fredag 29 juli 2016

Recension - Zodiac : Grain Of Soul

Zodiac från germaniet har släppt sitt senaste alster, Grain  Of Souls. En skiva som för min del startar så vansinnigt starkt, men efter en stund blir lite ambivalent.

Vi tar det från början helt enkelt. Zodiac är ett band som jag sedan tidigare gillar. Grain Of Soul böjer sig ner i startblocken och gör mig mer än glad för återseendet. Första låten, "Aint coming back" är en bluesig hitdänga som andas massor av Queens of The Stone age, och sådant gör mig glad, jätteglad. Därefter tar ett par låtar vid som håller kvar den hårdrockiga bluesiga känslan och bygger upp min känsla för skivan. Det är riktigt skönt och hit-vänligt. Det svänger, helt enkelt.

Men någonstans i mitten av skivan händer det något. Det svänger över till ett mer funkigt sound. Lite mer som Dan Reeed Network, inget fel med det, men det ger skivan ett aningen splittrat intryck. Och detta ger mig en viss ångest. Det är inte dåligt, men det gör mig lite ambivalent. hade man tagit de två delarna av skivan och skapat en platta vardera hade det varit enklare.

På det hela taget så gillar jag plattan.!  Inget snack om det. Men hade Zodiac delat upp detta på två album hade det varit lättare att ta till sig snabbt. Men, å andra sidan, då hade det kanske inte alls varit lika spännande.

Hur eller hur. Bra låtar. Jäkligt svängigt med hitkänsla. Och det räcker långt. Blir med andra ord 4/5 i betyg, för detta är musik som växer. Även om jag är aningen kluven....





Sammanfattning:
Betyg 4/5

Favoritspår: Crow
Skivbolag: Napalm Records
Release: 29:e Juli 2016



Hemsida
Facebook

måndag 25 juli 2016

Polar'n Per - Lönelistan juli 2016

Tullportsatan på bild (Aftonbladet)
Sverige har sänkt tempot! Men det behöver inte betyda att lönen uteblir eller att musiken ska göras lugnare... eller hur?  Sen vi hördes av sist har apokalypsens döda ryttare synts till under översvämningarna i Norrtälje. Tullportsatan ska tydligen ha varit där, jag tror det är han som står där i svart och hänger ut ballen (till höger i bild) och bidrar med sin outtömliga ondska och det höga vattenflödet... Hur som helst vattenflödet gav med sig och sjönk undan och sen dess har solen härjat i ett semestrigt Roslagen... När jag martyr-jobbar! :-/

I fredags kunde inget i världen hindra mig från att se Mustasch och Quireboys i Kungsan... och som dom rockade! Jag måste bara tillstå att Mustasch är bättra när dom är nyktra och jag blarig, inte tvärt om!

I månadens lista är det lite som med bokrean. Jag har lyssnat i kapp det jag inte hunnit när jag jobbat... Semester funkar så, därför kommer några av låtarna vara daterade förra året, medans andra är lite färskare utan att på något sätt drabbats av rötmånaden!

Slutsnackat... släpp oväsendet löst! Här är lönelistan för juli månad!

1) The Baboon Show "Lost You In A Second" (2016)
Från fantastiska plattan "The World Is Bigger Than You" (2016) som släpptes i mars kommer nu en video till "Lost You In A Second" med ingen mindre än Björn Dixgård (känd från Mando Diao)! ...och om ni inte fattat det ännu så kan jag ta det långsamt, vi på Spader Ess går bananas när aporna släpper sitt, och så gäller även här! Vilken rökare till låt detta är från en riktig rökare till platta... missa inte det här!


2) Mustasch "Be like a man" (2015)
Raffe Gyllenhammar (sång/gitarr) och co i Mustasch behöver ingen närmare presentation. Däremot ska dom ha all Cred i världen för gigget i Kungsan i fredags. Dom är bättre än någonsin och med tanke på alla överfall under festivalsommaren hittills kan jag inte komma på en bättre låt att ha med... Det är dax för män att bete sig som män! Se dom levande, det svänger grymt bra!

3) Grå vardag "Fri" (2016)
Lindköping-punkarna i Grå Vardag spelar retro, de spelar första generationens punkvåg som de inte spelat någon roll att åren passerat revy från gränslandet mellan 70- och 80-tal. Här är det klassisk vrålrock-ala-KSMB som gäller, ge det en chans... det är så befriande rakt och enkelt att det är en gåta varför fler inte låter så...

4) Prong "Sense Of Ease" (2016)
Prong, som i år fyller 30 år som band, har alltid funnits där, och nu bjuder den amerikanska trion på bandets 11:e studioalbum "X - No Absolutes" (2016)... Man känner igen precis allt man vill ha med bandet... korsningen av thrash, hardcore, industri i högljudd metall-förpackning!

5) Lost Society "Rage me up" (2016)
Österifrån kommer de stenhårda finnarna i Lost Society. Bandet som under sin korta skivkarriaär hunnit med tre album sen 2013 har i sin senaste platta "Braindead" (2016) definitivt möjlighet att äga en egen scen och inte bara agera förband åt akter som Chuildren of Bodom, Anthrax och Slayer! Det här är grymt bra, stenhård hårdrock!

6) Ebbot Lundberg och Indigo Children "For The Ages To Come" (2016)
Ja, jäklar, hur tar man sig vidare från Union Carbide Productions och Soundtrack of Our Lives egentligen? Ebbot har givetvis inga svar, men sin egen väg någonstans i det psykadeliska tondiket... och för oss som saknar tidigare nämnda band finns i Ebbots senaste produktion med samma "For The Ages To Come" (2016)... Den här låten går inte att få bort ur skallen när man väl lyssnat på den.... Det är ett bra betyg! Nedan finns ett klipp från Södra teatern förra året när jag såg låten spelas live första gången! (Klippet har någon annan filmat)



7) Greenleaf "Funeral Pyre" (2016)
Vilka passar inte bättre att lägga i anslutning till Ebbot än stenrockarna i Greenleaf? Med sitt sjunde vax ute har bandet byggt ut sin repertoar sen 2000. Jag vill påstå att kunnandet resulterat i ett band som blir bättre och bättre... Senaste plattan "Rise Above Medow" (2016) som släpptes i februari är grym. Den har legat på min lista länge och nu fick den tid - och som den tar den... Det här är en toppenlåt från en toppenplatta!

8) October Tide "Sleepless Sun" (2016)
Stockholmarna Katatonias sångare (Jonas Renkse) deras förre gitarrist (Fred Norrman) har en hobby. Denna hobby har resulterat i fem jäkla bra fullängdare sen deras första demo kom ut 1994. Det här är snygg dödsmetall med fin doom-underton. Bandet har i sina tidiga år varken gjort media eller gig, men det har det givetvis ändrats på i takt med att de lockat en allt större fan-skara... Vill ni se dem uppträda, packa er iväg till Copperfields i Stockholm 10:e september, det ska jag göra! På förra listan hade jag ju med Katatonia, så den här ger väl någon typ av koppling till förra månadens lista!



9) Bäddat För Trubbel "Om Det Inte Vore För Spriten" (2015)
Ja, något i Singer-song-gengren ska man väl ha med på den här listan oxå... Nu flörtar vi i riktning mot vis-punken Stefan Sundström och ...ehe... kanske till och med Eddie Meduza... Bäddat för Trubbel är ett Malmöband som i slutet av förra året samlade ihop massa gött örongodis. Jag gillar deras brutal-raka vardagsskildringar, ibland mer som text än låtar faktiskt, men det här ska genomlyssnas... Nisse Hellberg berömde bandet med kommentaren "Jag bara önskar att jag var mer som dom" och på plattan gästas logiskt bandet av Wilmer X-sångaren. Jag kan väl hålla med Nisse i kommentaren... Det finns grejer som är svåra att förklara med det här bandet!

Bäddat för trubbels skivomslag är så jäkla läckert!
10) Lugnet "All The Way" (2015)
Någon gång på 70-talet sattes sången till denna platta... Jag är stensäker på det! Här blir det åka av, tillsammans med det Stockholmsbaserade bandet Lugnet. Riffigt, snygg sång och tidsstämplat där någonstans förra seklet... Wow, liksom!

11) Turbonegro "Special Education" (2016)
Första singeln från bandets kommande platta! Jag är så torsk på Turbonegro live att det bara skulle bli fånigt om jag försökte tillföra något med dessa få rader... Håll till godo, det här är precis så bra man vill ha bandet... Trallvänligt som fan... Aaaaargh - Ge mig en fullängdare, ge mig en bokning på rockkryssning! Ge mig olidliga mängder öl och Turbonegro! Nedan finns ett klipp från Philadelphia för några veckor sen där låten framförs!


12) Despite "Soul = Denied" (2016)
Ungefär lika självklart som det finns sand i Sahara finns det melodisk dödsmetall i Göteborg! Despite är Göteborgarna som jag tycker kan lyftas fram lite extra mest för att de gör så jävla bra döds fn... Deras tredje fullängdare "Synergi" får mig att tro att det finns liv efter At The Gates, The Haunted, In Flames och Dark Tranquility... Det här är snyggdöds - arga gossar!

13) Pain "Black Knight Satellite" (2016)
Det är dags för ett livstecken från Pain och den kommande, åttonde plattan "Coming Home" (2016) som släpps i september! Arbetsmyran Peter Tägtgren (äben Hypocrisy) har ett år bakom sig som är fenomenalt musikaliskt. Ingen kan säga att han ligger på latsidan. Året spänner mellan Lindemann (samarbetet med Rammsteins sångare Till Lindemann) och Roadhouse Diet (rökigare gubbrock i samarbete med bl a Jonas Kjellgren, basist i Raubtier)... Det här soundet känner man igen, och även fast jag hellre konsumerar Hypocrisy så vet man vad man får med Pain... Industrirock som är maskerad till catchig hitlistepop, och det är ju inte så illa pinkat!


Än, en gång, min lön är din kommentar... Lönekontoret at your service!

/Polar'n Per

Tidigare löneutbetalningar 2016:
januari
februari
mars
april
maj
juni

söndag 24 juli 2016

Dagens Musiktips - Doomstress : Supernatural Kvlt Sounds

Doomstress är ännu ett Texasbaserat band som agerar i genren FFORR (Female Fronted Occult Retro Rock).
Doomstress har släppt en EP vid namn Supernatural Kvlt Sounds som är en platta som lovar en hel del gott för framtiden. Riktigt bra. Allt det här gör att man inser att det bubblar i ockult doomens gryta därborta i Texas. Det har kommit en hel del bra därifrån på senaste åren, såsom gårdagens The Well, Venomous Maximus, Sweat Lodge, The Saint James Society och så nu Doomstress.




Facebook

Dagens Musiktips - The Well : Act 2

The Well släppte 2014 den eminenta plattan Samsara och är tydligen nu på gång med ett album. Tills dess, får ni "Act 2"




måndag 18 juli 2016

Vinyler jag skulle vilja ha.. Mr. Big

Det här får gå under rubriken Vinyler jag skulle vilja ha.. men kunde lika gärna ha hetat ibland bara händer det.

Det finns en skiva som förföljt mig i många år. Jag har nämnt den på bloggen förut, men nu är det dags för ett eget inlägg. Det är en skiva med det Engelska 70-tals bandet Mr. Big (inte att förväxla med det Amerikanska smörbandet) som jag hittade i min gamla kompis Mulles extraordinära skivsamling, som var en stor inkörsport som grundlade min musikaliska smak och intresse.

Framför allt var det en låt som etsade sig fast och då framför allt en strof i texten. "...Light from the moon comes in to fill the empty room, through the crack in the wall by the roof up above me..." eller något sådant. Och länge var det det enda jag kom ihåg, inte plattan eller låtens namn, drygt 30 år ungefär. Visst, jag hade kunnat fråga Mulle om mer info, men det är ju inte så att skivan ständigt varit i mitt medvetande, men gång på gång har den dykt upp. Med Internets intåg borde den ju ha varit en smal sak att hitta, men det Amerikanska bandet med samma namn lade sin skugga över sökresultaten.

Till slut hittade jag en av medlemmarna (Jeff har jag för mig) på det gamla musiknätverket Myspace, och han var vänlig nog att lägga upp skivan så jag åtminstone kunde lyssna online på den ett tag. Sedan tilltog en ny tid av ingenting.

Men det var då, nu har gruppen både facebook och kan hittas lite här och där. Men det är inte därför jag skriver detta långa inlägg, utan bara för att nu är letandet över för min del. Efter ett besök på Myrorna, så hittade jag äntligen skivan utan att jag just nu letade. Lite slöbläddrande i backarna och där stod den. 20:- och den var min. Inte världens bästa skick, men gissa om min tillfredsställelse är
stor.

Så för att fira, här är låten som ligger till grund för hela sökandet... Och ett stort tack till Mulle för du lät oss snorungar hitta oss i din skivsamling. Och ett stort tack till Myrorna. Nu har jag inte tid med er mer, jag har en kär gammal vän att lyssna på....

fredag 15 juli 2016

Spaderdotter: Musik genom årtiondena. 60-talet

Jag tänkte påbörja en liten miniserie med inlägg om musik genom årtiondena, från 60-talet till idag. Musiken har enligt mig haft olika ton genom tiderna, och man kan på många sätta känna igen när musiken kom om man lyssnar på en låt. Det är faktiskt också en av mina favoritegenskaper med musik. Att man kan höra samtiden i den. Så nu får ni följa med mig på en resa tillbaka i tiden där jag tar upp några av mina absoluta favoritverk från varje tidsperiod. Alla låtarna kommer inte händelsevis att falla under hårdrock, men en hel del kommer att göra det.
Jag kommer nog tyvärr inte att kunna lägga upp alla delar så frekvent som jag vill då jag nu ska flytta till Amsterdam. Förhoppningsvis kan jag i framtiden få bjuda på spännande konsertrapporter från finfina Amsterdam!

Vi börjar resan vid 60-talet. Berlinmuren reses, Beatles slår igenom, månlandningen, Woodstock, Vietnamkriget pågick och hippiekulturen växte fram. Ett mycket händelserikt årtionde med andra ord, vilket även skapade en hel del spännande musik i många genrer. Jag är extremt svag för den psykadeliska acid-trippiga rocken som dök upp här, de samhällskritiska singer/songwriter låtarna och de fina, spröda balladerna med gitarrljud som var och är out of this world.



Cream- White room.
Cream är den typen av band som jag alltid lyssnar som mest på under sommaren, sittandes på min balkong med en öl i handen gungandes i takt till musiken. Det finns många olika antaganden om vad just denna låt handlar om, men vad spelar det för roll när musiken är så otroligt svängig och perfekt? Tycker det är dags för Eric Clapton att dra ihop Cream och åka på turné snarast. Hur häftigt vore det inte att få se detta fantastiska band live?




Fairport Convention- Autopsy

Ett lite mindre känt band från 60-talet som jag tycker förtjänar mer uppmärksamhet. Jag är så fruktansvärt svag för den här typen av musik och har alltid varit det. Jag gillar det avskalade soundet som låter som en spontan jam-session ihop med Sandy Dennys spröda röst. Extremt avslappnande att lyssna på!





Jimi Hendrix- Voodoo child (slight return)

Herr Jimi behöver ju knappast en närmare introduktion. En sann legend inom rockmusiken som tyvärr försvann för tidigt. Hans sound är verkligen exakt vad jag förknippar med 60-talet. Psykadeliskt, tungt sväng, skumma texter och extrem talang (för man kan ju inte förneka att det var något särskilt med musikerna kring 60-80talet).








Bob Dylan- Times are a changing

Dylan har alltid varit en stor inspiration till mitt egna låtskrivande. Han hade och har något unikt som inte går att återskapa. Han är helt klart inte världens bästa sångare, men han har en sådan otrolig förmåga att skriva genomtänkta texter och kombinera de med simpel musik. Ett bra bevis på att man inte alltid behöver krångla till det för mycket!


söndag 10 juli 2016

Recension : Monsters Of Rock - Friends Arena 2016-07-09

Eller som man snarare bör kalla det, Black Sabbath -The End Tour.

Monsters of Rock 1984 var ett av mina första stora konsertminnen, med en line-up av Mötley Crue, Van Halen och AC/DC, presenterades vi denna soliga dag utomhus på Råsunda, ett band på gång att bli stora, ett band som var riktigt stora och slutgiltigen ett band som stod på gränsen att bli legender. 

Monsters of Rock 2016 går av stapeln några kilometer längre bort, inomhus i Friends Arena, en regnig afton. Banden är Bombus, Rival Sons, Volbeat och slutligen Black Sabbath. I denna line-up är det egentligen bara legenderna på väg ut i Black Sabbath som passar under Monsters flaggan, men dom är som sagt i slutet på sin karriär och här för att ta farväl.
Det är dessutom en helt annan tid för musik och band. Idag är det svårt att ens nå den "storhet" som Mötley hade -84. Det närmaste är väl Raggar-metal bandet Volbeat som lyckats skrapa ihop en tillräcklig stor skara hängivna fans för att på egen hand sälja ut större evenemang.  Med andra ord, Monsters of Rock hade kanske behövt en annan lista med band för att matcha sin historia som event. Men å andra sidan, det är bara ett namn.

 Först ut Bombus från Göteborg, det sista bandet att hamna på listan och dom kändes kanske mest som en utfyllnad. Bandet är bra, tro inget annat, men inte tillräckligt intressanta för massan, för att kunna fylla ut den något otacksamma platsen som först ut på ett sådant jätte arrangemang. En extra tumme upp för deras Göteborgshumor.

Alla som läst på bloggen tidigare vet att jag är ett hängivet fan till Rival Sons, men jag hade hoppats på mer. Sönerna var bra, jättebra, men jag saknade deras största hittar. Hade hellre sett dem på Volbeats plats, där dom fått mer utrymme och tillgång till mer av scenen, ljuset och ljudet. Rival Sons är det band som jag personligen hoppas mest på i framtiden, av dessa som spelade i kväll. Men fasiken vet om jag vill att dom skall nå den nivån som Sabbath, så dom fyller denna typen av arenor. Egoistiskt, jag vet, men mer om det senare.

Volbeat från grannlandet Danmark då. Första gången jag såg dem, och jag kan bara säga att det finns en stor charm hos band som kommer från vårt grannland. Gillar dessutom lite extra när dom sjunger på danska, det blir lite Gasolin på steroider över dem då. Annars tyckte jag att dom blev lite tradiga i längden, mest beroende på Michaels sångstil, men det kan också bero på att dom får hålla igen lite på krutet som alla förband.

Så till huvudakten Black Sabbath. Ett band som inte behöver några ytterligare presentationer. Den som inte vet deras påverkan på modern hårdrock/Metal/Doom/osv. har inte varit vaken eller skolkat från alla rockhistorielektioner i livet. Det enda men är att det är ett bedagat band som gör sin slutgiltiga turné. Vilket märks stundtals. Framför allt från Ozzy när det kommer till sångprestationer, även om han var piggare än vad jag förväntat mig. Men, ibland står alla planeter i lonje och i vissa låtar tänder hela bandet samtidigt och det blir magiskt. Men tyvärr lika ofta blir det mer bara långtråkigt. Legender är ofta bäst i minnet.

Friends Arena då? Ja, själva konsertlokalen är väl ofta en lika stor del av ett evenemang. Jag har tidigare blandad erfarenhet av Friends. Sittplats, som denna gången, inget vidare. Ståplats i Golden circle, helt Ok. Ljudet var dock bättre än vad jag minns från tidigare konserter där, men det är bara att konstatera att lika stora som dessa arenor är, lika stora är deras opersonlighet. Det blir liksom ingen nerv. Åtminstone inte när man sitter för långt borta. Det är även därför jag inte har med några bilder. De få jag tog visar liksom ingenting. Jag visste det redan innan, men kvällen bevisade ännu en gång att jag föredrar mindre ställen när jag går på spelningar. Så, Rival Sons, bli inte för bra för mitt eget bästa. :-)

Summeringen av kvällen då? Den största behållningen för min del var att få gå på konsert med min son. Sedan var det givetvis kul att se Rival Sons igen, det kan jag göra hur många gånger som helst. Volbeat var helt Ok, inget jag kommer aktivt att leta efter, men heller inget jag kommer att undvika.
Black Sabbath. Första gången jag säg dem också faktiskt, och fastän det var roligt kan jag bara konstatera att efter denna kväll så fortsätter jag nog att njuta av dem på skiva i fortsättningen, även om dom inte slutat.
Bombus, vem vet....

fredag 8 juli 2016

Dagens Musiktips - Devil To Pay : Kerfuffle

Devil To Pay släpper i slutet av sommaren (12:e Augusti) sin nästa platta, A Bend Through Time And Space, och kan man dra några slutsatser från första låten man delar med sig från den, "Kerfuffle", så blir det ett underbart ståhej.



torsdag 7 juli 2016

Den ojämförlige David Lee Roth

Jag vet inte riktigt vad jag skall klassa detta som?
Humor? Skräck? Galenskap? Genialitet? Vem vet?
Men det här är tydligen vad man får om man ger allt för mycket pengar, en videokamera och fria händer till en av rockvärldens stora egocentriker och kvinnotjusare? David Lee Roth's No Holds Bar-B-Que! En dryg timmes galen, skum och en aning NSFW "musikvideo" i fullfärg och lite till. Och sånt är ju alltid Poppis!





Källa: Dangerous Minds

onsdag 6 juli 2016

Spader Ess rekommenderar : Concert Stage Design eller Konsten att bygga en scen

Hittade denna blogg, Concert Stage Design, som i första hand kanske riktar sig till scenbyggare, men som trots det är en skatt för alla som är minsta intresserad av det som händer runt en scen bortanför själva framträdandet. Mycket coolt att se (eller vad säger du Janne?).

En minidesign av Kiss Destroyer tour scen

Massor av spännande detaljer runt klassiska scenbyggen, en uppsjö med bilder och fakta, plus lite annan kuriosa, kan man hitta här. Det enda jag saknar är väl ett vettigt arkiv eller menysystem för att hitta de uppsättningar som man är mest intresserad av själv.

Skapande av flygande grisar till Pink Floyd

tisdag 5 juli 2016

Dagens Musiktips - Låt Det Gro

Man blir så glad när man hittar nya Svenska pärlor. Hårdproggande Låt Det Gro från Västerås är absolut ett sådant. Lite ruffigt och opolerat. Vem vet, kanske man en dag får veta mer om bandet tillsammans med mer musik.


Har lite problem med inbäddningen till Bandcamp för tillfället, så klicka på länken och lyssna på bandets senaste Demo.

måndag 4 juli 2016

Dagens Musiktips - Lord Vigo

Tysk Heavy Metal retro med Lord Vigo. Jag vet inte riktigt vad jag skall placera in detta. Om det är på ploj eller riktigt. Videon är lökig som få, gimmicken likaså. Låten och texten är ett riktigt mästerverk i klichéer. Men någonstans blir det bara så jäkla underbart. För bra är det ju på något underligt sätt. Tydligen är en platta på gång. Vem vet, kanske ett mästerverk i danande.


Facebook


fredag 1 juli 2016

Recension - Rival Sons : Hollow Bones

Det är alltid lite läskigt att få ett nytt alster med en grupp man redan gillar. Man vill så gärna att det skall vara bra. Helst jättebra. Så, här sitter jag nu med en ny skinande bit pressad svart plast, Hollow Bones med Rival Sons.

Rival Sons är ett förhållandevis nytt band, bland mina riktiga favoriter, som för varje tidigare platta klättrat längre och längre upp på min lista av favoritband, för att numer kvala in bland de band som jag anser vara mina musikaliska husgudar.

Bandet kanske inte direkt uppfinner några nya hjul inom rock n roll, men jäklar vad dom får dom de har att rulla. Det är inte varje dag som stjärnorna radar upp sig, eller curry-linjerna korsar rätt stigar och rätt människor för att bilda något så stabilt, kreativt, kompetent och rockande som Rival Sons.

Det må vara så att varje skiva inte är nerlusad med direkta hitlåtar, men den sammantagna långsiktiga kvaliteten gör att det här är något jag håller nära mitt hjärta.

Kvartettens otroliga musikaliska kvalitet får en att häpna gång på gång. Allt från Jays själfulla sång, Scotts perfekta gitarr (vilket sound, vilket sound), Mikes trumspelande som går långt utanför ramarna för "bara kompande" och herr Bestes stabila mullrande basande. Ett genidrag dessutom att bjuda in keyboard i mixen.

Låttexterna är ett kapitel i sig. Allt från små hyllningar till svart kaffe (eller är det något mer...?:-)) i covern "Black Coffee" och kärlekslåtar som innehåller precis exakt mängd svärta för att bli intressanta i stället för banala och sliskiga. Jay Buchanans röst har en enorm bredd och rör sig sömlöst från det sköraste av sköra till fullt ställ rockbanshee, allt med en själ och känsla som inte går att förklara.
Scotts gitarr har även den en helt unik ljudbild. Det är ömsom smekande, ömsom distat rivigt. Han lyckas få till en Fuzzighet som är helt obeskrivbart skön och han låter gitarren tala med samma inlevelse som Jay förmedlar i sång.

Skivan är precis som föregående skiva, något av en långkörare. Inget tuggummirockande med snabba hitlåtar som sätter sig på direkten, utan mer låtar som låter en upptäcka nya lager för varje lyssning, vilket borgar för en långvarig bekantskap. Jag tror dessutom att Rival Sons kan göra ännu bättre plattor, men den här är bra nog för mig.

Det här blev kanske mest en recension av bandet som helhet, det blir lätt så när det handlar om något som tar episka proportioner för en som enskild. För mig är det här en fullpoängare och en skiva som kommer att vara med mig under lång tid. Den nästlar sig in i mitt medvetande och bildar en symbiotisk sammanslutning med min själ. Det här är rock som är helt rätt på mitt musikaliska medvetandes våglängd.  5/5


Sammanfattning:
Betyg 5/5

Favoritspår:  Baby Boy och Hollow Bones Pt.2
Skivbolag: Earache Records
Release: 10 juni 2016

Hemsida
Facebook


Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...