lördag 31 maj 2014

Önskelistan : Festivaltillbehör - Ölhållare

Håll din öl på ett macho sätt! 
 Funkar även jättebra att göra brofists med och när man bara vill spontan höja en knuten näve i luften framför scenkanten.






fredag 30 maj 2014

Önskelistan : Festivaltillbehör : Kläder

I ett tidigare inlägg så visade jag ju hur man kunde bli stylish om fötterna på festivalområdet, även när det regnar.
Nu tänkte jag visa på en rätt köttig outfit värdig vilken festival som helst, även när det är solsken ute. För alla vet ju att är det någonstans man vill sticka ut lite extra, så är det ju på just festivaler. Dessutom så är det väl just den plats i världen som en fräck bandtröjja snarast bara får en att smälta in i mängden, så här kommer då en outfit som garanterar ett och annat höjt ögonbryn.
En liten varning är på plats, man kanske skall undvika att stå vid scenkanten på Morrissey-konserter med denna (om du inte vill få den avbruten förstås).

Vi börjar uppifrån och går neråt.
Mössor är trendigt,  Med denna signalerar man att man tänkt till lite extra.



 Denna tisha visar hur biffig man är eller?

Vill man känna sig lite extra fin kan man till detta ha denna löst knutna baconslips. Alla vet ju att allt blir bättre med Bacon.






 Till det ett par riktigt köttiga shorts.











 Och som kronan på verket, ett par siktigt sköna fisktofflor.


Detta är en outfit som skulle kunna få Lady Gaga grön av avund. Även vid matstånden för veganer riskerar folk att bli lite gröna i ansiktet om man kommer dem för nära iklädd detta, men då kanske det inte är just avund som spökar.

torsdag 29 maj 2014

Recension : Uriah Heep - Outsider

Om förra bandet jag skrev om, Night Ranger, passerat min musikradar mer som en gäspning, så är det lite annat med dagens band, Uriah Heep.
Jag har alltid varit svag för hårt svängande hammondrock, och Uriah Heep har självklart inte varit något undantag. Dock tappade jag gnistan för dem i samband med att David Byron försvann ut ur gruppen. Eller rättare sagt, när David försvann ut ur gruppen, hade jag inte upptäckt dem ännu, men ni förstår vad jag menar. Det var skivorna med honom som fångade mig och även om jag tyckte att dom var fortsatt bra, så var det inte samma magi.

Nu släpper bandet i alla fall sitt 24:e studioalbum, Outsider. Smaka på den gott folk,

Storslaget, melodisk och svulstig arenarock, med snygg ljudbild. Bernie Shaw sjunger oförskämt bra och Mick Box är sedvanligt grym på gitarren. Riffen maler på och bas och trummor gör sitt jobb. Därpå har vi orgelns mattor som blir lite av ett signum. Det kan tyckas lite utslätat och ofarligt, men det är en välgjord och oförskämd hyllning till sena 70-talet och tidiga 80-talets amerikanska melodiska hårdrock. Det låter väldigt mycket Uriah Heep helt enkelt. Ett annat band som jag har svår nostalgi till som direkt dyker upp är gamla Axe.

Det blir lite som musik jag nästan skäms för att jag gillar så mycket. För som musik sett är det kanske inte så spännande, men det hjälper inte, jag tycker det är bra ändå. Kan vara att man slår an någon form av nostalginerv.
Låtarna är som gjorda för radio och det behövs inte många lyssningar för att man skall börja tralla med i låtarna. Musik som är perfekt att köra lite för fort till på tråkiga långresor, gärna med polare som spontant brister ut i allsång lite då och då.

Jag måste dessutom kommentera skivomslaget. Efter att mer eller mindre sågat de omslag som kommit från Frontiers den senaste tiden, är det bara att lyfta på hatten. Detta är ett riktigt snyggt omslag som försöker tillföra något i gammal hederlig stil. (även Night Ranger plattan hade ett bra omslag).
En jämförelse kan dessutom vara på plats, eftersom båda dessa skivor tävlar om samma publik, har samma bolag och släpps samma dag.
Även om man kämpar i samma härad, så har Uriah Heep något som helt saknas på Night Ranger skivan. Det är lite mer edge och smuts, vilket gör det till en klart mer intressant skiva. Det låter lite roligare helt enkelt.
Så, står du valet och kvalet mellan dessa två plattor, välj Uriah Heep. Ingen tvekan.

En klar 3:a från mig (snudd på en 4:a). Inget snack om saken. Det blir väl kanske inte årets bästa skiva, men den kommer absolut att snurra ett par varv under sommaren när man står bredvid grillen med en kall i handen.


Sammanfattning:
Betyg: 3/5

Favoritspår: Is Anybody Gonna Help Me? och Can't Take That Away


Skivbolag: Frontiers Records
Release: 6 Juni 2014



Bandet består av följande lirare:
Mick Box: Guitars, Vocals
Phil Lanzon: Keyboards, Vocals
Bernie Shaw: Lead Vocals
Russell Gilbrook: Drums, Vocals
Dave Rimmer: Bass, Vocals

Tracklist:
Speed Of Sound
One Minute
The Law
The Outsider
Rock The Foundation
Is Anybody Gonna Help Me?
Looking At You
Can't Take That Away
Jessie
Kiss The Rainbow
Say Goodbye




Mer om Bandet:
Facebook
Hemsida

onsdag 28 maj 2014

Önskelistan : Festivaltillbehör - Tält igen

Det har ju blivit en del runt tält här, och vill man vara lite flashy och inte gillar sekterist tänket i de tidigare inlägget med tältbyar, så har man på Fieldcandy en hel uppsjö med spiffiga småtält som verkligen kan konsten att inte smälta in i omgivningen.

Eftersom det idag är min dotters 18-årsdag, GRATTIS!, så låter jag det tält jag tror hon helst skull vilja ha representera urvalet, men följ länken ovan för en uppsjö med goa tält.






tisdag 27 maj 2014

Recension : Mamont - The Valleys Below EP

Häromdagen fick jag en helt underbar skapelse hemskickad från Ozium Records. Mamonts senaste EP, The Valleys Below.

Eftersom jag gillar Mamont redan från början, var det inget att tveka på när jag såg att man flaggade om den. Och det jag beställde var deras Vinylutgåva på Azurblå vinyl. Gatefold omslaget är gjort stilfullt snyggt och återigen är det Robin Gnista som står för pennföringen. På hela taget en riktigt snygg release.
Det enda negativa jag kan komma på är att det inte kom med några nedladdningskoder för en digital version. Vilket är något jag vill se på alla vinylutgåvor, då jag själv väldigt ofta lyssnar på musik via mobilen, och vinylskivor inte är lika lätta att digitalisera själv.
Skivan innehåller 5 låtar som spänner över ca. halvtimmen.

Musikaliskt så presenteras ett band som utvecklats en del sedan debutalbumet känns det som. Det är fortfarande den 70-tals osande fuzzad rårock som på tidigare skivor, men från att ha varit mer direkt har man svängt om till en mer eftertänksam känsla som jag inte riktigt kan sätta fingret på. Man har fått in en lite Hawkwind touch i musikmixen stundtals. På hela taget en spännande utveckling.
Kalles sång har även den utvecklats en del mot på debuten och jag tycker dessutom att trumljudet har fått sig en uppryckning från förra skivan. För lyssning finns plattan både på Bandcamp och Spotify (länkar nedan).

Skivan är inte riktigt lika omedelbar som jag upplevde deras fullängdare, utan kräver ett par varv på spelaren, men den växer så det knakar. Så det är bara konstatera att min kärleksaffär med Mamont fortsätter i oförminskad skala och dänga till med 4 av 5 ess och en uppmaning till er alla därute, SKAFFA!


Sammanfattning:
Betyg: 4/5

Favoritspår:  No Pills, No Power och Morning Star
Skivbolag: Napalm Records, Bilocation Records, Ozium Records
Release: Maj 2014




Bandet består av följande lirare:
Karl Adolfsson - Vocals & Guitar
Jonathan Wårdsäter - Guitar
Victor Wårdsäter - Bass
Jimmy Karlsson - Drums

Tracklist:


1. Airborne
2. Miranda
3. No Pills, No Power
4. Nebula VII
5. Morning Star

Mer om Bandet:
Facebook
Hemsida
Bandcamp
Spotify

Support The Bands You Like!!

måndag 26 maj 2014

Önskelistan : Festivaltillbehör - Smuggelsprit

Alla vet vi ju att det kan bli lite dyrt att hänga i öltältet på festival områden. Det är ingen helighet heller att arrangörerna inte gärna tillåter att man plockar in egen medhavd dryck. Dock är det ju på gränsen till en etablerad OS-gren att försöka snuva ordningsmakterna, så här kommer det några lämpliga tillbehör till denna sport. Dock kan den te sig aningen omodernt könsrollsmässigt, men tro mig, att följa gamla normer, är en framgångsfaktor för denna aktivitet. Glöm inte att ta på en tröja!

För Honom: The Beerbelly










The BeerBeard

Perfekt om man skall på lite mer skäggiga event.















För Henne: The WineRack




















Unisex: Drink sandalen





Och se så trevligt man kan ha tillsammans.

Recension : Night Ranger - High road

Jag har bara haft en skiva innan med Night Ranger, nämligen Seven Wishes från 1985, och det vore väl en klar överdrift om jag skulle säga att deras musik är något som jag saknat sedan dess och väntat på överhuvudtaget. Skall jag vara riktigt ärlig, så köpte jag nog den första mest för omslaget.

Nu dyker dock deras elfte studioplatta, High Road, upp lagom till sommaren. Och det är som somrig och aningen luftig platta den ter sig bäst skulle jag tro. Det inslagna Arena-rockspåret är det som gäller även här.

En snabb sammanfattning ger att detta är snyggt producerad radiorock. Väl framförd av duktiga musiker i alla led och med en duktig sångare. Dock finns det inte någon riktigt ner och närvaro som triggar mina känslor och även om det finns en del helt ok låtar på plattan, så finns det även ett par riktiga bottennapp.
Det här är så nära mellanmjölk som man kan komma i rocksammanhang och även om man textmässigt föröka väva in lite farligheter som att fly vardagen genom att ge sig ut på öppna vägar och dricka whisky-shots från kvinnokroppar, så blir det på sin höj lite ljummet. Smörigt är nog det närmaste jag kan komma.

Betyget blir därefter en 2:a. Som sagt, inte direkt dåligt och den kommer säkert att gå hem i vissa läger, men det är inte direkt musik som engagerar.



Sammanfattning:
Betyg: 2/5

Favoritspår: Har inga.



Skivbolag: Frontiers Records
Release: 6 Juni 2014



Bandet består av följande lirare:
JACK BLADES: Lead Vocals / Bass
KELLY KEAGY: Drums / Lead Vocals
BRAD GILLIS: Guitar / Vocals
JOEL HOEKSTRA: Guitar / Vocals
ERIC LEVY: Keyboards

Tracklist:
High Road
Knock Knock Never Stop
Rollin' On
Don't Live Here Anymore
I'm Coming Home
X Generation
Only For You Only
Hang On
St. Bartholomew
Brothers
L.A. No Name*




Mer om Bandet:
Facebook
Hemsida





Support The Bands You Like!!

lördag 24 maj 2014

Önskelistan : Festivaltillbehör - Tält igen

Häromdagen visade jag festivaltältet som kunde användas för att skapa sin egen lilla festival-by. Här kommer ett till tält på samma tema men som har en lite coolare design.
Låt mig presentera Gigwam! Vad som kanske är den ultimata tältlösningen för festivalbesökare som kommer i stora grupper och samtidigt vill sticka ut en aning från mängden.











 GigWam

fredag 23 maj 2014

Önskelistan : Festivaltillbehör : Stövlar

Vi vet att det inte alltid är varmt och torrt på våra festivaler. Så, för att hålla fötterna torra och sköna med stil kan man slå in på två vägar.
Den kommersiella vägen:
Köp dig ett par gummistövlar i värsta cowboylooken. Dryga 300 spänn och du kommer ett bli leråkerns svar på Lemmy när det kommer till skodon.



Eller så kör du Do It Yourself spåret:
Lite plast och silvertejp kommer man långt med.

Jag vet vilken kategori jag själv skulle hamna i.....

Dagens Musiktips - Dodgers Dive

Sent skall syndaren vakna! Eller det är svårt att bli profet i sin egen hemtrakt...

Fick häromdagen ett brev i inkorgen med lite info om ett band, Dodgers Dive, som släpper en ny video till sin kommande platta. Inget ovanligt så långt. Det som fick mig att reagera, var att jag aldrig tidigare hört talas om bandet. Dels för att dom är riktigt bra, men framför allt, att dom kommer från mina egna trakter. Sångaren, som är i mitt eget åldershärad, är uppvuxen bara ett par hundra meter hemifrån min egen crib.
Jag får väl ursäkta mig med att jag är inflyttad exil-smålänning och bara har bott i området de senaste 16 åren. Dock är min ingifta familj inventarier i området så där måste det undersökas lite...

Tillbaka till bandet. Dodgers Dive, spelar rejält svängig Blues-rock. Tänk ZZ-top blandat med Sky High i en snyggt packad ljudbild om man bara ser till nedanstående video. Tar man sedan in förra plattan i ekvationen så får man en hel del till i ljudbilden, så tråkigt behöver det absolut inte bli.

Senaste låten är dessutom ett spännande samarbete med Mats Ronander, som trakterar ett livsfarligt röjjigt munspel och Rednex(?), Tjolahopp, den såg man inte komma...
Bra lirat och en rejält svängig låt som sätter känslan inför resan till nästa helgs Bluesfestival i Mönsterås.
En kul detalj i videon är den korta Kafé-scenen (1:50 in i videon) där det sjungs "-Hey Son, I'll give you some advise..." och det eftersom det just är far till son som scenen utspelas (basisten i bandet är son till sångaren, så kallade familjeband...).
Se, lyssna och njut, och förena er med mig i förväntan inför släppet av den kommande skivan The Trilogy: Part II. 
 Tills dess kan vi njuta av första plattan The Trilogy: Part I Spotify. (kan man ana att det finns minst en till skiva i planerna?)


torsdag 22 maj 2014

Önskelistan : Festivaltillbehör - Tält

En festival är ju inte komplett utan tält och eftersom en festival dessutom är en social tillställning, så passar väl inget bättre än detta sociala tält. Eller kanske rättare sagt en liten tältby. Ett unikt tältkoncept som ger det sociala men som ändå låter en få möjlighet till privatliv.
Fast, att bygga små tältläger kanske i sig motverkar det sociala...


Mer info om tältlägret hittar ni här.

onsdag 21 maj 2014

Stoppa Pressarna! - Konserttips

Den 28:e Maj kommer att bli en höjdarkväll om man befinner sig i Black Carpets lokaler i Stockholm (Göta Källare).

Kvällen kommer att bjuda på inte mindre än 3 stenhårda och svängiga band. Supralunar, Katla och Abramis Brama.


tisdag 20 maj 2014

Dagens Musiktips : Dynamite - It´s a Long Way Home

Det är sol ute och det ser ut att bli en fin vecka. Då passar det bra med lite solskensrock från Dynamite som släpper sin första video till nya plattan Blackout Station.

Bandet fortsätter att spela partyrock med AC/DC vibbar, och nu i dagarna när vi inte riktigt vet när Australiensarnas utlovade nya album kommer, så funkar det mer än väl med en rejäl dos sväng från deras Svenska arvtagare.


Önskelistan - Festivaltillbehör : Ölflaskehölstret

Som CrimsonAnna påpekade i kommentarerna till förra inlägget om Festivaltillbehör, så må ölbältet vara väldigt imponerande och symboliskt, men kanske inte är så jättepraktiskt för en trång headbangande publik. Därför kommer jag nu med alternativet, Ölhölstret. Inte lika mycket fallossymbol, men har sin givna plats bredvid mobilhölstret och snusdosehölstret.

 Oumbärligt?

Mer info hittar ni här Beerholster


måndag 19 maj 2014

Önskelistan - Festivaltillbehör : Ölbälte

The Festivalsäsong is coming!

Och då är det viktigt att man får med sig praktiska prylar för att göra sitt festivalande till den optimala upplevelsen. här kommer några oumbärliga tips från oss på Spader Ess redaktionen.

Först ut Ölbältesspännet.
Klart man har stått där och undrat vart fasiken man skall göra av ölen när man känner att det vankas händerna i taket tajm. men nu har vi lösningen. Ett praktiskt bälte som man bara fäller ner spännet och hepp, så har man ett portabelt ölställ.






Bältet har även ett väldigt manlighetsökande symbolvärde som man inte kan sticka under stol med. Man behöver dock en hel del cojones för att bära upp ett sådant här på ett naturligt manligt sätt.










Det kan givetvis bäras av bibkinibrudar på ett väldigt naturligt vis också, men då antar jag att det är mer som badskärp eller som någon form av symbol för penisavund? :-)


 Denna underbara skapelse hittas hos välsorterade festival-accessoar försäljare eller direkt från The Beerbuckle.

onsdag 14 maj 2014

Recension - Mansion : We Shall Live EP

Vi går ut hårt. Det här gillar jag!
Mansion är ett band, eller en kult om man vill, som kommer från Turku i Finland. Mycket mer vet jag egentligen inte om bandet, och frågan är om det behövs.

Pressrealesen som kom tillsammans med EP:n från förra året, We Shall Live, säger att bandet består av sex personer. Kanske kan stämma men på bilder ser man framför allt sångerskan, Alma och vad jag antar är bandets motor och huvudtextförfattare Mikael.

Att kalla bandet för kult är inte heller det någon överdrift, då man baserar sin image runt den finska kulten Kartanoism. En kristen kult som var som störst i början på förra seklet och grundades av Alma Kartano (som sångerskan lånat namn av). När jag säger störst, så menar jag inte stor, för en kult som baserar sin tro på att sex är av ondo, även inom äktenskapet, har jag svårt att tänka mig kan bli så värst stora. Det där med sexaversionen blir lite extra intressant eftersom dom dessutom hade en fäbless för barnpredikanter, och man kan ju undra hur man fick till dom? :-) Nog om dem, tillbaka till bandet.

Musiken är en mix av Doom, psykedeliksk rock och kultmusik al'a 70-tal. Musikaliskt ställer sig gruppen vid sidan av band som Purson, Jess and Ancient Ones, Sabbath Assembly, The Devil’s Blood och Jex Thoth. Lägg därtill den lite udda förpackningen av sträng kristen kult i botten.
Det kan ju bara bli bra.

Mitt recensionsex. av skivan är på CD (Nine Records), som kommer med en för att vara en EP, exemplarisk, ambitiös och stämningsfull förpackning. Förutom skivan i sig så följer det med en booklet full med kusliga bilder och texter till de fyra låtarna. Skivan finns dessutom utgiven i lite olika vinylformat.

Man har sedan denna EP gett ut en singel eller teaser (på Streak Records), The Mansion Congregation Hymns Vol. 1.,  inför vad rykten säger är en fullängdare som skall komma senare i år. Namnet på singeln kan antyda på fler microsläpp inför fullängdaren, men där gissar jag bara. Denna recension är fokuserad på EP:n men glöm inte att lyssna in er på singeln

På det hela taget en mycket spännande grupp som tar avstamp i den andra sidan av religions-spektrat. Vilket ger en ny och skön insyn i de kusliga galenskaperna. Gillar du referenserna, håll utkik efter Mansion.







Sammanfattning:
Betyg: 4/5

Favoritspår: We Shall Live


Skivbolag: Nine Records, Streak Records
Release: 2013



Skivan består av följande lirare (kanske):
Mother Alma – vocals and organ
Aleksanteri- vocals and guitar
Jaakob- guitar
Roni- bass
Veikko Tapio- drums and guitar
Joona – mellotron
Mikael, main lyricist of Mansion

Tracklist:
1. Mother's Burden 7:10
2. We Shall Live 4:57
3. Sorrowless 4:39
4. Slumber Sermon 5:13


Singeln: The Mansion Congregation Hymns Vol. 1.
1. Wild Child 4:15
2. New Dawn 5:41


Mer om Bandet:
Facebook
Bandcamp




Support The Bands You Like!!

tisdag 13 maj 2014

Recension - California Breed : S/T

Tar man en del gammal rockveteran, en del medelgammal rockveteran och blandar med en del nykomling, så har vi förutsättningarna för California Breed. En del skulle kanske säga att det är en supergrupp, men jag vill kalla dom ett generationsband. För här samlas verkligen tre generationer och tillsammans blir dom en kraft att räkna med.

Att Californina Breed, som består av Glenn Hughes tillsammans med Jason Bonham och Andrew Watt, existerar får vi väl tacka sammanbrottet av Black Country Communion för.
Om man nu kan använda sådan ord i ett dylikt sammanhang, men det väljer jag ändå att göra.

För det här bandet är lite av en fågel fenix som reser sig ur askan från det tidigare bandet. CB är ett ruggigt tight och bra band, och i mina öron så är dom även stråt vassare än vad BCC var och det vill inte säga lite.
 Det är bara att kapitulera inför denna powertrio.
Glenn och Jason skapar ett otroligt tyngd och sväng i kompet.
Glenn behöver väl inte någon närmare presentation, men efter en hel del upp och nergångar i karriären, är det riktigt skönt att de senaste åren verkat vara på rätt spår och han är mer produktiv än någonsin. Hughes har alltid haft en mäktig pipa, och den håller ännu.
Man inser ganska snart att när det kommer till Jasons trumspel, så faller inte äpplet långt från päronträdet som man brukar säga. Han har ett otroligt skönt driv och sväng, precis som pappa en gång hade. Vi får bara hoppas att han inte ärv de mörkare delarna av sin far, utan att vi får chansen att avnjuta hans spel länge än.
Sedan med nykomlingen Andrew på gitarr, vilken mix. Vass kille på gura som tillför en otrolig dynamik, snygga solon och en rejäl riffattack till soppan. Möjligen står han även för en rejäl dos energi, för det är en riktigt viril uppvisning som presenteras från California Breed på denna debutskiva för gruppen. Hela gänget låter riktigt pigga och det är inte långt ifrån att man  Att som debutant komma in och lyckas ta sin plats så självklart bredvid två legendarer, det är stort.

Det låter både klassiskt och modernt på samma gång. Skivan har en skön livekänsla och har inte någon känsla av överproducerat pill över sig, utan är väldigt rak på sak.
Att det är Dave Cobb, som även kan skyllas för Rival Sons ljudbild, som suttit bakom spakarna vid inspelningen är väl inte direkt någon nackdel. Stundtals får vi det där härliga mustiga rockandet som lika gärna skulle kunna vara en naturlig fortsättning av vad som kunde väntat oss om Led Zeppelin fortfarande gjorde plattor. Det är musik som jag gärna lyssnar på hemma i soffan, eller på ett party, men allra helst ser live.

Dessutom könt att Frontiers Records får till det ibland, för även om man är ett flitigt bolag med att ge ut skivor, så måste jag nog erkänna att senaste tiden har det varit aningen trista skapelser i mina öron. Men så kommer det här, och plötsligt är allt förlåtet.

Så, gillar du energiskt bluessvängande klassisk rock, då gillar du California Breed. Att lyssna på denna skivan är ingen uppmaning, det är en order!
Det blir ett bra betyg från mig, 4 av 5 ess. Möjligen att det kan komma att revideras uppåt, för jag känner att denna skivan kommer jag att lyssna på en del i framtiden. Jag hoppas verkligen att detta band blir långlivat, för det känns som det finns mer att hämta här.

Sammanfattning:
Betyg: 4/5

Favoritspår:  Midnight Oil och Breath
Skivbolag: Frontiers Records
Release: 16 Maj 2014




Bandet består av följande lirare:
Glenn Hughes – vocals/bass
Andrew Watt – guitar/vocals
Jason Bonham – drums

Tracklist:
  1. The Way
  2. Sweet Tea
  3. Chemical Rain
  4. Midnight Oil
  5. All Falls Down
  6. The Grey
  7. Days They Come
  8. Spit You Out
  9. Strong
  10. Invisible
  11. Scars
  12. Breathe
  13. Solo (Bonus Track)

Mer om Bandet:
Facebook
Hemsida



Support The Bands You Like!!

måndag 12 maj 2014

Polar'n Per tipsar om supergruppen Killer Be Killed!

Killer Be Killed är inget mindre än en sk superdupergrupp sammansatt av ren dynamit. Eller vad tycker ni om Max Cavalera (Soulfly, fd Sepultura), Troy Sanders (Mastodon), Greg Puciato (Dillinger Escape Plan) och Dave Elitch (fd Mars Volta) ihop?

Gregs hänsynslösa kast mellan sång och ilska, Max ilska och numera singatur-gitarr, Troys basgång/basgung och rena sång samt Daves ofta eleganta, men tempostarka trummor... För mig låter det som en ljudmaskin värd att ge lite fokus... Vad tycker ni?

Kul projekt hur som helst!

/Polar'n Per




Önskelistan - Vance Kelly Posters

Idag blir Önskelistan konstrundan i stället.
Vance Kelly är inte helt okänd som "musikillustratör". Han har gjort en hel del brutalt snygga skivomslag och posters till många bra band. Dessutom en hel del till svenska band, såsom The Graviators omslag, bland annat.

Nu har han precis släppt bilder på ett par ursnygga posters för Ghost, Graveyard och som osvensk bonus, Kadavar.



 Se och njut. Vilken som helst av dessa skulle sitta som en sportkeps på mina väggar. Graveyard och Kadavar affischerna har kommit upp till försäljning på hans egen hemsida, dock inte Ghost postern ännu, men är man intresserad så kan man alltid prova att kontakta honom.

söndag 11 maj 2014

Polar'n Per recenserar Nine Inch Nails, 2014-05-10 Hovet, Stockholm

Nine Inch Nails, Hovet, Stockholm 2014-05-10
Nine Inch Nails återkommer till Sverige och Hovet för att göra sitt femte besök i landet sen deras första spelning på Hultsfredsfestivalen 2005. Jag ser bandet för tredje vändan och med sitt senaste album Hesitation Marks (2013) turnerar de med sitt kanske bästa album på länge!

Med sig har Trent Reznor (Sång, gitarr, keyboard) en samling välspelande musiker. Robin Finck (fd Guns'n'roses), keyboardmassören Alessandro Cortini och slagverkaren Ilan Rubin (Rättelse efter kommentarer från Martin Öberg, 2014-05-12, Tack!).



Tillsammans skapar dom Nine Inch Nails dynamiska mästerverk med ljudväggar och lågmälda toner som bygger stämning, rusar adrenalin och pumpar rytmer vi inte trodde fanns genom våra sinnen.


Nine Inch Nails visar sig levererar som vanligt! Scenen är först sparsamt liten och det gör inledande "Copy of a" och "1,000,000" till intima örhängen. Först nämnda "Copy of a" växer förvånansvärt mycket levande och är en av kvällens många höjdpunkter.

När "Terrible Lie" och "March of the Pigs" hyvlas av växer scenen ytterligare. Publiken svarar upp som på order, och allsången tar vid. Publiken är definitivt med på noterna. Settet byggs metodiskt upp och i den gamla klassikern "Gave up" kommer jag på mig själv med att bara stå fascinerad och stirra på scenen. Ljus- och scenshowen är grymt bra!


Det glesa stängslet bakom visar sig vara en LED-vägg. Ljuskäglor spelar igenom och i full kontroll tänds scendekorationer upp. Ett tag vet jag inte om trumsetet står framför eller bakom väggen, så enkelt använder dom ljustekniken för att spela visuella spratt. Det är underhållning!

Settet går in i en synthigare, mer oförutsägbar del, med "Came Back Haunted" och "The Great Destroyer". Publiken är, till min förvåning, extremt på under dessa ganska aviga, nyare kreationer, denna del avslutas med en av mina absoluta favoriter, den sjukt skumma "Eraser" som sitter klockrent i det nästan asiatiska tonerna från Adrian Belew på, vad jag tror, är en elcello! Men som vanligt med det här bandet kan det givetvis vara ett ljud som kommer från någon av datorerna eller någon av de tre keyboards som parkerat på scenen.



De tre efterföljande är mycket väntat låtar som höjer kvalitén på kvällen ytterligare. Det är som dessa musiker i Nine Inch Nails är som självaste William Gibsons fantasisoldater. För det är uppenbart att denne Gibson gjort intryck på Trent Reznor med sin roman Neuromancer (1984) och om den litterära ambitionen ska jämföras med den musikaliska är dom idag definitivt sina gelikar i betydelse för, cyberpunken, steampunken och allt som kan kallas postcyberpunken. Dess utnämnde fader har i Trent Reznor sin arvtagare, det är tydligt när adrenalinet tilltar under "Wish", "The Hand That Feeds" och den publikfanatiska "Head Like a Hole"... Energin når nästan härdsmälta när bandet kliver av scenen och alla vet, alla känner att det bara finns ett sätt att ta ner denna kväll...

Avslutande "Hurt" är så jäkla bra. Smälthärden, som publiken utgör, tämjs. Scenerna i LED-skärmen är givetvis väl valda för att avsluta denna show. Trent Reznor kan inte göra annat än att greppa oss. Ta oss med. Medvetandegöra oss om allt det där som gör ont. Jag ser det på skärmarna... Bomberna över Nagasaki eller Hiroshima. De utmärglade, nästan skelettliknande fångarna som befrias från koncentrationslägren i Tyskland, kaskader av napalm, insekterna, de vi håller på att utrota och en blomma, en prästkrage som surrealistiskt skalas upp för oss med en enda anledning, att inte bara se det hopplösa i svärtan, utan också hoppet.



Där tar låten slut. Här tar även denna konsert slut. Det är en naturlig punkt där man känt att man fått exakt det man kommit för, även fast jag saknade spår som "Something I Could Never Have" och nyare "Survivalism"... Betyget är goda fyra ess av fem. Det är en av de bästa spelningar jag sett på länge, kanske är det för att vi står på anrika Hovet! Jag vet faktiskt inte, men jag är så där fånigt glad man bara är efter en bra spelning... så är det!

/Polar'n Per

Setlist
Intro: Pinion / The Eater of Dreams
Copy of A
1,000,000
Terrible Lie
March of the Pigs
Piggy
The Frail
The Wretched
The Becoming
Gave Up
Sanctified
Closer
Find My Way
Me, I'm Not
Came Back Haunted
The Great Destroyer
Eraser
Wish
The Hand That Feeds
Head Like a Hole

(Encore)
Hurt

Tre starka med Nine Inch Nails:
1. Bättre live än på platta
2. Scener som inte kan jämföras med mycket annat man sett
3. Dynamiken

En liten bonus för dig som vill se en snarlik show. Här är en konsertupptagning från Brasilien tidigare i år (Lollapalooza 2014-04-05). Setlistan är inte identisk, men det ger en bra bild av hur bandet är live!

 

fredag 9 maj 2014

Rocken i Bild - Special!

Paul Simonon Foto: Pennie Smith
I mitt förra inlägg i serien, det som handlade om Pennie Smith och hennes ultraklassiska The Clash bild, så utlovade jag att jag skulle återkomma till (minst) en bild till tagen av henne med The Clash tema. Närmare bestämt är det en bild tagen på basisten Paul Simonon i bandet (även förra bilden var på honom).

Paul får väl ses som bandets stil-sättare vad gäller klädsel och det är här vi kommer till dagens bild i fokus egentligen. För det är en annan bild som är i fokus. En bild, bland många, som betyder något speciellt för mig.

Nämligen en tidig bild på min far (22 år) tillsammans med sin polare Sten.
Varför kopplar jag ihop dessa bilder?
Jo, för att visa varifrån Paul fick sin inspiration till sin rocker-look. :-)



Ok, jag medger att denna koppling är aningen långsökt, för jag tror inte att dessa herrars väg någonsin har korsats, men ni förstår andemeningen.
Det fanns hårdingar innan punken kom till stan.

Bilden föreställer som sagt min far Lasse, till vänster och hans polare Sten (följaktligen mannen till höger i bild), när dom är ute på en av sina motorcykelturer i landet. Bilden är tagen 1955 och jag har ingen som helst aning om vem som är fotograf. Dock kan jag med lätthet konstatera att det är den hårdaste bilden jag har i mina samlingar. Och även om jag inser att vi sportar liknande skor, min far och jag så skulle jag verkligen vilja ha resten av hans outfit idag.

Lasse o Sten, 1955

Hur bra kan en låt vara? Bohemian Rapsody

"Bohemian Rapsody" spelades in för den legendariska plattan och släpptes av Queen på "A Night at the Opera" (1975), den nådde den brittiska albumlistans förstaplacering, inte ända fram på andra länders listor, men det är nog få låtar som är så kända. Det som är ett alldeles utmärkt bevis på dess popularitet är antalet inspelningar som gjorts med låten...

Klassisk posé med Freddie Mercery i London utanför Dominion på
Tottenham Court där musikalen We Will Rock You (2014) spelas!
För mig är låten ett unikum, något som satt hårdrocken i ett större kontext än bara tre ackord och massa energi (ursäkta Ramones!) Här kommer några av mina favoritinspelningar!
  1. Mike Myers hyllar den rättvist i kultrullen Waynes World! ...det är en minst sagt episk och oförglömlig biltur med riktig vänskap, drömmar och headbanging! Le! Njut...


     
  2. Porkka Playboys gör den absolut, minst lika roligt, kanske i den mest charmiga inspelning jag sett... Scenen är en liten Polo på en lerig åker någonstans i Finland! Bara det lixom!


     
  3. Newton Faulkner spelar den solo, det är en imponerande precision i hans framförande... se och njut, kom ihåg att han gör den själv!


     
  4. Den underbara hyllningen från The Freddie Mercury Tribute Concert (1992) med Queen-medlemmarna John Deacon (bas), Brian May (gitarr) och Roger Taylor (trummor) där Elton John (sång, piano) och Axl Rose (sång) stärker upp originalen. Gåshuden när Axl gör entré! Upplev den...


     
  5. Ukuleleversionen med Jake Shimabukuro, instrumentalt under kontroll, ja, den är fortfarande väldigt smaklig... jag är fascinerad över hur bra han fångar stämningen och sång-melodin... kanske hade låten upplevts väldigt skrämmande med B-b-b-banjo?

Är det en bra låt eller?

/Polar'n Per

Tre starka kort med Bohemian Rapsody:
1. Den inledande ballad-delen som avslutas med ett grymt gitarrsolo
2. Opera-delen som antagligen krävde droger för att knäcka som idé lämplig att förverkliga
3. Hårdrocks-delen som river upp så goa känslor (kolla bara klippet från Wembley med Elton John)

Håll till godo med en liten bonus... Originalet! Det är svårslaget, eller hur?

torsdag 8 maj 2014

Polar'n Per tipsar om Noise Underground!

Det är dagen efter kan man säga, Noise Underground har haft sin första spelning på MX Rockbars scen i Allingsås (2014-05-02) och jag pratar med bandets sångare och gitarrist Mats Lilja. "Stället tar väl 150, det var inte riktigt så många, men det var kul! Gör-gött! Det låter bra, men sen har vi kört ett år i replokalen och lyckats släppa vår första EP Suburbia Calling. Det var dax nu!"

MX Rockbar 2014-05-02
Jag frågar om han har någon egen favorit på EP:n, det blir tyst ett tag, sen svarar han "Scared As We Are är en favorit, medans grannarna verkar gilla Radio Silence bäst! Vad ska jag säga?", skrattar han. "Det är svårt att veta hur låtarna tas emot. Vi försökte hitta scenens energi. Rak rock. Även på inspelningen. Först satte vi trummor, bas och en gitarr levande i studion, sen blev det några pålägg med sång och gitarr. Det ger den där klassiska rockkänslan, även fast det inte blir riktigt så perfekt som med modernare inspelningsteknik... Vi siktar på ett tufft sound, men samtidigt vill vi att det ska vara melodiöst..."

Mats berättar att grunge-scenen alltid varit tilltalande och inspirerat, "Jag gillade stilmässigt Foo Fighters första (självbetitlade Foo Fighters, 1995) och även Live:s Throwing Copper (1994), den är fantsastisk!", säger Mats och det är bara att instämma! "Det var väl under KRIM-tiden som låtskrivandet lossnade, fast nu är det rakare, enklare och roligare att göra live!", fortsätter han och det hörs, inte minst kanske på det melodiöst drivna sound som mobiliseras i bandets fyra-spårs EP, referenserna är exakt där han beskriver dem.



Det är ett gediget hantverk med fyra starka spår som än så länge bara distribueras digitalt. Jag själv fastnar direkt för EP:ns titelspår Suburbia Calling, en låt som definitivt har potential för radio med sitt katchiga driv! Samma referat skulle Scared As We Are även få som omdöme, kanske är den snäppet punkigare, rolig med variationen på sång, vilket är ett sound jag hoppas vi får höra mer av framöver. Jag hör en välarbetad produktion som absolut inte är ett forcerat framstressat arbete!



Premiärens setlist
Det hörs att arbetet med melodi och uppdelning av instrument ger en skön stunds lyssning genom de fyra låtarna. Mats berättar om bandets planer att släppa fyra EP. Kanske kvartals eller halvårsvis, de känner ingen stress även fast planerna dragits upp för en tid framöver. Låtmaterialet från första, men även andra EP:n provkördes även de levande på MX och Mats verkar helt nöjd med hur materialet funkar på scen. "Virus som dyker upp på nästa EP sticker ut som ytterligare en favorit. Det låter förjävla gött!", säger han.

Mats berättar att första EP:n verkligen är gjord efter sina förutsättningar, han kommer tillbaka med referensen till Foo Fighters första album, samtalet glider över till Foo Fighters Back and Forth (DVD, 2011), Mats är road, "Vi pratade om den på ett rep tidigare i veckan, men jag har faktiskt inte sett den...", jag låter förvånad och han lovar att se den, kanske kan jag till och med avkräva Mats några raders recension till Spader Ess (som straff för att han inte sett den)? ...hur-som-helst, han kommer tillbaka referensen att skapa ett "brötigt ljud" i beskrivningen, men det är sannerligen inte brötigt, det är precis så stilrent jag förväntat mig, och soundet gör sig bra i denna förpackning.



Den pågående inspelningen (av andra EP:n) blir det mer separation och cleanare mellan instrumenten. Framförallt påverkas trummornas ljudbild i och med inspelningsmöjligheterna bandet har i studion dom börjat använda i Herrljunga. Där står ett uppmickat rum och bara väntar med ett färdigt trumset. "Det låter kanon!", skiner han upp. "Vi spelar förhoppningsvis in fortare och fortare, vilket gör att vi får ut något snabbare. Tätare, det tror jag är viktigt framöver, när musik skeppas som det gör och plattor inte köps som förr. Det blir roligare för alla, tror jag, och efter dessa fyra släpp kanske vi har en grund att stå på. Kanske blir det en fullängdare sen!"

Det låter verkligen som bandet dragit upp planerna, och den känslan stärks ytterligare när jag ber honom presentera bandet. "Jag var 12 år när jag spelade i mitt första band. Det var "Blåbär" (Marcus Andersson, bas) och jag som startade det. Vi spelade väl ihop till gymnasiet, mycket covers, hårdrock, typ Judas Priest och Gary Moore, sen la vi ner, jag minns inte varför. Med Noise Underground hittar vi tillbaka". Med är även "Sigge" (Sigvard Järrebring, gitarr) som var med redan under KRIM och Johan Nyman (Trummor). Det verkar inte finnas några tvivel om att spelglädjen finns "Vi har rätt spelare, medspelare. Det känns när man lirar. Man reagerar på blickar. Svarar upp! Marcus fullkomligt sprutar ut låt-ideér. Embryon med bas och trumma, sen jobbar jag, eller snarare vi vidare ganska förutsättningslöst. Vi har så mycket på lager nu att vi måste planera för att få den här kreativiteten att ge frukt!"



"Det är klart att drömmen att slå igenom och jobba med musik fortfarande finns, men "Sigge" är den enda som försörjer sig på musiken, han är musiklärare och skolad kammarmusiker, men jag menar som rockstjärna", säger han och jag hör att han småler. Det gör jag med för jag gillar det jag hör. Det är inte samma ljudbild som KRIM en gång levererade, det var mer tillrättalagt där Noise Underground välkommet hittar en rockigare scenkänsla. Det är ganska befriande... Jag gillar skarpt det jag hör! Jag tror vi kommer få höra mer av dessa killar framöver och den känslan tilltar när vi avslutar samtalet "Ha de gött, så hörs vi längre fram!", säger Mats!

/Polar'n Per

Tre starka kort med Noise Underground
1. Folk väntar på nästa grej, även fast den faktiskt kan stå på scen i Alingsås
2. Najs att höra!
3. Det kommer mer!

Betyget då?
Jag tycker definitivt EP:n ska ha lika många ess som låtar, dvs fyra!

Mer om Noise Underground på...
- Facebook
- Spotify

Stoppa Pressarna! Mastodon ölen till Sverige

I detta inlägget om Rock N Roll Fylla så listade jag lite olika Rock N Roll öl. Några jag smakat, och framför allt några jag inte trodde jag skulle få chansen att smaka. Däribland Mastodon's Black Tounge Double Black IPA.

Helt klart en öl jag inte trodde skulle komma till våra breddgrader, men ack vad jag bedrog mig. Vännerna på Brands For Fans ser nu till att den kommer att distribueras till Systembolagets beställningssortiment. Det verkar ju dessutom vara en öl som vill något och har en viss attityd, så det kanske skulle vara på sin plats med en avsmakning och inkorporera den i listan på recenserade rockdrycker.

Vore det inte för att det antagligen skulle inspirera till ohemult ökat drickande, skulle snart Systembolaget kunna ha en helt egen Rock-sektion med dryckjom. :-)

Coolt!

Recension - Castle : Under Siege

Kultiga bandet Castle började göra sig ett namn i Doom kretsar redan med sin första platta In Witch Order och detta fortsatte med uppföljaren Blacklands.  
Nu kommer så då den 3:e och inte helt oviktiga skivan i ett bands karriär, Under Siege. Lyckas man fortsätta den inslagna vägen? Jo det skulle jag nog vilja säga, även om det inte är helt klockrent.

Under Siege är vad bandet kallar en Kalifornien-platta, då den uteslutande är inspelad där och skall enligt egen utsago knyta an till områdets tyngre vibbar.

Mina tidigare erfarenheter av bandet har gett att det är en trio, men enligt alla nya promobilder så kan jag inte annat än dra slutsatsen att man mer är en duo numer. Fast det är inget som märks när det kommer till musiken. Den är hård och häftig som vanligt. Samtidigt förvånansvärt catchig med klar hitpotential. Denna skivan bjuder på en hel del klassisk Doom influerad Heavy Metal.


Det är en riktigt bra platta och det enda negativ jag kan säga om den är att jag kan tycka att sången stundtals blir lite enformig och forcerad, vilket gör att jag inte kan sträcklyssna på skivan. Dock plockar jag gärna upp den igen mellan varven, så en viss dragningskraft besitter den helt klart ändå.




Även om jag inte tror att denna skivan kommer att hamna på min årsbästalista, så är det ändå en stabil skiva, och om du gillar Castle sedan tidigare så är det en given fortsättning.Om inte, ta och lyssna ett par varv, det kanske kan bli din inkörsport till gruppen.
Det blir inte toppbetyg från min sida, men ändå en väldigt stark 3:a.


Sammanfattning:
Betyg: 3.5/5

Favoritspår: Evil Ways och Be My Ghost
Skivbolag: Ván Records
Release: 16 Maj 2014






Bandet består av följande lirare:
Elizabeth Blackwell – vocals/bass
Mat Davis – guitar/vocals
Al McCartney – drums

Tracklist:

1.Distant Attack
2. Be My Ghost
3. A Killing Pace
4. Pyramid Lake
5. Powersigns
6. Labyrinth Of Death
7. Temple Of The Lost
8. Evil Ways

Mer om Bandet:
Facebook
Hemsida



Support The Bands You Like!!







 
Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...