Polar'n Per recenserar - Israel Nash's Silver Season

Israel Nash - Silver Season (2015)

Han har kallats Neil Youngs efterträdare, han har berömts av självaste bossen (Bruce Springsteen) och positionerar sig med senaste plattan "Israel Nash's Silver Season" närmare den psykedeliska scenen än tidigare. Jag tänker på Beatles med sin Sgt. Pepper, jag tänker på Frank Zappa med hans Captain Beefheart.

Det är svårt att inte genomskåda min intention att hävda denne mans storhet med dessa ikoner namngivna, och jag tror verkligen Israel Nash är en man för de stora scenerna!

Han är grymt bra live!

Jag har följt Israel Nash sen hans fantastiska platta "Barn Doors and Concrete Floors" (2011) med episka "Fool's gold" som lätt skulle färga på Rolling Stones klassiska "Exile on Main St" (1972). Jag har konfunderats över att hans inofficiella numrerade utgåva "Outtakes from the Barn" (2012) som han bar med sig genom ännu en Sverige-turné är minst lika guld som plattan låtarna ratades för. Jag har beundrat hans utväxling via "Rain Plans" (2013) och sitter nu med hans senaste vax "Silver Season" (2015) i hörlurarna. Det är precis så plattan ska avsmakas om man lyssnar på mannen bakom skivan. Den ska sitta i med hög volym i lurarna och det är så plattan verkligen gör sig rättvisa. Dynamiken och dramatiken framhävs verkligen jämfört med att radioskvala denna typ av musik.

Genomlyssningen kräver en hel del av mig. Jag gillar sådana plattor. Det är ett tecken på inneboende potential. Ljudbilden som penslas ut är komplex. En påtaglig pedal steel glider friskt i ljudkulisserna till varje låt och en flygande psykadeliska ljudmatta är resultatet. För inspelning och procerande står ingen mindre än Grammisvinnaren Ted Young (Kurt Vile, Sonic Youth) och sällan är hans prägel så tydlig som i "A Coat of Many Colors" och första släppet från plattan, "Strangers" (klippet ovan).

Inte helt sällan överlastas ljudbilden av flera lager av stränginstrument för att sen ge luft och atmosfär, nästan tystnad. Tillsammans med Israels Niel Young-gnällande röst skapas något jag verkligen gillar. Det är retrorock. Det är något som jag tror kommer funka suveränt levande. Kvalitetsmässigt skulle jag vilja påstå att plattan inte ligger i samma direkta paritet med tidigare skivsläpp även fast jag mycket väl kan tillstå att han verkligen hittat hem i ett mer eget sound. Den ljudbild som etablerades i förra plattan ("Rain Plans") och som faktiskt än mer dras åt det psykedeliska hållet och gör Israel gott.

Avslutande "The Rag & Bones Man" och den soffsofta "LA Lately" är efter några genomlyssningar de låtar jag fastnar mest för. Israel Nash fortsätter göra musik som är både sinnesvidgande och själsöppnande, Det är en platta som doftar tidlöshet och rymd på det där sättet som modern Americana ska göra! Plattan får tre riktigt starka ess (av fem möjliga).

Gillar du 70-tals flum? Då är denna flygande psykedeliska ljudmatta en resa för dig. Kolla bara hans fantastiska klipp från gatan i Umeå under hans första turné i Sverige nedan. Är det inte fantastiskt, så säg!

/Polar'n Per

Tre starka kort med Israel Nash:
1. Live-akten
2. 70-talssoundet
3. Det fria luftiga soundet med ljudmassorna