Polarn Per tittar på - Sabaton

Sabaton har gylfen nere, men låter byxorna sitta på!

Iron Maiden kliver på senare, Jag traskar in i den kritiserade Friends arena, detr är 13 juli 2013. På scenen ska förbanden kliva upp, med andra ord ska ett arv förvaltas där Järnjungrun, som oftast levererar hög kvalité i sin förmåga att välja band. Voodoo Six som jag delvis missar avslutar samtidigt som jag kliver ner till min sittplats. Det tar någon kvart sen kliver Sabaton upp. Tankarna far omkring, Kommer dom leverera? Är det fågel eller fisk? Backdroppen täcks av och en ilsken Karolin forcerar, precis som på omslaget till den svenska versionen av senaste fullängdaren »Carolus Rex«.

Några spår in i settet får jag svaret, det studsar i Stockholmspubliken. Det sjungs hårdrock med scenmusikanterna och deras ständiga balansgång funkar utmärkt. Jag tänker på deras nationalromantiska flirtande med musik inspirerat av lika del brittisk som tysk hårdrock. Episkt, som gjort för stora arenor och allsång. Det är därför enkelt att se Sabaton i dessa sammanhang, det är lite handen och handsken lixom...

Sabaton kan vara Sveriges just nu kanske vassaste förband. Jo, jag vet, det låter som en sågning, men det är det inte... När bandet går på attack håller konceptet. Dom tillåts blanda svenska och engelska mellan låtarna, dom tillåts marchtakt, utan att det blir nazzerock, framför allt fångar dom publiken med en självklarhet som approach, man måste nog ha viss självkänsla för att bemästra både förbandssituationen och publikmassan. Dessutom låter det bra från där jag sitter, jag har hört flertalet bevittna både ekon och missljud som mer eller mindre förstört upplevelsen.
Jag har hört bandet missa möjligheten att koppla greppet gång efter annan med slarviga körer och oengagerat lir, men ikväll smattrar trummorna, körerna sitter och settet känns väl dimensionerat. Det är i en matta av låtar från senaste vaxet »Carolus Rex« som det händer. Publiken greppas och spelningen blir ett kröningståg för Rockstad Faluns kompetenta gossar. Genom »Gut mit uns«, nämnda »Carolus Rex« och därefter »Poltava«, alla framförda på svenska, går spelningen från »Jaha!« till »Se där!«. Energinivån ökar på ett sätt jag sällan sett bandet prestera. Balansen lyckas och dom klarar sig både från en oengagerad publik och från att bli så där cheezy som jag sett dom bli ibland...

Bandets sångare, Joakim Brodén, som sin vana troget uppträder i skottsäker väst avbryter sen uppsnacket till nästa spår med ett oväntat statement »Det kanske inte är så proffsigt att ha gylfen öppen inför 55 000 åskadare!«, och kanske är det det enda tecknet på nervositet som visas av Sabaton under kvällen. Efter följer öppningspåret från deras tredje vax med samma namn, »Attero Dominatus«, som långt ifrån alltid framförs levande. Språket växlar till engelska (med inslag av latin) och hjälper faktiskt denna pompiga tillställning ytterligare genom att enformighet varieras. Responsen är god. Körerna hittar hem. Publiken är på, men framför allt känner jag att trummorna bär bandet som aldrig förr... Det är välkommet. Det ökar, som sagt, värdet i akten.

Det är ändå här bandet måste bredda sig. Jag tycker materialet är slagkraftigt som förbandsakt, men blir enformigt då de kör huvudakt. Men fortsätter bandet på samma inslagna väg, och lyckas behålla bandmedlemmarna, kommer detta bli en klassisk svensk rockakt, fullt jämförbara med exempel som Europe, Candlemass, Hammerfall och In flames!

Avslutande »Primo Victoria« och »Metal Crüe« följer samma mönster, bandet är nöjda. Jag är nöjd, betyget fyra ess av fem möjliga tycker jag dom förtjänar!

Tänkte skriva av mig om Iron Maiden lite senare!

-Polarn Per...