måndag 29 juni 2015

Musikfakta - Return To Sender

Här på Spader Ess vill vi givetvis slå ett slag för folkbildningen, och göra allt vi kan för att upplysa eventuella läsare om allt, högt och lågt, runt musikvärlden.
Så efter en massiv tids grävande journalistik (läs: råkade passera en dörr), kan jag nu visa vad som ligger bakom Elvis gamla dänga, "Return To Sender". Tydligen hade Elvis en Svensk brevkompis, men inte var riktigt säker på adressen helt enkelt, och det är denne som låten syftar till. Tror ni mig inte? Här är bildbevis.


fredag 26 juni 2015

Dagens Musiktips - Year Of The Cobra : The Black Sun EP

Tänka sig att trummor och bas kan rocka på så hårt?
Year Of The Cobra är en duo från Seattle och med enkla medel får dom det att svänga råtungt. Den ljuvliga rösten som lägger melodin ovanpå trum/bas mattan gör väl sitt till. Med sköna

Det här kan bli hur spännande som helst. Ser verkligen fram mot att höra mer.






Facebook
Bandcamp


måndag 22 juni 2015

Dagens Musiktips : Hexthrower

Här kommer något att hålla utkik efter, Hexthrower från Los Angeles. Vet inte så mycket om bandet just nu, men jag har lyssnat om och om igen på de två låtar som bandet lagt ut på Bandcamp som teaser inför sitt kommande album, Mythos Tragoedia. Och det växer.

Bilderna till Bandcamplåtarna kanske kan te sig lite mysko och porriga, men det officiella omslaget till den kommande plattan är ett mästerverk signerat Frank Frazetta, och det i kombination med musik, ja då vet vi att det handlar om muskelrock. Texterna har jag inte blivit riktigt klok på ännu, men även dom rör sig i klassisk muskelrocksdomän ännu så länge.
Kanske något för Tyrolen festivalen?

Hemsida
Facebook
Bandcamp

lördag 20 juni 2015

Recension - Renaissance Of Fools : Spring

Renaissance Of Fools som består av medlemmar från lite olika håll, släpper nu sin andra platta, Spring

Min första reaktion när jag läste låtlistan på den var, här har vi ett försök till en tema platta, likt 2112. Och visst, är det en progressiv temaplatta även här, men där slutar nog likheterna med Rush storepos. 
För efter bara ett par snabba genomlyssningar kan man snabbt konstatera att även om skivan är bra, så når den inte upp till samma nivåer. 
Nog om det.






 På det hela taget är det en bra skiva, jäkligt bra framförda låtar på alla sätt. Men jag saknar själ. Jag saknar attack. Jag saknar lite fan anamma. Framför allt i sången som mestadels är släpig och seg i sitt framförande. Det blir lite för utdraget, monotont och polerat för min smak. Jag skulle vilja ha mer av det man anar i startriffen och lite här och där i låten "Scars". Det finns en del andra låtar som låter oss ana detta, men det släpper aldrig riktigt loss.Det blir lite för svalt.
Och trots det, så finns det en hel del pärlor på skivan. För det är egentligen ingen dålig platta, det är bara det att den inte heller är skitbra. 
Tyvärr, för jag känner att den har potential. Betyget denna gång skulle nog snarast hamna i mittfåran, 2,5 om jag hade delat ut halva poäng, men eftersom jag ändå hittar en hel del bra låtar och att jag anar något riktigt bra under ytan, så får det bli 3 Ess av 5 möjliga.


torsdag 18 juni 2015

Polar'n Per ser Ace Frehley

Regnet som dragit in över Stockholm vill inte ge med sig. Därifrån vi sitter ute på en brygga, med en pilsner, på Gröna Lund ser man tydligt att molntäcket är kompakt över Stockholm. Regnet är envist, ihållande, men inte särskilt intensivt och på scen ska ingen mindre än Ace Frehley, KISS gamle legendariske gitarrist, strax göra entré. Som vanligt är Ace sen upp, scenkanten äntras först 20:40, 40 minuter sent, men det är denna gång en något ödmjukare legend, än den diva som klev upp och drygade sig på Debaser Medis (2009) ca en och en halv timme sent. Han ursäktar sig efter inledande "Rocket ride", givetvis har han tagit notis om regnet, det som knappt hade startat när han klev in i logen backstage inför denna spelning.

Ace Frehley i fin form på Gröna Lund 2015-06-18
Det är betydligt mindre folk på Grönan idag än när skräckrockaren Marilyn Manson hyvlade av sitt gig förra veckan. Vädret är en ursäkt, Ace sakta stangerande stjärna likaså, och öppningen som erbjuds är svajig. Det infinner sig ingen riktig kemi. Jag vill tro att det är priset han får betala för publikens väntan, men det är snart förlåtet...

Med låtar som "Parasite", "Strangeways" och "Strutter" är det mesta av väntetiden glömd. Ace och bandet tar kontroll över settet och att glädjen är större bekräftas inte minst av att det faller mer plektrum än väta från ovan, där framme vid scenkanten.

Till skillnad från giget på Sweden Rock Festival för några dagar sedan hittar man både "Rock soldier" och "2.000 man" (original Rolling Stones) i settet. Han är en jävel på att sätta sin signatur och karaktär på cover-låtarna och det bekräftas ytterligare i den episka "New York Groove" (original Hello) som var kanske den starkaste låten, "Rip it out" inräknad, om man ber mig plocka guldkornen på KISS-legendarernas soloplattor.

Jag är svag för Ace. Han är ingen fantastisk gitarrist. Inte heller en fantastisk sångare, men han har något som tilltalar mig i hans enkla, något aviga groove. Bandet ges tid att även de ta micken och när kvällen är över har alla på scen hunnit med leadsången... Och dom gör det bra! "Love gun" sitter som en smeck, med fantastiska trummor och "2 young 2 die" från hans kanske jämnstarkaste soloplatta "Trouble Walkin'" (1989) är kvällens kanske bästa låt! Låten är tilltuffad. Mer ruff!

Avslutande sektionen med "Shock me", "Rip it out" och "Deuce" är fantastisk! Givetvis ryker guran efter Ace gitarrsolo i den avslutande delen av den första av de tre låtarna. Givetvis kommer kommentaren "Still smokin'!", och det kommer lika självklart som hans patenterade "Beavis and Butthead"-garv finns med efter varje mening över fem ord...

Klart gitarren ska få sitt, som kanske Frank Andersson skulle sagt!

Det är med ett leende jag går från Grönan. Ace brokiga karriär har avåkningar till trots gett utdelning och det ger mig viss tillfredsställelse att slippa det asgarvande lyllofyllo till pajas han varit under många års töcken.

Ace kommer vara med ett bra tag till framöver! Betyget han får är fyra raka ess av fem möjliga (4 av 5), det saknas med andra ord inget ess i denna kortlek!

Jag minns sommaren 2011, när jag fick chansen att träffa Chip Taylor under en middag på Skebobruks herrgård innan ett gig på den fantastiska musikscenen Skebopubben. Vi pratade högt och lågt om Chips karriär som bl a omfattar låtar som "Wild thing" och "Angel of the morning" och jag kunde inte låta bli att komma in på en av mina favorit-biografiska låtar genom tiderna "Rock soldier" som Chip skrev grunden till.

Chip sa, "Du vet vi är båda New Yorkers. Jag tyckte det var så tragiskt att se Mr Frehley's destruktiva period från KISS och in i det där trädet, du vet när han nästan ville avsluta allt, jag menar allt. Musiker kan komma och gå, ta stryk och resa sig upp, det är ett kall. Mr Frehley kommer från en uppväxt med musik i familjen, runt rockscenerna i New York och scenen är hans hem. Jag ville bara göra mitt för att leverera budskapet att en soldat ger inte upp. "Rock Soldiers" skrevs på några minuter. Vi musiker har inget gevär, men vi har vårt kall, precis som dem!"

Jag satt tyst och åt upp efter den moralkakan. 

Kanske har han rätt? Kanske pliktar Ace? Jag kan faktiskt inte avgöra det, men jag kan se att han lämnar scenen med en stolthet att få rada upp pärlor från en nära 45 år lång karriär.

Hur-som-helst, han SKA vara stolt!

/Polar'n Per

måndag 15 juni 2015

Rocken i bild - Dave Grohl

Det är väl lika bra att vi fortsätter i Foo Fighters/Dave Grohl spåret lite till nu när vi ändå är igång.
Denna gången i serien Rocken i bild. Hörde jag någon säga Benknäckarrock? Hörde jag någon säga Rockhjälte? Det är sådant här som bygger rockmyter och då på ett positivt sätt.

 Tummen upp själv Dave!


lördag 13 juni 2015

Polar'n Per ser benknäckarna i Foo Fighters

Prolog: Det blir inte alltid som man tänkt sig. Foo FightersUllevi igår är ett klockrent exempel på det...

Röntgenplåt från foofighters.com
Jag hoppar på SJ:s kärra från Stockholms central tillsammans med polarna. Det är inga förseningar, vilket inte riktigt är som förväntat. Och även fast det är skönt att kunna skriva om när det också funkar i trafiken så är det bara en transportsträcka. Inget mer att rapportera, typ. På slösurfen i tågkoman rattar jag in SMHI för en koll av vädret och det är föga underhållande 18 grader som annonseras för kvällen i Göteborg. Det tar ifrån oss lite av entusiasmen, även fast regnet är hänvisat till lördagen. Än en gång visar det sig att metrologerna gjort ett skitjobb och denna gång till rock'n'roll-turisternas fördel. Vädret är strålande. Jeans-shorts på!

Vid någon hastigt påkommen uppföljning hittar jag termometern på +26°C och som ni vet och förstår så är halva lyckan gjord bara man slipper regn på dessa utomhusgig. Hur många tillställningar regnar inte bort bara för att vädergudarna är på fel humör? Nu är vi hur som helst på plats i Göteborg, på Feskekôrka smaskandes räkor och sörplandes ostron från både Västkusten och Frankrike (Swe-Fra 1-0), på 7:ans klassiska uteservering smaskandes kuber av cheddarost, korv till sörplandet av immiga glas med lager. Festen fortsätter på Ullevis innerplan stuffandes till Ghost och Foo Fighters. Det är med andra ord svårt att ha bättre förutsättningar än denna dag som ni förstår.

Ghost levererar som vanligt sin blytunga, ganska keyboardtunga show fläckfritt och bordet ligger därefter dukat för Foo Fighters att agera huvudrätt!

Bakom oss ligger världens kanske kallaste maj, och detta till trots har juni levererat oklanderligt där det behövts. Precis så funkar också Foo Fighters. Efter spelningen på anrika Stockholms Stadion (2011) är det svårt att hoppas på något så magnifikt som man fick uppleva då. Det är ett av dom bästa gigg jag sett och energinivån var så hög att man kunnat stänga både Ringhals och Forsmarks kärnkraftsproduktion om man lyckats vajra ner bandets spelglädje till växelström.



Igår på Ullevi var energin inledningsvis på väg att dras upp till elva på förstärkaren. Bara att bandet väljer att starta med den magiska klassikern "Everlong" (klipppet ovan), som bandet länge avslutat sina gigg med och fortsätta med tempostarka "Monkey Wrench" visar tydligt intentionen att ta med oss i publiken på en liknande resa, men, som sagt, det blir inte som man tänkt sig.

Från min plats i publiken är det svårt att tolka vad som händer och sker på scen. "Monkey Wrench" avslutas ovanligt otajt och därefter blir det oordning också på scen. Dave utbrister "Jag tror jag bröt benet!" (klippet nedan) och därpå hör man en annan röst förkunna att "Vi måste tyvärr avsluta showen här...", det är  bandets karismatiske batterist, Taylor Hawkins (trummor och lite sång) som tar kommandot i förvirringen på scen. Jag är förstås helt övertygad om att bandet, med sin speciella ironi driver med oss. Dom fortsätter ju trots allt. Storbildsutsändningen visar sjukvårdspersonal som står böjd över kvällens huvudrollsinnehavare Dave Grohl (sång och gitarr).


Taylor samlar ihop sin sarjade generals trupper och river därefter av en serie covers utan Daves närvaro. Detta är något som skett tidigare och jag som sett många av bandets gigg vet att detta inte är något konstigt. Dessa inslag har enligt mig varit de kanske svagare delarna i helheten som Foo Fighters brukar leverera så klanderfritt, men att det sker efter denna inledning, det tyckte jag var ytterst dålig fingertoppskänsla. Det visar sig senare att det absolut inte har något med fingertoppskänsla att göra, utan har sin naturliga förklaring i att Dave luftstegat av scen och helt enkelt har brutit foten någonstans vid skenbenet.

Om detta vet publiken föga, mig själv inräknad. När Dave återkommer i slutet till låten "Under pressure" (Queen, som återkommer flera gånger under kvällens set) gör han det sittandes på en stol, med ena benet spjälkar och ståendes rakt ut mot publiken. I min värld driver dom fortfarande med publiken och efter att låtar som "Learn to fly", "Pretender" och "Something for noghing" har passerat känner jag att mitt tålamod börjar tryta. Dave hinner istället med att lägga om spjälkningen och känslan sitter nu cementerad... Vad håller dom på med?

Bandet vars låtar kräver energi i framförandet är så här långt, fjärran från så starka som de varit och upplevts tidigare och mer och mer etableras en känsla av att Dave kommer vända detta och resa sig i ett av settets självklaraste låtar "Walk" (Wasting light, 2011), det skulle vara så Dave! Detta händer dock inte. Inget är ju som förväntat idag.

Kvällen har blivit bättre med urstarka gitarrslingorna i "Congergation" från den annars lite svajiga senaste plattan (Sonic Highway, 2014) och efterföljande nämnda "Walk" höjer spelningens kvalité ytterligare musikaliskt, men Dave reser sig inte. Han sitter kvar.

Spelningen går här in i ett lugnare parti. Dave som nu har kryckor stapplar ut till den framskjutna lilla scenen mitt i publikhavet, där jag står i direkt närhet. "My hero" (klippet nedan) och "Time like these" genomförs akustiskt till förträfflig allsång från publiken. Dave hyllar publiken, sjukvårdare och denna kväll som helt fantastisk, missödet med ett brutet ben till trots... Dessa fyra nämnda låtar är enligt mig kvällens bästa! Här finns närvaron, känslan, publikinteraktionen och ett Foo Fighters som levererar som ett lag.



Där Dave tidigare under turnén levererat det akustiska partiet solo finns nu både Chris Shifflet (gitarr) och Pat Smear (i vanliga fall gitarr, nu moraliskt stöd och personlig assistent redo att stötta sin krympling till kollega)... Responsen från publiken är fantastisk! Gåshud har levererats!
När jag väl accepterat situationen blir det lättare att svälja att det inte alltid blir som man tänkt sig. När "All my life" (klippet nedan) drar igång är jag säker. Det finns inget fejk med denna gigant! Det ger mig ro att njuta av tillställningen som musikaliskt inte ska ha ett högre betyg än tre tveksamma ess (av fem möjliga). Betyget på denna konsert i form av upplevelse är ohotat en femma, men det är här som jag försöker ge en rättvis recension från mitt perspektiv... Precis som Daves skenben är jag tudelad...



Överraskningarna är dock inte över. "Let there be rock" (AC/DC) ger oss ytterligare huvudbry och när avslutande "Best of you" avslutas klockar spelningen in på runt 2:40 i löptid. Det är en bragd som har visats för bandets åhörare idag och jag kan inte låta bli att tänka på artister som låter publiken vänta bara av rena divalater i timme efter timme, och det finns så många andra artister som mer eller mindre skulle hunnit ställa in redan innan fallet nått mark... Bandet ska ha all heder för hur dom genomför detta gigg.



Under omständigheterna kan man bara "gilla läget"... Det är så jag ser det! Inte fan minskade min aktning för Dave som artist och frontfigur efter detta, tvärt om! Kolla bara in pressmeddelandet på bandets hemsida med röntgenbilderna på Daves benbrott tillsammans med den sparsamma texten  "Thanks, Gothenburg. That was amazing!"

Epilog: Dave tar sig givetvis till sjukhus efter spelningen, idag kommer den föga förvånande nyheten att gigget idag på Pinkpop ställs in och ytterligare minst ett gigg. Regnet som utlovas pissa ner över Götelaborg under lördagen uteblir även fast det hinner mulna på och när jag sitter på snabbtåget i riktning mot Stockholms Central. Givetvis stannar tåget och vi får förseningar eftersom jag lagt förtroendet att hemresan ska fungera lika bra som nerresan. En tragisk figur (med son) blir våldsam och tåget stannas för att invänta polis. Det blir inte alltid som man tänkt sig... Eller hur?

There goes my hero, His name is Dave Grohl!

/Polarn Per

Tack för fantastiska klipp från gigget till AIKGandolf!

Setlista:
1. Everlong
2. Monkey Wrench (Dave rasar av scen)
3. Cold days in the sun
4. Stay with me (Faces)
5. Under preassure (Queen/David Bowie. Dave återkommer efter omplåstring och spjälkning av ben)
6. Learn to fly
7. Something for nothing
8. Pretender (ehe... Sittandes? Ja, precis så blir det idag...)
9. Miss you (Rolling stones. Dave lämnar åter för omspjälkning/gipsning? av ben, troligtvis har man stärkt upp läkarteamet med både resurser och smärtstillande)
10. Tie your mama down (Ytterligare en Queen-dänga med Taylor på sång. Dave återkommer)
11. I'm the one (Van Halen. Del av låt. Taylor hånas av Dave för att vara kung av halva covers under den efterföljande bandpresentationen. Pain killer börjar verka?)
12. Another one bites the dust (ännu mer Queen. Del av låt)
13. Schools out (Alice Cooper)
14. Congergation
15. Walk
16. My hero (imponerande allsång till Chris och Dave)
17. Times like these (Chris och Dave. Ja, det känns verkligen så...)
18. All my life
19. These days (med fyndiga ordomläggningar för skadan)
20. Outside
21. Break out
22. Big me
23. Enough space
24. Generator
25. Let there be light (AC/DC)
26. This is a call
27. Best of you (Dave dricker skumpa sittandes i sin rullstol på scen)

Tack från mig till setlist.fm för hjälp att spika de två cover-låtar som jag inte kunde nita...

Tre starka med Foo Fighters;
1. Vilket jäkla live-band
2. Catchigt som bara fan!
3. Bokningen på Ullevi i ett Göteborg som toppformats med både sol och festligheter

Spader Ess Tänker Högt : Konsertminnen

En av mina favoritpersoner inom rocken blev just snäppet hårdare. Ingen med minsta intresset för Foo Fighters lär ha missat Dave Ghrohls vurpa av scenen igår, vare sig man var där eller inte. Har man missat det, kan man läsa mer här.

Jag var inte där själv, var för lat för att masa mig till Göteborg och dessutom jobbar jag i helgen. Men det för mig osökt in på det faktum att man aldrig vet vad som skall hända när det är Live. Man går på en konsert med stora förväntningar. Oftast får man sig en riktigt skön upplevelse och lämnar lokalen med ett stort leende på läpparna och "boogie i sitt huvud" som Anders Glenmark skulle ha sagt. ibland går man innan konserten är slut och är mest förbannad för att bandet/artisten pissat bort sin chans att briljera och roa.
Daves Röntgenbild.

Och så, någon gång ibland, om man har tur, så får man vara med om något riktigt unikt. Ibland som blir historiskt. Igår, för alla som var på Foo Fighters, så blev det verkligen så.

För min egen del var det nog Pearl Jam som stack ut från mängden, när Eddie Vedder fick lite feeling och drack vin ur en sko han fått av en tjej i publiken. Inte riktigt lika omvälvande, men ett konsertminne som går lite bortanför musiken.

Hårt jobbat Dave och grattis till alla som var där!

torsdag 11 juni 2015

Polar'n Per ser Marilyn Manson


Marilyn Manson, Gröna Lund 2015-06-10
Skräckrockaren och B-skådisen från David Lynch's halvknepiga Lost Highway (1997) Marilyn Manson (född Bryan Warner) kliver upp på scenen inför ett fullsatt Gröna Lund. Lapp på luckan, dvs 17 000 besökande, och fint väder därtill. Om det beror på vädret, skolavslutningar eller att han är så pass populär ska jag inte spekulera i, men det är hur som helst knökfullt framför scenen när han kliver strax efter klockan åtta. Det är med andra ord ett ganska bra upplägg för råckenråll, och det märks på Manson.

Nöjesparken blir snabbt omdöpt till "the abusement park", publiken uppmanas inte vara så generade över att faktiskt vilja ligga med den som står bredvid, underkläder kastas upp på scen, bibelsidor rycks ur sin heliga skrift och kastas obligatoriskt ut över publiken på ett sätt som i staterna kanske är något mer kontroversiellt än här... 

I Sverige hade det kanske upprört mer om det var något med Astrid Lindgren eller kanske "Ondskan" i tredjetryck på Piratförlaget... Äh, publiken hänger hur som helst lojalt med skräckrockarens alla signaler i det pärlband av Manson-klassiker som dukas upp, och efter att han blivit varm i rösten låter det riktigt bra. Snyggt, även fast hans röst låter gapigare än jag hört honom tidigare...


Inledande "Deep six" och den senare spelade "Third day of a seven day binge" (båda 2015) sitter som en smeck i greatest hits-settet och när Manson fyller upp utrymmet mellan låtarna med mellansnack lyfter tillställningen hans sludder är ofta underhållande som när han insinuerar att han förgiftat en av sina mobbares föräldrar... "Dom är hur som helst döda!" eller när han uppmuntrar killarna i publiken att hiva kalsongerna på scen i samband med att det haglar massa BH, som kastas upp på scen. Annars blir luckorna påtagliga hål som på något sätt lämnar mig undrande varför det är så oengagerat som det periodvis känns. Sen känner jag att hans massiva låtar faktiskt står sig bättre med den frikoppling som faktiskt erbjuds.

Det är ingen fantastisk tillställning, men den är helt OK. Bästa låt för kvällen är enligt mig "No reflection" och "Dope Show"

Tre starka ess (av fem möjliga) är ett fullt rättvist betyg. Det är sevärt med eftertryck, ett kortare gitarrsolo avräknat... Va, fan, det får ju Mick Mars (Mötley Crüe) solon att framstå som begåvade!

/Polar'n Per

Setlist, Gröna lund 2015-06-10 1. Deep six
2. Disposable teens
3. Mobscene
4. No reflection
5. Third day of a seven day binge
6. Sweet dreams (Eurythmics)
7. Angel with scabbed wings
8. Tourniquet
9. Rock is dead
10. Dope show
11. Lunchbox
12. Crusi-fiction in space
13. Personal Jesus (Depeche mode)
14. Irresponsible hate anthem
15. Beutiful people
Brejk
16. Coma white

Tre starka kort med Manson
1. Dynamiken
2. Galenskapen
3. Scendekoren som är ganska identisk konceptet Ghost hade på Grönan förra året...

onsdag 10 juni 2015

Recension - Venomous Maximus : Firewalker

Austin bandet Venomous Maximus smider medans järnet är varmt. 
Man släpper nu uppföljaren till den underbara Beg Upn The Light.
Nya skivan går under namnet Firewalker och frågan är följaktligen om den kan hålla för det elddop som det kan vara att släppas efter en så bra platta som föregångaren.

Det korta svaret är att, ja, den klarat det med bravur. Firewalker är minst lika bra, även om den inte har nyhetens behag över sig på samma sätt och kanske inte heller har någon klockren hit, som sticker ut på samma sätt som "Give up The Witch" gjorde för mig på förra plattan. Men det finns riktigt bra låtar som kommer att sätta sig i hjärnbarken om man bara ger dem chansen.



Det första som slår mig är att ljudbilden och produktionen är fortsatt snygg, efter den uppryckning man gjort från den lite murrigare ljudbilden som de tidigare EP:na hade. Dock lyckas man hålla balansen så att man inte förlorar den skitiga charmen.
Mycket av den charmen och den lite farliga auran kommer som vanligt från Gregg Higgins och hans aningen säregna sångstil. Gregg har verkligen ett unikt uttryck, även om han ibland låter lite som Andrew Eldritch i Sister of Mercy. Eller om man så vill, en Metalvärldens Håkan Hellström. Inte för att han låter som Håkan, men för att han framför sina texter mer med känsla än skönsång. Texterna fortsätter att vara som tagna ur en gammal B-skräckis.
VM har även lagt till mer små experimentella detaljer än tidigare, utan att låta det gå överstyr. Såsom synth intro, smågalna körer och ett mer aktivt och genomtänkt Hi-hat och cymbalspel. Skivan har massor med riff bonanzan för muskelrockaren och sköna melodier att sjunga med i.
Musikaliskt så skulle jag närmast vilja fortsätta att jämföra dem med två svenska storheter, Grand Magus och Heavy Load, vilket jag gjort tidigare. Men det finns mer att hitta här. Ibland blir det lite Thin Lizzy, ibland lite tidigt Judas som skiner igenom. Det känns inte heller så långsökt att rikta blicken mot King Diamond och Mercyful Fate heller, både sett till säregen sångstil (dock ingen falsett), men även sett textmässigt.
Och även om det inte är en skiva som är fullkomligt omdanande, så är ändå Venomous Maximus ett band som sticker ut från mängden och det behöver vi fler av.


Förra plattan lyckades ta sig in på min egen årsbästalista 2012. Hur det går för Firewalker är lite tidigt att säga ännu, men den ligger bra till i min bok ännu så länge. Betyget blir klockrena 4 ess av 5 möjliga. Så nära det går att gå över gränsen till full pott hos mig just nu.

tisdag 9 juni 2015

Polar'n Per träffar Dan Lilker

Dan Lilker på Sweden Rock
Festival (2015-06-06,
Foto: Nenne Ekström)
Stegen bär av i solsken mot Gamla Stan och det anrika Sound Pollution, något som är så ovanligt som en överlevande skivbutik i dagens Youtube och Spotify-värld. Ja, dom är fan inte många kvar, så som det var på 80- och 90-talet, då dom stod som spön i backen!

För mig var butikerna i stan, med denna butik, Diamonds and records och House of kicks inräknat där jag kunde grotta in mig i nischerna, gå dom smala gränderna till den smala musiken. Thrashen, som identifierad via Anthrax, hade en betydligt smalare och renodlad fåra än vad man kunde uppbringa i breddbutiker som Skivmix och Mega. Ser jag tillbaka på dom dagarna på sena 80-talet var butikerna en skola i thrash, precis som polarna som selektivt serverade pärla efter pärla...

Idag har man finbesök på butiken. Jag är där för att träffa Dan Lilker (bas, Nuclear Assault, ex Anthrax, S.O.D mfl) som är på Sverige-besök sen några dagar tillbaka. Han släpper idag sin biografi efter en karriär på 30 år inom thrashen som veteran med kontinuerlig leverans av ilskna plattor och långa turnéer.

Han är trevlig, öppen, frågar om mina favoriter i hans "back book". "Nuclear Assaults debut Game over (1986) och framförallt Handle with care (1989)", svarar jag snabbt i detta inledande, och förvånat omvända frågeförfarande, och dom sammanfaller påtagligt väl med Dans personliga val. "Åh, för mig är båda viktiga skivor, med Game over kände man hur allt blev verkligt, det lossnade, och med Handle with care fick vi utrymmet att göra en platta på det sätt vi ville, det är kanske vår mest välspelade platta!" Nedan finns ett klipp med den fantastiska Thrash-dängan "Critical mass", en favoritlåt från Handle with care.



Jag slänger ifrån mig en beundrande kommentar om hur skönt bandet balanserar både allvar och ironi och att det kanske är signifikativt just för Nuclear Assault på dessa plattor, kanske thrashen som helhet. Dan nickar bejakande, "För oss var det ett sätt att inte bli för allvarliga, det finns för många band som tar sig själv på så stort allvar att det blir patetiskt. För oss är det ett sätt att kunna andas, ha kul", "Det är som en övertrycksventil på en ångmaskin...", fliker jag in, "Exactly!", svarar Dan och fortsätter, "Hang the pope" och "Mothers day", dom grejerna blev oväntat lyckade, och thrash i den stilen blev en stor del av den ironin som blev struktur för S.O.D..."

Jag fliker in en fråga om det finns planer på samarbete med Billy Milano inom räckhåll, varpå Dan svarar "Man vet aldrig i vilken riktning Billy tar sin framtid, troligtvis kan inte ens han svara på det, men du vet hur musik fungerar idag, samarbeten kommer och går, återuppstår och svalnar!" Det känns som jag fick ett riktigt politikersvar. I mitt huvud är S.O.D den perfekta festivalbokningen, eller varför inte Close-up-bokningen (som jag direkt tänker på när jag också ser Robban B i butiken), men det är tyvärr så att det inte är något jag har haft möjlighet att ta del av levande, på scen. Det skulle vara grymt! Det glädjer mig ändå att han inte stänger några dörrar, men han lämnar i och för sig inte heller dörren öppen så man ser en tydlig väg framåt för thrashen kanske största superkonstellation!

Jag märker att det inte är ett samtal han vill fördjupa sig i när han byter samtalsämne och pratar om sitt eget grindcore-projekt Brutal Thruth (klippet nedan), som avslutades i höstas på Dans 50-årsdag. "Jag börjar bli gammal, eller åtminstone äldre, jag vill ha tid för mer än den egna musiken. Jag har ju fru och två till att ta hand om!", säger han och skrattar, "Wait!" säger han och tar i en snabb rörelse fram sin iPhone ur fickan. Därefter visas ett av barnen stolt upp, "hans dotter", en av två katter som finns kvar hemma i staterna! Han visar bilden för kassören och en kille som väntar på att få sin bok signerad. En lätt Arkiv X-känsla etableras... Visade just min kanske tuffaste barndomsidol just upp ett foto på sina välvårdade katter?, tänker jag... Han är egen, cool! Katter är bra!



Dan låter bläck dansa över boken, samtidigt som jag hinner ångra mina ord "nice pussy!" som trillar mellan läpparna... Dan fyller i "Cat!" flyttar blicken mot mig och ler, "Cat!", säger han igen, "...remember, it's my daughter!" som en tydlig uppmaning att släppa associationen som ordvalet ger!

Det är här vi kommer närmare anledningen till att både Dan och jag, från olika håll, tagit oss till Sound pollution. Dan är på plats för en signering av hans nya bok "Perpetual Conversions" (2015, Dave Hofer) och Dan får ett lysande sätt att komma in på boken. "En av mina favoritberättelser i boken handlar om när jag fick bemöta varför det inte är så lyckat att försöka få med nakna kvinnor i turnébussen, jag vill inte berätta mer, du får läsa själv..."

Perpetual Conversions (2015)
"Jag kan givetvis sitta och berätta det som skrivits ner, men det finns ju där så läs boken i lugn och ro så får du nog några bra stories, för det är exakt vad boken handlar om", Dan fortsätter, "Det är ju så att man blir jäkla duktig på att dra historier när man spenderar så mycket tid på vägarna, dom verkar som gjorda för berättandet. Vi var i Spanien på väg mellan två gig, för något år sen, när en av mina roadies skrattade och sa, fan Dan, du borde skriva en bok, dela med dig till fler än bara oss! Jag svarade att det var en jäkla skillnad att skriva en bok jämfört med några rader låttext. I slutändan var jag för lat, erkände jag. I baksätet ropade Dave (Dave Hofer) entusiastiskt att då ska fan jag göra det åt dig, och så fick det bli!"

Dan gör en paus, signerar två böcker och fortsätter, "Dave som frilansat lite satte omedelbart igång att klottra noteringar, sen intervjuade han mig, inte en gång, inte två, det var fan så fort han fick möjlighet, och när han började intervjua min mamma och mina vänner från barndomen visste jag att det här kommer bli av, han funkar så..."

"Allt var klart för tryckning när tryckeriet drog sig ur. Jag vet inte vad som hände, om dom gick omkull eller tyckte det var ett nitlott till projekt, men i normal DIY-anda (Do it yourself, som var ett karaktärsdrag från punken som även präglade thrashen) fick jag lösa det själv!"

Samtalet är lättsamt, underhållande och hade gärna kunnat fortsätta längre om jag inte hade haft brådis hem. Jag nöjer mig därför med att fått träffa en barndomsidol och rundar av samtalet med att tacksamt skaka tass med Dan. Den mullrande basgångens mästare i disciplinen thrash sitter kvar, det trillar in en och annan som vill få en bok klottrad och växla några ord, jag känner att jag ockuperat honom tillräckligt men känner samtidigt hur mycket jag vill att Nuclear Assault lever vidare många år till... 

Bandets spelning på Fryshuset (1989) under "Handle with care"-turnén är en av de bästa spelningarna jag sett. Det ska bli kul att läsa hur det gick till på vägarna med Dark Angel, som gjorde bandet följe En recension av boken kommer givetvis så snart den har plöjts igenom!

Hornen upp! Dan Lilker och Polar'n Per
För kuriosa lanseras Nuclear Assaults egna öl-etikett imorgon under deras vistelse i Stockholm...

/Polar'n Per

Tre starka med Nuclear Assault:
1. Thrash när den är som bäst!
2. Självdistans och ironi!
3. Dan och Evans, är inte det tillräckligt så säg?

Recension - Second Sun : Hopp/Förtvivlan

Att sjunga på svenska är kanske inte det marknadsmässigt slugaste draget. Fast som tiderna är, så är beslutet att spela gammal hederlig retrorock inte så dumt. Gör man det hela dessutom så bra och charmigt som Second Sun, ja då har man alla förutsättningar att lyckas, om än inom en aningen snäv krets.

Second Sun är som jag förstått det hela ett tvåmans projekt i dagsläget, Jakob Ljungberg (Tribulation) och Marcus Hedman, även om man stafar upp med extra muskler när det vankas livespelningar. Dom har precis släppt sitt debutalbum Hopp/Förtvivlan. På Torsdag den 11:e Juni har man dessutom en gratis lanseringsspelning på Geronimo's FGT i Gamla Stan. Hade det inte varit för att det då är min dotters studentskiva, så hade jag mer än gärna pallrat mig dit, då det här är något som verkligen faller mig på läppen.

Det är både det musikaliska som smeker min själ, men så är det något speciellt när det blir sång på Svenska dessutom. Skönt gungande psykedelisk rock med rötterna i urtiden. Det är om vartannat proggigt och folkrockigt, men hela tiden välspelat. Sköna gitarrslingor och skönt spejsad synth sätter stämningen. Och även om sången ibland svajar lite på de högre tonerna så är detta en så underbart charmig skiva som levererar med både själ och hjärta att jag blir alldeles varm inombords.

Och om inte mitt högra öga lurar mig helt så är det ett omslag till skivan signerat Robin Gnista (en gissning från min sida), vilket i sig brukar vara en kvalitetsstämpel så god som någon. Tror inte jag har ramlat över något vax som han gjort omslag till som jag inte gillat. 
(en rättelse: Jag hade fel, men bara till viss del. Lisa Björklund står för omslaget, men Robin har gjort layout. Så jag var inte helt off. :-))

Självklart kan jag inte annat än ge den här plattan ett bra betyg. 4 Ess av 5 möjliga. Kort och gott. Digitalt hittar du den för Name your price, men den finns även som sig bör som vinyl.

Facebook
Bandcamp




Uppdaterat lite om omslaget.

måndag 8 juni 2015

Dagens Musiktips - Ghost : Cirice

Ja det stod inte på länge innan Ghost släppte en video till senaste singeln "Cirice". Även här fortsätter bandet med filmreferenser. Bandet har här låtit barn porträttera sig i videon (eller skall man säga mylingar i detta fallet?), symboliken i detta? Ingen aning just nu.

Själv kan jag bara konstatera att låten växer för varje lyssning och jag börjar bli riktigt sugen på albumet.


söndag 7 juni 2015

Dagens Musiktips - Lucifer : Izrael

Ur askan av The Oath stiger nu Lucifer.

Bandet håller sig i full gång. Dels med att färdigställa sitt kommande debutalbum. Men också med att förbereda sig för sin första USA turné, som kommer att gå av stapeln under Juli/Augusti. Turnén kommer att genomföras tillsammans med High on Fire, Pallbearer, och Venomous Maximus. Gott sällskap med andra ord.

Inför detta så har man släppt en video, "Izrael". Låtarna som hittills slunkit ut från Lucifer gör att man är mer än lite nyfiken på kommande plattan.


fredag 5 juni 2015

Recension - WOE Gothenburg : It's Woe Time

Grabbarna i Göteborgsbandet WOE är tillbaka med sin debutplatta. Nu har man lagt till ett Gothenburg till namnet, så det är numer WOE Gothenburg som är det officiella namnet. Själva plattan har fått titlen It's Woe Time.

WOE bjuder på stundtals på riktigt radiovänlig rock, och då säger vi snarare Bandit än Rockklassiker, så förstår ni lite av stuket.
Driven, snabb för att inte säga att det ibland blir riktigt trallvänligt aggressiv.
Ren och skär adrenalin rock, eller om ni hellre vill, vägvältsrock. Musiken stompar på med tunga, nedstämda riffmattor och bombastiskt komp. Här och där kryddar man den moderna metal ljudbilden med ruggigt snygga och klassiska hårdrocks gitarrsolon. Snyggt blandat och välkomponerat.


It's Woe Time är en riktigt bra debutplatta. Det enda jag kan klaga på är att det stundom kan bli lite enahanda och påträngande, eller man skulle kunna säga lite utmattande. Men det är väl som vanligt, gubben i mig vill ha lite mer retrovibbar. Det finns utan tvekan tillräckligt med variation och andrum i skivan att jag ser fram mot att höra hur bandet utvecklas i framtiden med stor tillförsikt.

Som betyg ger jag WOE försiktigt, men rejält starka 3 Ess av 5 möjliga. Jag tror dessutom att skivan kommer att växa en hel del med lyssningarna. Så se till att spana in denna pärla från Götet.

www.woe.se

torsdag 4 juni 2015

Polarn Per begrundar Faith No Mores senaste vax

Faith No More - Sol Invictus (2015)
Den 18:e maj är ett datum att minnas. För första gången sen förra seklet släpps ett nytt vax med Faith No More. "Album of the year" 1997 var senast det begav sig på skivfronten, nu 18 år senare är plattan (som annonserades i höstas), "Sol Invictus" (2015) både skeppad och inlyssnad.

Det är välsmakande honung som flyter ur högtalarna! Honung sötat av (enligt mig) musikvärldens bästa frontman och vokalist till schizo, Mike Patton (sång och ljudlådor, Fantomas, Peeping Tom, Mr Bungle, Tomahawk mm), som med både taggtråd, avighet och pikant citronsyra levererar! Det är med andra ord precis som det sig bör med detta band.

Det jag får uppleva är ett sound med både den påtagliga närvaron av det band man minns och lärt sig uppskatta, men också finns den nya väg som år lagt bakom sig, både i form av mognad och förnyelse. Detta band står nog aldrig still. Jag gillar det jag hör, och jag gillar det så sjukt mycket att jag minns hur mycket jag saknat detta band och hur mycket deras musik betytt för mig.

Jag håller fortfarande "Angel dust" (1992) som en av musikhistoriens största verk och när jag utforskar det galna konvolutet och letar mig igenom namn, creds (och fan vet vad) så hittar jag röda tråden som jag också hör i produktionen. Matt Wallace, demonproducenten från mina tidigare favoritvax med bandet, finns med där någonstans bakom och hjälper Billy Gould (bas) med inspelning och producerandet. För det är minst sagt så att en producent som återkommit sen tidigt 80-tal är en viktig del av hur bamdet formats med sitt sound. Många identifierar det experimentella förenklat med Mike Patton, men det har funnits med via fler runt om och i bandet, inte minst Billy Gould, Roddy Bottom (keyboard), Matt och bandets olika gitarrister. 

Faith No More bildats som Sharp Young Men 1979 och deras första demo-släpp 1982 Faith No Man var delvis inspelad i dennes Matts pojkbostads garage sedan dess har alltså ljudkollage och låtar framgångsrikt experimenterats fram... Mike Patton som anslöt till bandet 1988 inför plattan "The real thing" är i sig är en idéspruta och katalysator som med sin säregna integritet tog bandet från de små scenerna till de stora! Patton ersatte Chuck Mosley som gjort sig omöjlig att ha i bandet. Han hade ett beteende som redan på releasepartyt för deras fullängdsdebut "We care alot" (1988) underströks genom att han somnade på scen.

Med som gitarrist är, som på senare år, fortsatt Jon Hudson som turnerat med bandet, spelat med under Faith No Mores senaste släpp (1997) och som oxå deltagit i massor av Pattons soloprojekt. Han är en något mer samlad gitarrist som ligger mellan föregångarna, den galne Trey Spuance (1993-1995) och den suspekte riffmaskinen Jim Martin (1983-1993).

Åter till årets skivsläpp. Plattan öppnar med plattans titelspår "Sol invictus". Jag möts av Roddys pianotoner, som denna gången inte är keyboard utan just riktigt organiskt piano, och virveltrumma från den alltid lika  svängiga och precisa Mike Bordin (som inte helt sällan sköter slagverket bakom Ozzy). Det är en lugn låt. Mogen. Den känns som en annorlunda kreation i plattan, men ger en vördnadsfull inledning.


Singeln Superhero (2015)
"Superhero" är för oss Faith No More-fanatiker även känd som "Leader of men", dvs under den titel den presenterades i ett klipp på YouTube efter att den första gången spelats live 2014. Det här är en låt. Snabb. Rak. Lätt paranoid. Med ett maniskt piano som sluter an kring en fin tradition som bandet har. Låten är ett "King for a day"-inspirerat alster på steroider! En kanonlåt helt enkelt! Klippet från förra året är en tagning jag personligen gillar (för Amoeba Music 2014-11-28)

"Sunny side up" flörtar vidare med "King for a day" (1995). En vacker låt med Pattons karaktäristiska sångteknik i sitt esse! Här hör vi den vackre skönsångaren, dåren och funksångaren i samma spår... Vad kan gå fel lixom?

I efterföljande "Separation anxiety" har vi plattans kanske freakigaste låt, en "Crack Hitler" (Angel dust, 1992) någon spårar i den läbbigaste av alla kärleksformer, likriktad separationsångest är aldrig vackert, så inte denna låt, som är sådär monster som en äldre Patton gestaltar så väl. Jag kan inte låta bli att älska textraden "you're a part of me, not apart from me"... Den säger det mesta!

"Cone of shame" är en låt som på något konstigt sätt får mig att tänka på en korsning mellan RV och Jizzlobber (Angel dust, 1992) innan den hittar ett alldeles eget liv som en av plattans starkaste alster. Jag tolkar låten som en uppgörelse kring den frustration och det agerande det lockar kring ett uppbrott i en relation. Hur man (o)frivilligt tar på sig dumstruten när man sakta eller allt snabbare glider isär från varandra i präktig stolthet och omdömeslöshet mot det ofrånkomliga uppbrottet. Det är en berättelse, en fulsnygg låt som bara växer och växer... Hör den i klippet nedan i en tagning från Studio Coast, Tokyo tidigare i år 2015-02-18.


"Rise of the fall" inleder med svängiga toner. Det är en låt som fint karaktäriserar skivan som inte helt sällan förnimmer Pattons soloprojekt, i detta fall tänker jag på Peeping Tom, jag hör delar som dexinitivt skulle färga på The real thing (1989) men här är en låt som säreget beskriver bandet 2015. Jag är impad. Fast. Tagen och omskakad. Hoppet levererar. Jag behöver inte känna någon som helst oro över att detta är ett halvblasé upprepning till återföreningsvax! Långt därifrån...

"Black Friday" är min favoritlåt på plattan. Bra driv, förvånande rak. Mike Patton är fantastisk i sin varierade sångteknik, musiken passar som hansken i min palette av "tycka-om-i-musik-grejer", det är en blandning av galenskap, budskap och drag. Arrangemanget är fantastiskt. Riffen sitter sparsamt men exakt där de ska. Tempo- och humörsväxlingar sitter bejakande för mitt sinne... Stegringen... Ja, jävlar vilken låt!

Hör den i live-klippet nedan från The Orpheum Theatre in Boston MA, 2015-05-11.


"Motherfucker" spelades precis som "Superhero" i Hyde park sommaren 2014 och tillsammans utgör dessa låtar de kanske enklaste spåren att ta till sig på plattan. Låten är mönsterbaserad och hänger upp hela sin komposition på strofen "Get the motherfucker on the phone..." Kanske är den här lite för enkel för min ibland alldeles för komplicerade musiksmak!

"Matador" spelades första gången 2012 och var då en tydlig signal, och ett hopp om fortsatt liv, från bandet i och med att nytt material skapades. För mig är detta kanske det ett av de svagare spåren på nya plattan även fast jag gillar texten och dramatologin (heter det så?) skarpt. Låten ges större rättvisa i sin studioinspelning och Mike Patton gör en strålande sånginsats i denna inspelning. Baktoner och skrapiga röster blandas med högt tagna toner.

"From the dead" avslutar plattan, det är en lugn låt, med andra ord ett format vi känner igen från tidigare alster. Det är ingen låt som landar högt bland de andra låtarna på skivan, men en låt som värdigt avslutar denna kanonplatta!

Jag sitter och har börjat disikerar Faith No Mores 10 nya spår och jag är helt till freds med plattans utformning. Det jag hör kan jag bekräfta. Jag gillar det! Betyget är fyra starka ess (av fem möjliga) och det delas ut i och med att bandet överraskat mig så positivt. Denna platta kommer finnas med länge i mina hörlurar...

/Polar'n Per

Tre starka kort med Faith No More
- Förmågan att förnya
- Förmågan att intressera
- Förmågan att dynamiskt leverera takter och temprament

Mer om Faith No More
- Hemsidan på www.fnm.com

onsdag 3 juni 2015

Rocken i Bild - Woodstock


Idag sparkar Sweden Rock igång och festivalsäsongen är nu igång för fullt, så då kände jag att detta var ett perfekt inlägg i Rocken i Bild serien.
Den här bilden togs tidigt på morgonen den 17:e Augusti 1969. Fotografen heter Burk Uzzle och paret på bilden heter Nick Ercoline och Bobbi Kelly. Då var dom 20 år gamla och 10 veckor in i sitt förhållande. Själv skulle jag fylla 3 år det året, och även om jag då inte visste något om det, så skulle platsen där bilden togs bli något av en helig graal för mig, när jag så småningom växte upp och mitt musikintresse började spira. Woodstock. Finns det något kultigare än denna festivalernas urmoder?

Bilden på det kramande paret som hälsar soluppgången bland de andra festivalbesökarna är i sig helt underbar och fångar på så många sätt myten om Woodstock. Så pass bra att det sedan blev omslagsbilden till soundtrackskivan, till filmen om festivalen som släpptes året därpå.

Burk Uzzle tog givetvis fler bilder från festivalen, varav en hel del blivit kultförklarade på egen hand. Hans historia från dagarna på festivalen och fler av hans bilder hitta här.




Nick och Bobbi då, hur gick det för dom undrar ni?
Jodå, dom är fortfarande ett par och tydligen lika kära nu som då. Deras historia kan ni läsa på Smithsonian.







 Källa: Messynessychic

måndag 1 juni 2015

Musikmarknadsföringens mästare gör det igen.

Det har väl inte undgått någon, även med ett halvljummet intresse, att dom svenska gastarna i Ghost är ute och trummar upp intresse för sin kommande platta. Och i sedvanligt god ordning gör dom det med en fingertoppskänsla utan dess like. Särskilt när man tar i beaktan att industrin i stort fortfarande tar på sig offerkoftan och skriker kris!!!

Först ut, den nya singeln "Cirice", med det numer förväntade, filminspirerade omslaget. Kanske ett mer oväntat tema som gränsar till kärlekslåt. En helt underbart suggestiv och bombastisk låt som ger mersmak inför fullängdaren Meliora som släpps den 21 Augusti.

Sedan har vi "bytet" av sångare. Papa Emeritus II skall lämna över micken till sin 3 månader yngre bror, Papa Emeritus III. Antagligen på deras stundande spelning i Linköping, nu den 3:e Juni. Lycklig den som har möjlighet att vara där.




Till det har vi reklamfilmen som börjat visas i obskyra tv-kanaler på lika obskyra tider i USA, som ger en del hintar om vad som komma skall.


För att inte tala om dagens lansering av uppföljaren till vinterns dundersuccé, ölen Grale. Som nu kommer i en ljus sommarbeklädnad. Tyvärr har jag inte hunnit med att smaka, men jag tror att den är lika trolsk och ljuv som en midsommarnatt.

Som om inte allt detta vore nog, spelning på Sweden Rock, förband till Foo Fighters. Och detta är bara början om jag känner bandet rätt. Jag skulle på stående fot vilja
utnämna Ghost till landets hårdast jobbande band, landets smartaste band och stundtals ett av landets bästa band. Men det är ju jag.... Jag antar att jag inte behöver säga att jag ser fram mot vad mörkermännen i Ghost har att bjuda oss hugande fans det kommande året.
Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...