape shit of how good it is, or not haha. But mostly I seek them out and see if they want to join the family and release some killer wax."

What is Your most successful band/release so far?
"I'd have to say Youngblood Supercult High Plains and the Old Blood Self titled, both were sold out fairly quick."

What's the biggest obstacles for a small label in your mind?
"Time and money."

Are you involved in the touring schemes of your artists? Or it's just focused on the releases?
"Not really, DHU Records is more focused on the releases, like I said, if it was my daytime job and could be a part of it that would rock!"

Hartelijk dank aan Robert en D.H.U

This shout-out is of course not only directed at D.H.U, but to everyone who feels that they fit in to this. Not just those who release records, because there are so many fans in today's music world who, in my mind, do an incredible job. If nothing else, I get the feeling that anyone, who wants to, have the opportunity to try and add what you can in this new sonic landscape. For heavens sake, even I have this blog. 
Feels like it's opportunity to dig a bit extra around this phenomenon later on, because there's a plethora of inspirational make it yourself spirit in the air. Regardless of what Gene Simmons says, but then, driven as he is, he's a product of the old school labels.

More Info on D.H.U:D.H.U
Facebook
Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...