Polarn Per tittar på - Iron Maiden

Jag ber om ursäkt för att denna konsertrecension av Polarn Per kommer lite sent, men det är mitt fel och beror på att jag varit i en vit del av svenska kartan vad det gäller Internet uppkopplingar. Spader.

Bilden lånad från Iron Maidens hemsida

När UFO:s »Doctor Doctor« tar slut vet man vad som tar vid. Då är det dax för Iron Maiden. Då är det dax för ett kliniskt set, som inte kompromissar vad gäller perfektion eller variation i set-listan. Det är Iron Maiden, maskinen, bandet som i högsta grad personifierar »The Loneliness of a Longdistance Runner« sen några år tillbaka.

Michael Kenneys keyboard sätter ett storslaget intro som går över i introraderna »Seven deadly sins. Seven ways to win...« innan »Moonchild« drar igång. Förväntan vibrerar i luften på Friends arena! Bruce Dickinsons röst håller, den låter i det närmaste perfekt. Det är inget fel alls förutom att ljudet rör sig konstigt på arenan, inte alls som Dickinson som ständigt är på språng runt kulisserna på scen.

»Can I Play with Madness«, »The Prisoner« och »2 Minutes to Midnight« rivs av, mer eller mindre, utan chans för publiken att hämta andan. Det är knappt något mellansnack. Bandet känns snuskigt tajt. Som vanligt, fast faktiskt än bättre. Därefter kommer en nykomling i det klassiska »Maiden England«-settet »Afraid to Shoot Strangers« framförs så sjukt bra att jag inte vet om jag sett bandet göra bättre ifrån sig. Detta gäller även »Phantom of the Opera«, »Wasted Years« och »Seventh Son of a Seventh Son«. Det är gåshud! Sjukt bra!

Nickos trummande sitter och svänger som vanligt. Steve Harris har ena benet på mothörningen och siktar med sin bas mot publiken, bara det!
Låtar som »The Trooper«, »The Number of the Beast« och »Run to the Hills« känns som utfyllnad mellan dessa och bara det är otroligt. Showen peakar därför där, den står och väger i »The Clairvoyant« och allsången försöker hålla gigget genom både »Fear of the Dark« och avslutande »Iron Maiden«.

Dessvärre känns det som Järnjungfrun inte lyckas hitta energin i encore-avbrottet. De försöker, men det vill sig inte. Kanske är det av samma orsak som otalt besökare skvallrat om, kanske når publikens skanderande om mer inte fram till bandet. Kanske är det så att valet av extranummer är fel. Jag vet inte. Det känns som en punktering. »Aces High« framförs med halvtaskig sång, »The Evil That Men Do« blir en passagesträcka (som alltid) och avslutande »Running Free« lämnar frågetecken som inte kan lämnas obesvarade, vad fan hände?

De sju dödliga synderna och de sju vägarna att vinna tycks vara temat...
1. Låtvalen
Det är en vägvinnare i de avigare låtarna (som jag bedömer det), men en dödssynd att utelämna »Hallowed be thy name«

2. Ljudet
Ljudbilden rör sig konstigt på arenan. Burk. Konstiga ekon. Oönskade resonanser. Friends är en skitarena för fotboll och musik! En del vittnar om att ekot gjorde att de snabbare låtarna ens inte kan urskiljas. Det är katastrof. Jag sitter dock på ett lucky seat denna kväll... Tak på eller av? Jag tror av hade förbättrat ljudet, men straffat ljuset.

3. Gitarrerna
Med de tre gitarrister skulle låtvalen varit mer anpassade för dessa. Materialet från »Somewhere in Time« skulle göra sig nog så väl. Enklare låtar straffas. Janick Gers är fantastisk idag när han är distinkt och inte larvar runt, i samma omfattning som han brukar. Adrian Smith och Dave Murray är som vanligt pålitliga. Energin är sprudlande... Arenan försvårar deras jobb.

4. Tillgängligheten
Det är fan lättare att ta sig till mitt boende i Norrtälje från Sölvesborg än från Friends arena. Var är bussarna? Var är logistiken? Var fan är all jävla planering kring denna arena? Ölen, eller vad man ska kalla Vichy-vattnet är slut innan Maidfen kliver på...

5. Kommersen
Det görs en och annan krona på T-shirts när cirkus Maiden drar förbi. Därför är det välkommet att bandet gjort en sänkning från 380 kr till 300 kr. Inkomsten blir ju hyfsad ändå... Tryckkostnad max 50 bagare för så stor serie, strax över 15 0000 sålda rasslar på med cirka 4 miljoner till cirkus Maiden... Jeezes! Vem behöver skivförsäljning då?

6. Historiken
Hur man än vrider och vänder på det hela har bandet hittat en vinnare i att göra en retro-turné följd av en med ett nytt vax. Bra jobbat! Jag har släkt på plats. Mona 20 år, Dan snart 30 år, fler runt 40 år och även 50-taggare (som visserligen såg herrarna i Malmö, men ändå)... Det är Det är ganska coolt!

7. Sången
»Aces High« Hur fan kan dom låta denna låt framföras levande när man uppenbarligen hör att Bruce röst inte håller för denna. Samtidigt sjunger bruce bättre än någonsin i andra delar här måste dom vara uppriktigare mot sig själva. Jämför med »Seventh son...« Där tas inga genvägar, Shit viken skillnad!
Spelningen är fram till de halvtaskiga extraspåren och fingrar på fem ess, men att avsluta som dom gör är antiklimax. Inte bra. När det dessutom dröjer innan hemgångsordern »Always Look on the Bright Side of Life« drar igång gör att många med mig hopps på mer, hoppas att de ska ta en avstickare från tidigare set-listor, men vi får nöja oss där. Punkt, liksom. Punkt! När man går från arenan ska man vara överlycklig, det är jag inte denna dag och det beror på avslutningen som faktiskt är dålig. Jag ger därför bara spelningen tre starka ess av fem möjliga...

Även fast stora delar av föreställningen är magisk! Så kan det gå...
Setlist:
Moonchild
Can I Play with Madness
The Prisoner
2 Minutes to Midnight
Afraid to Shoot Strangers
The Trooper
The Number of the Beast
Phantom of the Opera
Run to the Hills
Wasted Years
Seventh Son of a Seventh Son
The Clairvoyant
Fear of the Dark
Iron Maiden
Encore:
Aces High
The Evil That Men Do
Running Free