söndag 30 juni 2013

Grattis!! - Yngwie Malmsteen

Även gitarrgudar blir äldre, Yngwie Malmsteen fyller denna dag 50 år, Hipp hurra!

Att skylla Yngwie för överdriven ödmjukhet skulle väl vara som att svära i kyrkan, men han är väl det närmaste en rockdiva som Sverige någonsin producerat och när det kommer till gitarrspel så får man väl medge att han är mer än normalbegåvad, den pojken.

Mitt roligaste Yngwie minne är när jag och min kära bror var på resa i Florida, någon gång förra årtusendet, typ 1990 ca. och hörde på radion att Yngwie skulle signera sin senaste skiva "Eclipse" i en skivbutik i Miami. Eftersom vi ändå befann oss i trakterna så var vi inte sena att ställa kosan dit.

Väl framme vid skivbutiken ringlade sig kön med rockers runt byggnaden. Snacka om att man höll på att få dåndimpen när man såg denna svarta, läderklädda massan stå i närmare 40 grader gassande solsken. Dedikation...

Efter en stunds köande så kom vi äntligen fram till Yngwie, som reagerade skarpt på brorsans "Tjenare Yngwie", men innan vi han börja språka för djupt så kom hans hantlangare och körde bort oss eftersom vi stoppade upp kön. Signerad skiva och något foto i gömmorna är behållningen, ja för att inte tala om Yngwies min när han blev hälsad på bred Småländska i det soliga Miami, då förstås.

fredag 28 juni 2013

Polarn' Per tänker till...



Jag skrevhäromdagen om promos och EP-formatet. Tankarna tar fart om att dessa, mer eller mindre, ofta motsvaras av en fullängdare från 80-talet. I produktionerna som med exemplet från igår görs med färre kanaler (lager av ljud) och framförallt i längden. Jag gillar det formatet. Låt mig förklara...

Iron Maidens senaste studiovax är min frustration. Ett bra band, faktiskt lite av husgudar. Bra låtskrivare, duktiga musiker, mycket musik, så vad fan är problemet?

Ja, kanske är det inga problem, men för mig innebär "format grande muchos" att resultatet kan upplevas just lååångt. Till och med tråkigt. Definitivt så förloras intresset. Fokus. Det värsta är när man behöver kämpa för att behålla det. Jag blir den ensamma långdistanslöparen när jag växlar läge från mottaglig till passiv lyssnare. Fan, jag springer ju knappt!



Jämför den väl paketerade "The number of the beast" med t ex "The final frontier". OK, kanske är det en orättvis jämförelse, men jag tror ni fattar poängen. Jag ser förebilder Slayers "Reign in blood". Jag minns än idag när den hade snurrat igenom sina två sidor. Vad fan var det? Wow! ...eller som när Guns'n'Roses "Lies" avrundades efter en halvtimma. Komplett, lixom, men kortare. Inte en chans att pojkrums-Per kunde lägga fokus på annat... Ja, möjligen de pubertala omslagen!


 Det är sällan denna typ av produktioner görs idag, senast ut tror jag Eddie Vedders episka soundtrack till Sean Penns "Into the wild" var.

Andra scener har gjort detta format till sitt mål. Jag tänker på amercana-rocken där många artister gör "fullängdare" i kortare format. Roki Erikson, Deadman, Israel Nash Gripka, Todd Snider och många andra som, i mitt tycke därmed värnar albumets integritet.

Album bär charm. Det är en enhet som kan göra enstaka låtar bättre än vad dom egentligen är i lösgodis-form. Nämnda Gripka gör dessutom outtakes på det material som inte når plattorna vilket i sina unikt numrerat skick ger en trevlig uppsving för bandets försäljning, men även för mitt, ibland sjuka, musikintresse. Limited... Mmm, bara det!

Frosseri är min favorit bland dödssynderna, överlägset faktiskt!

Jag tror dessutom delar av frustrationen ligger i hur nästa generation konsumerar musik. Visst återföds blandbanden, men att föredra enstaka låtar framför album, nä, den grejen känns bara så fel. Jag tycker låtar kan vara hits och album är kulturskatter, inte alla, men det är en samling som har en start och ett mål. Lite som att duka med enhetlig servis till middag istället för omaka tallrikar, bestick och glas. Ni fattar?

Klipper man dessutom tiderna för produktionen genom att färre spår ska paketeras skapas en situation där artisterna kan göra fler plattor i intervall med tätare turnérande. Detta är en bevislig framkomlig väg att skapa ökad försäljning... Bara det finns kvalité i det som ges ut!

Sakta lämnar jag sakfrågan EP och närmar mig kommers. Jag rundar därför av med frågan, vad tycker ni? Håller ni med?

/Polarn' Per

torsdag 27 juni 2013

Recension - Whitesnake : Made in Britain / The World Record

Hmm, vad skall man säga om denna skiva? Det är bara ett par månader sedan Whitesnake släppte sitt förra Live-album "Made in Japan" och nu kommer då nästa Liveskiva "Made in Britain / The World Record". Vilket gör det slätt omöjligt att inte jämföra de två skivorna en del.

Så, vad är det som skiljer dessa åt så att man kände att marknaden behövde ännu ett live-album på så kort tid? Förvillande lite??? Näst intill inget alls, skulle jag vilja säga. Låtlistorna är så gott som karbonkopior av varandra, åtminstone på CD1. Det är först när man kikar på CD2 som det skiljer sig en del och då till nya skivans favör enligt mig. 
Båda är inspelade under samma turné FOREVERMORE WORLD TOUR 2011 och till och med omslagen är förvillande lika bortsett från att man försöker visa i vilket land den är inspelad.

Både Japanskivan och nu den Engelska plattan låter bra och det är inget fel på skivorna som sådana, det är bara att det känns som en för mycket, på lite för kort tid. Vet inte riktigt vad David Coverdale med anhang tänkte på när man tog detta beslutet, men det är så att man undrar om det inte ligger något i spekulationen som RebellängelnMetalyze dryftade, att det handlar om att fylla ut sitt kontrakt gentemot Frontiers. 

Det känns mer som när Kiss var ute på Turné för ett par år sedan och bandade sina konserter på plats, så att man kunde köpa sin liveskiva från evenemanget på vägen ut. Det kändes om inte annat mer som en kul grej. Här blir det mest bara frågetecken...

Har man nu inte någon av dessa skivor och känner att man vill köpa en, för till syvende och sist, en Whitesnake-live är ju egentligen aldrig fel på gränsen till ett måste. Då skulle mitt val i detta fall bli den senaste, "Made In Britain". Dels för att jag tycker att framför allt CD2 är klart mer intressant och inte minst för att omslaget är snyggare men även det faktum att den Engelska skivan innehåller "Ain't no Love, in The Heart of the City". Den låten ensam säljer en Whitesnake Live. 
Ännu ett plus för den senare skivan är att man till skillnad från Japan utgåvan inte slösat bort ett spår på ett drygt 7 minuter (7 minuter, vafan!?) långt trumsolo. Jag kan förstå att det är skönt för bandet att få vila en stund under konserten, men det behöver man kanske inte dokumentera på skiva. 

Ett bra trumsolo kan vara kul på konsert, men heter man inte Neil Peart och spelar i Rush, så har det inget på skiva att göra. Då är det bara det spåret som man maniskt hamrar på skip-knappen till CD-spelaren så fort den dyker upp, efter att ha hört det första gången.

Så domen lyder: "Made in Britain / The World Record" med Whitesnake är en trevlig liveplatta av ett av de klassiska livebanden. Dock känns det lite onödigt att man släpper två liveskivor från samma turné med så kort mellanrum, men det är helt klart den senare som är vinnaren av de två.


Favoritlåtar just nu : "Ain't No Love..." och "Soldier Of Fortune/Burn/Stormbringer"
Betyg: 6/10

Den Torra faktan:
------------------------------------------------------------
Line-Up:
David Coverdale: vocals
Doug Aldrich: guitars
RebBeach: guitars
Michael Devin: bass
Brian Tichy: drums
With Michael Ruedy: keyboards


Skiva: Made in Britain / The World Record
Cd1
Best Years; Give Me All Your Love Tonight; Love Ain’t No Stranger; Is This Love; Steal Your Heart Away; Forevermore; Love Will Set You Free; My Evil Ways; Fare Thee Well; Ain’t No Love In The Heart Of The City; Fool For Your Loving; Here I Go Again; Still Of The Night.
Cd2
Bad Boys; Slide It In; Lay Down Your Love; Pistols At Dawn; Snake Dance; Can You Hear The Wind Blow; Fare Thee Well; One Of These Days; The Badger; Deeper The Love; Soldier Of Fortune; Burn/Stormbringer


Skivsläpp: 5:e Juli 2013
Skivbolag: Frontiers Records
Hemmaort: USA/England

Hemsida
Facebook




Support The Bands That You Like!!

onsdag 26 juni 2013

Farbror Frej gör en lampa

Taskig bild
Säga vad man vill om Motörheads vin, men den stora behållningen är ändå flaskan i sig.

Så i sann Farbror Frej anda tog jag min gamla tombutelj från bataljen mellan Motörhead och Kiss viner och tryckte ner en gammal ljusslinga i den och vips hade jag en lampa till min ännu icke existerande Mancave.


Polarn' Per presenterar GodScum

Första gästinlägget här på SpaderEss, av Polarn' Per. Hoppas ni gillar hans lilla nedslag i Rock och ger honom ett varmt välkomnande.

Jag heter Per och är Musicoholic. Hej ,hej! Jag har kommit för att förstärka mitt missbruk genom att skriva några rader om det också... Först ut är en för de flesta troligen okänd akt. GODSCUM.
Jag gillar nämligen den lilla scenen. Jag gillar demo-scenen. Jag gillar egentligen mer än så, men den känsla som band på väg uppåt kan prestera är wow! Där lägger jag gärna lite fokus och det är där ni kommer få inlägg. Musiken kommer spreta, men jag kan utlova en gemensam nämnare. Gitarren. Gurkan. Orsaken till mitt missbruk... Nog om det, dax för några rader om musik!


 Jag pratar med sångaren i GODSCUM, Steven Tolkamp, om den cover-akt han brukar göra med Fake No More. Plötsligt droppar han den klassiska meningen att "trummisen har hoppat av". Det tar inte lång tid innan vi skrattar över hur klyschigt det är och hur svårt det är att faktiskt hålla ihop något. "A band is a like marriage, but with more characters", säger han. Det är nog sant. Jag vet inte om jag är enda exemplet på att det är tillräckligt svårt att hålla ihop ett par med sina barn, eller en förälskelse, så varför skulle det vara annorlunda med ett rockband?

Hans EP-plattor har möjliggjort för mig att följa honom, även fast han huserar i olika band och bor i Holland. Dessa är hans barn. Först släpptes en EP med nämnda Fake No More där ett antal klassiska Faith No More-spår fick ett nytt värdigt liv, sen en EP med Terry Bogus som spretar med utgångspunkt i Faith No More-soundet, men med en annorlunda och alternativ rock. Nu laddar han om för ytterligare en EP, med den nya besättningen i GODSCUM, ett band han själv tycker sig hittat "Det där lilla extra" med!

Steven var sista pusselbiten när bandet bildades. Det var efter ett av alla tribute-gig som allt gjordes till verklighet. I publiken fanns batteristen Twan Bakker, gitarristen Marcel Coenen samt veteranen på bas, Jochen Fuenders (från bl a "Reece" som spelat med Accept:s ex-sångare David Recce, trummisen Stefan Schwarzmann och UDO:s ex-gitarrist Andy Susemihl). Det dröjde inte länge innan svaret kom och snabbt resulterade samarbetet i några första inspelningar. Steven pratar lyriskt om produktiviteten och erfarenheten, glädjen att skriva, skapa. Det är inte utan att tanken kemi dyker upp...

Det är därför lätt att förstå att han är lyrisk över det som är på gång. Kärleken till musiken finns ju. GODSCUM är hans förälskelse. En passion han representerar väl, åtminstone med sin röst. Den låter ungt temperament, den som spänner mellan hopp och förtvivlan, kärlek och hat, minns ni? ...eller snarare jämför sångstilen med Mike Patton, som satte den schizofrena sången på kartan. Från vacker till monster. Från Easy till Jizzlobber. Den som Phil Anselmo gjorde argare, eller den som Nu-metal band gjorde ...ehe... illa! ...behöver jag nämna några april-skämt till band?

"Can I interest you in a demo?", frågar Steven nästan försynt när jag spånar iväg. Han klottrar ner länken till GODSCUM-klippet på Youtube och jag känner att han är stolt eftersom jag inte hunnit besvara frågan innan låten "The Great war" börjar spelas upp. Det är som att förlösa, säger han, och med dagens teknik går det undan. Sprid gärna, säger han. Så funkar det idag, inte som när man bytte tejper strax innan järnåldern. Allt går snabbare nu. Även rocken. Introt drar igång och byts mot metodisk hårdrock ala Pantera. Riff, ruff och trummor... Ja, det är tufft, men fortfarande sorterbart, inte som dagens alla ljudmattor i lager på lager.

Jag hoppas detta är ett presentabelt spår från EP:n, även fast Steven antyder att det kommer spreta en del. Det är så jag lärt mig att uppskatta hans projekt, jag tror inte GODSCUM är ett undantag. Jag frågar när EP:n kan avnjutas i sin helhet. Steven dröjer och svarar sen, "Soon, we are not under label pressure". Jag hoppas ändå att jag med några länkar kan bidra till att vi är fler som uppmuntrar bandet till en snar release! Jag gillar det jag hör!

/Polarn' Per



GODSCUM
http://godscum.org/
http://www.youtube.com/watch?v=phnlwdrjqPs
Steven Tolkamp
http://godscum.org/wp-content/gallery/steven/GODSCUM%20Steven%203.jpg

tisdag 25 juni 2013

Sommarstiltje... Inte om det går att undvika!!

Då sommaren är över oss, och även om det är ett par veckor kvar till semestern och den ultimata latheten för min del.

Det är ungefär här som jag hade tänkt säga att det innebär att  det finns risk för att inläggsfrekvensen  här på bloggen minskar, då jag ämnar tillbringa så mycket tid som möjligt i hängmattan lyssnandes på musik och läsa goda böcker.
Men vad fasiken, så kan man ju inte ha det, nu när hederligt folk får ledigt och plötsligt  har all tid i världen att sitta och slöläsa sin favoritblogg och insupa den stora visdom som sipprar ut härifrån (ödmjukhet? Inte en chans!), så därför tänkte jag i stället passa på att presentera "Polarn' Per" som kommer att göra lite gästinlägg och recensioner.

Vilket kommer att resultera i ett antal saker. Den litterära nivån på bloggen kommer att höjas avsevärt, då "Polarn' Per" är en mästare till ordsmed. Det kommer antagligen att bli lite mer av annan musik, än den som eder trogna tjänare "SpaderEss" kanske normalt lyssnar på och delar med sig av. Kanske kan det bli en del andra idéer överhuvudtaget. Vem vet? Och se nu till att välkomna honom varmt så kanske han vill stanna kvar.... Håll ögonen öppna...

Hur eller hur, må solen, eller månen lysa upp er stig... Allt efter egen preferens...


Recension - The Flight Of Sleipnir : Saga

Eftersom jag är en klant som lyckats med konststycket att supa bort den svenska versionen av recensionen på The Flight Of Sleipnir - Saga, så får ni här hålla till godo med den grova och snabba engelska översättningen jag gjorde till bandet.

The Flight Of Sleipnir is a new acquaintance of mine, who normally falls slightly outside my comfort zone. But against all odds, they have become somewhat of an obsession of mine, lately. I stumbled across the band on my wanderings around the net, primarily for their incredibly stylish cover art, but I was quickly pulled into their realm by their moving music.


The Band's fourth album,"Saga", which was released in February this year, is a good mix of different styles. Put equal parts Black Metal, Doom, Nordic folk rock, stoner, progressive rock, melancholy and dreamy brittle acoustic tones in a blender, run it for a few seconds and presto you have The Flight Of Sleipnir.


Though this two-man band are from Colorado in the U.S., the pillars of the band, Clayton Cushman and David Csicsely has a purely magical ability to fuse together the above mentioned ingredients and interpret the Scandinavian temperament and really capture the mystical tone of the North and it’s melancholy. Musically it's done in such a beautiful way that even I am prepared to be lenient with the growling parts (or Black Metal roaring might be a better term), which normally tends to be enough for me to add a band to the pile of less interesting, but here, even I am inclined to stretch myself and admit that even the extreme vocals gives the album an extra nerve, although I think it’s when they let the soft and vulnerable music come out, together with the clean vocals, that they really stand out. Yes, it is there where the true magic appears.


It is possible that it’s the fact, that this is something that I didn’t have any expectations on, when I found them, or if it's the fact that this is not what I am normally drawn to when it comes to music, that  took me by such a surprise so that I was totally taken by the music, almost floored by The Flight Of Sleipnir and the album Saga. Even if the band's palette contains many of the ingredients that I normally like, which
The band even succeeds, in my eyes, with the fine balance between the overly theatrical and the more genuine. (This is a topic that I should examine more closely, because I have a very split and disjointed relation to it).


And As if the music itself wasn’t impressive enough, it gets even better with the fact that it is the group's own David Csicsely that is responsible for the incredibly beautiful covers of their albums. And there is no doubt that the art is effective and has its important place in the product's overall impression, as it was the cover art that caught me in the first place and lured me in. I can only imagine how beautiful the vinyl edition will be, as they are doing a double disc with an 8 page booklet and an A2 Poster. Not that the limited CD release in A5 Digipak look so bad either. And for the fans with extra attention there will also be a release of an  strictly limited edition "Die Hard Editions" of both CD and vinyl. In other words, Something for the Wishlist.


The verdict are: Highly recommended! If you haven’t already heard them, take the opportunity to listen to them on Bandcamp, it would be a shame if you missed them. And maybe take the opportunity to buy the record to add something truly beautiful to your record collection. Myself, I ‘m sure I will listen a lot on this record in the future, not to mention that there is a nice back catalog to enjoy. Sweet!


Favorite songs right now: "Reverence" and "BeneathRedSkies"
Rating:8/10


The Dry Facts:
-------------------------- ----------------------------------
Line-Up:
Clayton Cushman - Guitars, Vocals, Bass, Keys
David Csicsely - Drums, Vocals, Guitars


Live Members:
Peter Slivkanch - Live Guitar / Backing Vocals
Dave Drilling Yikes - Live Bass
Justin Siegler - Live Guitar


Album: Saga
1. Prologue                                              02:20
2nd Reaffirmation                                      04:56
3rd Reverence                                            4:54
4. Harrowing Despair                       05:18
5th Heavy arrest the chains of the Damned 04:15
6. Judgement                                              5:22
7. Demise carries with it a song              04:39
8. The Mountain                                      5:08  
9. Hour of Cessation                                06:48
10th Remission                                           3:45
11. Beneath Red skies                              05:15
12. Epilogue                                             05:55


Albumrelease:February 2013
Hemmaort:USA



Support The Bands That You Like!

måndag 24 juni 2013

Stoppa Pressarna! - The Saint James Society

Tidigare skrev jag om film/musikprojektet som The Saint James Society försökte finansiera tillsammans med filmaren Juan Azulay. Finansieringen via Kickstarter gick vägen och man fick de pengar som behövdes, vilket i sin tur gör att filmen är på väg.

Look and behold, här är trailern till filmen, som tydligen skall gå under namnet "House Of Snakes". Skall bli riktigt spännande att se hela filmen till slut.

House of Snakes (Trailer) - Juan Azulay and The Saint James Society from MTTR MGMT on Vimeo.

The Review Mainifesto

Då önskan om att göra mer utförliga recensioner än vad jag brukar i serien Dagens Musiktips ökar, både från mig själv men även från band/artister som skickar in material för att recensera, tänkte jag att det är kanske lika bra att skriva ett litet manifest från min sida.

Jag recenserar mer än gärna. Men jag förbehåller mig att rätten att välja vad som recenseras, då jag hellre levererar positiva recensioner än fullkomlig slakt. Därför kan det vara bra att tänka på ett par saker:
  • De som skickar fysiska recensions alster får alltid högre attention. Dels för att man ansträngt sig lite extra och jag anser att förpackningen är en del av helheten, men även för att det är kul att hitta saker på hallgolvet. 
  • Jag kommer alltid att göra recensionen utifrån vad jag själv tycker om. Det kan mycket väl vara så att andra tycker precis tvärtom.
  • Som det ser ut i dagsläget kommer recensionerna att vara på Svenska. (Om inte annat önskas)
  • Innehåller materialet övervägande Growl (mindre doser kan vara helt ok), strunta i att skicka det, om ni inte tror något vansinnigt på att er musik sparkar röv nog att övertyga ändå. Jag har en allergi mot det sångsättet och det bästa som kan komma ur en sådan recension är att musiken är bra och sången skit. Jag tycker om att förstå vad jag hör.
  • Det behöver inte röra sig om rockmusik, men det är en klar fördel. Fasiken, det behöver inte ens vara musik, jag kan tänka mig att recensera det mesta... :-)
Så, mer var det nog inte. Bring It On!! Mejla om det är något, Adress finns i kontaktuppgifterna i högerspalten.


In English
When the urge to do more detailed reviews than what I usually do in the series Music Tip of the Day increases, both from myself but also from bands/artists who submit material for reviewing, I thought it might just as well write a small manifesto from my point of view.

I am more than happy to do reviews. But I take the liberty to choose what to review, as I would rather deliver a positive review than utter slaughter. Therefore, it might be wise to consider a few things:

  • Those who send physical Review material will always get extra attention. Partly because it shows that they have made a little extra effort and I see the packaging as an important part of the experience, but also because it's fun to find things in the mail.
  •  I will always make the review based on what I like. It may well be that others think just the opposite.
  • As for now at least, the reviews will be in Swedish. (I might consider to do English reviews if asked for)
  • If the material contains Growl for the most parts (smaller doses might be ok), don't bother to send it, if you are not extremly sure that your music kicks ass enough to convince anyway. I have an allergy to that way of singing and the best thing that can come out of such a review is that the music is good and the singing is crap. I like to understand what I'm hearing.
  • It doesn't have to be rock, but it is a definite advantage. What the heck, It doesn't even have to be just music either, I can bring myself to review almost anything... :-)

So, thats it. Bring It On! E-mail me, Address information in the contact box in the right column.

torsdag 20 juni 2013

Dagens Musiktips - Budgie

Ett band som jag har ett litet kluvet förhållande till, bland många andra, är det Brittiska bandet Budgie. Ett band som jag har rätt dålig koll på, trots att jag tycker att det jag hört är väldigt bra och åtminstone deras äldre material, med mix av Black Sabbath och Rush, ligger helt rätt gentemot vad jag normalt gillar och går igång på. Exempelvis låten "Breadfan" är ju rent fantastisk.
Trots det har vår kärleksaffär aldrig riktigt lyft. Vet inte om det kan ha varit den där jämrans undulaten som för det mesta fanns på deras omslag, som inte kändes cool nog...:-)

Med ett undantag.....

Låten "Hold On to Love" från deras sista skiva, Deliver Us From Evil, innan uppbrottet 1983 (dom har vad jag vet gjort en skiva till efter återförening).
Jag hade en period i mitten på 80-talet då vartenda blandband som jag gjorde, skulle innehålla just den låten. Så nu när jag slänger på gamla kassetter uppe i svärfars lada, så dyker låten upp lite då och då.
Vet inte riktigt varför? Låten som sådan är rätt smörig och jag vet inte ens om jag tycker det är den bästa låten på plattan, men på blandbanden skulle den med.

Och eftersom det är dags att dra mot svärmor och svärfar över Midsommar så lär man väl hamna i ladan och då är risken överhängande att man får höra låten, om man börjar spela gamla blandband i någon form av nostalgirus, trots att jag matat telefonen full med både ny och gammal musik. Men för att vara på den säkra sidan så tänkte jag dra den här... Håll till godo och Hold On to Love....


onsdag 19 juni 2013

Recension - Velvet Elvis : In Deep Time

Velvet Elvis första fullängdsskiva, In Deep Time, kom redan förra året och man är nu i full fart med att spela in uppföljaren som ännu inte fått något namn, så vad kan vara mer passande än att värma upp med att ta en titt på just debuten.

Velvet Elvis är ett band som tycks gå sin egen väg, mer om det senare.
Själva beskrivar man sin musik som Heavy Psych/Stoner Rock, och det är väl inte något fel i det, men det finns så mycket mer här. Det finns stora doser av Indie Rock och ett analogt och tillbakalutat 70-tal med svävande psykedelia. Skall man peka ut referensgrupper så hittar man en spännvidd av influenser allt mellan både The Doors själfulla inlevelse och The Cults maniska schamanstomp (som jag antar i sig har sin grund i Doors) , men även stänk av Pink Floyds psykedeliska känsla och Black Keys intensivvitet (och många fler).
En väldigt skön blandning med andra ord. Det är i mina öron en tung suggestivt, modern ökenhippierock med rötterna i dåtiden, lite i samma anda som ett annat av mina nya favoritband, The Saint James Society.

Grunderna läggs av en stadig rytmsektion på trummor och bas, som verkligen får chansen att vara med och göra ljudbilden intressant. Varpå sång och gitarr väver vackra och intrikata mönster. Låtarna har en organisk känsla även om man i öppningsspåret "Nexus 666" sparkar igång med en Bladerunner inspirerad Android historia, så är de följande texterna mer centrerade runt människor, känslor och naturromantik, kryddad med mycket snygg stämsång.

Karrah Teague har en stark och själfull, svävande röst (inte helt olik Svenska Moas) som passar väldigt bra in i ljudbilden, även om jag själv är väldigt svag för just låtarna "Rattleskin Boots" och "BM Steed" just för samspelet med Randalls Coons sång, vilket jag tycker ger en extra nerv till skivan. För att inte tala om den mäktiga rökaren "Toothless Moon" som stänger skivan.

Vad det gäller att gå sin egen väg, så har bandet valt att ge ut sina tidiga alster (EPs) i olika format, men där vinyl och kassett är genomgående. Så och denna skiva som är utgiven i en en limiterad Vinylutgåva på endast 300 handnumrerade ex. som ser riktigt snyggt ut, förutom digital nerladdning.
Nästkommande album spelas in helt live, förutom överdubbning av solon och sång för att försöka ge den rätta livekänslan. Vilka format den kommer att komma ut i är ännu så länge för mig okänt, men en kvalificerad gissning är att att vinyl kommer att vara ett av dem.Vad gäller livekänsla tror jag att detta är ett band som dessutom gör sig bra på scenen och vad jag förstått så är det ett flitigt turnerande gäng. Så vi får väl hoppas att dom kan få ledigt från sina USA turnéer och får möjlighet att ta en sväng över till våra breddgrader.

En mycket stark debutskiva i mina ögon som verkligen ger mersmak inför kommande alster. En skiva som jag nog kommer att återkomma till ofta i framtiden. Det enda jag kan klaga på är att den inte finns i en snygg CD utgåva att pryda skivskåpet med, man får väl sätta upp en Vinyl på önskelistan i stället. Klart rekommenderad.

Favoritlåtar just nu : "Rattleskin Boots" och "Toothless Moon"
Betyg: 8/10

Den Torra faktan:
------------------------------------------------------------
Line-Up:
Karrah Teague – Vocals
Brandon Henahan – Guitar
Randall Coon – Guitar and Vocals
Luke Valchester – Bass and Vocals
Scott Donaldson – Drums and Percussion

Skiva: In Deep Time
1. Nexus 666            06:04
2. BM Steed             04:18
3. Big Game Hunt    08:39
4. Brass Tacks          06:23
5. Tribal Rape          06:46
6. Rattleskin Boots  04:29
7. Toothless Moon   06:08

Skivsläpp: Juni 2012
Skivbolag: //cae-sur-a//
Hemmaort: USA

Hemsida
Bandcamp
Facebook






Support The Bands That You Like!!

Dagens Musiktips - Valient Thorr

Sverigeaktuella Valient Thorr är ett band som jag visserligen hört talas om tidigare, men faktiskt aldrig lyssnat på innan denna video. Men med denna, deras senaste video, så måste jag säga att det får ändra sig lite. Bandet har dessutom, väldigt lägligt, precis släppt sitt 6:e album, "Our Own Masters". Man kanske skulle passa på att försöka ta sig till Debaser Slussen den 24:e Juli och se dem. Om man är i Stockholm då...

Videon är en riktig fullträff, som verkligen lyckas fånga hur man känner sig på jobbet från stund till stund.




tisdag 18 juni 2013

Dagens Musiktips - Fallen Trees

Fallen Trees, var skiva Dystofuzz, som jag recenserade här för inte så länge sedan, har släppt en video till låten "Killing The Groove" och som singel.  En enkel men mycket effektiv och snygg video till en svängig låt, så vad är lämpligare än att bjuda på den. Vassegoa ska ni vara....



Finns även två nya låtar med som B-sida till singeln som man kan hitta här.

måndag 17 juni 2013

Spader Ess rekommenderar! My Dad was in a Band

My Dad Was In A Band är en helt underbar site som är i sin linda och kan bli hur bra som helst. Man har här möjligheten att lägga upp information om gamla band som ens föräldrar en gång spelat i. Vilket ger ger oanade möjligheter både till att hylla och förnedra sina föräldrar (för jag antar att man
även kan inkludera sin morsa trots namnet på siten).

För det gäller att komma ihåg att inga gamla synder är glömda.....

Och eftersom jag här på bloggen gärna håller min lykta lite extra högt för mina gamla polare i The Quill, så måste jag ju bara lyfta fram det här inlägget från sidan, om ett gammalt band med samma namn som dessutom hade den stora äran att spela på Woodstock festivalen, man var först ut på dag 2.
Låt mig presentera Quill från 1969.
Det måste vara något speciellt med det bandnamnet, för den här upplagan låter inte heller så dum. Kanske vore något att göra en cover på för The Quill? :-) Skulle det räknas som låtstöld? :-)





fredag 14 juni 2013

Utmärkelsedags för Motörhead

Den 17:e Juni skall Motörhead tilldelas Metal Hammers "Golden Gods"pris. Väl förtjänt och på tiden.



Det enda som stör mig en aning är, hur i helsike det kan komma sig att Marilyn Manson och Rob Zombie fått utmärkelsen innan Motörhead. Inte för att jag tycker dom är dåliga, men skall man tala om några som har påverkat rockranchen som stort...

Dagens Musiktips - Orange Goblin

Eftersom förra musiktipset inte riktigt passade in under rubriken, och solen precis bröt fram ur  molnen, är det väl inte mer än rätt att vi tar ett riktigt musiktips idag också. Orange Goblin bjuder upp till dans i "Acid Trial"


Dagens Musiktips - Demon Queen

Vet inte om jag skall rubricera detta som ett dagens musiktips egentligen, då det inte är något som jag skulle sätta på på egen hand, utan det som fångat mitt intresse är det faktum att det är inte bara inom rockvärlden som det ockulta haft ett uppsving på senaste tiden, utan även inom andra genres kan man hitta dessa element. Här är ett exempel på en låt som kanske inte är superbra, men som har en rätt creepy och skön video. Demon Queen - "Demon Practice".
Bör kanske tillägga att den är väldigt NSFW, så den känns mycket passande en fredagseftermiddag.

DEMON QUEEN "Demon Practice" (Official Video) from TOBACCO on Vimeo.

Recension - Kama Loka :

När man läser min recension av Blackmoores Nights senaste giv kan man kanske få för sig att jag inte gillar genren folkmusikrock. Visst, den är kanske inte allra högst upp på min favoritlista, men rätt framförd så gillar jag det skarpt. Det är mer den slicka förpackningen hos ovan nämnda band som jag har problem med.

Dagens band till rakning, Kama Loka, är en helt annan sak. Man rör sig i samma musikaliska härad, folkmusikrock, även om folkmusikinslagen är mer av Nordisk karaktär jämfört med den mer keltiska hos Blackmoore.
Men, och det är ett rätt stort men, här är det mer skitigt, organiskt och känns mer som folkrock sprunget ur hjärtat snarare än någon romantisk tillrättalagd fantasibild. Den största skillnaden är väl att här finns även ett tydligt progressivt inslag i musiken. Eller så är det helt enkelt 70-tals förankringen i musiken som slår an strängar hos mig som gör att detta gillar jag till skillnad från Blackmoore. Det är lite som att jämföra Disney med Bröderna Grimm (eller i detta fallet kanske man skulle säga H.C. Andersen).

Kama Lokas är ett Svensk/Danskt projekt och deras självbetitlade debutalbum är allt annat än publikfriande, eller jag kanske skulle använda ordet befriande i stället. Det är inte musik som aspirerar på att hamna på radiolistornas kortsiktiga repertoarer utan snarare siktar man på att beröra in i själens grundvalar med sina nordiskt melankoliska och trolska toner.

Skivan är inspelad i den anrika Silence studion, som vid det här laget borde kulturmärkas och är en historia för sig.  Det mest negativa jag kan säga om skivan är att den är väldigt kort. 33 minuter kort närmare bestämt. Vilket gör att man vandrar i gränstrakterna till vad som lika gärna skulle kunna vara en EP.
Dock är det effektiva och välspelade minuter med plats för snygga utsvävningar för alla instrument, även om gitarrer, fiol och orgel är de som framhäver sig bäst. Men det är samspelet i sann spelmans anda som gör helheten.
Dock är det inte enbart renodlade folkmusiktoner som presenteras på skivan utan man väver även in,  här och där, modernare tongångar. Som te.x ett parti med härligt svängigt och funkigt gitarrkomp med väldigt skönt svävande sologitarr ovanpå i tex. "Trold I Bakke", vilket snarare får det att låta lite Pink Floyd en stund.
Över lag ger musiken en väldigt drömsk och melankolisk känsla som går rakt in i en nordmans hjärta (kunde inte låta bli att få med den referensen, även om jag på inget sätt vill jämföra grupperna :-)).

En klart trevlig bekantskap som visar bredden på musiken som kommer från Transubstans Records och fortsatta kvalitet.



Favoritlåtar just nu : "Öjesten" och "Trold I Bakke"
Betyg: 7/10

Den Torra faktan:
------------------------------------------------------------
Line-Up:

Morten Aron, vocals, guitar
Anders Grön, drums, vocals
Anders Lind, vocals
Snild Orre, fiddle, violin, vocals
Tobias Petterson, bass, flute, vocals
Sören Pilegård, organ, hurdy gurdy, vocals
Anders Stub, tanpura machine
Peter Wallgren, vocals, paintings
Mikael Ödesjö, guitar, vocals

Skiva: Kama Loka
1. Skovsöen 4:49
2. Öjesten 5:46
3. Trold I Bakke 5:37
4. Gånglåt Till Floalt 12:08
5. När Lingonen Mognar 4:59

Skivsläpp: 10 Juli 2013
Skivbolag: Transubstans Records
Hemmaort: Sverige/Danmark

SoundCloud





Support The Bands That You Like!!

torsdag 13 juni 2013

Kiss som franchise

Det har väl spekulerats en tid om möjligheten att lägga ut gruppen Kiss som franchise, och efter de senaste spelningar och de problem som kanske framför allt Paul Stanley haft med rösten, så har de tankarna bubblat upp lite extra.

Vilket i sig ger grogrund för en hel del tankar runt konceptet Kiss. För när det kommer till att slå mynt på sitt varumärke så är dom i en liga för sig själva, på både gott och ont. När det kommer till all fräck Merchandise så har dom för det mesta förgyllt vår värld, kanske inte så mycket med det senaste Hello Kitty samarbetet dock. Men vad skulle franchising betyda?

Att alla tributeband ute i världen måste betala procent på sina vinster, förutom de uppenbara STIM pengar som redan bör betalas ut, och köpa sin officiella och standardiserade Kiss scendekor och uniformer direkt från Kiss Inc. ? Eller skulle man helt enkelt peka ut ett visst band som det officiella Kiss, The Next Generation
Jenilee Criss
Evan Stanley


Om man nu skulle ta det senare alternativet så känner jag att det bara finns en uppsättning personer som skulle kunna ingå, för att det skulle kunna ha någon som helst bäring. Fast i långa loppet hoppas jag nog mest att dom skapar sig sina egna liv i stället för att axla mantlarna som de sanna tronarvingarna till The Kiss Empire....

Det bästa är nog att, när den dagen kommer och gubbarna långtidsparkerar platåskorna, att man i stället lägger krutet på att vårda de minnen som vi har av bandet och deras glansperioder.
Nick Simmons
Monique Frehley
































onsdag 12 juni 2013

Är det bara jag eller... Year of The Goat

Det går fortsatt bra för Svensk ockult rock om man, som jag väljer att göra, använder sig av Toxic Vision som måttstock

Senast ut i raden av de Svenske är Year Of The Goat, som fått äran att pryda en av hennes ryggtavlor.

Väl förtjänt.


Dagens Musiktips - Black Spiders

Grabbig video till grabbig rock. Man kan inte annat än älska det! Black Spiders, "Just Like A Woman". Platta på gång som man kan vara med och finansiera via Pledge Music.


Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...