torsdag 30 oktober 2014

Dagens Musiktips - Seether

När det är Halloween skall man klä ut sig, så det gjorde grabbarna i Seether i sin nya video, "Same Damn Life".
Det finns även en hel del andra traditionella referenser för halloween i videon.
Dels är det en helg då vi hedrar våra bortgångna vilket man här symboliserar genom att det hela utspelar sig på ett ålderdomshem. En annan viktig tradition som hör denna helgen till, är att kvinnor klär sig i traditionella dräkter, till exempel Sexig ko, sexig nunna och så vidare. Det har man givetvis också tagit fasta på, fast här har man valt den på ålderdomshem naturliga, och ofta förekommande varianten, sexig strippa. Allt för att tillgodose traditioner och så att videon blir lite myspys NSFW.



onsdag 29 oktober 2014

Recension - Whitesnake : Live in 1984 - Back To The Bone

Jahapp, då var det dags för ännu en live utgåva från Whitesnake. Fast denna gången är det inte en nyinspelad konsert, utan nu handlar det om en 30 års hyllning av plattan Slide It In. Man har valt att kalla boxen, Live in 1984 - Back To The Bone. Paketet innehåller en DVD med filmmaterial från 1984, som man valt att kalla Super Rock och en CD med titeln Snakeskin Boots - Best Of Bootlegs och det är just musik CD:n som jag kommer att koncentrera mig på, då det enbart är den jag fått tillgång till. Men mer om den senare.




Härförleden, samma dag som denna promo dök upp i min mailbox, så publicerade Jesper AlménHeavymetale en vass och bra krönika om just David Coverdales textförfattande. Vilket känns som ett kul sammanträffande. I sin krönika så liknar han honom en aning vid Eddie Meduza när det kommer till textpoesi. Mycket träffande krönika över lag, men samtidigt måste någon ställa sig i Dave's ringhörna och försvara honom lite. Först vad det gäller liknelsen med Meduza, så även om dom har en aning liknande tema för sina texter, så kommer dom från lite olika håll kan jag känna. Eller som David själv säger på skivan, dom är "Sleezebuckets" från London och Eddie mer en raggar-pajas från vischan.
Jag kan sedan bara tala för mig själv, men under mina tonår, då Whitesnakes musik kom in i mitt liv, så var det David sjöng om rena poesin som till stor del sammanföll med mina egna önskningar och fantasier. Det var typ det enda jag tänkte på då. Dock hade jag kanske inte riktigt herr Coverdales utstrålning och bravado för att kunna infria fantasierna. Det räckte tydligen inte med en halvtaskig hockeyfrilla och ett brinnande intresse. :-)
Och trots att texterna allt som oftast är svårt sexistiska, så måste jag nog erkänna att David Coverdale var den som, för mig, trots allt förde in romantiken (i någon form) i hårdrocken. Möjligen tillsammans med Phil Lynott. Dom kunde sjunga om romantik utan att det kändes löjligt på något sätt. Men så lyssnade jag ju en del på Meduza med...:-) Dessutom, även om David tonat ner sexanspelningarna en aning på sista tiden, så vet vi ju alla vad som säljer.
Jag säger bara Anaconda. Här är en liten skön videosnutt där texten från den låten fått sig en poesi makover. Riktigt bra.

Men nu tillbaka till skivan för dagen.
Denna live är sprungen ur den tiden som åtminstone David anser vara gruppens höjdpunkt. Om inte annat så var väl skivförsäljningen på topp och med det så blev väl hans vurm för damer bättre och mer dekadent.
Själv föredrar jag de tidigare årens lite mindre polerade yta, men har inte något emot denna era heller. Kan konstatera att sammansättningen av låtar är rätt snyggt gjord, då det rör sig om bootlegupptagningar från 1984 års världsturné, men det är mest i mellansnacket som det ibland skvallrar om att man är på olika ställen. Och för att knyta ann till ovan raljerande om det sexistiska inslaget i Coverdales låtar, som jag ändå kan vara rätt förlåtande till, så måste jag bara konstatera att det verkligen känns att hans mellansnack på skivan är 30 år gammalt. Idag så ger det mer rysningar av obehag, än något annat. Låtmässigt får man med en hel del av just skivan som jubilerar, och det får väl ses som ok i sammanhanget. Plus några andra örhängen från karriären.
Tycker att det är rätt en rätt ok liveskiva överlag, och det hörs att det är live, med allt vad det innebär. Det är inte alltid perfekt, precis som det skall.

Dock är det bara att konstatera, det har blivit lite mycket live album från denna guppen på senaste tiden. Och har man nu dessutom redan släppt ett av de mest klassiska live-albumen genom tiderna, Live...In The Heart Of The City, så är det nog svårt att upprepa den bedriften. Så därför kan jag tyvärr inte ge mer än 2 Ess av 5, det vill säga Godkänt, för Fans och samlare. Det var ett gränsfall om den skulle få en pinne till, men då bara för att det är en grupp som jag gillar väldigt mycket, och att skivan speglar en tid som gruppen kändes vitalare än idag.



Sammanfattning:
Betyg: 2/5
Ess
Favoritspår: Jon Lord Medleyt sist på skivan.
Skivbolag: Frontiers Records
Release: 7:e November 2014





Tracklist:
CD: Snakeskin Boots - Best Of Bootlegs
Gambler; Guilty Of Love; Love Ain’t No Stranger; Slow An’ Easy; Walking In The Shadow Of The Blues; Ready An’ Willing; Guitar Solo; Crying In The Rain; Soldier Of Fortune.
Super Rock 84: Love Ain’t No Stranger ; Ready An’ Willing ; Slow An’ Easy
EP Audio Track- Jon Lord’s Final Performance Whitesnake:
Medley: Gambler; Guilty of Love; Love Ain't No Stranger; Ready an' Willing.



Support The Bands That You Like!


 

tisdag 28 oktober 2014

Recension - Heart : Heart & Friends - Home for the Holidays

Klassiska band i all ära, och visst, Heart får väl kvala in i den kategorin.
Om inte annat för sina tidiga år, då dom gjorde grym musik, med sin monsterhit "Barracuda" som krona på verket.
Men jag vet inte riktigt hur jag skall förhålla mig till bandet nuförtiden.
Systrarna Wilson har i alla fall beslutat sig för att ge ut en skiva lagom till julhandeln, Heart & Friends - Home for the Holidays. I mina öron är det en riktigt underlig skiva dessutom.

Till att börja med så är det en Liveskiva. Den innehåller dessutom en massa mer eller mindre roliga gästartister. Det är dessutom en skiva med tonvikten lagd på jullåtar.

Men, man väljer även att lägga in ett par låtar helt utan julkaraktär, som till exempel ovan nämnda brottarhit "Barracuda", är just det som ger det en lite extra underlig karraktär. Lägg därtill en helt ovidkommande cover i sammanhanget i form av "Stairway To Heaven", samt ett gästspel med Sammy Hagar i hans låt "All We Need Is An Island". Inte direkt låtar jag förknippar med jul.
Resten av skivan är mestadels ett enda långt och smetigt sammelsurium av trista jullåtar. Den enda låt jag kommer att ta med mig från skivan är Sammy Hagars alternativa jullåt, "Santas Going South", som jag nog kommer att ha med på min egen samling jullåtar i år.
Visst, det var många år sedan detta bandet hade någon form av edge, men att bli så här kommersiellt tråkiga? Brrr.... Det är sådana här skivor, som gör att jag ibland undrar, om det inte är rätt åt skivbranschen att den stundtals anser sig befinna sig i djup kris. 

Den aktuella skivan har riktigt bra ljud, det finns ett par gästartister som kan ses som intressanta, med Sammy Hagar i spetsen (enligt mig), men i övrigt blir det mest bara tråkigt och ganska oinspirerat (återigen enligt mig). Bara för att skivan innehåller just "Barracuda", Sammy Hagar och att vi ändå skall vara snälla inför julen, så ger jag den ändå 2 Ess av 5 möjliga. Men då är jag snäll och vill ha mycket julklappar i år.


Sammanfattning:
Betyg: 2/5

Favoritspår: Santas Going South och Barracuda
Skivbolag: Frontiers Music
Release: 7:e November 2014

Mer om Bandet:
Hemsida



Support The Bands You Like!!

måndag 27 oktober 2014

Recension - Skånska Mord : s/t EP

Äntligen ett livstecken från Örkeljungas stoltheter, det eminenta bandet Skånska Mord.
Denna gång i form av en 4 låtars EP som ges ut via Transubstans Records.

Skåningarna visar på att deras gamla recept, med stark röst, bra låtar med sorgset melankoliskt och bluesigt groove fortfarande håller. Och det så att det både räcker och blir över. Det svänger loss så det står härliga till.

En extra liten kul detalj är avslutningsspåret, "Black Sallad",  som är en cover av Janne Schaffer som även dyker upp som med ett gästinhopp på låten. Min första reaktion vid de första lyssningarna kändes låten lite som utfyllnad, men den har faktiskt växt en hel del sedan dess. Men det är nog trots det de andra tre låtarna som kommer att stå för det minnesvärda på denna EP.

Jag sade att det rörde sig om sorgset och melankoliskt, och det vidhåller jag, men det är samtidigt musik som på något underligt sätt gör en glad. Den går rätt in i själa-rooten. Snyggt spelat, snyggt sjunget och en klart skön avstampsplatta mot en ny fullängdare. Åtminstone jag ser fram mot en sådan med tillförsikt.
EP:n kommer med ett snyggt omslag gjort av Peter Wallgren och skall släppas i både svart och vit 12"s vinyl.




Sammanfattning:
Betyg: 4/5

Favoritspår: A Room With A View
Skivbolag: Transubstans Records
Release: 3 November 2014




Bandet består av följande lirare:
Jan Bengtsson
Petter Englund
Patric Carlsson
Patrik Berglin
Thomas Jönsson

Tracklist:
  1. Illusion
  2. Leaving
  3. A Room With A View
  4. Black Sallad
Mer om Bandet:
Facebook







Support The Bands You Like!!

fredag 24 oktober 2014

Spader Ess tipsar om Undergången

Ja, jag vet, jag är en dålig människa. Jag borde haft koll på Klubb Undergången tidigare, men det var inte förrän igår som den landade i mitt medvetande. Att jag fick reda på den var helt ChristerMagisters förtjänst. Men eftersom det bara är deras andra tillställning så ger jag mig själv absolution.

Så, trots att jag inte vet så mycket om klubben överhuvudtaget, så kan jag inte annat än bocka och buga för kvällens begivenhet. Vilken skön laguppställning man bjuder på denna afton.
Medlemmar från gräddan av Svensk Fuzz, Stoner och Doom, som den ser ut just nu, kommer att sammanstråla i ett, vad jag antar, grymt psykedeliskt, svängigt och tungt Jam.
Eller vad sägs om delar av Katla, Mamont, Skräcködlan i en salig blandning på samma scen.Som om inte det var nog får man även ta del av bandet Ockultist och Necromonkey.
Allt går av stapeln på Nalen klubb ikväll.
Eftersom det blev lite kort varsel så kommer jag troligen inte att kunna gå själv, men jag är redan avundsjuk på alla som kommer att vara där. Det lär svänga!



Läs mer om begivenheten här eller på Undergångs Facebook

torsdag 23 oktober 2014

Rocken i Bild - Led Zeppelin

Bilden för dagen är en bild tagen av Neal Preston ombord på Led Zeppelins turné plan "Starship" när dom var som störst och skapade mycket av rockens myter. Det är väl bara att konstatera att i dagsläget är det nog få förunnat att kunna turnera på det här sättet, även om jag tror att många band fortfarande drivs av tanken på att kunna göra det någon gång. Myter och legender har svårt att dö.


Mer om flygplanet Starship och dess historia kan man läsa här.

tisdag 21 oktober 2014

Stoppa pressarna - Tenacious D kommer till Sverige

Jag brukar ha lite svårt för plojband, särskilt i längden, orkar tex. inte med Steel Panther, men Tenacious D är bara för bra för att ogilla.
Framför allt så är Jack Blacks stämma så mäktig att den allena är värd att lyssna på.

Och nu är dom tydligen på gång för en spelning på Fryshuset, den 14:e Februari. Biljetter släpps nu på Torsdag den 23:e. Vet inte om jag kommer att försöka gå ännu, men det lär vara lite utöver det vanliga antar jag.


måndag 20 oktober 2014

Recension - Megaherz : Zombieland


Pumpande NDH rock som framförs på Tyska, har en förmåga att skapa mixade känslor, åtminstone hos mig.
Inte helt sällan får jag känslan av att nu drar vi på oss marschstövlarna och tar en promenad genom Europa. Särskilt som i fallet med Megaherz, när man gärna blandar in lite krigsromantik i texterna.

Tyska Megaherz är inga duvungar, dom har ett antal skivor under läderrocken, dock är deras senaste, Zombieland, det första album som jag snubblat över. Det är väl inte heller något unikt i att man gärna jämför band i denna genre med Rammstein, särskilt inte som i detta fallet, då det finns en hel del likheter, både vad gäller musik, och sång. Raspig sång, pumpande synth och fläskiga gitarrer, framfört i en svulstig ljudbild som är lika bred som de bringor som den tilltalade publiken önskar att dom har.

Den största skillnaden, enligt mig, är att det här är aningen mer polerat. Trots att det är minst lika macho-testosteron fyllt, så är det inte lika mycket eld, olja och bensin (även om man givetvis sjunger om det). Något mer mellanmjölk skulle man elakt kunna säga, men det är mer i jämförelsen med Rammstein, för i övrigt är det inte mycket till mellanmjölk.
Man sjunger om krig i luften, hjältar, att man kunde vara gudar och givetvis välkomnar Megaherz oss till zombieland plus lite annat minst lika storslaget.
Men, det är snyggt paketerat och en näve bra låtar som är lätt att skråla med i har man fått till. Bandet verkar ha gått all in vad det gäller sin visuella framtoning och det är alltid kul med band som satsar på hela paketet.
För min egen del så hör jag dom helst en i taget, någon gång då och då, eftersom jag får lite svårt med all mandom mod och morske män i längden. Men som pepplåtar lite då och då på förfestens blandband funkar fint.
Bandet har dessutom, inte helt oväntat kanske, fått med sin titelmelodi i tysk tv's reklam för The Walking Dead.
Betyget landar således på ett starkt medel med 3/5 Ess. Om inte annat är det ju alltid roligt att få damma av sin skoltyska.






Sammanfattning:
Betyg: 3/5
Ess
Favoritspår: Himmelsstürmer & Zombieland
Skivbolag: Napalm Records
Release: 24:e Oktober 2014






Bandet består av följande lirare:
Vocals: Alexander `Lex´ Wohnhaas;
Guitar: Christian `X-ti´ Bystron;
Guitar: Christoph Klinke;
Bass: Werner `Wenz´ Weninger;
Drums: Jürgen `Bam´ Wiehler;

Tracklist:
1. Zombieland
2. Himmelsstürmer
3. Für immer
4. Roter Mond
5. Wir könnten Götter sein
6. Lieblingsfeind
7. Fanatisch
8. Schwarzer Engel
9. Unter Strom
10. Gegen den Wind
11. Hurra wir leben noch
12. Frei































  • 01. Our motherash
  • 02. Ocean deep
  • 03. Equators
  • 04. Depth of the sun
  • 05. Humans
  • 06. With eyes wide open
  • 07. The drum
  • 08. Bound to be machines
  • 09. Trails and passes
  • - See more at: http://www.globaldomination.se/reviews/greenleaf-trails-and-passes#sthash.bYPJKWQX.dpuf





























  • 01. Our motherash
  • 02. Ocean deep
  • 03. Equators
  • 04. Depth of the sun
  • 05. Humans
  • 06. With eyes wide open
  • 07. The drum
  • 08. Bound to be machines
  • 09. Trails and passes
  • - See more at: http://www.globaldomination.se/reviews/greenleaf-trails-and-passes#sthash.bYPJKWQX.dpuf
    Facebook
    Hemsida


    Support The Bands That You Like!


    lördag 18 oktober 2014

    Polar'n Pers 10 godbitar!

    Oj, här på Spader Ess kommer man inte undan.... 10 plattor som präglat min musiksmak och mig... Huu, det är ju en rysare att ge sig på, men va fan, här kommer en lista i någorlunda kronologisk ordning... Listan representerar känslan, inte nödvändigtvis de bästa vaxen musikaliskt!

    1. Kiss - Alive II Vilket vax! Live och glädje, pojkum och det där spännande som Ace, Paul, Peter och Gene gjorde med råckenjävlaroll. Tror detta lade grunden till mitt konsertintresse! Musik ska ses levande!

    2. Iron Maiden - The number of the beast Jag fick den inspelad på kassett hos kusin "Ina". Jag bladade skivomslagen hos kusin Bertil. Var jag såld? Yes! Den stora vågen brittisk hårdrock tog mig till Judas, Sabbath, Saxon och massa godsaker. Häftigt, var ordet! "Hallowed be thy name" är låten som imponerat mest levande på mig. Vilken kraft! Vilken energi! ...och utan klassiska versmått och refräng...

    3. KSMB - Sardjent Pepper Ok, inte tidsrätt placerat, men kom igen, det är grejtest hits i bästa tappning. Hägersten, Skärholmen. Hemma. Öset som punken levererade kommer igen i massor av musik jag gillar rebellen eller energin. I samma riktning lyssnades mer och mer på kraften... Anthrax, Nuclear Assault, S.O.D och massor av... Minns ni förresten att Metallica faktiskt var just Thrash? Konstig koppling? Kanske, men min brygga! Punken var även andra inriktningar som Anders Hedman lät mig upptäcka...

    4. Treat - Scratch and bite Lokala rockers. Pudlar. Visserligen utklassade lite senare av andra svenska band såsom Europe och framförallt Yngwie Malmsteen, men ett tidigt och bra bevis på att svenne banan kunde lira go' jäkla rock!

    5. Tom Petty and the heartbreakers - Southern Accents Jag vet inte hur och varför, egentligen, men Tom Petty fanns alltid i min samling, jag tyckte plattorna var ojämna, men några spår på varje platta var helt jävla magiska. Jag kan plocka fler artister som haft samma inverkan, Dire Straits, Queen m fl, men jag plockar med mig plattan "Southern Accent" mest för att den kanske är mest typisk av dessa, fantastiska "Don't Come Around Here No More" sticker ut, den är ju så grym. Jag gillar dessa enkla raka alster. Petty skulle man kunna säga var inkörsporten till många singer-song-writers jag gillar, så även den musik som t ex Pearl Jam representerar idag (även fast grungen det startade med var så mycket ballare), och varför inte säga der rakt ut. Petty var rocken och americana-grejen som stolt fastnade i hårdrockssamlingen!

    6. Accept - Restless and wild Intron. Jag är svag för intron. Jag är svag för melodier och snabba elgitarrer, tysk hårdrock var lätt att gilla. "Fast as a shark" är signaturmelodin för denna gengre och en evig adrenalinkick! Lägg till Running wild, Scorpions, Helloween, Gamma ray m fl. Ja, det är fan bara att odla mustasch, dra på spandex och digga...

    7. Entombed - Left hand path Tillbaka till the hood. Nihilist som dom hette gjorde något nytt jag aldrig trodde kunde slå... dödsmetall? Ja, inte var det min kopp av te, sen serverade Martin Karlsson Slayer som dörröppnare från Thrash till det hårdare och därefter Death ("Scream-bloody-jävla-gore"), Sepultura ("Roots-bloody-jävla-roots", och örat för urkraften växte. För mig fanns precis som med punken här även lokal stolthet. Entombed var ursinnet!

    8. Faith No More - Angel Dust Faith No More är den kanske mest komplexa musikupplevelse jag åkt med på. Galenskapen och hitkänslan blandade i låtar som "Epic" (från tidigare vax) och "Caffeine" eller "Jizzlobber"... Still a blast! Fortfarande tidlöst, kompromisslöst och helt jävla fascinerande. I förlängningen hittar jag Rage against the machine, System of a down, men även Tool och Nine Inch Nails... Här abdikerar jag för att synthen är ett OK instrument i rocken. Ja, ni hörde mig säga det här och nu!

    9. Nirvana - Never mind Jisses, jeezes, vad fan är det för toner? Vad är det för losers? Vad är det för... Det är ju skitbra! Skitigt som den glamrock jänkarna pressat till maximum med fyllor och drogrus ala Mötley Crüe och Guns'n'roses, men nytt i en döende rockscen med sin punkighet... Grymt medtagen! Soundgarden, Mudhoney, Pearl jam och Alice in chains senare smyggrunge med Creed och mycket annat... Nerstämt och skitbra! Lyssna på den opluggade "Where did you sleep last night"... He nailed it!

    10. De lyckliga kompisarna - Le som en fotomodell Kanske hade det varit värdigare att plocka Dia Psalma eller Strebers, men den impact DLK levererade var helt och hållet glad partypunk. Trallpunken has arrived! Både svensk och utländsk. Utrikes bäst representerade av Bad religion, Offspring, Green day och kanske Queens of the stonage om jag vill återknyta till smyggrunge...

    Och en bonus.... Candlemass - Tales of creation Jag sparar ett guldkorn till upploppet och serverar det efter mållinjen! Temaplattor. Fan, jag är helt lost i temavax. Queensrÿche, Wasp, King diamond, Pink floyd mfl. Jag går så långt att jag tror vissa vax med en del progressiva rockband hör hemma här, jag tänker på band som Opeth och Pain of salvation som kanske mer i mitt sinne är "tematiska"... Kanske är "Tales of creation" med Candlemass den platta jag kommer tillbaka oftast till. Lyssna på det episkt stora. Lyssna på Messiah! Stort. Tungt. Vackert!

    Fan, vad klurigt att inte få sväva ut mer, saknar Soulfly med massa annat och kanske kuppade jag in massa musik i min topplista, kanske upplevs det som fusk!

     Håll till godo!

     /Polar'n Per

    Tre starka kort som kvalar;
    1. Något med Thåström, Ebba Grön eller Imperiet
    2. Helloween - Keeper of the seven keys II
    3. Anthrax - Among the living

    fredag 17 oktober 2014

    Musikuppfostran eller 10 skivor som format...fortsättningen

    Berättade ju igår om dotterns lista på skivor som format henne, och som ett brev på posten så slungade hon givetvis iväg utmaningen åt mitt håll, så det är väl lika bra att jag även visar den lista jag gjorde.

    Oj, sånt här är alltid svårt. Det finns så många skivor som satt sina spår och musik formar en hela tiden på ett eller annat sätt, även om de tidiga åren givetvis är rätt normgivande.
    Här kommer ett par och i en ganska random ordning.


    Thin Lizzy : Black Rose,
    Ett favoritalbum med en av mina absoluta favoritgrupper. Egentligen kan jag inte plocka enbart en platta, så gott som alla är bäst.
    Judas Priest : Brittish Steel,
    skivan som öppnade metalspåret för mig. Även om jag sedan dess fått andra skivor i deras katalog som favoriter, som Sad Wings.., men nu handlade det om vad som format en.
    N.J.B. : Heroes,
    En skiva med ett lokalt Smålandsband, bestående av polare. Att jobba med dem och skivan var en viktig tid för mig både personligt och musikaliskt. Hitta den, den är en raritet.
    Queen : The Game,
    Skiva som flitigt spelades i polaren Basses källare, när man började lära sig att partajja. Med den självklara omskrivningen "Får jag Låna Basses Dass" i stället för "Another One Bites The Dust"
    Nick Cave : The Good Son,
    Återigen, kanske inte den av hans skivor som jag ser som bäst i dag, men det var den skivan som min fru spelade för mig och som öppnade upp mitt sinne för denna underbara rockpoet.
    Rush : 2112,
    En skiva som jag hörde hemma hos polaren Mulle, som så många andra, och som skulle bli viktiga för mig.
    Blue Öster Cult : Fire of Unknow Origin,
    samma som ovan.
    Ulf Lundell : Män Utan Kvinnor,
    Återigen en husgud som det är svårt att välja skiva från. Står för Sommar, Stockholm och frihetslängtan. Valet föll på denna skivan för att jag fick den av min fru och den kom att bli mitt Soundtrack för att stå ut en hel månad utan familjen i Schweiz.
    Rival Sons : Preasure and Time,
    Nyaste skivan här i listan. Upptäckte bandet på en samlingsskiva för band som "man borde hålla ögonen öppna för" och jädrar vad dom hade rätt. Har blivit lite av husgudar för både mig och frugan. Det band vi sett live flest gånger tillsammans och snart är det dags igen.
    Led Zeppelin : Physical Graffiti,
    Trodde ni jag skulle glömma zeppelinarna? Skivan innehåller en av musikhistoriens bästa låtar "Kashmir", nuff said..


    Sådär, tio skivor som betytt något extra för mig. Fråga mig en annan gång och det kan bli helt andra skivor, men just nu är det dom här.
    En bonus:
    Savage : Loose n Lethal,
    Musiken som sådan kanske inte var så formande, även om den inte är dålig. Men det var den första skivan jag själv köpte. Givetvis på vinyl barn, vilket var startskottet för min vurm för vinylmediat.

    Kan väl bara konstatera att det blev en del ändringar medan listan skrevs, för att inte tala om allt man kom på efteråt som borde varit med i stället för något annat. Men så är det ju med dessa förb... begränsade listorna.

    torsdag 16 oktober 2014

    Polar'n Per skvallrar om Foo Fighters läcka!

    "Sonic Higway" släpps 10 november
    "Sonic Highway" heter den kommande plågan och mediavågen från Foo Fighters. Med andra ord så är det Äntligen är det dags för nytt! En första låtläcka kommer givetvis från bandet. Låten "Something From Nothing" (2014, klippet nedan) som definitivt inte kan placeras någon annanstans än mitt mellan tidigare spår "DOA" (2005) och "Skin and Bones" (2006)

    Denna platta tar hur som helst vid där filmen "Sound City" (2013) och dessförinnan släppen "Back and forth" (DVD 2011) och "Wasting light" (CD 2011) avslutade.

    Det var under filmandet av "Back and forth" som Dave Grohl sprang in i nyheten att den klassiska "Sound City Studios" (Carlifornien, USA) skulle läggas ner. Många ärofulla vax var inspelade där bland mycket godsaker Tom Petty, Rick Rubins klassiska Rage Against The Machines självbetitlade debutalbum, Metallica och Butch Vigs fantastiska produktion "Never Mind", med Nirvana där den nyligen anslutne Dave var batterist!



    Dave blev så till sig av oro att han med kort varsel fick loss
    1. ett filmteam och massor med artister och producenter som blev just filmen  "Sound City"
    2. ett köp av studion som dessutom plockades ner, flyttades hem till Dave och monterades upp där
    3. Inspiration att släpa tillbaka Butch Vig och göra ett nytt vax ("Wasting light")
    4. Spela in ett live-gig med nya vaxet i den nydöpta "Studio 606" (klippet nedan) med samma proffsiga team
    5. Göra om grejen hos Letterman i svartvit TV ala Beatles-pastish ...och mycket annat!



    Det är uppenbart att Dave blivit en mediamogul. Han gör sig fruktansvärt bra som frontfigur på scen, minst lika bra i TV-rutan och, ja... som en riktig mediahora (som inte verkar kunna köpas!) Med dessa förutsättningar; ett grymt band, hyfsat med dollars, ett lojalt filmteam och en ny studio väljer ändå Dave att lämna hemmet och åka runt USA i olika ANDRA studios. Med andra ord, han låter sig själv och bandet fortsätta inspireras av dessa klassiska miljöer, olika musikstilar och med sig längs resan finns åter Butch Vig, men även artister som representerar sina städer...



    Från inspelningarna blir det både en platta och en film (trailer ovan)... och jag gissar att det inte är det sista snygga klippet vi ser från denna vända med Foo Fighters, så håll till godo med några ord om "Sonic Higway" (klippet nedan) och kommentarer som "Det känns som vi turnerat USA utan att göra ett enda gig!", om Chris Shiflett (bandets ena gitarrist) säger...



    Jag tror vi kommer få dras med en handfull radioplågor även denna gång!

    /Polar'n Per

    Tre starka kort med Foo Fighters:
    1. Musiken
    2. Alla videoproduktioner
    3. Den charmige Dave

    Musikuppfostran eller 10 skivor som format...

    För ett tag sedan så skrev Rebellängeln ett mycket bra inlägg om att uppfostra sina barn till den rätta musikaliska läran i sin artikel "Higway To Hell". Och eftersom jag kommit lite längre längs den vägen, så tänkte jag dela med mig om hur det kan gå.

    Jag tror inte att jag och frugan direkt har pådyvlat våra barn mer än det som vi ändå spelat för vårt eget höga nöjes skull. Och jag tror nog att jag kan säga att det gått rätt så bra till slut. För ett par dagar sedan så blev min dotter (18 år) utmanad på facebook att lista 10 skivor som format henne. När man ser den listan så ser man att vi hamnat rätt bra, även om det under årens gång varit en del sidospår mot annan musik också.

    Hennes lista.
    Thin Lizzy- Jailbreak: musik som jag hört mycket under min uppväxt. Tidigt musikminne.
    Joan Jett And The Blackhearts- up your alley- Denna kvinna lärde mig att tjejer kan vara stentuffa.
    Motörhead 1916- barndomsmusik. Minns just låten 1916 extra väl för att den stack ut så mycket.
    Bathory- Hammerheart- One road to asa bay var den första Bathorylåten jag hörde. Den startade min Bathorydyrkan.
    Judas Priest- Sad wings of destiny- Bästa Judasskivan. Behöver inte säga mer.
    Lars Winnerbäck- Vatten under broarna- Min absoluta favoritplatta med Lasse. Återkommer alltid till denna.
    Chelsea Wolfe- Unknown rooms- En skiva som alltid hjälper mig att hitta inspiration till att skriva musik
    Sisters of Mercy- vision thing: Musik som mamma visat för mig i tidig ålder och som jag fortfarande älskar.
    Ulf Lundell- Öppna Landskap- definitionen av sommarmusik för mig. Spelades alltid i bilen när vi åkte till Småland på somrarna när jag var liten.
    Mercyful Fate- Don't break the oath- ca det första jag hörde med Mercyful.


    Att sedan sonen (14 år) kom ett par dagar senare och ville ha hjälp med att köpa en Soundgarden bundle med skivan Superunknown och en tröja (vilket resulterade i en diskussion (läs föreläsning) om grungen), ja då är det bara att le, luta sig tillbaka och inse att världen är i goda händer.

    Så, till Rebellängeln kan jag bara rikta mina visdomsord med att saker har en förmåga att ordna sig... på ett eller annat sätt:-)

    onsdag 15 oktober 2014

    Man kan inte förneka en bra låt - Heroes

    Tombs är normalt inte ett band som jag vältrar mig i, dom håller sig lite utanför min komfortzon, skulle man kunna säga.
    Dock har dom precis släppt en riktigt tung cover på David Bowie/Brian Eno låten "Heroes" som är riktigt bra och som ännu en gång befäster tesen "Man kan inte förneka en bra låt"


    tisdag 14 oktober 2014

    Recension - Godsmack : 1000 Hp

    Godsmack är ett sådant där band som jag inte lyssnat så mycket på, trots att jag egentligen gillar det jag ändå hört av dem.
    Låten "Voodoo", har länge varit en favorit bland suggestiv rock till exempel.
    Nu har dom i år släppt sitt sjätte album, 10000 HP och Boston grabbarna blickar tillbaka till sina rötter och drar på rätt rejält.  Jag är särskilt förtjust i Sully Ernas röst som ger musiken en skönt grunge-vibb. Skivan bjuder dessutom på en och annan överraskning. Bra rock, bra framfört som absolut fungerar på vilken rockradio kanal som helst.




    En stabil platta som renderar 3/5 Ess. Rock som funkar att sjunga med i och som lämpar sig för både för rockradio och förfestande.


    Sammanfattning:
    Betyg: 3/5
    Ess
    Favoritspår:1000hp
    Skivbolag: Spinefarm Records
    Release: 1:e September 2014






    Bandet består av följande lirare:
    Sully Erna - Vocals & Stuff
    Tony Rombola - Guitar & Vocals
    Robbie Merrill - 4 String Thing
    Shannon Larkin -Drums & Concussions

    Tracklist:
    1.     "1000hp"                            3:46
    2.     "FML"                                3:38
    3.     "Something Different"       4:42
    4.     "What's Next?"                  4:21
    5.     "Generation Day"              6:12
    6.     "Locked & Loaded"          4:13
    7.     "Livin' in the Gray"          4:07
    8.     "I Don't Belong"               3:34
    9.     "Nothing Comes Easy"    5:39
    10.   "Turning to Stone"           5:16





























  • 01. Our motherash
  • 02. Ocean deep
  • 03. Equators
  • 04. Depth of the sun
  • 05. Humans
  • 06. With eyes wide open
  • 07. The drum
  • 08. Bound to be machines
  • 09. Trails and passes
  • - See more at: http://www.globaldomination.se/reviews/greenleaf-trails-and-passes#sthash.bYPJKWQX.dpuf



























  • 01. Our motherash
  • 02. Ocean deep
  • 03. Equators
  • 04. Depth of the sun
  • 05. Humans
  • 06. With eyes wide open
  • 07. The drum
  • 08. Bound to be machines
  • 09. Trails and passes
  • - See more at: http://www.globaldomination.se/reviews/greenleaf-trails-and-passes#sthash.bYPJKWQX.dpuf
    Facebook
    Hemsida


    Support The Bands That You Like!



    måndag 13 oktober 2014

    Sminktips med Gene (och Sophie) Simmons.

    Det börjar dra ihop sig mot Halloween, så det är väl dags att plocka fram sminklådorna igen.
    Här får vi lite tips från en ovanligt lugn och nertonad Gene Simmons, som visar hur du gör den patenterade sminkningen som blivit hans trademark.
    Som modell använder han sig av sin dotter Sophie. Riktigt kul att se "The Demon" i rollen som stolt far.


    lördag 11 oktober 2014

    Spder Ess tänker högt om öl

    Jag följer minutiöst siten/fanzinet/bloggen Heavy Metale, Dels för att dom har skribenter som jag tycker om, men även för att dom tar upp ämnen som jag gillar, öl och rock!

    Så jag tänkte att nu är det min tur att att göra ett inlägg i samma anda.
    Ikväll hade jag min badsäsongspremiär. Med det menar jag då vintersäsongen, i ett badkar med varmt vatten, bra musik, levande ljus och kall dryck.
    Men till skillnad mot kollegorna på ölsiten, så skall jag inte hylla ett öl utan snarare slakta det.

    Fakta.
    Varmt bad.
    Kall öl.
    Smålänning i badet.
    Graveyard i högtalarna.

    Ölen var den Brazilanska Palma Louca. Snygg etikett och billigt pris.
    Redan när den hälldes upp blev jag lite misstänksam, väldigt ljus öl. En liten sipp av ölen, och musiken blev som en profetia "Aint fit to live Here", blev som en kvalitetsstämpel för den ölen. Pissigt, blaskigt. Det enda det hade för sig var en snygg etikett och en exotisk adress. Trots att jag är Smålänning så lät jag det som fanns i glaset rinna ner i vasken direkt efter första sippen.
    Vilket för mig till kvällens band. Det blir Graveyrad för den brasilianska ölen Palma Louca! Kvittar att den är billig, det är skit. På gränsen till att jag skall utbrista "Budwasser, allt är förlåtet"!

    Som sammanfattning,  håll er borta från detta blask. Till och med det billiga priset är ren ocker!

    fredag 10 oktober 2014

    Man kan inte förneka en bra låt - Danzig : Mother

    Oj, det var länge sedan det dök upp något i serien "Man kan inte förneka en bra låt", men på en av mina internetzirrfärder, så dök den här lilla remixen upp av Danzigs kultklassiker "Mother" upp. Och då kände jag att, jahapp, here we go again.... även om det per se inte är en cover av originallåten.

    Originalet är en mörkt härlig dänga, som trots att den i denna remix stöpts om en del, lyckats behålla sin elakhet. Om inte till och med lyckats fördjupat den. En låt som är bra i grunden är svår att sabba helt enkelt.



    torsdag 9 oktober 2014

    Recension - Alonzo : Hur Du Blir En Man

    Micke Alonzos comeback från förra året, Fas 3, har fått sin uppföljare. På nya plattan, Hur Du Blir En Man, fortsätter Micke den inslagna vägen och låter sin raspiga röst sätta sätta ord på samtiden. Punken är tillbaka, framför allt i attityden, och det med med råge. Men det finns även plats för musikaliska utsvävningar till kojazzande calypsosväng och ballader.
    Särskilt i texterna dyker den kaxiga attityden fram.
    För Michael Alonzo är arg igen (om han nu någonsin har slutat vara det?). Jag kan även skönja en viss uppgivenhet i en del texter.
    Inte hela tiden, inte alltid rasande, men ständigt med klar blick och vass tunga.

    Fas 3 delen är bortskalad (bortsett från ljudspåren i sista låten), även om det är ungefär samma gäng begåvade musiker som backar upp. Jag antar att det är för att Stefan Levén sagt att fas 3 skall bort. Äntligen.:-)
    Dessutom kommer  Stephan "Steppan" Guiance med och lägger stödsång på låtarna "Ett Gränslöst Liv" och "Mamma Tackar Gud Varje Dag", vilket ger skivan en extra lyster. För att inte tala om sköna KSMB vibbar. Och det kan man bara tacka för.

    Texterna är om vartannat både kaxiga, retfulla, arga och ironiskt sarkastiska, för att inte tala om romantiska. Mickes råa och skitiga röst sätter en stor stämning på låtarna, och även om den passar sig allra bäst när han vräker på, så tycker jag att den även ger en extra nerv i de lugnare partierna, som till balladen "Stor Kärlek".
    Vilket i sig visar att bra musik inte nödvändigtvis måste innebära skönsång, utan att man kommer väldigt långt med inlevelse och känsla. Dessutom blir det en väldigt vacker kontrast i det suggestiva, gungande öppningsspåret, "Tralala", där Mickes röst ackompanjeras av en skön och spröd fiol.

    Mer då? Jo, du kan se detta som en temaplatta, rent generellt. Från Album-titeln till det avslutande spåret "Orolig Man", så får vi oss en betraktelse över hur det kan vara att växa upp och bli en man.
    För det är en ständig resa, ingen människa är väl färdig förrän man dör, inte ens en man. :-)
    Vi får följa med i olika stadier i en mans liv. Just sista låten knyter dessutom ihop säcken en aning när det kommer till Micke, då den går in på det ämne som han så länge kämpat för utanför musikscenen, pappors rätt till sina barn och rädslan, skräcken och uppgivenheten över att inte kunna ta hand om sina barn.


    Förutom att jag tycker att det är en bra platta rent musikaliskt, så tycker jag även att det är en viktig skiva rent innehållsmässigt. Det är ett nedslag, en betraktelse av vår samtid och en uppväxt. Sidor av manlighet och uppväxt som vi sällan får se annars. Kanske inte allas, kanske Mickes, men det finns spår som de flesta kan följa och ta till sig.
    Och även om om skivan är presenterad ur ett klart manligt perspektiv, så tror jag att både män och kvinnor kan ta till sig den med stor behållning.
    Förra skivan var en välkommen återbekantskap med en av svensk punks viktigaste röster, om än i ett något annorlunda format. Denna skiva, (tillsammans med sin föregångare) fortsätter att bredda scoopet utanför punkscenen och visar att det finns utvecklingspotential utan att för den skull förlora fokus och mening. 4 starka Ess! Kort och gott.


    Sammanfattning:
    Betyg: 4/5
    Ess
    Favoritspår: Ett Gränslöst Liv & Tralala
    Skivbolag: Sony Music
    Release: 29:e September 2014




    Bandet består av följande lirare:
    Michael Alonzo-Sång, munspel
    Tony Johansson-Gitarr, sång, piano
    Fredrik "Ekan" Eriksson-Gitarr, sång
    Nicke Andersson-Sologitarr
    Håkan Sörle-Gitarr, sång, percussion mm...
    Johannes Borgström-Bas, sång, hammond
    Tomas Eriksson-Trummor, percussion
    Jouni Haapala-Trummor
    Niclas Svensson-Trummor
    Hanna Lönnqvist-Fiol
    Mats "Magic" Gunnarsson-Saxofon


    Tracklist:
    1. Tralala
    2. Tommy
    3. För Ung
    4. Jag Känner Mig inte Särskilt Svensk
    5. Hur Du Blir En Man
    6. Ett Gränslöst Liv
    7. Vit Kränkt Nordeuropeisk Kvinna
    8. Mamma Tackar Gud Varje Dag
    9. Stor Kärlek
    10. Marihuana
    11. Orolig Man
     

































  • 01. Our motherash
  • 02. Ocean deep
  • 03. Equators
  • 04. Depth of the sun
  • 05. Humans
  • 06. With eyes wide open
  • 07. The drum
  • 08. Bound to be machines
  • 09. Trails and passes
  • - See more at: http://www.globaldomination.se/reviews/greenleaf-trails-and-passes#sthash.bYPJKWQX.dpuf
































  • 01. Our motherash
  • 02. Ocean deep
  • 03. Equators
  • 04. Depth of the sun
  • 05. Humans
  • 06. With eyes wide open
  • 07. The drum
  • 08. Bound to be machines
  • 09. Trails and passes
  • - See more at: http://www.globaldomination.se/reviews/greenleaf-trails-and-passes#sthash.bYPJKWQX.dpuf
    Facebook
    Hemsida
    Spotify



    Support The Bands That You Like!





    onsdag 8 oktober 2014

    Stoppa Pressarna - Snart är den här... Supralunars debut

    Snart är den här, Supralunars debut, A New Hope.
    En platta som jag nu har väntat rätt länge på. Det är snart två år sedan jag först snubblade över bandet och fastnade för deras glädjefulla rock n roll. Så pass länge sedan, att jag nästan blir lite ängsligt nervös inför släppet.
    Men nu den 14:e November ramlar den ner på skivdiskar runt om i landet. Så väntan är nästan över. Självklart, som den ödmjuka person jag är, så antar jag att man just valt just detta datum för att just göra min väntan mindre plågsam. Då det inte riktigt blir två års väntan, för den första artikeln om bandet här på Spader Ess var 14:dec, 2012. Det, eller för att hinna ha chansen att bli årets (ljud)julklapp. :-)

    Men jag tror inte att jag behöver vara nervös. Teaservideon till plattan gör att jag kan sova gott tills dess i alla fall, för det låter jäkligt stabilt. Gött mos!


    tisdag 7 oktober 2014

    Recension - Allen / Lande : The Great Divide

    Det är ingen hemlighet, ens för mig själv, att Frontiers musikkatalog inte alltid faller mig på läppen.
    Eller rättare sagt, det är sällan den gör det och det är inte heller första gången jag raljerar om det som kommer från bolaget (antagligen inte sista gången heller).
    Men ibland, mitt i allt urvattnade slisk-rock, så kommer det något som inte går att förneka.
    Dels när dom ger ut något nytt med gamla idoler, såsom Whitesnake, Uriah Heep eller Sammy Hagar. Eller i andra fall med veteraner i nya konstellationer, som ex. California Breed.



    Och det är väl i den senare kategorin som dagens skiva skall hamna. Veteranerna Russel Allen och Jorn Lande's samarbete som resulterar i sin tredje instans med skivan The Great Divide. Jag kan inte säga att jag är något stort fan av någon av herrarna sedan tidigare, även om jag ser storheten i det dom gjort förut. Det är nog mer en fråga om timing än något annat som gör att dom hållit sig i utkanten av min musikradar. Som tonåring under 80-talet hade det här varit stort för mig, men på senare år så har min musiksmak vandrat iväg på lite andra stigar (Det där hade jag visst varit inne på tidigare :-)) .
    Den av dessa herrar som jag har bäst kläm på är Jorn Lande, som jag åtminstone sett live och lyssnat lite grand på tidigare. Och jag kan bara konstatera att den mannen är både sjukt produktiv och har en riktigt gudabenådad stämma.

    Med detta sagt och trots att det är lite utanför min komfortzon musikaliskt just nu, så kan inte ens jag ducka för dessa herrarnas otroliga röstresurser och skivans matande av trallvänliga hit-låtar. Snygga låtar som framförs med sällan skådad kraft och pondus. Power Metal på hög nivå.

    Producent för skivan är inte helt förvånande Timo Tolkki, som även står för största delen av instrumenten. Och som vanligt gör han ett habilt jobb, om än (som vanligt) utan större överraskningar. Men det fungerar ändock väldigt väl i sammanhanget. Både själva produktionen och musicerandet.
    Men det är Sången och låtarna som helhet som är huvudrollsinnehavare på denna skivan. The Great Divide är en skiva som jag tror kan gå hem i rätt många läger, för den är riktigt bra. Det som saknas vad gäller musikaliska överraskningar väger den upp med kvalitet och snyggt hantverk och sjuhelsikes sångprestationer. Och det med råge.
    Och det där med att sakna överraskningar, är väl en sanning med modifikation. Det är ett överraskande bra skivsläpp från Frontiers. En överraskning för mig, att jag, trots allt, så snabbt kunde fångas av skivans magi. Det här är kanske skivan som lurar in mig i dessa herrars lilla nisch av musikvärlden. Väl värt sitt betyg av 4 Ess!


    Sammanfattning:
    Betyg: 4/5
    Ess
    Favoritspår: Down From The Mountain
    Skivbolag: Frontiers Records
    Release: 17:e Oktober 2014




    Bandet består av följande lirare:

    Jorn Lande: vocals
    Russell Allen: vocals
    Timo Tolkki: guitars, bass, keyboards
    Jami Huovinen: drums


    Tracklist:
    1. Come Dream With Me
    2. Down From The Mountain
    3. In The Hands Of Time
    4. Solid Ground
    5. Lady Of Winter
    6. Dream About Tomorrow
    7. Hymn To The Fallen
    8. The Great Divide
    9. Reaching For The Stars
    10. Bittersweet
     






























  • 01. Our motherash
  • 02. Ocean deep
  • 03. Equators
  • 04. Depth of the sun
  • 05. Humans
  • 06. With eyes wide open
  • 07. The drum
  • 08. Bound to be machines
  • 09. Trails and passes
  • - See more at: http://www.globaldomination.se/reviews/greenleaf-trails-and-passes#sthash.bYPJKWQX.dpuf





























  • 01. Our motherash
  • 02. Ocean deep
  • 03. Equators
  • 04. Depth of the sun
  • 05. Humans
  • 06. With eyes wide open
  • 07. The drum
  • 08. Bound to be machines
  • 09. Trails and passes
  • - See more at: http://www.globaldomination.se/reviews/greenleaf-trails-and-passes#sthash.bYPJKWQX.dpuf

    Support The Bands That You Like!

    måndag 6 oktober 2014

    Recension - Psykbryt : Ursäkta Röran Vi River Allt

    Dom arga grabbarna i Psykbryt är mer ilska än någonsin. Med uppföljaren till debuten, Och Ingen Brydde Sig Ett Jota, så ger sig Stockholmspunkarna ut i ännu en ny vild pogo-dans som slänger rungande kängsparkar mot samtiden och etablissemanget, som vanligt lite käckt från vänster, även på senaste plattan, Ursäkta Röran - Vi River Allt.

    Det blir stålhättade kängor mot såväl politiken som mot småborgerligheten, samhället i stort med andra ord. Även betraktelser av halvalkade arbetare, dagens TV klimat, hyllningar till Söders krogvärld och en massa annat. Plus ett hugskott mot våra västra grannar och deras egenheter. Stort och smått, mina vänner, stort och smått.

    Vi kan börja i den enkla delen av nya skivan. Det vill säga musiken. Man behöver inte lyssna så värst länge för att höra att bandet utvecklats som musiker sedan förra plattan. Man har vässat sina vapen helt enkelt. Musiken och sången framförs allt som oftast med en minst lika stor energi och aggressivitet som sist, men samtidigt på ett skickligt och mer utvecklat sätt. Bandet håller kvar vid sina rötter, detta är traditionell svängig punk som framförs med energi, attityd och jävlar anamma.

    Men allt är inte guld som glimmar, det finns ett litet aber enligt mig och det är bland texterna jag hittar detta aber. Överlag är det träffsäkra texter, vardagsbetraktelser och samhällskritik mixat med en stor portion humor och cynism. Snyggt skrivna och författade. Men några bitar av texterna är  framförda i någon form av juvenilt punkig idealism, vilket kan ge en form av svart/vitt tunnelseende, som inte riktigt stämmer in på den gråskalan som världen i stort erbjuder. Samt en hel del onyanserad fylleromantik, vilket kunde vara mer förlåtet om det handlat om ett tonårsband, men nu så har herrarna i Psykbryt gått och blivit så pass gamla att man borde kunna se världen förbi folkölsångorna.
    Hoppas därför att nästa platta lämnar ungdomsförbunds-idealismen en smula och kliver in i vardagen.
    Särskilt när man ser hur det gamla gardet av punkare vuxit upp, nyanserat sig och vidgat sina vyer bortanför "riv ner och revolutionera".Därmed inte sagt att man skall sluta peka finger åt orättvisor och samhällsproblem. Fortsätta att rasa och vara en nagel i ögat.

    Att jag reagerar så här på dessa delarna av texterna kan givetvis bero på åldersskillnaden mellan mig och bandet, och det faktum att jag helt enkelt fått kapitulera lite för livet och därmed omvärdera och nyansera mina egna ideal en smula sedan punkvågen i brytningen -70 -80 talet.
    Det blev mycket text för ett litet aber, men så kan det vara med konstruktiv kritik. :-)
     
    Med det sagt, så kan jag inte annat än summera skivan som en höjdare. Skall du bara köpa en punkplatta i år, ta denna. Du får energisk och trallig punk som rasar både högt och lågt. Spelglädje och smarta texter, från ett band som skulle kunna vara den klassiska svenska punkens räddning och framtid. För så länge så här bra plattor produceras, så törs jag säga att den svenska punken mår bra.

    Sammanfattning:
    Betyg: 4/5
    Ess
    Favoritspår:
    Skivbolag: Osignade/ Buzzbox Records
    Release: 30:e Augusti 2014




    Bandet består av följande lirare:
    Linus - Sång, gitarr
    Tobbe - Gitarr, Sång
    Zack - Bas, Sång
    Nikko - Trummor

    Tracklist:

      Masspsykos
      Sunkhak
      Det Smakar Skit
      Tills Du Fyller 65
      Tomma Löften
      Förnedrings-TV
      Med Kinden Emot Stål
      Arbetar-Klas
      Lusekoftor Og Brända Kyrkor
      Aldrig En Av Er
      Rätta In Dig I Ledet
      När Drömmarna Blir Sanna

      Samt ett litet bonus spår på skivan, i form av något försök till en  liten Eddie Medusa liknande sketch
































    1. 01. Our motherash
    2. 02. Ocean deep
    3. 03. Equators
    4. 04. Depth of the sun
    5. 05. Humans
    6. 06. With eyes wide open
    7. 07. The drum
    8. 08. Bound to be machines
    9. 09. Trails and passes
    10. - See more at: http://www.globaldomination.se/reviews/greenleaf-trails-and-passes#sthash.bYPJKWQX.dpuf































    11. 01. Our motherash
    12. 02. Ocean deep
    13. 03. Equators
    14. 04. Depth of the sun
    15. 05. Humans
    16. 06. With eyes wide open
    17. 07. The drum
    18. 08. Bound to be machines
    19. 09. Trails and passes
    20. - See more at: http://www.globaldomination.se/reviews/greenleaf-trails-and-passes#sthash.bYPJKWQX.dpuf
      Facebook
      Spotify

      Support The Bands That You Like!

      torsdag 2 oktober 2014

      Polar'n Per kollar av läget med MÄBE inför skivsläppet imorgon!


      Jag pratar med Mäbe Johansson, mannen bakom MÄBE, som imorgon förlöser sin senaste baby ”Mot ingenstans och överallt” (2014). Jag som fått några dagar på mig att genomlysa plattan kan inte hålla tillbaka min entusiasm, det är en bra platta som släpps!

      ”Tackar!”, svarar han och fortsätter ”Det var tänkt att jag bara skulle spela in några spår till och släppa en lugnare skiva tillsammans med singlarna från förra året, men när vi väl var i studion tog jag upp några gamla låtar och idéer, sen gick det nästan av sig själv.”



      I studion finns åter Jonas Beijer som var producent på första skivan med MÄBE "Söker lögner får sanning till svar" (2010) och inspelningarna startade med helt akustisk ambition innan piano, trummor, bas och elgura adderats där så var lämpligt. Avskalad är intrycket som består, jag nämner det och Mäbe berättar, ”Fösta plattan var i många avseenden överarbetad med många lager ljud, andra plattan var väl mer en motreaktion på det och denna, senaste är som du säger, avskalad!”

      Mäbe berättar vidare hur studioarbetet flöt på och hur låt för låt kom till. Låten ”Norrskensskimmer och solnedgång” kom som en idé på en onsdag och spelades in under lördagen. På liknande sätt tog ”Dom som blöder” form i studion och spelades in med inspiration från en nitisk trumtakt, ljudbilden var hämtad från amerikanska södern och låtar som den flerfaldigt inspelade klassikern ”John the revelator” (inspelad av bl a Depeche Mode, Steve Vai, John Mellencamp och för filmer som Blues brothers 2000 och Sons of Anarchy). ”Den hade nog inte förverkligats utanför studion”, säger han. En gammal låt som varit med sen långt innan första plattan är ”Electric City Blues” låten hade inte riktigt hittat hem, men fann sig till rätta i miljön på nya skivan.

      Över lag har den folkliga ljudbild som etablerades i förra studioplattan ”Nångång, Nånstans” (2012) vidareutvecklats i nya "Mot överallt och ingenstans". Det hörs direkt. MÄBE fortsätter sin väg mellan rocken, den lite ruffare, och svensk vistradition. Det är något jag uppskattar, MÄBE tar med oss lyssnare längs motorväg mot staden och tempot, ibland längs en magiskt vacker landsväg, ibland en grusväg, men alltid med träffsäker vägledning!

      Pannkakskungen”, är den låt som kanske är mest privat på plattan, en av mina favoriter, den handlar om Mäbes morfar och åker i helt annan riktning. Den åker tillbaka i tiden, och är en fin vördnadsfull skildring av förgången tid. Jag frågar om morfar fick chansen att uppleva denna fina hyllning, Mäbe blir först tyst, men svarar sen ”Nä, tyvärr, men den har blivit lite av en favorit i släkten, den kommer från att jag satt och pratade med mamma om årtal och hur släkten flyttade till Strömstad, morfars hus låg bara några hundra meter från där jag bor idag!”

      Låtarna har rakt igenom, var och en, egen karaktär. Det ger en skön omväxling i MÄBE:s vanligtvis mer konsekventa förpackning. Det är med bestämd hand varje låt mejslats ut och det är lätt att uppskatta textförfattandet. Det är lättassocierade berättelser eller suggestiva förnimmelser, Mäbe har dock en distans till de flesta av dem, ”Jag vill nog helst låta andra tolka det de hör än sitta och tolka något som kanske bara varit en impuls eller har en mer personlig betydelse!”, jag nämner nyinspelningen av ”Bar(a) för mig ´14” och han skrattar till, ”Ja, den är ett sånt exempel, precis!”.

      Texten får vi med andra ord tolka själva, men han är mer generös i att prata om orsakerna till att den hamnade på nya skivan. ”Det var min favoritlåt på första plattan, men när den väl var färdig hade den inte samma… Ja, vad ska jag säga? Den blev inte som jag ville, helt enkelt!”

      Nya plattan ”Mot ingenstans och överallt”, recenserad låt för låt!

      Norrskensskimmer och solnedgång ++++ Det första jag konstaterar är att MÄBE söker vidare. Öppningsspåret söker svaren längsmed livspusslets gåtor. Klassiskt! Detta är även den låt som mejslats ut som första spår att representera plattan, vilket videon nedanför är ett gott bevis för.



      Gubben i månen +++++ Klaviatur inleder. Sträv sång följer med en lågmäldhet som smälter in i en stegrande virveltrumtakt. Därefter gör sig strängarna påminda, refrängen, en trallvänlig sådan som i sista tappningen mer eller mindre exploderar och markerar sin närvaro. Det är något med arrangemang som stegrar intensitet. Jag älskar det! Episkt. Vackert. Man följer låten precis som man kan följa regnbågen och visst finner man guld för både öron och sinnen i den drömska texten! Detta är en favoritlåt som direkt sätter sig i nananaanaa-sinnet! När låten slutar fortsätter refrängen i mig... Jag vill höra mer!

      Maskerad +++ Vem är du? Här är det klassisk svensk rock som ifrågasätter de roller folk tar. Nästan punkigt drar låten igång med refrängen innan versen frågvist drar igång. Jag som bestämt mig för att inte bära masker har lätt att förstå texten. Ordlekar varvar energisk upptakt. Det här kommer vara "gött mos" levande på scen! Enkelt drag, enkel refräng, och då menar jag verkligen inte simpelt utan mer lojalt mot oss som botaniserade genom Birdnest punk på 90-talet (Dia Psalma, 23 Till m fl)

      För dom som blöder +++ Det där om att MÄBE låter mycket Thåström är ganska svårt att förbise, men sällan blir det så tydligt då låten flörtar med både det mörka, det industriellt taktfasta och framförallt Pimmes "Låt dom regna" (2012)... Jag låter jämförelsen stanna och låter mig ryckas med av den där trumtakten och de missanpassade förvridna ljuden som biter sig tag i låten och mig som lyssnar. Låten vägrar släppa greppet! Envist. Medvetet! Det är Bluegrass i grunden fast i en mer industriell tappning. Det här vill jag höra live!

      Mot ingenstans och överallt +++++ Jag sitter i försommar-solen och tjatar med en av mina bästa bekanta. På vinst och förlust kastar jag iväg en fråga om hur det går med inspelningen som jag då visste pågick av denna platta, om det fanns något som kunde förgylla fredagen? Responsen lät sig inte vänta. Det plingade till och en förproduktion droppade in på detta spår med svaret att det var nog mest en "måndag-tisdag-låt", men typ håll till godo! Låten rullade sina varv den kvällen och jag kände mig nöjd med det jag hörde. Det är här MÄBE är som bäst. Stark melodi. Trevande. Mänskligt. Det klockar in på runt tre minuter och känslan är långt ifrån att man som texten antyder "bara vill dra".

      Det är en låt man längtar till att höra igen. Akustiskt. Elektriskt eller varför inte avskalat på klaviatur. MÄBE kan sina texter, melodier, refränger och stick! Det här är med andra ord ännu en favoritlåt!

      Pannkakskungen ++++ Här får vi en värdig familjehistoria, ala Fogelström, en sådan som tar oss med ända bak till, och genom barndomen. Texten här lyfter verkligen låten.

      Detta är som sagt en favorit bland plattans låtar och den låt som kanske har bästa författandet!

      Aldrig långt ifrån ++++ Låten är i många avseende MÄBE personifierad. Den här låten representerar låtskrivarförmågan och artisten MÄBE väl. Nedstämd utan att vara deppig, så andas den det där suggestiva i konflikten nära, men samtidigt långt borta.

      Electric city blues +++ Här svänger MÄBE. Vi närmar oss inte bara staden, vi är där. Med oss är allsångsvibbarna från en större publik och stämningen i denna låt är något större än många andra av låtarna på skivan.

      Hammarslag ++++ Skivans kanske fylligaste spår. Tyngre än många av låtarna och en av de låtar som sitter hårdast av alla titlar efter första genomlyssningen. Hammarslagen finns där.

      Härifrån till evigheten +++ Jag är svag för när man hör plockning och vrid på nylon eller stålsträngar. Denna nerstämda låt som ligger akustiskt med lätt klaviatur i bakgrunden är ett fint litet örhänge.

      Refrängen etsar sig snabbt och reflexen den triggar heter replay!

      Bar(a) för mig ++++ Det är en nerskalad variant av en av fösta plattans kanske starkaste melodi. Produktionen som gjordes då (2010) motsvaras inte av denna plattans sista låt, denna produktion känns som låtens rätta element. Jag kan inte låta bli att påpeka likheten med Thåström en gång till, men det är faktiskt inte rösten jag tänker på denna gång, utan förmågan att vrida ur en helt ny stämning och arrangemang ur en låt och faktiskt förändra den till det bättre... Det här är riktigt bra och en värdig avslutning som kanske lockar fler att titta bakåt i MÄBE:s numera tre plattor starka backbook!

      Precis som resten av plattan är detta en låt jag kommer återkomma till.



      Charmen att lyssna genom hela plattor är något jag måste påpeka. Om man ger MÄBE lite tålamod är belöningen att man förutom starka, relativt lågmälda melodier hittar finesser och detaljer i produktionen som gör att man inte ledsnar, inte sällan är det via keyboarden, i ett oväntat stick, i en mening, då rösten spricker vackert eller helt enkelt den där målande bilden av ögonblicket, ni vet sådana som värdigt återberättas precis som MÄBE gör det!

      Betyget är sammntaget fyra starka ess av fem!

      /Polar'n Per


      Tre starka kort med MÄBE

      1) Melodierna

      2) Texterna

      3) Det ibland nerstämda, som ändå inte blir depp!


      Mer av MÄBE

      …på scen i Strömstad (Skagerack) 2014-11-08 eller Göteborg (StickyFingers) 2014-11-15

      …på CDON (kolla in priset på förra plattan samtidigt, och köp!)
      …på Spotify

      Rocken i Bild - Scorpions nakenchock

      Det är inte alla bilder i rockhistorien som har blivit lyckade, särskilt när det kommer till poserande. Är det dessutom lättklätt, så behövs det en extra fingertoppskänsla, som inte alltid är där. Vilket riskerar att bli platt fall framåt om det inte görs med någon form av stil och finess.

      Dock kan det resultera i charmiga bilder i alla fall.
      Dagens bild,  på Scorpions, är en sådan.
      Den saknar allt vad som heter god smak. Just god smak har väl inte alltid varit Scorpions kännemärke överhuvudtaget, även om man åtminstone under de tidigare åren producerade massvis med bra musik. Men istället för den goda smaken har i alla fall denna bilden, med tiden, fått en stor dos charm i stället, och har därmed sin givna plats i rockhistorien den med.




       Jag vet inte vem som är fotografen, men dom halvnakna grabbarna på bilden är som tagna direkt från filmen Spinal Tap. Och vad dom tänkte på vid fototillfället kan man stilla undra över. Ett tidsdokument...

      Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...