fredag 30 oktober 2015

Dagens Musiktips - Dead Heavens : Adderall Highway

Återigen en helt ny bekantskap för mig, men jäklar vad det svänger om Dead Heavens i "Adderall Highway".


onsdag 28 oktober 2015

Spader Ess tipsar : Iron Maiden revolterar i TV

Så här kan det gå om man försöker tvinga ett band att köra playback i TV och dom själva inte riktigt är med på Idén. Iron Maiden rockar skiten ur tysk tv när dom uppträder med "Wasted Years" någon gång 1986.
Det är sådant som går till rockhistoria.



Källa: Dangerous Minds

tisdag 27 oktober 2015

Dagens Musiktips - Royal Ruckus....igen

Så, nu har jag äntligen haft nöjet att lyssna på hela Royal Ruckus EP, som gått som "soundtrack of may latest days", så att säga..
Jag hade dem som Dagens musiktips redan tidigare bara på att höra en av låtarna, och jag kan inte annat än säga att dom står sig. Så in i h-vete!
Mycket tack vara Guernicas otroligt sköna och riviga pipa, men även för det oemotståndliga gunget som dom bjuder på.
Den 6:e November kommer resten av världen att få ta del av EP:n och förbered er på både fotstamp och höftsväng.

Jag lämnar er med en liveinspelning med Royal Ruckus från Sweden Rock i somras.

Facebook



måndag 26 oktober 2015

Spader Ess Tipsar om Rock Science Universe

Har nu varit en Rock Science Universe spelare i ungefär en vecka och jag måste säga att det är en trevlig upplevelse.
Jag har brädspelet liggandes, men tyvärr händer det sällan att det åker fram, mestadels för att det är roddigt att få till spelsugna. Men med den här mobilappen så är det ruggigt enkelt att ta ett par matcher när andan faller på. Hittills har jag bara spelat med två frågepackar, men ännu inte känt att det varit en begränsning. Det är endast någon enstaka fråga som dykt upp två gånger ännu. Kommer säkert att bli någon mer pack, om inte annat bara för att få till lite mer bredd. Smidigt med andra ord.

Visst, appen har en del skavanker och buggar. Största buggen är att statistiken påstår att jag förlorat 4 matcher! Kan väl aldrig stämma!!! :-)
 Skämt åsido, det är inga buggar som saboterar spelupplevelsen, utan det är mest av kosmetisk karaktär. Sett till statistiken så är jag mest förundrad över vad det är för skillnad mellan "antal vinster i rad", "Vunna matcher i rad" och "Antal rätt svar i rad", "korrekta svar i rad"?  De första alternativen har jag 0 på medans de andra alternativen har data. Annars skulle jag mest vilja önska att man hade möjligheten att utmana spelare man känner, som det är nu slumpas motståndare.

Statistiken så här långt då:
37 Matcher, varav 30 Vinster, 3 Oavgjorda och 4 Förluster (bugg!!!)

Väl mött! Appen hittas gratis där ni brukar hämta appar.



lördag 24 oktober 2015

Recension - Michael Monroe : Blackout States

När gamla legendarer piggar upp sig på gamla dar och skapar bland karriärens bättre plattor, då blir man glad. Motörhead har lyckats med det, Iron Maiden och W.A.S.P. likaså. Och detta är just en sådan vandring som Michael Monroe inledde med förra plattan, Horns And Halos.

Ok, som jag sade i den recensionen så har jag haft dålig koll på hans karriär tidigare, men i mina ögon så är det just vad han då gjorde. Och som han fortsätter med på sin nya giv, Blackout States.
Nya plattan är som en direkt förlängning av förra och bjuder upp till svängig och trallig dans. Det blir liksom bara mer av vad förra plattan påbörjade. Mer av Michels otroliga låtskrivande, mer swagger, sväng och punkig Glam. Mer saxofon, munspel och vassa historier. Texter som lyckas med konststycket att måla upp en ruffig, svunnen tid, i storstäder som trots att dom kanske inte finns längre, och inte alltid var så gästvänliga, får mig att längta dit.


Kan bara säga, bra gjort Michael! Fortsätt så. det blir återigen 4 starka Ess.


Sammanfattning:
Betyg: 4
Ess
Favoritspår: R.L.F
Skivbolag:
Spinefarm Records
Release: 9:e Oktober 2015

Facebook
Hemsida

tisdag 20 oktober 2015

Polar'n Per recenserar - Israel Nash's Silver Season

Israel Nash - Silver Season (2015)
Han har kallats Neil Youngs efterträdare, han har berömts av självaste bossen (Bruce Springsteen) och positionerar sig med senaste plattan "Israel Nash's Silver Season" närmare den psykedeliska scenen än tidigare. Jag tänker på Beatles med sin Sgt. Pepper, jag tänker på Frank Zappa med hans Captain Beefheart.

Det är svårt att inte genomskåda min intention att hävda denne mans storhet med dessa ikoner namngivna, och jag tror verkligen Israel Nash är en man för de stora scenerna!

Han är grymt bra live!

Jag har följt Israel Nash sen hans fantastiska platta "Barn Doors and Concrete Floors" (2011) med episka "Fool's gold" som lätt skulle färga på Rolling Stones klassiska "Exile on Main St" (1972). Jag har konfunderats över att hans inofficiella numrerade utgåva "Outtakes from the Barn" (2012) som han bar med sig genom ännu en Sverige-turné är minst lika guld som plattan låtarna ratades för. Jag har beundrat hans utväxling via "Rain Plans" (2013) och sitter nu med hans senaste vax "Silver Season" (2015) i hörlurarna. Det är precis så plattan ska avsmakas om man lyssnar på mannen bakom skivan. Den ska sitta i med hög volym i lurarna och det är så plattan verkligen gör sig rättvisa. Dynamiken och dramatiken framhävs verkligen jämfört med att radioskvala denna typ av musik.


Genomlyssningen kräver en hel del av mig. Jag gillar sådana plattor. Det är ett tecken på inneboende potential. Ljudbilden som penslas ut är komplex. En påtaglig pedal steel glider friskt i ljudkulisserna till varje låt och en flygande psykadeliska ljudmatta är resultatet. För inspelning och procerande står ingen mindre än Grammisvinnaren Ted Young (Kurt Vile, Sonic Youth) och sällan är hans prägel så tydlig som i "A Coat of Many Colors" och första släppet från plattan, "Strangers" (klippet ovan).

Inte helt sällan överlastas ljudbilden av flera lager av stränginstrument för att sen ge luft och atmosfär, nästan tystnad. Tillsammans med Israels Niel Young-gnällande röst skapas något jag verkligen gillar. Det är retrorock. Det är något som jag tror kommer funka suveränt levande. Kvalitetsmässigt skulle jag vilja påstå att plattan inte ligger i samma direkta paritet med tidigare skivsläpp även fast jag mycket väl kan tillstå att han verkligen hittat hem i ett mer eget sound. Den ljudbild som etablerades i förra plattan ("Rain Plans") och som faktiskt än mer dras åt det psykedeliska hållet och gör Israel gott.


Avslutande "The Rag & Bones Man" och den soffsofta "LA Lately" är efter några genomlyssningar de låtar jag fastnar mest för. Israel Nash fortsätter göra musik som är både sinnesvidgande och själsöppnande, Det är en platta som doftar tidlöshet och rymd på det där sättet som modern Americana ska göra! Plattan får tre riktigt starka ess (av fem möjliga).

Gillar du 70-tals flum? Då är denna flygande psykedeliska ljudmatta en resa för dig. Kolla bara hans fantastiska klipp från gatan i Umeå under hans första turné i Sverige nedan. Är det inte fantastiskt, så säg!

/Polar'n Per

Tre starka kort med Israel Nash:
1. Live-akten
2. 70-talssoundet
3. Det fria luftiga soundet med ljudmassorna


Polar'n Per recenserar LIK - Mass Funeral Evocation

LIK - Mass Funeral Evocation (2015)
Säg, vad passar sig bättre än att döpa en klassisk dödsmetallgrupp till LIK? Ja, jag vet inte... Hur-som-helst, LIK steg upp ur den gamla Stockholmsmyllan och består av Tomas Åkvik (sång, gitarr, även i Nale), Niklas "Nille" Sandin (bas, även i Katatonia) och Christofer "Chris" Barkensjö (trummor, sång, även The Resistance), som jag växlar några ord med om bandets nya platta "Mass Funeral Evocation" (2015, War Anthem Records) som släpptes 16:e oktober.

Det första jag konstaterar är att det alltså inte är några purfärska grabbar vi pratar om. Det inryms gott om erfarenhet i bandet och med trummaskinen Chris, riffande ala Åkvik och med en mullrande bas i bakgrunden ligger ljudbilden nästan epoxilimmat nära den typ av döds som Stockholmstrakten förärat musikhistorien med via bl a Entombed. Vill jag hitta internationella referenser finns möjligen tidiga Sepultura, kanske lite Death, men det är framförallt i Stockholmsdödsen som prägeln sitter tydligast, och möjligen är LIK mer melodiöst än nämnda referenser.

LIK uppstod med att Tomas och Chris jammade några gånger. De fick ihop lite material som dom tyckte lät bra och med Nille på bas föll sista biten på plats. Därefter flöt allt på, resultatet blev denna första förlösta fullängdare "Mass Funeral Evocation"


Plattan är en homogen rackare, favoritspåret är "Le Morte Homme" (ovan) som innehåller upppiskad trumtakt och surrande gurkor, tillsammans med snygga klassiska dödsarrangemang och när Tomas väser ut "I am a dead man walking" är åtminstone jag hemma. Andra schyssta käftsmällar är "Behold the beheaded", "Death Orgasmic" och inledande "Serum 141" som i det närmaste skulle funka på vilken Soulfly-platta som helst med avslutande "Murder, death, hate, kill!"

Det finns inte en svag låt på plattan, så jag måste nyfiket fråga Chris, hur har "Mass Funeral Evocation" tagits emot?
- Än så länge väldigt bra. Högt över förväntan, faktiskt. Så det känns ju kul!

Jag kan bara hålla med, det är verkligen "Bra gammal fräsch död!", som Martin Karlsson (trummor, Mykorhiza) beskrev det!


Du sjunger på plattan (på låten "Sickening", ovan), Chris, hur blev det så?
- Det blev på en låt den här gången... Tomas pipa är så djävulskt mycket bättre, så vi får se om det blir någon mer sång för min del? Det är ganska klurigt att sjunga och spela trummor också kan jag tillägga.

Vi lägger därmed Chris till raden av skönsjungande trummisar, jag tänker på Don Henley, Phil Collins, svenska Månegarms Erik Grawsiö, där åtminstone dom två sistnämnda lagt stockarna åt sidan som en bekräftelse på just det Chris är inne på. Skämt åsido, det stämmer verkligen att Tomas gör ett kanonjobb på growlen. Det sitter distinkt, tydligt och elakt.

Så när blir det dags för gig och turné då?
- Gigga kommer vi absolut att göra. Erbjudanden om turné har redan kommit in. Men ännu inget som känts görbart för vår del.

Ja, jag kan bara konstatera att man med ett så gediget hantverk, som denna platta är, inte bör stå utanför scenen. För det är en grymt bra platta! Betyget är grymma fem ess (av fem möjliga!), full pott för de 10 spår plattan inrymmer, med andra ord!

Det enda jag har att klaga på är att den i övrigt sjukt bra "Endless oceans of blood" tonas ut... Fan, det gör man bara med poplåtar och hastigt ihopkokad radiopaketerad smörja, men när man letar efter skavanker på den nivån är det bara att konstatera att man lyckats ganska bra!


Jag tycker ni verkligen ska provsmaka LIK, det är en riktigt trevlig bekantskap som jag kommer åka mycket kollektivt med framöver!

När jag ändå har, Chris för en ordväxling, kan jag givetvis inte låta bli att fråga om The Resistance och vad som händer där.
- Med The Resistance hoppas jag att vi släpper ett 2:a album i början på nästa år, faktiskt!

Det tycker jag låter så jävla kung att jag nöjer mig där! Missa för allt i världen inte LIK, så ser vi fram mot ännu mer döds längre fram!

Jag står på perrongen i rusningstrafiken, efter att ha bytt från likbil till dödsbuss, sen ser jag alla zombies här nere i tuben... "Le morte homme", min nya favoritdödshymn, kittlar dödsskönt i örat! Jag vill vråla med till "I am a dead man walking", men jag lyckas hålla igen. Det kommer jag inte klara av nästa varv vaxet snurrar...

Hornen upp!

/Polar'n Per

Tre starka kort med LIK:
1. Old school
2. Intron och schyssta effekter
3. Starka melodier, fan, ni läste rätt... Jävligt starka melodier i jävligt starka låtar!

måndag 19 oktober 2015

Spader Ess Tänker Högt om soffans roll för Rock N Roll

Är Rockers soffpotatisar?

De senast veckorna har det figurerat två skivomslag där soffan haft en central roll. Först Ponamero Sundown med sin platta Veddesta, och nu senast Pain of Salvation med Falling Home.

Foto: Christer Brandt













 
Det blir faktiskt ännu mer likt om man ser till ett av de fotografier som Ponamero ratade för den bild som till slut blev omslaget. Dock vet vi ju alla att det inte är första gången som denna möbel varit en viktig del i ett skivomslag. Redan 1991 hade D-A-D soffa på sin klassiska Riskin' It All platta.

Foto: Christer Brandt. (Abbey Road möter strawbery Fields...)













Men inte heller Danskarna var först. Det första skivomslag jag kan dra mig till minnes med detta attribut är från 1969 med Crosby, Stills and Nash.


Som en liten passus i detta meningslöst vetande race, tänkte jag även slänga in denna promobild från Gubbzen i Monster Magnet, även om det egentligen inte är ett skivomslag och det inte riktigt känns som om det är soffan som är i fokus (även om det ju faktiskt finns med en).











En snabb uppdatering: Polaren Per påminde mig om att jag missat det ultimata beviset för soffans betydelse för Rock N Roll.


Mer uppdatering: Fick denna kommentar från Ponamerohåll, som jag tyckte var klockrent.

Haha coolt! Ännu roligare är ju att PoS sångarens fru jobbar på samma ställe som min fru. Det kanske så att de snodde idén ifrån oss haha. Typ sett de första bilderna på FB haha. Lite långsökt! Inspirationen är ju CSN-bilden! Och Abbey såklart!

lördag 17 oktober 2015

Polar'n Per recenserar Pain of Salvation - Falling Home

Pain of Salvation - Falling Home (2015)
Pain of Salvation är på allvar tillbaka efter år sarjade av misär. Daniel Gildenlöw (sång, gitarr) angreps av en illasint mördarbakterie och läkarna opererade bort en stor bit av ryggen för att Daniel överhuvudtaget skulle överleva. Kanske är det förklaringen bakom ett mer avskalat sound? Kanske gör det titeln "Falling Home" logisk med?

För det är remakes som denna platta handlar om. Lågmälda avskalade akustiska versioner av låtar från sent 90-tal till senaste nya studiomaterialet på dubbelplattorna "Road Salt one" och "two" via "Stress" från (Entropia, 1997) till "To the Shoreline" (Road Salt two, 2011).

Det första jag tänker på när jag lyssnar igenom plattan är hur fint låtarna har arrangerats upp, sen just reflektionen över hans långa sjukhusvistelse, därefter den omsättning av musiker som bandet haft genom åren. En personlig favorit-line-up är den på Scarsick (2007). Där fanns energi, dynamik och dynamit!


Nu serveras ett mycket lågmält format som fungerar för reducerade sättningar, så som bandet periodvis uppträtt både innan och nu efter Daniel insjuknade och jag tycker att bandet förlorar mycket dynamik genom att låtmaterialet inte spretar så där progressivt som bandet gjort genom åren. Tematiskt funkar det dock. Kanske bidrar det just med förmågan att komponera en än mer dynamisk live-upplevelse, men i detta format vill jag bara ha enstaka låtar åt gången... så missförstå mig rätt, det är bra låtar, men som helhet blir det inte så bra som varje låt själv är...

Betyget blir därför ganska missvisande 2 starka ess (av fem möjliga). När det på plattan finns låtar som lyser desto starkare. Jag tänker på den alldeles utsökta swing-covern av Dios gamla "Holy Diver" (från plattan med samma namn, 1983) eller Lou Reeds "Perfect Day" (från plattan Transformer, 1972) som finns bifogad nedan i en ganska trevlig live-tagning från 2012.


Soft är det hur som helst... Favoritspår på plattan är "Linolium" och blocket med "Mrs. Modern Mother Mary", "Flame to the Moth" och "Spitfall", som kanske också är mest väl bevarad från sitt originalarrangemang. Ge plattan tid och den kommer växa!

Kanske får jag anledning och återkomma till just detta!

/Polar'n Per

Tre starka kort med Pain of Salvation:
1. En av Sveriges mest karismatiska och tänkande frontmän
2. Progg... bara det liksom!
3. Hopp om mer från bandet. Den som väntar på något gott... Tiden på sjukan, tror jag, har resulterat i massa material som väntar på att förlösas.

Mer om Pain of Salvation:
- Plattan på Spotify

fredag 16 oktober 2015

Polar'n Per recenserar The Baboon Show - Havana Sessions!

The Baboon Show - Havana Sessions (2015)
Jag växlar några ord med Niclas Svensson, trummis i The Baboon Show, vars band har släppt vaxet "Havanna Sessions" (2015) idag fredag, 16/10. The Baboon Show är lite som Apornas planet, det är en fajt som behöver tas. De är The Donnas utan allt det där gulliga. De är reaktionära, utan kompromiss. De är punk med sex vax och ett antal kortare utgåvor på meritlistan. Det är energi!

Senaste släppet "Havana Sessions" tar med oss till Karibien, Kuba och Havanna, där bandet nästan årligen spelar. "Det stämmer", säger Niclas och fortsätter, "Havana Session är inspelad  i Scorpio Studio i centrala Havanna i mars tidigare i år. Några kubanska gästmusiker satte lite Kubasväng på låtarna..."



-och det svänger riktigt bra om låtarna. Det blir en ganska udda ljudbild när den riktigt raka punken tar ut svängarna med dessa latinska rytmer. Det är svårt att inte ryckas med. I första genomlyssningen framstår "Under Your Trousers" (ovan) som en direkt favoritlåt för mig som lyssnare, låten har tillsammans med "Queen Of The Dagger" (nedan) varit de tidigaste bekantskaperna, då de släppts som klipp på youtube, och jag ber Niclas kommentera dem:

"Båda blev bättre än de tidigare inspelningarna, tycker jag. "Queen Of The Dagger" har ett bättre och lite snabbare tempo nu, mer som versionen vi kör live. "Under Your Trousers" hittade vi den riktiga tyngden och attityden i nu. En stor eloge också till Yaimi som lagt grymma percussion-grejer på båda låtarna. Hon är helt makalös!"


Niclas hymlar inte med att han är nöjd med plattan... Jag tycker "Queen Of The Dagger", "This Crowd" och "The Riddle" blev fantastiska... Eller, vafan! Hela skiten låter ju asgrymt!, säger han och skrattar. Jag som lyssnare vill höra denna energi levande. The Baboon Show gör ingen besviken när det kommer till förlösande energi.

Jag gillar riffandet, trummorna och fuck-off-attityden som "My Arrow of Wood" bär. Den levande energin som "Heidi Heidi Ho Ho" smittsamt levererar... eller varför inte "Halleluja"? Det är trallvänligt och energiskt och en låt som för mig växer till en favorit eftrer några lyssningar är "Like a Unit"

Plattan är ett ascoolt fyrtal i betyg (av fem möjliga ess) och jag kan inte låta bli att undra hur det ser ut på vägarna för att kunna se detta svenska unikum till punk-under... Tyskland har ju tagit bandet nära sig, "Absolut! De är helt galna i oss där... Det är slutsålt överallt, hela tiden. Vi älskar Tyskland!", säger Niclas och fortsätter "Det är ganska lugnt nu efter en hektisk sommar. Vi har flugit fram och tillbaka i Europa i stort sett varje helg i sommar, vi kör en liten förbandsturné i Tyskland i november med The Donots, de är stora där, så det kommer bli grymt. Sen har vi inget mer bokat just nu, men det är riktigt stora coola grejer på gång nästa år, mer kan jag inte säga just nu. .. Säger han illmarigt, så där som bara någon som lurar på en hemlighet kan göra!, innan han fortsätter "Men det blir såklart massa turnerande nästa år när nya studioalbumet släpps..."

Ingen spoiler här, inte... tänker jag eftersom det var med punkbandet Spoiler jag först upptäckte Håkan Sörle (gitarr i bandet, fd sång Spoiler) och Niclas Svensson som musiker. Med andra ord, The Baboon Show gasar på!

Det här är bra grejjer!

/Polar'n Per

Betyg 4 (av 5)

Tre starka kort med The Baboon Show
1. Riktig energikick
2. Girl power
3. Deras självklarhet som live-akt!

Mer av The Baboon Show
- Havana Sessions på Spotify

onsdag 14 oktober 2015

Stoppa pressarna! Världens mest högljudda stumfilm!!!!

Den här filmen är ju ett måste!
Gutterdämmerung av Bjorn Tagemose är vad man själva beskriver, Världens mest högljudda stumfilm. Och med en diger lista med rock ikoner där man hittar bland annat rock Slash, Josh Homme, Lemmy Kilmister, Grace Jones, Iggy Pop, Justice, Henry Rollins, Tom Araya, Volbeat, Mark Lanegan, Nina Hagen och Jesse Hughes, och själva plotten snurrar runt en historia om en ond gitarr.
Ja det minsta man kan säga är att det låter intressant nog att ta en titt på.



Mer info: http://www.gutterdammerung.com

tisdag 13 oktober 2015

Dagens Musiktips - Kroh : Living Water

Ibland har man lite tur.
 Jag satt just och skulle knappa ihop ett Dagens Musiktips för det i sammanhanget återvändande bandet Krohs senaste singel "Living Water".
Hade skrivit en blänkare och skulle länka till deras bandcampsida, men precis när det var dags att trycka på publicera, då poppade det ner ett mail med länk till en sprillans ny video för låten. Och som den är snygg och ger en helt annan dimension till en redan bra låt. Så, även om det innebar att jag fick skriva om denna lilla artikel, så var det värt det. :-) Det är alltid roligt när band satsar lite extra på det visuella.


måndag 12 oktober 2015

Polar'n Per lägger sig i politiken!

Det är partiledardebatt på SVT, det är jävla långt från Rock'n'roll, men jag låter dem käbbla mutade så jag får nån timmes musik innan tredje säsongen av Bron (SVT1, 2015) fortsätter. Dom tjafsar ju mer än Mötley Crüe, kan man tycka, och med nästan slående likhet med dagens Crüe verkar dom inte ens vilja rocka... "Sluta le", säger någon, precis som vi var på den svartaste av alla synthfester.

I USA på Donald Trumps kampanjhögkvarter försöker man ändå rocka, men man har fått det tydligaste av alla pekande fingrar från R.E.M. efter att man spelat "It's the end of the world as we know it (and i feel fine)" (1987) på ett antal kampanjmöten. "Dra åt skogen hela högen – ni sorgliga, uppmärksamhetssökande, makthungriga små män!", var bandets kommentar till Trump via bandets hemsida som rensade spellistan från bandets alster.

Tidigare har "Rockin' in the free world" (1989) använts av den erkända politiske meningsmotståndaren, demokraten Niel Young, då Trump lanserade sin kandidatur och vem minns inte hur Reagan lite plumpt försökte göra arbetarklassens och demokraternas okrönte konung Bruce Springsteen och hans "Born in the USA" (1984)...

Senast ut är nu Aerosmith (referens DN), som i i förra veckan via sin advokat låter hälsa att det är oönskat att Trump spelar deras låt "Dreaming" (1972). En tjock stämningsansökan ligger och väntar på nästa tillfälle låten spelas i detta kontext, även fast det ryktas att Steven Tyler är av republikanska politiska åsikter kan man respektera att bandet vill hålla en opolitisk offentlig figur... Eller hur?

En favorit i politiska sammanhang är dock Boston-bandet Dropkick Murphy som till Scott Walker, republikansk guvenör i Wisconsin via Twitter låter hälsa "GovWalker var snäll och sluta använda vår musik... vi bokstavligt talat hatar dig!!! Love, Dropkick Murphy" efter att denne spelat bandets låtar i offentliga sammanhang... Tydligt nog?

Varför väljer han inte något av Ted Nugent? Denne radikala vapenlobbyist och republikan har ju pressat ur sig en och annat guldkorn... Kan man tänka?

Hur detta hade sett ut i Sverige är givetvis bara att sia om, men att Jimmy Åkesson skulle spela Timbaktu eller Maxi, Midi och Efti kommer ju inte hända. Inte heller kommer Batra välja bort Alexander Bard, men hon skulle aldrig heller spela Mikael Wiehe. Sjöstedt skulle aldrig riva av lite påstådd vikingarock med Ultima Thule, ni fattar. I Sverige är allt mer tillrättalagt, mer korrekt.

Man kan tycka vad man vill om det, men det gör den politiska scenen lite mindre underhållande. För det är just det som slår mig...

Fan, vad tråkiga dom är!

Hade det inte varit på sin plats med lite röd underifrånbelysning och stroboskop när Löfven anländer, eller Ghosts fantastiska cover på Beatles som omtolkad heter "Here comes the son" när Annie Lööf förlösts... Eller varför inte en mäktig entré i grönt röktifo när Centerns, för kvällen, politiske ersättare intar podiet med Metallicas "Harvester of Sorrow" (1988) dånande i högtalarna. 

Vem ser inte Björklund vid katedern (höll på att skriva katetern...) till Twisted sisters "I wanna rock" (1984) om man bara kisar lite? ...eller Fridolin medvetet sitta med benen i kors, med en egenrullad i ena mungipan och sjunga med till Scott McKenzies "San Fransisco (be sure to wear some flowers in your hair)" (1976)? Det skulle onekerligen göra den politiska scenen enklare att förstå... Eller hur?

Fan, vad jag babblar...

Polar'n Per


Önskelistan - Hanterbara skateboards

Kopplingen mellan skateboard och rock kan göras lång.
Magnum Bonum, The Picturebooks och skatepunk har vi sett sedan tidigare, nu kan vi även lägga gitarrer till listan.
Vi kan även konstatera att det inte är bara jag som gör knassnygga gitarrer. :-)









För, det finns en liten gitarrtillverkare som heter Prisma Guitars, grundat av Nick Pourfard, som i konceptet "bygga gitarrer av gamla skateboards", hittade en perfekt kombo för sin kärlek till båda världarna.



Coolt och snyggt tycker jag. Massor av fler bilder på länkarna.





Hemsida
Facebook



lördag 10 oktober 2015

Polar'n Per tipsar om musikhistoria på SVT

Siwert med sågklinga!
Nu finns uppföljaren om Siwert Öholm och Anders Tegnér som drabbades samman i debatten för 30 år sedan. I ena ringhörnan hårdrocken och i andra moralpaniken...

Kolla själv, Siwert och sågklingan, med den titeln finns inte så mycket mer att säga... Eller hur?

/Polar'n Per




fredag 9 oktober 2015

Polar'n Per förmedlar nyheten... Ny gitarrist i the Resistance

The Resistance har annonserat efterträdare till Glenn Ljungström (ex In flames, numera ex The Resistance) som hoppat av bandet tidigare i år. Ny permanentad gitarrist är multisträngbändaren Daniel Antonsson (Bas/Gitarr ex Dark tranquility, ex Soilwork) som redan hunnit med två gigg med bandet. I ett meddelande på facebook (via bandets vägg) skriver Daniel:

Hello friends.
I am very pleased to announce that i'll join The Resistance as their new guitarist. As you may have noticed, I've already done 2 shows with the boys and it was great fun! So, when I was asked to join the force of TR as a permanent member, I didn't have to think about it to long. I'm in..... Looking forward to get out and play.

See you all TR fans out there very soon!

Cheers/ Daniel

Vi på Spader Ess tycker det är ett utmärkt val som ligger helt i linje med bandets hårda musik och grabbar!

/Polar'n Per

Recension - Ponamero Sundown : Veddesta

Håll i hatten! Här kommer något bra!  

Ponamero Sundown är tillbaka och denna gången heter skivan Veddesta, tredje i ordningen.
Återigen får jag väl erkänna att detta skulle kunna vara en platta som jag är aningen jävig runt, och som skulle kunna vara lite jobbig att skriva om, om den skulle visa sig vara dålig, då jag känner basisten Robert Trisches, sedan hans dagar i The Quill.
Men, det behövdes inte många sekunder av lyssning för att dom farhågorna kunde fara all sin kos.
Detta är en grym platta.
Igen.





Det är kraftigt, tungt och rivigt. Låtarna är genomgående riktigt starka. Melodierna suger tag i en och släpper inte förrän sista tonen klingat ut. Texterna är fulla av sköna små visdomar framförda med Nickes underbara pipa som har en förmåga att låta både rivig och skolad på samma gång. Allt detta uppackat av snygg gitarr och stabil grundstomme i bas o trummor. Dessutom jäkligt snyggt och intressant producerat. Det här är inte en skiva som blir tråkig i första taget. Riktigt bra Hårdrockande Stoner som sätter hela själen i gungning och gör att man gärna sjunger med lite här och där.

Lite extra kul var att få se att en annan god vän, Christer Brandt, tagit omslagsbilden. Och eftersom jag tar på mig att Ponamero och Christer blev sammanförda från början, så väljer jag att känna det som att jag själv har haft ett finger med i spelet runt skivans skapande. Om än så lite... :-)

Betyget blir 4 benhårda Ess! Så, klart, gå och köp. Till Jul kan ni köpa skivan på vinyl dessutom. Vill man och kan man så ser man dom Live den 23:e Oktober på Copperfields/Sweet Leaf.


Sammanfattning:
Betyg: 4
Ess
Favoritspår: Bottom Of The River (vem kan motstå en låt med ko-klocksintro?)
Skivbolag:
Transubstans Records 
Release: 25:e September 2015

Bandcamp
Facebook
Spotify

torsdag 8 oktober 2015

Mera boktips i grävande nördighet.

När vi ändå är inne på grävande böcker i lite mindre och nischade ämnen. Jag trodde att jag läst de böcker jag behövde runt ämnet Kiss, men så dyker den här boken upp.

Shout It Out Loud, The Story of Kiss's Destroyer... av James Campion, som gräver ner sig djup i skivan Destroyer och hur bandet blir megastort därefter.

Jag har än så länge bara läst ett mycket litet smakprov från boken, där man nagelfar första låten på skivan, "Detroit Rock City" och beskriver en del om hur New York scenen, som bandet sprang fram ur, såg ut när det begav sig på 70-talet.

Men denna lilla smakbit får mig att vilja läsa mer, så man får väl helt enkelt hålla utkik efter boken.


Kan det vara så att det smala är det nya breda? :-)

onsdag 7 oktober 2015

Polar'n Per går på bokrelease för AC/DC - Love at first Feel

Boksläpp för "AC/DC - Love at first feel"
Det är lördagskväll på Scandic Malmen 2015-10-03 när den kanske mest insnöade rockboken på många år "AC/DC - Love at first Feel" (Premium Publishing, 2015) ska släppas. Boken som skrivits av Anders Hedman och Mats Larsson är resultatet av flera års fascination av AC/DC:s första turné i Sverige 1976.

Mats berättar:
- Jag växte upp i skånska Höllviken, på en sommarort i Skåne, och jag var väl runt 14 år när jag upptäckte AC/DC. Det var ju wow direkt och brorsan som inte kunde undgå att ta notis om mitt intresse pekade en dag ut mot Nyckelhålet, ett dansställe, och sa "Där spelade AC/DC 1976!"

Jag trodde inte på honom ett ögonblick, det var liksom helt utom rim och reson, skulle ett av världens främsta rockband spelat på gamla dansbanan?

Hur sjukt är inte det?

Jag bar med mig det länge men kunde inte släppa tanken. AC/DC i Höllviken, det gick bara inte att låta det passera utan jag blev tvungen att kolla upp hur det låg till...


Mats Larsson
Anders får givetvis också något romantiskt skimrande i blicken, som den AC/DC-fanatiker han är, när han pratar om bandet;
- Det var givetvis omöjligt att komma i kontakt med AC/DC. Dom gör inte media. Än mindre gör dom intervjuer så det var givetvis svårt att förverkliga med deras deltagande.

När bandet gör intervjuer idag så kallar dom till en presskonferens i typ Berlin. Dit får journalister från hela världen flygas in och trängas för att kunna ställa någon enstaka fråga.

Vi lyckades däremot få kontakt med Mark Evans (basist 1975–1977) via hans management under förespeglingen att jag gjorde något om hans nuvarande musikaliska inriktning. Samtalet gled givetvis in på denna boks tema.

På frågan om Anders har lärt sig något nytt om AC/DC under arbetet med boken svarar han snabbt, "Nej, jag tror inte det!" Han skiner upp och fortsätter, "Däremot har jag lärt mig massor om svenska dansband..." Vi skrattar flera stycken, där står i minglet när Anders vidareutvecklar dessa dansanta deoderanters betydelse för boken.

Anders Hedman
Boken, som är väldigt snyggt layoutad, den är full av bilder. Det hjälper givetvis till att skapa stämning runt temat, och även fast bilderna inte återger spelningarna eller bandet så skapar de ett kontext som gör boken till ett rikt och trovärdigt tidsdokument. Här finns ingen VM 58-konspiration. Världen var annorlunda 1976. Instagram, Twitter, Facebook och mobilkameror var inte uppfunnet och samtalen med vittnen och referenser till samtida skildringar får sätta grunden till att återge Sverigeturnén.

Det kan låta fattigt, men det är det inte, det har bidragit med ett djup, arkivgräv och nyfikenhet som bygger trovärdighet och sammanhang som annars skulle hamna utanför en vanlig berättelse. Ett exempel är ABBA-kopplingen, där AC/DC var en utbytesakt när EMA telstar och, den i Sveriges rockhistoria ständigt återkommande, Thomas Johansson sökte arbetstillstånd för banden.

Däremot finns ett antal annonser, någon enstaka poster och signerade vax som kan vittna om när AC/DC intog dansbanor och rockklubbar runt om i södra Sverige det där året 1976.

Så där ser en riktig uppskattning ut! 
Jag konstaterar snabbt att det finns gott om kärlek till bandet som drivit dessa herrar till att sammanställa detta lilla underverk.

Jag kan inte låta bli att charmas av berättelser om hur bandet kläms in med ett trångt set mellan dansbanden Chinox och Matz-Ronnies. Det finns även en värme och en och annan tragisk historia om vad priset kan vara för att som 14-årig tjej umgås med rockmusiker, men den storyn sparar jag för er som vill läsa boken.

Boken är enligt mig en fullträff, fem ess av fem möjliga (5 av 5) i denna första limiterade upplaga (med ett exklusivt litet fotopaket bifogat)...

Det höga betyget motiveras av att jag aldrig läst en så smal rock-bok, det motiveras av hur snyggt boken sammanställts grafiskt och med lättsamma berättelser som skapar ett kontext kring varje spelning som bidrar till, och bygger myten om denna första turné...

Författarna berättar om boken
När jag frågar om författarnas förväntan på boken så är dom snabbt ense. Det är att det ska komma fram några bilder och ytterligare berättelser som kan hjälpa till att fylla storyn ytterligare. Alla år av arbete som både före beslutet att förverkliga boken 2006 inneburit timmar, för att inte säga år, av grävande musikjournalistik verkar med andra ord inte minskat ivern att hitta ytterligare arbete kring denna bok.

Många av de band som slog stort på 70-talet har till och med anlitat arkivarier för att pussla ihop deras brokiga minne från ändlöst festande så Anders lägger även till att han givetvis ska skicka en bok personligen till Angus Young. Med vetskapen om att Angus är i det närmaste absolutist och därför kanske kan addera ett nyktert perspektiv på denna turné...

Jag ser hur det blixtrar till i hans blick när han pratar om det och han förtydligar att möjligheten finns där eftersom Angus ofta stannade vid gitarren när Bon Scott och dom andra grabbarna i AC/DC gick ut och röjde, dvs varken alkohol/droger, groupies eller något annat kunde konkurrera med denne legendars målsättningar inom musiken!

Brorsan Anders samtalar med Anders!
Jag gillar det jag läser och jag gillar hur den flyter på, det är sträckläsning jag pratar om, så starta inte läsningen allt för sent när du väl öppnar pärmarna till denna resa...

Detta är en tidsresa som bör upplevas av varje musik- eller kulturintresserad person som är läskunnig, jag lovar, den ger sin behållning! Den är alltså inte bara "For those about to rock!", det är " Love at first feel"!

/Polar'n Per

Tre starka kort med boken
1. Det insnöade kring rocken
2. Tidskapseln boken utgör
3. Det trevliga formatet som i denna första limiterade utgåva omfattar en fantastisk fotosekvens med Angus Young i Stockholm

tisdag 6 oktober 2015

Stoppa Pressarna! Electric Boys blir Kvintett

Det är väl på plats att gratulera min gamle vän Jolle Atlagic, från The Quill, som nu äntligen fått till sin swagger på ett acceptabelt vis och blivit upphöjd till den femte ordinarie medlemmen i Electric Boys.






Det är väl egentligen inget nytt under himmelen, förutom just den officiella utnämningen, då dom svängde grabbarna har fått stått ut med Jolle under en längre tid som Niclas Sigevalls inhoppare.

Boysen kommer nu att kreativt dela på uppvärmningen av trumpallen mellan dessa herrar, till en början med enligt den kommande turnéplanen och artikeln som man kan se här.
And them boys done swang... Grattis Jolle och grattis Electric Boys, ett riktigt kap!


Polar'n Per ser Europe på Gröna Lunds stora scen

Europe stänger Gröna Lund för året. Det är en höstdag som visar sig från sin bästa sida och i publiken trängs vi med Upplands Väsby som för dagen måste vara helt folktomt. Utrymt när förorten ska hylla sina söner, grabbarna som gjorde världssuccé. Jag skriver detta med några dagar i backspegeln sen gigget 2015-09-25, men jag kan fortfarande återge delar av intrycken som etsat sig fast. Joey Temepest röst är fortfarande grym. Den åldras med värdighet och gör sig verkligen i det nya materialet... De nya låtarna lyfter oväntat verkligen settet!

Europe rockar Gröna Lunds stora scen 2015-09-21
Titellåten från senaste plattan "War of kings" (2015), "Hole in my pocket" och "The second day" är onekligen riktigt bra spår i settet och "Days of Rock'n'roll" bekräftar att jag måste handla skivor med bandet igen.

Några av låtarna har arrangerats om och fått ett mer organsikt orgel-sound, Hammond... Det gör att delar av det äldre materialet känns mer tidlöst än 80-tals-keyboard kan åstadkomma vilket enligt mig är välkommet. Speciellt tydligt blir det i "Girl from Lebanon" som är betydligt bättre omarrangerad, för att inte säga helt grym denna kväll, jämfört med en ganska tam studioproduktion.

Settets tyngdpunkt ligger på nya plattan och kring plattan "Out of this world" (1988) där "Ready or Not" står ut som bästa spår. Tillsammans med energin i nyare "Last look at Eden" (2009) och bandets kanske tempostarkaste 80-talsbomb "Scream of Anger" (båda från andra vax) skapas en finfin inramning och bandet ska ha fyra starka ess av fem möjliga för denna kväll där både John Norums solo "Vasastan" och Ian Hauglands lekfulla trumsolo lämnar ståpäls värd att förmedla i en recension!

Jävlar vad bra dom är live... Liket lever!

/Polarn Per

Tre starka kort med Europe
1. Att hitta rätt igen efter alla dessa år
2. Tyngden som faktiskt får mig att stå förvånad
3. De starka melodierna som genomsyrar varje låt!

Set list
War of Kings
Hole in My Pocket
Superstitious (inkl delar av Bob Marleys "No Woman No Cry")
Scream of Anger
Last Look at Eden
New Love in Town
Firebox
The Second Day
Sign of the Times
Carrie
The Beast
Vasastan
Girl From Lebanon
Ready or Not
Nothin' to Ya
Let the Good Times Rock
Cherokee
Rock the Night (inkl delar av White Stripes "Seven Nation Army", Pugh Rogerfeldts "Stockholm" och "Superstition")
Days of Rock 'n' Roll
(Encore break)
The Final Countdown


måndag 5 oktober 2015

Polar'n Per ser Willy Clay Band på Akkurat

I nordligaste Sverige ligger Kiruna, där i Lapplands största tätort skapas musik som närmast bara kan beskrivas som de där magiskt och harmoniskt serverade tre stämmor som förkroppsligades av Eagles på 70-talets topplistor genom låtar som "Take It Easy", "Hotel Carlifornia" och "Desperado".

Många är de band som försökt återskapa deras ljudbild utan att ens komma nära. Ibland har det hängt på att rösterna inte kan läggas i rätt tonarter, ibland har det varit två stämmor som aldrig kommer nära Eagles sound. De har alltid tre stämmor, och det är där de skapar det där unika soundet som gjort deras grej.

Willy Clay Band skapar med precision den där magin av tre stämmor genom Tony Björkenvall (gitarr), Björn Pettersson (bas) och Reine Tuoremaa (akustisk gitarr/munspel)... och som dom gör det. Från stämmorna i inledande magiska och mystiska "All My Tears" (cover  på Julie Miller's duett med Emmylou Harris) till avslutande "Soldier" (klippet nedan är från Örebro tidigare under veckan) sitter sången på ett sätt som inte kan beskrivas med ord! och med Fredrik Elenius (trummor) och Örjan Mäki (gitarr/padal steel) skapas en ljudbild som på något konstigt sätt tar med lyssnaren norr om polcirkeln, under norrskenet, ut på vidderna utan att kompromissa på att det faktiskt är americanarock som spelas.


Bandet, som har två fullängdare i sitt bagage, har med sitt sound hittat en trogen publik. Deras musikgärningar har tagit dom till samarbeten med många amerikanska rock-ikoner bl a Garth Hudson (The Band), men det har även resulterat i att Reine står staty i Karesuando (om man ska tro bandets basist, Björn). Att det byggt sin scen märks i kväll. Det märks på Akkurat genom att det i publiken finns Sundsvallsbor som åker tur och retur till Stockholm, här finns arrangörer från tidigare gig på andra orter som vill uppleva ännu en kväll med bandet och ett lämmeltåg av Kirunabor som (plikttroget?) letar sig hit för att se denna show tillsammans med barens söndagspublik.

Trycket på dörren är vid giggets start så stor att man får stoppa folk vid entrén. Det skapar givetvis en inramning som lyfter denna spelning ytterligare... Det är varmt. Det är tätt. BBQ-burgare sköljs ner med knepig och lättdrucken öl. Det är rock'n'roll!

"Brand New Home" och "Jailbird", båda låtar som normalt inte spelats av bandet sitter vackert i urvalet som framförs och om jag ska lyfta fram några favoriter i settet vill jag nämna "Hollow", "Stay The Night", vackra "From Here To Heaven" och episka "Kiruna (The Miner)" (i klippet nedan från Uppsala och Katalin, förra året).


Det är en grymt bra spelning som levereras, betyget är oklanderliga 4 ess (av fem möjliga) som egentligen bara kunde höjas med hjälp av nya låtar och några färre smärre spelfel som faktiskt bara gör framträdandet mänskligare i den omänskligt vackra ljudbild bandet levererar!

/Polar'n Per

Tre starka kort med Willy Clay Band:
1. Stämmorna, de tre
2. Det smått otroliga pedal steel-spelet
3. Stämningen som skapas i den rymd musiken inrymmer

Set list:
All my tears
Give a little
Stay down
Hollow
Playing in a band
Satisfied mind
From here to heaven
(break)
Most of all
Stay the night
Jailbird
Homesick
Peace and harmony
If you leave me now
Kiruna (The miner)
Mighty good time
Moneys all gone
(encore break)
The weight (Cover på The Band)
Soldier


DIY Weekend eller hur man får Spader av att göra själv

Vilken helg. Känns mest som man latat sig, och ändå lyckades vi få till en hel del småprojekt hemmavid.

Först ut, äntligen sjöng senaste gitarren, efter att lödkolven svalnat.
Den är så gott som färdig nu, ett par smådetaljer kvar att lösa. Ett svart lock till baksidan, en svart knopp till mick-omkopplaren,  en ny sadel på halsen och en stämning av strängarna.

Sedan blir det att se om den är säljbar.









Dessutom roade frugan och jag oss med lite replekar i helgen.
Ett saftigt hamparep inköptes och förädlades till en taklampa (vad fasiken trodde ni? ;) Till detta serverades det kall öl och Demon på skivspelaren.
Så helgen får väl beskrivas som Rock N' Rope!



fredag 2 oktober 2015

Recension - Clutch : Psychic Warfare

Idag tänkte jag bjuda på något riktigt häftigt!
Clutch förra platta, Earth Rocker, träffade mig mitt mellan ögonen. Total knockout! Den tog sig lätt in på 2013 års årsbästa lista. 

Nu är Marylandgrabbarna tillbaka med uppföljaren Psychic Warfare, och det är bara att ödmjukt böja på huvudet inför ännu en dundrande succé.  
Neil Fallon och hans vapendragare fortsätter musikaliskt på det inslagna spåret som förra skivan stakade ut. 
Men, man gör det till och med aningen bättre i min öron. Man låter som vanligt bluesen bubbla starkt under den rockiga ytan, men man skruvar upp den rockiga delen ett snäpp till.

Clutch förvaltar sitt arv väl, det låter omisskännligt som Clutch. Dom har verkligen lyckats att skapa sig sitt eget sound. Det finns liksom ingen jämförelse uppåt, utan ibland när recenserar andra grupper är det inte helt ovanligt att det är just Clutch som får bli referensen.
Neil har som vanligt sin aningen mässande sångstil, även om han stundtals lugnar ner sig och är mer melodisk. Musiken är briljant och driven, och framför allt aldrig tråkig.

Det går inte att komma ifrån: när Clutch är som sämst är dom riktigt bra. Och när dom är i sitt esse, som här, ja då är dom ostoppbara. En ren naturkraft av soniskt angrepp. Jag kan inte annat än hala fram rockärmsesset och slänga ut ett femtal i Ess. Hoppas verkligen att jag kommer att kunna gå och se grabbarna i December när dom ställer sig på scen i huvudstaden igen. För på denna skivan finns det ännu ett par låtar som kan bli riktiga live-klassiker för Clutch (som om dom behövde fler? :-)). Mitt råd är, spring och köp, denna skivan är ett måste.

Sammanfattning:
Betyg: 5
Ess
Favoritspår: Sucker For The Witch och Our Lady Of Electric Light
Skivbolag: Weathermaker Music
Release: 2:a Oktober 2015





 

torsdag 1 oktober 2015

Recension - W.A.S.P. : Golgotha

Veteranerna i W.A.S.P. släpper nu Golgotha, där man fortsätter sin resa in i de bibliska skräckhistorierna som man anträdde på skivan Babylon.

Den dagen som Blackie Lawless slängde sitt sista köttstycke och lämnade chockeffekterna bakom sig, sparade han i alla fall en av de ingredienser som gjode dem till ett bra band, nämligen starka låtar . Och djäkligt starka låtar är precis vad vi får på senaste plattan.
 Musiken ger ofta en melankolisk, ibland nästan sorglig, touch och det tillskriver jag Blackies sångröst. Eller om det är teknik.
För som alla vet har herr Lawless en av branschens mest karaktäristiska röster, och en stark sådan.
Dock på senaste skivan, låter det ibland som han är på gränsen att krackelera och jag vet inte om det beror på att rösten med åren blivit sliten, eller om det är en medveten sångteknik? Hur eller hur, den lilla egenheten passar som hand i handske i den rådande atmosfären. Det blir snarare så att det spär på det melankoliska anslaget i vissa låtar och därmed höjer slagkraften ett snäpp till.

Jag gillar skivan starkt. W.A.S.P. är ett band som började starkt, som jag sedan tappade fokuset från, men som på senare år återkommit i min värld bättre än någonsin. Betyget blir urstarka 4 Ess.

Sammanfattning:
Betyg:

Favoritspår: Scream
Skivbolag: Napalm Records
Release: 2:a Oktober 2015

Hemsida
Facebook



Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...