Spader Ess Nostalgitrippar - Bob Marley

Baktakt, det är något visst med den.
Jag gillar Reggae. Jag är nog periodare när det kommer till Reggae. Jag gillar dessutom en hel del Reggae, när jag väl lyssnar på den, Jimmy Cliff, Burning Spear, Peter Tosh osv. Men förutom en del svensk reggae, Rootvälta, Governor Andy och Syster Sol exempelvis, så är det i stort sett bara min första kontakt med Reggaen, Bob Marley som jag ideligen återkommer till om och om igen.

En vår och sommar är liksom inget utan att åtminstone skivan Uprising sätts på. Men man vet aldrig när andan faller på, det kan ske närsomhelst, året om. Från början var det dom mer kända plattorna som gällde, med The Wailers, som släpptes mellan 1973 och 1983 på Island. Men senare även hans äldre, lite råare material.

Återigen en artist som släppt så otroligt mycket bra skivor. Även en artist som gick ur tiden allt för tidigt. Ännu en världsförbättrare som kanske inte var lika bra på den lilla scenen, hemmet. Rastadelen av hans budskap har väl kanske inte fallit mig på läppen direkt, men bland allt flum finns det så otroligt mycket att hämta i hans texter och musik.

Bland skivorna finns en som sticker ut lite extra för mig, och det är som sagt Uprising. Som om det inte räckte med att det inte finns en dålig låt på plattan, så innehåller den dessutom den en av världens bästa låtar i mina ögon.
"Redemtion Song"

I sin enkelhet, för det är den akustiska versionen jag talar om, är den, som om man tog hela hans skivkatalog och kokade ner den tills bara essensen finns kvar. Som om man kokat en fond av Marleys musikarv och personlighet.