torsdag 31 oktober 2013

Dagens Musiktips - Supralunar : Nine Candles

Ett av de band som jag hade hoppats skulle släppa album i år, Supralunar, har tyvärr blivit försenade med sin skiva, men man är i startgroparna och så fort allt faller på plats så kommer man att komma med sin fullängdare. Den som väntar på något gott....

Under tiden vi väntar så släpper man  idag sin senaste video, "Nine Candles", lite lugnare än videon som var Dagens Musiktips förra gången det begav sig, men fortfarande en riktigt bra och fet låt som bara ökar önskan att höra resten. För att inte tala om hur skön videon är.
Har inte haft nöjet att se dem live heller, men någonting säger mig att det kan vara en rätt ösig tillställning, så det är väl bara att lägga till det till önskelistan.



Mer info om Supralunar:
Facebook
Hemsida
Dessutom kan du höra tre av låtarna på kommande albumet på Soundcloud. Förresten, nämnde jag att jag ser fram mot fullängdaren? :-)

Polar'n Per recenserar Alter Bridge på Fryshuset

Alter Bridge kliver upp på scenen efter två riktigt bra förband. Svenska Smash Into Pieces (SIP) och jänkarna Halestorm gör sitt jobb. Det är en kväll som går i karaktäristiska sångares tecken.

Smash Into Pieces tänkte jag beröra i en kommande artikel, men det är inte utan att jag måste nämna Örebroarnas starka "Fading", "Colder" och "A Friend Like You" från bandets öppningsplatta Unbreakable (2013) som alla växer från studioproduktionens kommersiella "tvångströja" till riktigt levande alster ämnade för större arenor. Denna kväll som går i rätt linje för grabbarnas utveckling.

Halestorms karismatiska sångerska Elizabeth "Lzzy" Hale överträffas för dagen av brorsan, Arejay, som är bland det roligaste jag sett på trummor på länge. Han är en kombination och duktigt förvrängd variant eller avel av mupparnas legendariska trummis Animal och den danska humorn som kanske bäst representeras av Disneyland After Dark (D.A.D). Hitparaden med "Mz. Hyde", "I Miss the Misery", "Love Bites" och avslutande "Here's To Us" ger en klockren Bandit-känsla, speciellt då även SIP ligger på de tyvärr allt för ofta så korta rotationslistorna på radiokanalen. Till våren återkommer Halestorm som huvudakt till Sverige och Debaser (2014-04-15).

Alter Bridge öppnar med första singeln från plattan "Fortress" (2013). "Addicted To Pain" är en rökare i klass med "Isolation" från förra plattan, "AB III" (2010). De låter precis så bra som vanligt, ganska snabbt förstår man att det är ett rakare set än tidigare turnéer. Myles Kennedy (Gitarr, sång) tar snabbt greppet på publiken från sin position till vänster på scenen. Låt efter låt är lite tuffare än tidigare och lite av den berg- och dalbana jag gillar med bandets gig går förlorad. Det är egentligen bara "Ghost of Days Gone By" och "Watch Over You" som tar ner tempot, förutom kvällens bästa låt, inte helt oväntat "Blackbird".

Alter Bridge på Fryshuset (Fantastiskt bra foto: Stefan Åker)
Det konstiga är att publiken inte tycks svara upp på denna tempo- och hårdhetshöjning. De nya låtarna fungerar väldigt bra och låtarna jag vill lyfta är "Lover" (det halva klippet nedan) som spelas för första gången, "Cry of Achilles" som inleds med Myles vackra spanska gitarr som intro samt "Waters Rising" som precis som på plattan framförs med Mark Tremonti (Gitarr) på lead-sång, en roll han axlar förvånansvärt bra, med tanke på de starka sånginsatserna under kvällen.



Brian Marshall (Bas) och Scott Phillips (Trummor) är lojala vapendragare och det är ont om spelfel, det närmaste vi kommer ett spelfel är Myles påa till "Waters Rising" samtidigt som övriga bandet, helt överens, drar igång stenhårda "Ties That Bind".

Från min plats på Fryshuset... Var är alla händerna?
Ändå lossnar det inte på samma sätt som vanligt. Jag vet inte varför... Publiken är inte lika hängiven som på tidigare spelningar och kanske är det så enkelt att bandet numera huserar på större scener när det åker iväg med en platta och av någon anledning står jag kvar här på Fryshuset och ser bandet för fjärde gången på mer eller mindre samma scen. 2008 spelade dom på klubben under februari för att senare under hösten återkomma till den betydligt större baskethallen på Fryshuset. Precis som 2010, som kanske var bästa gången jag sett dem, hade man smalnat av lokalen, vilket inte var gjort denna gång, så visst går det i rätt riktning, men inte i den takt övriga världen tagit emot bandet...

Betyget då? Det är ändå ett gediget set som Alter Bridge levererar, och tre starka spader ess som kan delas ut. Alter Bridge är som gjort att ta med flickvännen på. Bara det har ju vissa poänger, precis som att avsluta med bandets första singel någonsin, ögonöppnaren Open Your Eyes", från "One Day Remains" (2004)!

/Polar'n Per

Tre starka kort med Alter Bridge:
1. Starka melodier
2. Snygga produktioner
3. Perfektionism

Mer om Alter Bridge:
...hittar ni på nätet

Settet:
Addicted to Pain
White Knuckles
Come to Life
Before Tomorrow Comes
Cry of Achilles
Brand New Start
Calm the Fire
Ghost of Days Gone By
Ties That Bind
Waters Rising
Lover
Metalingus
Blackbird
Watch Over You (duett med Elizabeth "Lzzy" Hale)
Rise Today
Encore
Slip to the Void
Isolation
Open Your Eyes

onsdag 30 oktober 2013

Recension - Witch Charmer : Euphoric Curse EP


Debut EP från Engelska Witch CharmerEuphoric Curse, är en liten 4 låtars historia som ligger ganska fint i tiden. Särskilt om man ser till de framgångar som grupper som Purson och Blood Ceremony skördat den senaste tiden. För det här rör sig i samma härad, med kvinnofrontad rock med Doom/Stoner karaktär.

Ett trevligt inslag på skivan är växelsången mellan Kate och Dave, dock skulle jag kanske vilja ha lite mer nyans i den manliga delen av sången, som nu mest tenderar till att bli vrålande utropstecken till den kvinnliga huvudsången.

Musiken är uppbyggd av snygga riff och stabil grund utan krusiduller. Det är gjort för att bygga känsla mer än för att imponera.
Jag skulle ljuga om jag sade att Witch Charmer når upp till samma höjder som de ovan nämnda banden, men sett till att detta är en debut EP, så sätter de ändå sin ribba tillräckligt högt för att vara klart intressanta. Så vem vet som kan komma på en fullängdare.

På grund av en felbeställning (eller mest förvirring från min sida) så kan jag inte bedöma förpackningen mer än utifrån de bilder jag sett, och där ser det helt ok ut. Däremot kan jag säga att Tischan jag fick i stället är riktigt snygg. :-) Obs, inte jag på bilden. :-)

Så, vad kan man då önska sig inför framtiden, när det kommer till Witch Charmer? För min egen del lite mer dynamik i framför allt den manliga delen av sången. Det ruffiga inslaget är skönt stundtals och fungerar bra så här på fyra låtar, dock tror jag det kan bli tradigt på en fullängdare. I övrigt landar det mest bara på att jag vill ha mer av allt och det kommer nog mer att hänga på om man kan knåpa ihop fler bra låtar.

Vilket gör att vi kommer in på betyget. Det är en EP och som sådan kommer jag ändå att ge den 3 Ess, om inte annat med en förväntan inför fortsättningen.

Sammanfattning:
Betyg: 3/5
Favoritspår just nu: Born A Slave
Bolag:
Release: 09 September 2013


Band:
Kate McKeown - Vocals
Dave 'Slayer Dude' McQuillen - Drums / Vocals
Len Lennox - Guitar
Adam Clarke - Guitar
Davey Blackheart - Bass

Tracklist:
1. Worlds Burning (Inside the Fire) 06:08
2. Born A Slave 07:27
3. Waiting for a Call 03:07
4. Sleeping Dystopia 07:12

Mer Info:
BandCamp
Facebook




Support The Bands You Like!

tisdag 29 oktober 2013

Gästbloggning continued

Då var mitt andra inlägg i min Gästbloggningsserie på plats på Tune Of The Day. Hoppas ni gillar det.
"Because I Used To Love You, But It's All Over Now"

Polar'n Per säger god natt till Lou Reed

Stormen drog in över London den kvällen Lou Reed dog. "Take a walk on the wild side", typ... Mannen som tog sitt Velvet Underground och inte minst världen med storm har knatat vidare, 71 bast, och kanske är det symboliskt som denna storm kommer just väster ifrån och sköljer över Europa via England, precis som bandet gjorde med sitt ursprung från klubbscenernas New York. Dramat är på något sätt precis som musiken han representerat kompromisslös. Stark. Fascinerande.

Siktet för stormbyarna är nu inställt på Sverige. I kväll och i morgon är det klass 2-varning på Västkusten, med stor risk för skador på både person och egendom. Roslagen ser ut att få något mildare behandling med en lägre klass 1-varning, men förbered er på både tända ljus, ljudbilden av vindpinad kust och att sitta nära era kära...



Det finns något fascinerande med naturens krafter. Det är inte på något sätt magiskt, religiöst eller konstigt, det är kraft! Doors ryttare. Wagner "Valkyriernas rytt". Klassiskt drama. Lou Reeds »Wild side«... Eller hur? Det är därför på något sätt som gjort för att reflektera kring. Åtminstone i mitt pannben. Det är urkraft precis så som den var menad. Skoningslös. Urskiljningslös. Det stormar på Solsidan. Det stormar över Rinkeby. Det är på något sätt jämlikt när kust och inland ska piskas. Skogar fälls. Härligheten kusten har sommartid balanseras. Det är på något sätt något som borde kunna förena. Jämna ut. Iscensatt av klimatets vågskål och därför något som självklart borde mana till samarbete om infrastruktur, vägar, elgator och hem. Det är något som per definition är jävligt medryckande... Är det inte, så säg?



Nu vill naturkrafterna ta med Lou Reed hem, det är hans sista adjö, så "håll i hatten", för det ska blåsa av bara fan!

Tre starka kort med Lou Reed
1. Lou Reed är en lika självklar del av New York som Chip Taylor, Ramones, Anthrax och Ace Frehley (Kanske även New Yersey-sonen Frank Sinatra och tragiskt bortgångna John Lennon)
2. J.J. Cale och David Bowie är ju hyfsade vapendragare, är de inte?
3. Intimiteten och egenheten

Mer om Lou Reed:
...sköna klipp på YouTube

Önskelistan - Lite av varje till Rockköket.

I det senaste numret av Classic Rock så hittade jag följande annons med oumbärliga tillbehör till köket. Allt från förkläden till de mest underbara skärbrädorna. Jag måste erkänna att jag faktiskt är lite förbannad på mig själv att jag inte kommit på idén med just skärbrädorna själv då jag höll på och gjorde slaktarblock till mig själv förra sommaren.

 

 Massor av mer efter hoppet till Megachef.

söndag 27 oktober 2013

Recension - Pearl Jam : Lightning Bolt

Mästarna är tillbaka, Pearl Jam släppte nyligen sin tionde studioplatta, Lighning Bolt. Gruppens skivor kan vara lite ojämna stundtals, men i mina ögon, aldrig dåliga.

Förra skivan, Backspacer, var dock en fullträff och nu är det då dags att kika lite på uppföljaren. Och Seattle-pojkarna som gått och blivit män (och frågan är om Eddie kan ses som en Seattlebo?) gör det helt sonika igen. Detta är en fantastisk platta, kanske en av bandets bästa.

Musiken svänger från stillsamt och vackert till rockrökare som rör sig mot punkens energi. Jag tänker hålla den här recensionen kort, för den kommer bara att bli en massa upprepningar av superlativ, så det är bara att sammanfatta den som det mästerverk den är och slanta upp en full pott i betyget. Det är en skiva som jag kommer att lyssna på mycket i framtiden.

Själva förpackningen är även den mästerlig. CD:n består av välfylld booklet, med bilder och texter. Bilderna är enkla och stiliserade. Väldigt stilrent.

Muiken är engagerande, både i sina lugnare akustiska stunder och i de mer rockande numren. Dessutom känns texterna extra uttrycksfulla och talande och det betyder en hel del när det handlar om ett band som har ovanligt mycket patos och klokheter att förmedla.
Eddie och grabbarna är verkligen på topp på Lightning Bolt och nu kan jag inte göra annat än att spela skivan om och om igen och hoppas att dom tar sig till Sverige igen. En tillställning som jag bara vägrar att missa i så fall.

Full pott! 5 ess av 5 möjliga.


Sammanfattning:
Betyg: 5/5
Favoritspår just nu: Mind Your Manners och Sleeping By Myself
Bolag: Monkeywrench Records
Release: 15:e Oktober 2013

Band:
Jeff Ament
Matt Cameron
Stone Gossard
Mike McCready
Eddie Vedder

Tracklist:
1. "Getaway"                       3:26
2. "Mind Your Manners"     2:38
3. "My Father's Son"           3:07
4. "Sirens"                           5:41
5. "Lightning Bolt"             4:13
6. "Infallible"                      5:22
7. "Pendulum"                    3:44
8. "Swallowed Whole"       3:51
9. "Let the Records Play"   3:46
10."Sleeping by Myself"    3:04
11."Yellow Moon"             3:52
12."Future Days"               4:22

Mer Info:
Hemsida
Facebook
Spotify


Support The Bands You Like!

lördag 26 oktober 2013

Spader Ess Nostalgitrippar - Thin Lizzy

Självklart har jag skrivit om dem tidigare i olika former, men jag tänkte passa på att göra en lite nostalgisk sammanfattning av ett av mina absoluta favoritband, Thin Lizzy.

Thin Lizzy hade den perfekta mixen av starka låtar och bra musiker, men framför allt en frontfigur i Phil Lynott, med en utstrålning och röst som gick utanpå det mesta.

Sett med dagens ögon kan musiken kännas lite snäll och polerad, men om man lyssnar på texterna och sätter in den i rätt sammanhang, i detta fallet en kille i sina tidiga tonår under tidigt 80-tal, så märker man att under ytan lurar stundtals en mörkare och farligare värld. Dock uppblandat med en annan viktig ingrediens för ett hormonstint tonårshjärta, nämligen romantiken. i mina ögon är det inte många band från den här tiden som verkligen lyckas balansera på den linan utan att ramla ner i pekoralens djupa virvlar. Förutom just Thin Lizzy så är det väl Whitesnake som kommer i åtanke.

Bild tagen av Harry Potts
Phil hade inte bara den sammetslena rösten utan även en bad boy utstrålning som i kombination med en god portion Brittisk humor och visuell utstrålning blev helt magisk. Det vore väl förmätet att tillskriva honom som uppfinnare av den bredbenta rockposen, men jag vill nog påstå att han förkroppsligat den. Här exemplifierad i ett av rockhistoriens bästa fotografier (enligt mig).

Bandet hade redan spelat in de flesta av sina plattor när jag upptäckte bandet. Det vara bara Renegade, Thunder and Lightning och Life som jag fick nöjet att med spänning och förväntning invänta lanseringen.

Här kommer lite lösryckta tankar om några av mina favoritskivor med Lizzy (vilket inte betyder att det är något fel på resten av skivkatalogen).














De första skivorna som jag köpte med Thin Lizzy var Nightlife och Johnny The Fox. Jag hade vid det tillfället ingen egen skivspelare, men min polare MikeT och jag snubblade över plattorna i någon lågprisback och som det perfekta alibit för att kunna presentera behovet hemma av en egen skivspelare så köpte vi dem ihop. Visst, jag hade ju hört dem tidigare och gillade dem, men det här blev startskottet till en livslång kärlek till ett band. Eftersom MikeT hade skivspelare så fick han vårdnaden om dessa alster och dom spelades flitigt hemma i hans rum.
Båda skivorna visar även en annan del av gruppen som jag gillar, samarbetet med konstnären Jim Fitzpatrick som gjort en hel del av omslag till gruppens bästa plattor.

Från Nightlife får vi dessutom den fantastiska "Still in Love With You" och "Sha la la" och från Johnny den odödliga "Don't Believe A Word"

Jailbreak, går inte att ducka för, fullkomligt fullspäckad med klassiska låtar. Rent krasst sett kanske en av gruppens bästa plattor, även om den inte är min favorit. Men vem kan motstå låtar som "Jailbreak", "The Boys are Back in Town" och "Cowboy Song".

Bad Reputation, återigen en platta med många klassiska låtar. Titellåten tillsammans med "Soldier Of Fortune" och "Dancing In The Moonlight" är bara några av skivans musikskatt.






Chinatown, en ganska utskälld platta som har fått ett i mina ögon oförtjänt rykte. Jag gillar den stenhårt. Tror att det var den lizzyplattan som närmast införskaffades efter de två första. Viss del av vad jag känner för denna skivan kan nog tillskrivas nostalgi. Den snurrade en hel del när det skulle laddas för utgång och partaj. Med låtar som "Chinatown", "Killer On The Loose" och "Genocide" har i alla fall jag svårt att kalla det en dålig platta. Visserligen kan jag hålla med om att det är en av Lizzys svagare, men det gör det inte till en direkt dålig platta.




Så kommer vi till min absoluta favorit bland Lizzy's plattor, Black Rose. Ett mästerverk helt enkelt. Helt klart en av de skivor som skulle få följa med mig till en öde ö. Kan knappt beskrivas med ord, måste höras. Här är det alla låtarna, även om avslutande "Black Rose" som blir skivans klimax.






Sedan över till den skivan som många listar som gruppens lågvattenmärke, Renegade, dock inte av mig. Ännu en skiva som jag tycker mycket om och tycker är underskattad. Mera synthar visade vägen mot framtiden och hintade lite om Phils kommande soloprojekt. Drogproblematiken i bandet tilltog, Phils sång inte lika fantastisk, men det till trots, jag gillar den. Framför allt det lite mörka och episka anslaget i titelspåret, "Renegade" men även "Leave This Town".

Sedan har vi vad som skulle bli Thin Lizzys sista studioplatta, Thunder And Lightning. Som vi väntade på den plattan. Och när den väl kom, när nålen sattes ner på första spåret, vilken shock. Hårdheten och öset och ett klart modernare sound överlag. På det hela taget en bra platta även om den inte fullt når de högsta höjderna. Hårda spår som "Thunder And Lightning" och "Cold Sweat" varvat med lugnare låtar som "The Sun Goes Down", fasiken jag blir ju sugen på att sätta på plattan bara av att tänka på låtarna.




Denna lilla artikel vore ju dessutom inte komplett om man inte lyfte fram Live And Dangerous plattan. En av tidernas bästa liveplattor. Punkt. Jag struntar i allt snack om studiofix i efterhand, plattan är rätt och slätt magisk. Jag har många sorger vad det gäller band jag aldrig fått se på scenen. Thin Lizzy är ett av dem. Tyvärr blev det aldrig av. Jag skyller på dålig ekonomi och att det var långt till Stockholm från Småland.






Dock fick jag nästan se dem, kan man säga, då dom turnerade genom Sverige med Phils solo band som i stort sett var Thin Lizzy med annat namn och en något annorlunda repertoar. 1983 intog dom scenen i Västervik under namnet The Philip Lynott Band och då var jag i alla fall där. Förutom bilden till höger, så blev jag lite tidigare tilltalad av en något bakis Phil, som kom direkt från en födelsedagsfest i Köpenhamn. Han kom inkörd på området i en svart van lätt hängande ut genom sidofönstret, varpå jag sprang fram och på tonårsspråk utstötande något i stil med Öhhh! Phil! Öhhh! Varpå han kontrade med ett -Fuck, leave me alone! En av mina största stunder. :-) Senare på kvällen, när han nyktrat till/återställt sig var han dock charmerande och ställde upp på både fotot och skrev autografer. Den, i sammanhanget, nybakade John Sykes satt dessutom på läktaren bakom scenen efter konserten och snackade malla och envar som kom förbi.














fredag 25 oktober 2013

Recension - Dead Soul : In The Darkness

Jag har skrivit en del om Dead Soul tidigare, då dom med hjälp av ett liveframträdande och ett par singlar lyckats knyta mig till sig. Deras debutalbum, In The Darkness, som just är släppt, har varit en av de skivor jag sett fram mot mest denna höst, så nu är det upp till bevis. Eller bevis och bevis, en genomlyssning och det var bara att konstatera att i mitt fall så sparkade dom in en redan öppen dörr. Men där kan vi ju inte stanna utan på med skivan igen och ner i mörkret.






In The Darkness är en slående titel. Det är en mörk palett som det målas ifrån. En underbart mörk palett. För att vara ett debutalbum så är den otroligt komplett och välarbetad, lägger man därtill att gruppen som sådan inte existerat så värst länge blir det smått fantastiskt.
Detta är i sanningen elektronisk undergångsblues av högsta kvalitet, både vad gäller den svängiga och suggestiva musiken, men även den känslofyllt framförda sången med otroligt tänkvärda texter som hanterar både mörker, tvivel, religion, ifrågasättande och rannsakan.

Bluesen och soulen är fundamentet. Det industriella elektroniska är vägen. Budskapet är passageraren och helheten blir målet. Det är som Depeche Mode i sina allra bästa och rockigaste stunder. Och då menar jag alltså Depeches bästa stunder. Var vi ligger i nivå för Dead Soul vågar jag inte gissa. Kan dom bli bättre än så här så blir det farligt.

Jag väger i det här även in vetskapen om hur tunga och vilken otrolig närvaro dom har Live. Vilket tar mig osökt in på deras kommande turné med Ghost. Vilket paket. Kompletterande mörker från olika håll.
 Jag vet inte hur det är med er andra, men jag planerar att gå.

Jag kan bara ge detta ett enda betyg. Ett betyg som innebär att jag måste hala ut det där extra esset ur rockärmen och drämma till med en fullpottare. 5 ess av 5 möjliga (ja, jag vet en kortlek har bara 4 ess, men det gäller ju att gardera sig). Dessutom misstänker jag att det kommer att behövas något extraordinärt för att denna platta inte skall komma på min årsbästa lista.

Nu får ni ursäkta, men jag måste sätta på plattan en gång till.



Sammanfattning:
Betyg: 5/5
Favoritspår just nu: Burn In Hell och God Where Are You Now
Bolag: Razzia Notes
Release: Oktober 2013

Band:
Anders "Slidin Slim" Landelius
Niels Nielsen

Tracklist:

1. Hounds of hell
2. Burn forever
3. They will pay
4. Do your job
5. The patient
6. Dead house
7. Kill the past
8. Find that man
9. Lost my will
10. God where are you now
11. Asylum

Mer Info:
Hemsida
Facebook
Spotify


Support The Bands You Like!

torsdag 24 oktober 2013

Önskelistan - The Heaviest Encyclopedia Of Swedish Hard Rock And Heavy Metal Ever

Vilken skön rubrik!

Det finns personer som har betytt det där lilla extra för den Svenska Hårdrocken/Heavy Metalen genom tiderna. Man kan t.ex. inte förneka Anders Tegners betydelse för att göra den populär, man kan inte heller förneka Janne Starks betydelse ,dels som flitig musiker och musikjournalist, men kanske framför allt för att hans jobb med att skriva dess historia genom sina uppslagsverk.

Janne är nu på gång med den tredje utgåvan av sin encyklopedi, The Heaviest Encyclopedia Of Swedish Hard Rock And Heavy Metal Ever, ett uppslagsverk på 912 sidor, med över 3 600 band och 11 700 musiker, medlems- och stadsregister, etc etc. Med andra ord en riktig lunta till brädden fylld av information om den svenska hårdrock/Metal-scenen genom tiderna. Gåshud någon? En perfekt julklapp med hård fakta att stötta upp alla rockbiografier i bokhyllan med. Plus att den kommer med en bonus CD med lite skön lyssning till.

Boken går att förhandsboka lite varstans i bokhandeln, via Adlibris, Bokus, Ginza och Cdon etc. Där Ginza leder prisligan och tar 399:- plus porto. Det kommer att finnas utdrag på förlagets hemsida (www.premiumpublishing.com) Exakta släppdatumet är i dagsläget aningen osäkert.



Jag passade på att fråga Janne lite om uppslagsverket:

 
Vad är det som drivit fram denna tredje del?
-Förmodligen någon form av mild galenskap... ;-). Jag visste redan efter Vol 2 att det skulle bli en tredje bok, så jag fortsatte att kontinuerligt samla information när det släpptes nya plattor eller jag stötte på nya band. För tre år sedan började jag på allvar jobba med boken och knyta ihop alla trådar, leta efter saknad info, komplettera information om gamla band etc. Jag ville ju vara så komplett som möjligt så jag har ju även hittat en massa band under tiden jag har skrivit och gjort layout vilket gör att jag har med ett tiotal sidor med “late additions”.

Hur pass komplett uppskattar du att den är?

-Jag kan naturligtvis inte säga att jag är komplett, för det dyker alltid upp något obskyrt band man har missat, men jag skulle säga att jag nog har med 95 % av alla band inom genreramarna i alla fall.

Hur hittar du alla små och obskyra band?

-”Alla” är ett stort ord. Nej, det tror jag inte. Det är ju de där 5 % som är just de lokala, obskyra banden som har hamnat utanför radarn. Jag har dock använta alla tillgängliga medel för att hitta dem: tidningar, musiker, internet, skivsamlare, Statens Ljud- och Bildarkiv etc etc., så jag hoppas att jag har fått med det mesta.

Har du hört alla band som är med i boken?

-Ja det har jag faktiskt. Jag har lyssnat på och kommenterat, stilmässigt, alla band i boken. Det har även gjort att jag denna gång har lärt mig lyssna på death och black metal på ett annat sätt och faktiskt gillar en hel del av banden också, så mina bedömningar känns lite mer välunderbyggda denna gång. Detta är ju på inget sätt en objektiv bok. Jag har även tagit med lite personliga topplistor i denna.

Jag hoppas att boken kommer ut till julhandeln, för ett som är säkert är att den är på min önskelista, om inte annat för att det finns med en del obskyra band jag cirklat runt hemma i Småland. Man kan med andra ord dra minst två slutsatser av detta, Janne Stark kommer själv att figurera i boken på fler ställe än som författare och att man kan även anta att Jultomten kommer att få släpa på en rejält tung säck i år?


Ni vet vad som gäller:
GE MIG NU!

onsdag 23 oktober 2013

Recension - The Brimstone Days : The Healer

Från Malmö kommer skivaktuella trion The Brimstone Days. Den 6:e November släpper man en 60- 70-tals svängig rockrökare, The Healer, på Transubstans Records.

Det är det första jag hör av gruppen, men man har två plattor under bältet redan. Bandet spelar riktig upp och hoppa sväng med skönt groove. Massor av Soul och Blues i en härlig kompott av varm och skönt distad gitarr. Sade jag att det svängde? Nått så infernaliskt skönt...

TBD har både attityden, musikaliteten, låtarna och framför allt mojon att ro detta i hamn. För att inte tala om att sångaren, Håkan, har en gudabenådad röst för denna genre. Bandet ger oss 11 låtar som klockar in på strax över 35 minuter. Så även längden på skivan känns rätt tidstypisk för den musik man levererar. Och den behöver inte vara längre, för vid det här laget har man redan börjat sakna de första låtarna, så kvickt på playknappen igen. Vill man veta vilket härad bandet rör sig i utan att behöva lyssna på musiken (vilket jag starkt avråder (nej, jag förbjuder)), så tänk Thunder Express korsat med ett Hellacopters i sina lugnare stunder och med en sångare som stundtals låter som Billy Gibbons i ZZ Top.

Här någonstans brukar jag komma till förpackningen, särskilt om det är en extra snygg förpackning med ett arslesparkande omslag. Och det är det verkligen. Fast inte i en positiv bemärkelse, för mitt första intryck var att detta riskerar att kvala in som årets fulaste omslag. Efter att ha studerat det ett tag kan jag nog ändock konstatera att det har en viss charm och att jag gillar bandets logo. Vi lämnar det där och konstaterar att mitt omdöme om omslaget inte på något sätt representerar själva innehållet, för musiken lämnar absolut inget att önska.

Jag tror att alla som läst hit har anat jag gillar plattan hyfsat. Men jag vill nog påstå att om det enda man kan komma på att klaga på, är att omslaget ser ut som om man själv ritat det (förlåt vem som nu än har gjort omslaget, det behöver inte vara så negativt, jag vet hyfsat väl vilken som är den farliga änden på en blyerts), när musiken tränger sig in i själen på detta sättet, ja, då blir jag närmast lyrisk.

Så, nu när året drar sig mot sitt slut är det roligt med skivor som placerar sig högt på skalan, allt för att röra om lite inför den kommande års-summeringen. The Brimstone Days får av mig solklara 4 spader av 5 möjliga.






Sammanfattning:
Betyg: 4/5
Favoritspår just nu: We Come in Peace och Nightmare is Here
Bolag: Transubstans
Release: 6:e November 2013

Band:
Drums - Johannes
Guitar/Vocals - Håkan
Bass/Backing Vocals - Hampe

Tracklist:
1. Black And Blue 2:57
2. We Come In Peace 3:53
3. Matter Of Moments 2:53
4. Clap Your Hands 3:40
5. Bag Of Bones 3:46
6. Nightmare Is Here 2:11
7. The Healer 3:32
8. Miss Understood 3:07
9. Hold Me 3:03
10. I Won't Let You Go 3:25
11. Stubborn 2:57

Mer Info:
Hemsida (om den funkar?)
Facebook
Spotify

Support The Bands You Like!

tisdag 22 oktober 2013

Gästbloggning

 Jag har idag den stora äran att få gästblogga på Tune Of The Day under tiden som Stones och Tethania är ute och håller rocken rullande på rockens frontlinjer.

Jag kommer att bidra med 7 inlägg som kretsar runt temat grupper/artister som jag älskat,men kanske inte bryr mig fullt lika mycket om längre. Med lite olika variationer.




 Så, om det låter lite intressant och ni inte blir skrämda av min stapplande Engelska så ta gärna en flukt på serien "Because I Used To Love You, But It's All Over Now"

Första inlägget handlar om Motörhead. Motörhead? Hur passar dom in under denna titel? Läs så får ni se, jag sade ju att det fanns lite olika variationer.

måndag 21 oktober 2013

Önskelistan - Sugar Skull Spoon

Hittade detta crowdfunding-projekt, en dödskallesked i rostfritt stål. Mycket snygg. Även om tillverkarna själva menar att den skall påminna om sockrets inneboende farlighet för varje skopa du stoppar i ditt kaffe, så går mina egna tankar åt ett helt annat håll, kanske för att jag inte använder socker i mitt kaffe.

Men är det inte den perfekta Absinthskeden så säg.


lördag 19 oktober 2013

Recension - Black Rainbows : Holy Moon EP

Gillar du Psykedelisk rock med mycket instrumentala inslag så kan jag absolut rekommendera Italienska Black Rainbows som  släppte en EP, Holy Moon, den 1:a Oktober.

Skivan, som givetvis finns i en uppsjö av olika limiterade utgåvor (nästan att det blivit standard numer), löper över 36 minuter fördelat på 6 låtar, så det är en hårfin linje om det skall kallas EP eller fullängdare. Men bandet väljer själv att kalla det en EP, så då får det vara så.






Musikmässigt är det en vild blandning av Stoner, Spacerock och en hel massa sväng. Referenserna blir många om man vill, allt från Hawkwind och MC5 till klassiska stonerakter. En verkligt behaglig mix helt enkelt.
Det är överlag fokus på det instrumentala, som framförs riktigt bra med sköna melodier och ett djäkla groove, med instickare av pålagt tal i titelspåret "Holy Moon" (snyggt gjort) och en hel del bra sång här och där.
Just sången är en sak som jag stör mig på, på ett positivt sätt. Gabriele Fiori är inte bara en duktig gitarrist, utan jag tycker även om hans sätt att sjunga, vilket gör att jag gärna skulle vilja höra mer av just sång. Men man kan inte få allt. Det däremot får är som sagt en vild mix av svängig och fuzzig rock. Vi får även lite stillsamma akustiska inslag. 

Det är första gången jag hör bandet och det ger verkligen mersmak. Det är i mina öron en väl avvägd platta både vad det gäller längden på låtarna och balansen mellan det instrumentala inslagen och då vi får sång, vilket borgar för att man skall slippa bli uttråkad i första taget.

Kan inte annat än rekommendera plattan stark och ger den helt sonika 3 sköna ess av 5 möjliga.




Sammanfattning:
Betyg 3/5
Favoritspår:
Holy Moon, Black To Comm
Skivbolag: Heavy Psych Sounds
Release: 1: Oktober

 





Bandet består av följande lirare:
Gabriele Fiori- Gitarr, Sång, Keyboard
Dario Iocca - Bas
Alberto Croce - Trummor

Tracklist:


  1. Holy Moon
  2. Monster Of The Highway
  3. Chakra Temple
  4. The Hunter
  5. If I Was A Bird
  6. Black To Comm


Mer om Black Rainbows:

Hemsida
Facebook

fredag 18 oktober 2013

Recension - Motörhead : Aftershock

Äntligen här!

Efter senaste halvårets ovisshet om Lemmys hälsa är det skönt att skivan äntligen är på gång. Skivan i fråga är givetvis det senaste vaxet från Motörhead : Aftershock.

Eftersom Lemmy och hans killar inte bara är ett legendariskt band med många år i branschen, utan även är ett av branschens hårdast arbetande band, så är det riktigt positivt att man inte bara lutar sig tillbaka och lever på gamla meriter, utan verkligen gör sig besväret att ge publiken nytt och förhoppningsvis bra material.
Sedan skivan Inferno från 2004, så har man enligt mig, haft en riktig nytändning och levererat några av karriärens bästa plattor om man bortser från de fem första klassiska plattorna.

Ofta när man recenserar skivor så här, så blir det gärna att man hänfaller åt att referera till andra band som skivan/gruppen är influerade av, men i fallet Motörhead brukar det bara gå att jämföra med just Motörhead. Dom har ju inte skapat ett helt eget sound och är legender för intet.
Så också denna gången. Och att det är Motörhead det handlar om, det råder det inga tvivel om, på något sätt. Så sant som att solen går upp på morgonen och att Snaggletooth finns på omslaget (ja, jag vet att det finns undantag), så är det klassisk Motörhead som vi får oss till livs, helt utan krusiduller.
Det må så vara att härförare Kilmister inte har samma stuns i rösten som på "den gamla goda tiden", men vem hade förväntat sig det så här många år in i karriären. Den är förvånansvärt pigg ändå och musiken har all den hårdhet man kan förvänta sig av bandet även om vi här också får ta del av ovanligt (för att vara Motörhead) många lugnare låtar (2 st.). Annars är det som vanligt, som att åka ner för en brant backe i en kundvagn. Skramligt, brutalt, det far åt alla håll utan några bromsar.

Aftershock bjuder på fjorton låtar, varav det finns en lugnare blueslåt, "Lost Woman Blues" och en ballad, "Dust and Glass".  Resterande låtar pumpar på i sedvanlig Motörhead takt, fyllda till bredden av ren och skär rock n roll med bluesbotten och punkometallskrud (nytt ord för SAOL?). Fantasilöst? Kanske det, men så länge man levererar intressanta låtar struntar jag i vilket.
Vad det gäller balladen och bluesrökaren, så börjar det kännas som ett standardgrepp från bandet, även om det inte på något sätt har varit ett stående inslag. Men i mina öron så ger det en bredd och ett helt annat djup till bandet då det kommer lite udda låtar, som jag gillar. Det får bara inte bli för ofta, åtminstone inte balladerna. Dock gillar jag skarp bluesspåren. Lemmys röst passar enorm bra i konceptet, så pass att jag inte hade rynkat på näsan åt en "Motörhead sings the Blues" platta. Om inte annat så kan väl de lite lugnare partierna bli ett välbehövligt andningshål under live-seten, nu när Lemmy inte är helt sitt vanliga jag. Även om man hittills inte sett av dem så mycket mer än "Whorehouse Blues" som blivit lite av ett standardnummer.

Jag vet inte om det är åldern som tar ut sin rätt, men på denna skivan kommer man inte hela vägen till Brasilien utan nöjer sig med att "Going To Mexico". :-) I övrigt finns det en del låtar med potential att bli klassiker som catchiga öppningsspåret "Heartbreaker", "Crying Shame" och "End Of Time". Låtformatet känns som sagt igen, det är inga direkta överraskningar varken musikaliskt eller textmässigt, utan bandet befäster ännu en gång sin position som ett av rockens stabilaste och mest pålitliga akter. Du vet vad du får, och det du får är mer än gott nog. Det finns ett par riktigt bra låtar på plattan och några som kanske inte är riktigt lika bra, men jag kan inte säga att jag tycker att någon är direkt dålig.
Dessutom vill jag ännu en gång passa på att ge en stor eloge till bandet, för att dom trots allt, fortsätter att producera ny musik med hög kvalitet. Dom har ändå nått den kultnivå när dom skulle kunna luta sig tillbaka och bara resa runt och spela gammal skåpmat, för att inte tala om musikbranschens förändring. Bockar och bugar, hatten av!

När det kommer till själva produktionen har jag lite svårt att ge ett rättvist utlåtande, då jag bara fått till mig skivan via streaming, så huruvida det är exakt som det låter på skiva får jag låta vara osagt tills jag lyckats lägga mina smutsiga små fingrar på ett eget ex.
Men så långt jag kan så tycker jag att ljudbilden är något "murrigare" än de senaste plattorna, inte riktigt lika distinkt. Men å andra sidan gör det att det blir en lite fylligare och mörkare ljudbild och att den får ett aningen mer organiskt anslag. Sedan är det väl till syvende och sist inte det som fäller en Motörheadplatta, utan den där handlar det mer om huruvida man lyckas få igång högerfoten och skallnickningarna. Och det har inte Aftershock några problem med. Det är en platta som rockar på och ger en klar hårdrockspekning till hur en Motörheadkonsert kan te sig.

Med andra ord, så kommer jag med stolthet att låta min stiliserade Snaggletooth hänga kvar på väggen hemma. Möjligen att jag gör en större och elakare.
Så med risk för att vara jävig, det handlar ändå om ett av mina absoluta favoritband, (bloggnamnet kan ju ge en viss fingervisning) så ger jag dem betyget 4 blytunga Ess av 5.



Sammanfattning:
Betyg 4/5
Favoritspår: Heartbreaker, Crying Shame
Skivbolag: UDR
Release: 21 Oktober


Bandet består av följande lirare:
Lemmy Kilmister : Bas, sång
Phil Campbell : Gitarr
Mikkey Dee : Trummor

Tracklist:

1. Heartbreaker 3:05
2. Coup de Grace 3:46
3. Lost Woman Blues 4:09
4. End of Time 3:17
5. Do you Believe 3:00
6. Death Machine 2:38
7. Dust and Glass 2:51
8. Going to Mexico 2:52
9. Silence When You Speak To Me 4:30
10. Crying Shame 4:28
11. Queen of the Damned 2:41
12. Knife 2:58
13. Keep Your Powder Dry 3:54
14. Paralyzed 2:51

Mer om Motörhead:
Hemsida
Facebook
Spotify




Dagens Musiktips - Barn Burner

Om du vill ha din musik djup och seriös då kan du sluta läsa nu. Tycker du däremot att en Fredag som denna, så sitter lite mindless party rock som en truckerkeps, ja då har du hamnat helt rätt.

Dagens musiktips är Montreal bandet Barn Burner. Bandet spelar en upptempo stonermetal med klara partyvibbar. Dock väldigt bra sådan. Hur jag snubblade över bandet? Jo, det var min son som hört deras låt "Holy Smokes" i ett mobilspel, "Tap Tap Revenge" och blivit helt tagen av låten. Bra smak där.

Tyvärr verkar det som om bandet precis spelat sitt sista gig nu i somras, men låt oss då hylla dem med en dubbel.




torsdag 17 oktober 2013

Motörhead och Halloween

Snart släpper Motörhead sin nya platta, Aftershock, och Halloween står för dörren med allt vad det innebär. Så varför inte bara köra ett gammalt klipp med Lemmy när han kör lite "Trick Or Treat"?



Slänger in den här gamla reklamfilmen med Lemmy bara för att....

onsdag 16 oktober 2013

Spader Ess Nostalgitrippar - Del 4 : Och det bara fortsätter rakt in i 90- talet och vidare...

Parallellspåren som just avhandlats här och här, har avhandlat stora bitar av 80-talet och hur en hårdrockare bakas. Det som tagits upp följer väl mallen för en traditionell rockuppfostran ganska väl. Så nu är det väl helt enkelt dags att storma in i 90- talet.

Ett årtionde som kom att betyda en hel del för min egen del. Upptäckten av Grungen, uppbrottet från småstaden, vilket i sin tur betydde att jag träffade just min älskade fru och började vidga mina vyer ännu mer. För att inte tala om att detta dessutom blev startskottet för att bilda familj och lugna ner sig en smula.

Men vi börjar med Grungen. Det var ju inte som att jag därigenom glömde det gamla, men på denna tid, då MTV fortfarande var en musikkanal, så dök det upp ett band som började röra på sig lite smått. Pearl Jam.  Visst, det var fler band som drog min uppmärksamhet till sig som självklara Nirvana, Soundgarden, mörka Alice in Chains och Stone Temple Pilots. Men Pearl Jam var de som har satt sin största prägel på mig och håller den än idag.
Flytten till Stockholm hade som sagt mycket gott med sig. Och även om jag lyckats missa alla Pearl Jams Sverigespelningar sedan den första, så är jag ändå otroligt glad över att ha fått se dem just då på Kool Kat vid Strömsborg 1992. Bandet hade blivit bokade till spelningen precis som dom slog igenom med dunder och brak via MTV. Dock kunde man, som jag förstod det, inte backa ur sitt åtagande att spela på den lilla klubben på Strömsborg och för en gångs skull var jag där. Nu gäller det bara att se till att få plåtar nästa gång dom kommer.

Efter en tid med mycket spring på klubbar runt om i huvudstaden. Kool Kat och Ritz som centrala platser. Hann inte med så lång tid innan anrika Ritz vid medborgarplatsen gick i graven, men jäklar vilken kul tid det var på båda ställena. Stötte på en lirare en kväll i tunnelbanan som var på väg mot staden, kallades rätt och slätt LångMatte och var från Rissne och han blev inkörsporten till ett gäng med rockers som samlades på något utav dessa ställen mest varje helg. Det var mycket musik som florerade, Guns n' Roses, D-A-D och Ministry. Även dök Metallica upp, främst då deras svarta album, men även återupptäckten av deras äldre material som jag inte brytt mig så mycket om tidigare. En grupp som det är förvånansvärt att jag hittills missat så gott som helt, var The Doors. Mycket tack vare filmen från 1991 som sågs flitigt så hamnade dom där dom skulle, nämligen som ett av mina favoritband.

Jag började jobba på en glidmedelsfabrik 1993 där jag träffade kvinnan i mitt liv. Fabriken gjorde givetvis mer än bara glidmedel (ACO), men det blir en bättre historia så här. Frugan kom med mer influenser, då hon själv till en början inte alls var lagd åt rockhållet utan var sprungen ur Industrisynten med Depeche Mode som det lugnaste i bagaget. A match made in heaven med andra ord.
Hon tog in ett flertal band till paletten, några helt nya, några som jag lyssnat en del på tidigare, några som jag aldrig kom att uppskatta, men några som jag helt enkelt kom att älska.
 Bland de som jag lyssnat på innan men som fick ett rejält uppsving tillsammans med frugan var U2 ("All I Want Is You" är vad vi kallar vår sång efter en underbar helg i London, då jag även lärde mig älska Guinness), Bruce Springsteen (som innan mest bestått av The River och Born in the USA för min del) och Sisters Of Mercy.
Bland det som jag kom att uppskatta kan nämnas The Neon Judgement, Nine Inch Nails och Niagara.
Framför allt var det två band som kom att stå ut lite extra. Dels Depeche Mode som jag med automatik i egenskap av hårdrockare hade ratat fullkomligt (jag vägrar fortfarande att lyssna på deras första platta)(extra kul att dom numer spelas en hel del på rockkanalerna...). Men framför allt Nick Cave. Denna underbara man med sitt svängiga mörker och inlevelse. Första låten hon spelade för mig var "The Ship Song", mer behövdes inte för att vara fast.
Bland det som vi under den här tiden upptäckte tillsammans kan väl nämnas Therapy, Testament, Alanis Morissette, The Hooters och Manic Street Preachers. (salig blandning, jag vet, men så ser det ut).
Jag kan även med stolthet säga att en viss influens har det gamla rocker arvet haft på frugan, som nu är mer rockare än syntare. Win!

Efter att dottern föddes -96, så lugnade musiksökandet ner sig en smula för att sedemera återupptas och numer är mest hela familjen musikintresserade. Dottern  spelar gitarr och är svår Black Metal fanatiker med en mörk sida i sitt dyrkande av Lasse Winnerbäck. Sonen hamrar trummor, gillar det mesta även om Macklemore står högst i kurs idag.

 För egen del, och i viss mån även frugans, så sätter vi nu kursen mot framtida musikskatter och kommande nostalgiband till tonerna av Mamont, Ghost, Clutch, Rival Sons, Graveyard, Witchcraft och vad mer som kan tänkas dyka upp på musikhimmelen..... Det finns så mycket bra musik, både ny och gammal att upptäcka...

Och här väljer jag att stänga dörren till nostalgiträsket. För den här gången. Detta var en snabb och spretig historia, men jag kommer att återkomma i frågan på ett eller annat sätt, var så säkra. Men då blir det nog mer som nedslag i något specifikt band, eller kanske en låt.

tisdag 15 oktober 2013

Polar'n Per påminner - Glöm inte Temperance Movement i helgen!

Glöm för fan inte Temperance Movement, dom är här, dom är fantastiska... På lördag är det Katalin i Uppsala och söndag Akkurat i Stockholm.

/Polar'n Per



Turnéplan
2013-10-13 Göteborg, Pustervik
2013-10-15 Halmstad, Kajskjulet
2013-10-18 Falkenberg, Grand Hotell
2013-10-19 Uppsala, Katalin
2013-10-20 Stockholm, Akkurat
2013-10-21 Örebro, East West
2013-10-23 Umeå, Scharinska
2013-10-24 Sundsvall, Estreet
2013-10-25 Östersund , Bluesfestival
2013-10-26 Avesta, Bjurfors Hotell & Konferens


Spader Ess Nostalgitrippar - Del 3 : Hårdrocken.

Jag fortsätter min musikaliska resa, hoppas jag har med med några resande. Denna gång handlar det om den andra delen av mitt parallella universum, Mönsterås-resan och inkörsporten till Hårdrocken, som sedan mer eller mindre kom att bli mitt huvudspår.. Det är även här som tidslinjerna blir lite suddiga, för allt är som vanligt inte svart eller vitt. vissa bitar av det som skrivs om i Oskarshamnsspåret går givetvis igen i den här delen och vice versa, men jag försöker bara bena ut huvudfårorna. Tidslinjen blir lite otydlig med andra ord, mest för att det här hände så mycket olika saker i snabb följd och ibland även parallellt.

Till att börja med var jag lite för ung för att göra som jag ville, men efter hand så blev det mer eller mindre att jag bosatte mig hemma hos MikeT i Mönsterås (åtminstone på helger), och fick därmed en bonusfamilj och massor av nya kompisar.Och därmed en hel del andra influenser.

Som jag nämnde tidigare, hade MikeT en egen Stereo. Inte nog med detta, han bodde i en stor villa med eget stort rum nere vid gillestugan, vilket gjorde att vi i stort sett hade hela nedervåningen för oss själva att rumla runt i.

Det första jag kan komma på att jag hörde där nere i MikeT's källare var nog faktiskt Soundtracket till Grease, jag hade ännu inte sett filmen, men ett par av låtarna spelades rätt flitigt.  I den vevan vet jag att vi spelades en hel del Jerry Williams och först och främst plattan I can Jive. Därefter följde en period med massor blandat, framför allt svensk musik. Magnum Bonum, Factory, Noice, Gyllene tider, men framför allt Magnus Uggla. Att det svenska fick en särskild plats i en ung killes musikhjärta kom väl framför allt att kretsa kring tre viktiga platser, som blev väldigt viktiga från 14-15 års åldern. Blomstermåla Folkets Hus, Oskarshamns Folkpark och Oknö Festivalen.

En annan spelare som dök upp på planen och blev väldigt viktig, var Basse. Vet inte riktigt hur det gick till, han var ett par år äldre (MikeT o Jag var 14 och Basse hade precis fått körkort). Men han hade som sagt både körkort, en källare som gjord för partaj och kontakter till personer som var 20 år, även om folköl fungerade bra rätt länge. Så, i Basses källare gjorde jag min folkölsdebut som 14 åring till tonerna av Queen, Eddie Meduza, Billy Squire, Jorney och ännu mer 50-tals musik (det sprangs en hel del på den lokala raggarkåken i sällskap med Basse).

Det var en salig blandning med svensk och utlänsk rock, reggae, punk och 50-60-tal om vart annat i en period. Jag vet inte exakt när det började renodlas mot hårdrocken, men de två grupper som man får skylla på är nog när MikeT och jag upptäckte Kiss och Thin Lizzy.
Thin Lizzy blev en direkt kärleksaffär inga problem där, jag vet inte riktigt om det var det första jag hörde med gruppen, men dom blev, med skivan Nightlife och Johnny the Fox en del i ett försök att få en egen skivspelare. (som jag skriver om här). Thin Lizzy är fortfarande ett av mina absoluta favoritband.
Kiss var lite mer problematisk. Jag hade länge dissat bandet för sin sminkning som jag tyckte var fånig till att börja med. Dock hade jag aldrig hört dem. En dag satt vi hemma hos MikeT och lyssnade på ett blandband och låten "Rock n Roll All Night" gick på utan att vi visste vilka som spelade. Pang! Total förälskelse! Därefter reviderades snabbt hipstertankarna om deras sminkning och det tog inte lång stund innan pojkrummet var tapetserat med Kiss affischer, mestadels från underbara tidningen Poster.

Upptäckten av dessa band drog formligen ur proppen i musikdyrkandet och i snabb följd kom det en uppsjö band varav några var följande: Axe, Judas Priest, Def Leppard, Motörhead, Iron Maiden, Dio, Wasp, och AC/DC.



Till sist lyckades jag även att tjata till mig en egen vinylsvarv och min första skiva, även det beskrivet här, blev Savage - Loose n Lethal stolt inhandlad från Ginza.

En annan person som blev väldigt viktig för min musikaliska fortbildning, av två skäl, är Basses brorsa Mulle. Dels för att han hade den mest imponerande skivsamling jag dittills hade sett och som antagligen hade sin beskärda del i att kassettbandskatten och Swedcopy skapades. Dels för att han som ena gitarristen i bandet N.J.B. kom att bli min inkörsport till den lite mer handgripliga delen av
musikvärlden.
I hans skivbackar hägrade framför allt äldre storheter som Black Sabbath, Blue Oyster Cult, Scorpions, Whitesnake, Deep Purple, Rush, Uriah Heep, Led Zeppelin och Van Halen. Men även lite mer obskyra saker som Focus och det engelska bandet Mr. Big (märk väl att det är det Engelska, inte det Amerikanska).


Självklart skulle även de mörkare sidorna av rocken utforskas via band som t.ex Demon, Venom, Danzig och Mercyful Fate. Givetvis fanns även plats för mer traditionella akter som Helix, T.N.T och inte minst Europe. Det går väl inte att sticka under stol med att just Upplands Väsby pojkarna spelade en speciell roll, men å andra sidan så gjorde dom väl det för de flesta tonåringar vid den här tiden. Någonstans ramlade även en ännu så länge livslång kamratskap med Ulf Lundell in. Ett annat band som satte sina spår var givetvis Guns n' Roses.

Det här är också en tid där andra inte fullt lika rockande grupper tar ett starkt fäste, i och med att Danne Skåning flyttar in och med sig tar han en del psykedeliska och annat flum. Framför allt grupperna Pink Floyd och Sniff N' The Tears.

För att inte tala om alla lokala band som växte upp i den frodiga musikmyllan i Mönsterås med omnejd. Plebb, Purple Haze, Bruset, Mönsterås Bluesband, N.J.B., The Quill och Boom Shanker Group bara för att nämna några. De flesta och några till omnämnda i serien Let The Good Times Roll.

måndag 14 oktober 2013

Ny Led Zeppelin film på gång... eller nästan... i alla fall....kanske

Filmmakarna Jackie Tolliver och Gabriel Tolliver, är i full fart med att lägga sista handen (händerna) på sin film Fleecing Led Zeppelin.

 

Det är väl i ärlighetens namn inte riktigt en film om Led Zeppelin, utan snarare om en händelse runt bandet. Närmare bestämt det som hände bandet runt en konsert i New York 1973. 
Bandet spelar på ett utsålt Madison Square Garden och tourmanagern Richard Cole har stoppat gaget, 200.000$ ( vilket skulle vara ca. 1.1 miljoner $ med dagens värde) ett kassaskåp på bandets hotell, The Drake. När pengarna skall hämtas är dom borta. Många misstänks, men fortfarande är pengarna borta.



Det är dessa pengar som filmen handlar om.
Helt klart en kul idé. Filmen är tänkt att bli en kortfilm som man sedan kan använda för att söka finansiellt stöd för att kunna göra en långfilm. Det mesta är filmat och för att göra en bra postproduktion och marknadsföring, så söker man ekonomiskt stöd via crowdfunding.

Vill du veta mer om projektet, kanske rent av vara med och finansiera (en del riktigt snygga grejer man kan få), så hittar du projektets sida här.


Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...