fredag 30 november 2012

Fredagstävling!

Äntligen Fredag!

Så då tar vi väl en liten tävling så här i vintermörkret. I potten har vi denna lilla bunt.


Sex stycken plattor, ett klistermärke och en bandknapp. Det är några skivor som jag själv vunnit i Tordagstraven hos Metal! som jag inte nödvändigtvis gillade så mycket som kanske kan få ett mer uppskattande hem. Plus en skiva som jag gillar desto bättre, nämligen WOE:s första EP som recenseras här.

Så, för att vinna detta lilla paket så vill jag veta vad veta vad WOE:s förre sångare heter. Han figurerar i videon nedan. Samt namnet på hans ersättare som håller i micken idag.



Borde inte vara så svårt att ta reda på. Första rätta svaret i kommentarerna vinner paketet. Glöm inte att det är bra om det går att identifiera vem som lägger kommentaren, så att göra det helt anonymt är inte att rekommendera.

Recension - WOE : Fuck Your Mental Health

Göterborgsrockarna i WOE har släppt sin debut EP "Fuck Your Mental Health" en riktig tung Metalrökare. Fem snabba tunga låtar med massor med attityd får vi oss till livs på denna EP.

Även om vi musikaliskt är ganska långt från Deltabluesen, så finns den med i form av första låtens homage till Robert Johnssons crossroads-story. Men som sagt, här blåser man på i tunga blystövlar och levererar rejäl testosteron-rock.

EP:n visar på ett kompetent band som redan låter färdiga för en fullängdare.Bandet ångar taktfast på som ett dieseldrivet lokomotiv med Michel som en dementerad lokförare med sin röst som är som en näve grus. Det svänger, kränger och gungar stadigt fram längs rälsen på sin väg mot galenskapen...
Inför en fullängdare kanske jag skulle önska lite mer variation, då det kan bli lite mycket testosteron för en sittning annars. Men det funkar gott i detta formatet.

Så, nu är det med andra ord bara för ett bolag att plocka fram ett kontrakt värt att signera så att vi får chansen att få oss en fullängdare till livs. Men tills det händer är man i full gång med att fixa till en singel för att läska oss lite mer.

Den Torra faktan:
------------------------------------------------------------
Line-Up:
Michel Kolic - Sång
Nicke Janson - Bas
Ronny Lodin - Gitarr
Pompe - Trummor

Skiva: Fuck Your Mental Health
Skivan innehåller 5 spår
  1.     Crossroad
  2.     Mental Health
  3.     Shattered
  4.     Shotgun
  5.     Ashes That Remains

Skivsläpp: 2012
Skivbolag: Unsigned
Hemmaort:Sverige

Facebook
Hemsida
Spotify 

Support The Bands That You Like!!

Konsertdax

Så har man äntligen blivit världens pappa. Genom att fixa biljetter till Mumford & Sons uppgraderade konsert på annexet. Skönt att man inte ens behövde tänka på Biljettspekulanterna..

Bilden lånad från http://www.zazzle.com/worlds_best_dad_poster-228534754430549513

Grattis!! - Billy Idol

Dagens födelsedagsbarn är ingen mindre än Billy Idol som idag blir 57 år, evigt ung.

En man som satt sitt märke på musikhistorien med både såväl odödliga låtar som sin kaxiga framtoning. Det har väl gått lite upp och ner genom åren, men han har aldrig varit tråkig i mina ögon.

Jag tillhör den lilla skaran som till och med älskar hans platta "Cyberpunk". Dock skall man väl tillägga att cyberpunk som genre både i det litterära och på film ligger mig varmt om hjärtat så att den skivan landade bra hos mig är väl helt naturligt.


Och här sätter vi punkt för November gratulationerna för att istället rikta in oss på årets viktigaste månad vad gäller födelsedagsfiranden.



Billy Idol - Heroin

torsdag 29 november 2012

Recension - Greenleaf : Nest Of Vipers

Vad skall man säga om ett sidoprojekt som ångat på och genererat kvalitativ rock under snart 13 år (and counting) och gett ut 5 plattor. Finns bara en sak att säga, Starkt jobbat grabbar!
Svenska Greenleaf må ha gått igenom lite olika uppsättningar genom åren, men den svängiga rocken har varit konstant. Senaste plattan "Nest Of Vipers" är inget undantag. Snarare tvärtom.

Vi börjar väl i grunden. Vi har här drivet, tydligt, taktfast och spännande trummande som samspelar med lika distinkt, pumpande basspel. Till det lägger vi snyggt fuzzade gitarrer, både vad gäller riff och solobitar. För att avsluta med helgrym och melodisk sång. Här och där kryddad med en pumpande Hammondorgel.
Tillsammans så bildas här svängig och behaglig rock med båda fötterna rotade i 70-talets bluesbaserade. Dock med en klart snyggare och modernare ljudproduktion även om den aldrig blir överarbetad.
Men det är med detta album kanske inte lika rättvist att bara peka på 70-talet heller för här finns mycket mer.  Om nu fötterna är rotade i 70-talet får man nog säga att blicken är riktad framåt.

Efter ett antal genomlyssningar, så fortsätter just trumspelet att sticka ut. Det är inte ofta som trummisar får denna framskjutna position i ljudbilden och lyckas ta hem det så här bra. Min första tanke går mot Bonham..
Det här är är bara positivt och inte som Lars Ulrichs experiment med trumljudet på St. Anger plattan som bara blev konstigt.

Jävligt bra rock helt enkelt. Rock som ger mersmak. Detta är en skiva som det är väldigt lätt att starta om, när man väl nått slutet. Slutet som möjligen kommer lite väl snabbt och då är det ju extra bra att det inte gör ont att ha repeat på.

Jag brukar ju även ta en titt på omslaget, eftersom jag tycker att det kan tillföra rätt mycket njutning det med.
Gjort av någon Gem, med loggan gjord av Daniel Sjödin, som jag har absolut noll koll på båda två. Loggan är skönt 60/70-tals inspirerad. Omslaget är grötigt, färglöst, plottrigt och påminner lite om mitt eget klotter. Med andra ord, jag älskar det.
Möjligen hade jag låtit loggan stå ut i en grön färg för att skapa lite färgkontrast om det hade varit jag som varit där och pillat.

Det är bara att gasa på och fastslå att det verkar bli Sveriges år i år, åtminstone när det kommer till skönt svängande retrorock. Och på den listan så förtjänar även Greenleaf en hög placering.

Den Torra faktan:
------------------------------------------------------------
Line-Up:
Tommi Holappa: Gitarr
Bengt Bäcke: Bas
Oskar Cedermalm: Sång
Johan Rockner: Gitarr
Olle Mårthans: Trummor


Skiva: Holding On
Skivan innehåller 9 låtar á 43 minuter.
    1.     Jack Staff
    2.     Case of Fidelity
    3.     Lilith
    4.     Tree of Life
    5.     Dreamcatcher
    6.     At the Helm
    7.     Sunken Ships
    8.     The Timeline's History
    9.     Nest of Vipers (a Multitude of Sins)

    Skivsläpp: 2012
    Skivbolag: Small Stone Records
    Hemmaort: Sverige

    Facebook
    Spotify 

    Support The Bands That You Like!!

    Stolt far e Stolt

    Igår hade jag en konsertupplevelse av det lite lugnare slaget, men som ändå hade översvallande påverkan rent känslomässigt. På dotterns skola var det dags för Singer/Songwriter klassen, som hon går i, att ha sin första minikonsert i form av en visafton.

    Så, det blev lugna tongångar för det mesta och det var slående vad duktiga alla eleverna är, även om jag i några fall kanske skulle sett andra låtval. Men det beror nog mest på smak.

    Så till dotterns uppträdande. Hon gjorde en duett tillsammans med en klasskompis, där dom framförde en egenskriven visa. Skall jag beskriva låten så får man nog kalla den för Vis-Punk. Formatet visa, texten socialpunk om Stockholms lite mörkare sidor. Fenomenalt!!! Stolt far e' Stolt!

    Så det kommer jag att surfa på länge, åtminstone 1,5 vecka tills det är dags för skolans Julshow. :-)

    onsdag 28 november 2012

    Mera Hallgodis

    Göterborgsgruppen WOE har haft vänligheten att förgylla min hemkomst med att leverera sin EP och en "knapp" till mitt hallgolv. Tack för det, recension kommer.

    Och eftersom dom dessutom skickade med ett extra set, så kommer någon av er läsare att få chansen att äga en uppsättning av EP/knapp också. Rena Tomteverkstaden. Mer om detta senare.


    Soundtrack för stalkers

    Nuförtiden kan man se ett uppsving för fenomenet Stalkers, med TV program och allt. Vidrig företeelse som nu även har fått ett eget soundtrack genom den fruktansvärda låten "Varför Gör Du det med Honom" av Numera!

    Grabbar, get over it, alternativt sök hjälp men skriv inte en skitsång om era stalkertendenser!

    Försöker för det mesta vara positiv i mina raljerande, men ibland är det bara för lätt att bli elak. :-)

    Recension - Freedom Hawk : Holding On

    Det är allt som oftast som man refererar till att tunga riffbaserade band med 70-tals influenser låter som Black Sabbath. Dock är det inte riktigt varje dag som man får chansen att säga att ett band verkligen låter som Black Sabbath. Det gör jag idag. Det gör jag med Freedom Hawk.

    Freedom Hawk startade sin bana 2003 i Virginia och släppte 2011 sitt tredje album "Holding On" på Small Stone Records, så detta är inte den fräschaste recensionen, men det är inte förrän nu som jag snubblat över dem.
    Anledningen till att jag säger att dom verkligen låter som Black Sabbath härrör framför allt, förutom just den blytunga riffbaserade musiken, till att sångaren, T.R Mortons sångröst låter ruggigt likt Ozzys stundtals. Men tro nu för all del inte att detta innebär att dom är en blek kopia på Sabbath. Nej, dom för arvet vidare och med sin brutala rock stegar dom iväg längre in i Stoner-öknen än vad Sabbath någonsin gjort.
    Deras ljudbild är både hårdare och modernare och Bandet utnyttjar sina två gitarrister på ett utmärkt sätt och låter dem komplettera varandra när dom bygger upp sin gungande stil och tillsammans med trummor och bas skapar man en tjock massa av tung rock.

    Det är helt klart en platta som växer och därmed så borgar det för att bäst före datumet ligger långt i framtiden. Kolla in den.




    Den Torra faktan:
    ------------------------------------------------------------
    Line-Up:
    Lenny Hines - Trummor
    T.R. Morton - Sång, Gitarr
    Matt Cave - Gitarr
    Mark Cave - Bas

    Skiva: Holding On
    Skivan innehåller 13 spår och klockar in på 51 minuter
    1.     Thunderfoot
    2.     Living For Days
    3.     Edge Of Destiny
    4.     Her Addiction
    5.     Zelda
    6.     Nomad
    7.     Magic Lady
    8.     Bandito
    9.     Flat Tire
    10.     North Swell
    11.     Standing In Line
    12.     Faded
    13.     Indian Summer


    Skivsläpp: 2011
    Skivbolag: Small Stone Records
    Hemmaort:USA

    Facebook
    Hemsida
    Spotify 

    Support The Bands That You Like!!

    tisdag 27 november 2012

    Önskelistan - Sexiga viner

    Det är såklart inte bara Rockstjärnor som gärna skapar sina egna vinetiketter, det förstår man. Men att överåldriga sexologer skall ge sig på det hela kanske är lite mer otippat. Chateu D har en linje viner som man tillägnat den Amerikanska Sexologen Dr. Ruth.
     Serien kallas självklart Vin d' Amour. Smaka på den, bara namnet andas ju sexighet eller hur. Dock framgår inte huruvida det har några extra ingredienser som kan ses som afrodisiakum eller om det är berikat med Viagra. Dock att man har det lilla sexpillret Dr. Ruth själv på etiketten bör borga för att det har god effekt. Man kan säga att detta ger nya dimensioner till begreppet "Vitt vin och Räkor"
    Så efter att ha hittat den här kan man ju börja fundera på om vi kommer att se svenska varianter utgivna av Malena Ivarsson och/eller  YlvaMaria Thompson?



    För att spä på den numer tunga känslan av rå sexualitet som vi nu har uppnått så har dom dessutom en flaska som direkt riktar sig till damerna och utlovar Pleasure Party, Och Baby!
    Så, nu tror jag inte vi klarar mer vällust för tillfället.....

    Grattis!! - Jimi Hendrix

    Som alla förstår är det inte en helt vanlig dag idag, utan födelsedagen för en legend. Jimi Hendrix, som bara blev 27 år men skulle ha fyllt 70 år denna dag om han levt vidare.

    Jimi är en man som inte skall behöva någon som helst presentation. Det blir sommarskola i rockkunskap om man inte vet vem och vad han är helt enkelt.

    En man som till synes hade allt. Det ikoniska utseendet, sin uttrycksfulla röst och framför allt den gudabenådade förmågan att domptera en gitarr.



    Tyvärr hade han, som så många andra i hans sits (särskilt dom andra medlemmarna i 27 klubben), en överdriven fäbless för droger, vilket tog bort honom alltför tidigt. Men, samtidigt, det är så legender skapas.
    Men hur som haver, Grattis Jimi!

    Är man legendar, så får man 2 videos alldeles själv!

    The Wind Cries Mary


     Live Stockholm 1969

    måndag 26 november 2012

    Järtecken

    Chief Rebel AngelMetal! bloggen skrev i helgen om att han såg järtecken runt omkring sig. För att spä på denna observation så slänger jag upp denna lilla bild från när jag var och handlade häromveckan.

    Pay Up Sucker!
    Skall man tolka detta som att i samband med detta inköp så säljer man samtidigt sin själ?

    Recension - Mother of God

    Den här Svenska kvartetten, Mother Of God, blev jag tipsad om från grabbarna i Abramha, som turnérat tillsammans med MoG. Det visar sig att Fransoserna inte bara spelar bra musik själva, utan har väldigt bra smak också.

    Mother Of God, kommer att officiellt släppa sin första platta, "Anthropos" genom sitt bolag Small Stone Records den 5:e Februari 2013, men redan nu kan man köpa skivan i digital form.

    Helt underbar bandbild

    MoG spelar hård svängig bluesbaserad  rock som inte helt sällan lutar åt grungehållet, men andra stunden lägger dom iväg ut mot Stoner rockens heta öknar, allt detta skönt småkryddat med 70-tals Fuzz toner, även om man inte låter dem ta överhanden. En vansinnigt skön och ohelig mix helt enkelt.
    Mesta delen av plattan är på Engelska förutom en låt på modersmålet. Det är bara att konstatera att det kommer extremt mycket bra musik från Sverige just nu. Var man än vänder sig så poppar det upp något nytt som förtjänar uppmärksamhet och dessa grabbar är inget undantag. Med tanke på hur mycket bra musik som dyker upp är det lite skämmigt att det inte uppmärksammas mer i de få rockkanaler vi har i radioväg.
    Musiken i sig är tung men samtidigt smeksamt mjuk i sin ljudbild. Det är förövrigt väldigt snygg ljudbild.
    Fantastisk sång, härliga gitarrer, distinkt och kompetent trummeri och spännande basspel. Med andra ord, alla i gruppen drar sitt strå till framgångsstacken.

    Låten "Something From Below" har dessutom en väldigt suggestiv psykedelisk touch till den Grunge:iga sången. Den svenskaste av låtarna "Gränslandet" visar på hur otroligt bra dom även fungerar på svenska, även om det av någon outgrundlig anledning gör att det direkt börjar låta mer progressivt.
    "The Forrest" börjar med lite Doors känsla och drar sedan på och ökar takten för att sedan avslutas med ett gitarrspel som ger folkmusikvibbar. Referenserna och likheterna med andra artister är stundtals stora men ibland är dom inte alltid så tydligt utan oftast mer som subtila små nickningar.


    Som av en händelse så ligger Robin Gnista och Alexander von Wieding bakom albumdesign och Layout. Då dessa herrar börjar dyka upp lite till vardags här i recensionerna så börjar bli en kvalitetsstämpel i sig för hur musiken låter.

    Så ta nu och gör er själva en tjänst, kära läsare, och lyssna in er på dessa herrar. Kom sedan ihåg att markera era kalendrar med den 5:e Februari, så ni kan hänga på låset för det fysiska skivsläppet.

    Den Torra faktan:
    ------------------------------------------------------------
    Line-Up:
    Jimmy Hurtig - Trummor
    Daniel Nygren - Sång, Gitarr
    Carl Lindblad - Bas,
    Johan Kvastegård - Gitarr

    Skivan innehåller 11 spår och klockar in på 46 minuter.
    1. 230
    2. Graenslandet
    3. The Forest
    4. Aim For The Sun
    5. Adrift
    6. To Live
    7. Hoenan
    8. Windows
    9. Something From Below
    10. R. McCord
    11. Lucy

    Skivsläpp: 5:e Februari, 2013
    Skivbolag: Small Stone Records
    Hemmaort:Sverige

    Facebook
    Hemsida
    Spotify 
    Bandcamp

    Support The Bands That You Like!!

    söndag 25 november 2012

    Julpynt

    Sådärja, då var julpentagrammet upphängt!

    Evil Christmas allihopa!

    Så mycket bättre

    Efter Lördagens "Så mycket Bättre" så kan jag bara säga att alla som uppträdde gjorde det med bravur. Men, Magnus Uggla, du är tamejfasiken Kung även utanför baren! Och Maja får vandra bredvid som drottningen efter sin sköna suggestiva strandsurfarreggae.

    Magnus%20Uggla%20-%20Tycker%20om%20dig

    Maja%20Ivarsson%20-%20Hasta%20la%20vista

    Recension - Lugnoro : Annorstädes

    Här kommer en godbit för all er som diggar (för att använda ett tidstypiskt uttryck) starkt 70-tals influerad progressiv musik med massiva doser av orgel.


    Lugnoro har släppt sitt debutalbum, "Annorstädes", på Ozium Records. Här bjuds det på högkvalitativ progressiv rock med tyngdpunkten på tyngd. Tunga gitarrer, tungt komp och framför allt tunga orglar. Till det lägger vi Svensk sång, vilket ger en extra proggig känsla åtminstone för mig. För proggälskare ute i världen blir det väl mer en exotiskt stämpel. Tufft val med tanke på att genren i sig kanske inte är den största i Sverige och det riskerar att ge begränsningar för utlandslanseringar. Men jag tycker om det.





    Den Torra faktan:
    ------------------------------------------------------------
    Line-Up:
    Emil Rolof
    Björn Hansson
    Mikael Edebro
    Carl Bauman
    Filip Lange

    Skiva: Annorstädes
    Skivan innehåller 11 spår och klockar in på strax under 70 minuter.
    1. Organism (2:22)
    2. Barndomen (8:57)
    3. Själalit (9:03)
    4. Alfons (1:19)
    5. I gamla spar (6:37)
    6. Annorledes (2:06)
    7. Familjen (8:12)
    8. Illvilja (11:35)
    9. Annorstädes (5:37)
    10. Förlust (6:53)
    11. Sagan om Skönt (8:56)

    Skivsläpp: 2012
    Skivbolag: Ozium Records
    Hemmaort:Sverige

    Facebook
    Hemsida
    Spotify 

    Support The Bands That You Like!!

    lördag 24 november 2012

    Önskelistan - Mera vin med attityd

    Hmm, vad kan ett sådant här vin smaka då, tro? I beskrivningen så pekar man ut att det skall vara bra till kött. Rått då får man förmoda. Kanske hjärna.... Men en cool flaska är det som Chateau D har tagit fram med sin Zombie Zinfandel.
    Dock vet jag ett vinställ där en hel zombiehord av dessa små godsaker skulle passa in.

    GE MIG NU!

    fredag 23 november 2012

    Önskelistan - Tequila on the Rock

    Tequila! En dryck med anor. Inte alltid för finsmakaren men givetvis finns det undantag. Ett barskåp är väl inte riktigt komplett utan minst en Tequilaflaska. Skall man dessutom försäkra sig om att den rockar hårt så kan denna vara en riktig pärla. Designern John Varvatos designade denna flaska för Patrón Tequila och gav den ett stänk av Rock n Roll i och med korken om inte annat.

     I vanlig god ordning vet jag inte hur den smakar överhuvudtaget, men som valigt vill jag ha den.

    GE MIG NU!

    Recension - Alonzo : Vrångvisor


    Alonzo är en Uppsala-trojka som i år släppte album på Ozium Records (imponerar mer och mer med sin fingerspitzgefül för goa akter). Skivan heter "Vrångvisor" och är en väl vad man skulle kunna säga en kombination av de förra recensionerna på Ozium-band. Dom har lite progg-känsla i andan av Lugnoro mixat med den blytunga Stonerrockekänslan som Mamont står för.

    Det svänger, det rockar. Tungt och skoningslöst. Öppningsspåret "Andra Vägar" börjar i ett kakofoniskt kaos som sedan lugnar ner sig och resten av skivan bjuder på ett bluesigt psykedeliskt 70-tals influerat sväng av hög klass. Den eminenta sången är även den på Svenska med sköna catchiga texter stundtals. Låten "Sanningsserum" ger oss dessutom uttrycket "Jag älskar dig kraftigt" som används alldeles för lite både inom rocktexter och i samhället i stort.

    Inget direkt nytt under solen, men vem bryr sig när det görs så här bra.


    En extra eloge för att man även har med texterna i bookletten till skivan. Det enda negativa jag kan komma med är att omslaget är aningen trist, även om det händer en hel del mer på detta än på t.ex. Graveyards senaste. :-) Det är dessutom inte helt enkelt att hitta information om gruppen, så lite bättre marknadsföring kanske vore på sin plats.

    Den Torra faktan:
    ------------------------------------------------------------
    Line-Up:
    Niklas Ungerh - Sång och Gitarr
    Linus Sydstrand - Bas
    Niklas Björnör - Trummor
    Skiva:Vrångvisor
    Skivan innehåller 6 låtar och klockar in på omkring 47 minuter.
    Andra Vägar
    Lånad Tid
    Välkommen Hem
    Krön Mig Till Kung
    Sanningserum
    Skammen

    Skivsläpp: 2012
    Skivbolag: Ozium Records
    Hemmaort: Sverige

    Bandcamp

    Support The Bands That You Like!!

    torsdag 22 november 2012

    Dagens Musiktips - Emil Lager

    Dagens tema är avskalad melodisk Blues i sällskap med Emil Lager.

    Emil är en exil-Gotlänning förpassad till London där han genomlider sina dagar på taken med sin trogna Telecaster, sjungande lättsamt, skönt smeksam och framför allt modern country Blues. Vilket känns som en ganska behaglig tillvaro.
    Musiken domineras i det jag hört av Telecasterns klara, spröda, klassiska klang. Hans fingerpicking style ger ett mjukt och skönt sound och på det så lägger Emil med sin behagliga stämma, trevliga och underfyndiga texter.  

    Emil är på gång med att spela in sitt första album på Gotland i Januari, vilket jag ser fram mot. Det kanske inte är partymusiken man sätter på när festvågorna går som högst, men väl när den börjar klinga av och man sitter skönt tillbakalutad med något trevligt sällskap.

    Detta kanske skulle vara något för t.ex. Mönsterås Bluesfestival att snappa upp, för om Emils skiva får spridning så kan man vara garanterad att det kommer att bli ett uppsving av unga kvinnor bland Bluesdiggarna, då han dessutom har utseendet för sig (han har vissa likheter med Johnny Depp), och det är ju aldrig fel och det är ju aldrig fel med lite föryngring i leden (även om just föryngringen inom Bluesen inte direkt kan ses som ett problem i Mönsterås) .

    Som om orättvisorna inte räckte med att han både har utseende och talang :-), skulle det vara så att han känns bekant, så kan det bero på att du sett filmen Hugo Cabret, där han spelade rollen som en ung Django Reinheart.

    Så håll öronen och ögonen på helspänn, för det här kan bli en godbit. En skiva som jag verkligen hoppas få höra mer av.







    Soundcloud

    Önskelistan - In vino veritas

    Att den ädla drycken rödtjut kan söka sig till rockens domäner har vi ju sett i en uppsjö med rockbandsrelaterade Merchendise-viner som sköljt över landet. Gott och väl så långt. Dock kanske du står där i valet och kvalet, du skall köpa en cool flaska till en polare, men vet inte riktigt om han är ett Kiss, AC/DC eller Slayer-fan? Visst, du kan sejfa med en flaska Motörhead, för alla gillar ju Motörhead, men det är ju sannolikt fler som tänkt i dom banorna och vinstället formligen bågnar med Shiraz flaskor prydda med Snaggletooths nuna.
     
    Då är det tur att ni har farbror Spader som vet råd i att visa att det finns andra sköna buteljer med attityd utan att man för den skull skull behöva rikta in sig på något enskilt band.
    Till exempel dessa vackra flaskor. Den vänstra från Twisted Oak och den högra från R Wines.

    Tror dock inte att dom finns på Systemet, så det kan krävas lite planering om man lägga sina vantar på dessa.









    Och som ren information så vill jag bara passa på att säga att jag redan har Motörhead  Shiraz i vinstället och utbruísta i ett rungande:
    GE MIG NU!!

    onsdag 21 november 2012

    Är det bara jag eller.... Public Service

    Häromdagen så zappade jag lite på radion och hamnade på P1 där man just presenterade programmet Typo, ett kort litet program där man får höra de rafflande historier som ligger bakom olika Typsnitt.

    När jag var liten kunde man höra veckans pausfågel på radion ibland mellan andra program. Typo måste väl ändå vara den moderna varianten av just pausfågeln som riktar sig till den urbana media-hipstersfären....

    Man måste ändå älska alla nischade rörelser som finns.... :-) Man blir glad över att Public Service finns, annars hade aldrig ett sådant här program existerat.

    Lyssna på det här avsnittet t.ex. som tar upp den bldiga historien om typsnittet Mason (aka Manson)

    Lyssna: Typo 20121117 08:50

    Recension - Year Of The Goat : Angels Necropolis

    Du kanske säger att Norrköping, det är en jävla stad, men då har du inte hört...

    Först visste jag inte om jag skulle tagga denna artikel som Dagens Musiktips eller om jag skulle lägga den direkt till Önskelistan. Men då det rör sig om förhandsmaterial jag fått mig tillskickat från Ván Records är det väl inte mer än rättvist att göra detta som en för mig mer utförlig recension.

     Varför önskelistan? Jo, då plattan släpps den 7:e December, vilket råkar vara min födelsedag, och jag längtat efter denna fullängdare sedan bandet släppte sin senaste EP, så känns det inte så långsökt att ha den kunde hamna på just Önskelistan, vilket i sin tur kanske gör mig lite jävig i frågan. Men eftersom det hela handlar om just min uppfattning så kan jävfrågan stoppas upp där solen inte skiner. Vilket kommer att gälla även för framtida recensioner.

    Det är således Year Of The Goats första LP - "Angels Necropolis" som är under luppen.



    Till att börja med,  detta är en skiva som passar bäst att avnjutas i sin helhet, även det givetvis finns låtar som står på egna ben.
    Norrköpingsbaserade YOTG bygger upp en sanslöst skön atmosfär på sin första fullängdare. Man lindar in den lugna, snyggt uppbyggda och klara musiken med Thomas drömska, smeksamma sång. Grabbarna lyckas frammana en suggestiv och vackert nordisk melankolisk stämning, som med sin mystik slår an en särskild sträng i en gammal drömmares hjärta.
    Man har hittat sin egen ljudbild, även om man lutar sig mot gamla traditioner så paketerar man det snyggt och modernt. Direkt när man hör dem så hör man vilka det rör sig om.
    Det är musik där det finns många lager att upptäcka, vilket borgar för att skivan kommer att hålla under lång tid. Allt från att bara luta sig tillbaka och låta de snygga gitarrerna ta över en, som lägger sig effektivt över de snygga bas och trumgrunderna eller drömma sig bort i de poetiska texterna (mer om dem senare) och svepas med av den snygga stämsången.

    Som gammalt Blue Öster Cult fan så är jag inte sen att dra vissa paralleller, både musikaliskt och sätt att berätta en historia. Det finns ju till och med ett litet "More Cowbell" moment på skivan. :-) Även vissa drag av ett tidigt Rush i framställandet av en berättelse kan skönjas.

    Hur skall jag då försöka kategorisera detta? Melodiös ockult rock, ligger väl närmast till hands, och har man som jag, aldrig fastnat för det corpse-paintade growlandet i genren Black Metal, så är det en lisa för öronen att den melodiösa kusinen har fått sig ett uppsving då den innehåller det mörka, utan att vara frånstötande. Detta leder mig osökt in på texternas innehåll.
    Det handlar om klassisk kamp mellan det ljusa och mörka, fast där den mörka sidan är "the good guys". Även om jag själv väljer att tolka saker lite som jag själv vill, som en kamp för att nå "enlightenment", att kasta bort religionens ok och mentala slaveri. Där den traditionella synen på Ljust/mörkt i mina ögon är en produkt av de rådande regilösa normerna. Det vill säga, här slåss mörkret mot ljuset för att skingra skuggorna från folkets ögon och ge sann upplysning och resning. Att man sedan kan ana en annan undergivenhet inför det mörka får stå för YOTG. Men helt klart är att det ger en ökad grad av spänning och nerv.
    Vackert är det hur man än vrider på det. Och då inte enbart musiken, för till skivan levererar man ren konst i sig. Även om jag i skrivande stund inte vet exakt hur det kommer att vara utformat.


    Så, tillbaka till frågan i början. Har det gått för lång tid sedan EP:n startade hypen om ett av Sveriges mest efterlängtade skivsläpp? Att man tappat moment i och med väntan, kan man nog konstatera, även om bandet varit duktiga på att leverera små smakprov under tiden. Men till syvende och sist, jag tycker att skivan står sig så pass bra på egen hand så att den inte nödvändigtvis behöver förväntningarna. I mina ögon och öron en fullträff på egna meriter. Hur resten av världen tar den till sig återstår att se, men från mig kan jag bara säga:
    Grattis Year Of The Goat! You say "This Will Be Mine" och jag säger "Yes, It Will"

    Eller för att citera Freestyle: "Vill ha dig i mörkret hos mig"


    Den Torra faktan:
    ------------------------------------------------------------
    Line-Up:
    Thomas Sabbathi sång, gitarr
    Per Broddesson gitarr
    Don Palmroos gitarr
    Fredrik Hellerström Trummor
    Tobias Resch bas
    Mikael Popovic mellotron, sång

    Skivan innehåller 8 spår och klockar in på ca. 50 minuter.
    For The King
    Angels Necropolis
    Spirits of Fire
    A Circle Of Serpents
    Voice of A Dragon
    This Will Be Mine
    I'll Die For you
    Thin Lines Of Broken Hopes

    Skivsläpp: 2012-12-07
    Skivbolag: Ván Records
    Hemmaort: Sverige

    Facebook
    Hemsida

    Lär ges ut både i CD och Vinylutgåvor om jag känner både gruppen och bolaget rätt.

    Och eftersom Year of The Goat så symboliskt väljer att hedra mig på min födelsedag genom att släppa sin skiva just denna dag, så drar jag bara slutsatsen att det är jag som är The King! :-)
    Hur eller hur, högt på min önskelista hamnar den. Så ni som läst önskelistanserien vet hur det går till: GE MIG NU!

    Support The Bands That You Like!!

    Önskelistan - Hörlurar

    Idag så släpptes "Årets Julklapp" av HUI, som fastslog att det är Hörlurar som står högst på svenskens julklappslista.

    Då kan jag meddela att här hos Spader så är det redan jul, med andra ord, kanske till och med året om. Dels hade jag dessa som Julklappstips redan i November 2010 och som ett tecken på att om man önskar något riktigt mycket så kan önskningen gå i uppfyllelse. För igår damp dessa ner hemma hos eder bloggare.

    Om man nu med önskningar kan räkna in att vinna tävling i RockScience, så var det som hände.

    För övrigt är jag mycket nöjd med lurarna, så ännu en gång, tack till gänget på RockScience.

    tisdag 20 november 2012

    Recension - Abrahma : “Through The Dusty Paths Of Our Lives”

    Paris må vara ljusets stad, men när man även är grogrunden för band som Abrahma, så inser man att det finns en mörkare värld under Seines broar.

    Kvartetten gick tidigare under namnet Alcohsonic och drog då mer åt 70-tals influerad bluesrock. Nu har man dock återbildats sig under namnet Abrahma och putsat en del på ljudbilden. Borta är 70-talet och i stället har man förädlat rocken och stormar nu mot framtiden med blytunga stövlar av ren rå rock.

    Första skivan för Fransoserna, under nya namnet, “Through The Dusty Paths Of Our Lives” släpptes på eminenta bolaget Small Stone Records och det är ett gediget verk. 15 låtar á 70 minuter. Musiken är Tung och Tight för det mesta, med stämningsfulla mellanspel av lugnare låtar.
    Att svänga från retrorock till en fräshare och hårdare variant av Stonerrock har man gjort med bravur. För svänget finns där fortfarande och har en god dos av psych invävt i tyngden. Skivan håller dessutom ihop väldigt bra och trots sin längd så blir den aldrig tråkig. Musiken är mästerligt framförd och sången väldigt bra.

    Abrahma har en kompromisslöshet som stundtals påminner om Clutch och ibland Kyuss, men här finns så mycket mer nyanser. Skivan börjar med låten "Alpha" och slutar med "Omega", det vill säga början och slutet på det grekiska alfabetet. Vilket även kan hänvisas till Uppenbarelseboken där Jesus utropar “I am the Alpha and Omega” (fast troligen inte på Engelska), som skall syfta på evigheten och symbolisera Apokalypsen.
    Med detta i hand kan man bara här börja ana ett djup utöver det vanliga, för musiken förändras i sin färd från början mot slutet. Början bjuder på hårda catchiga låtar för att någonstans vid "Loa's Awakeing" gå in i ett mer differerat mönster där det psykedeliska blir tydligare och man förändrar ljudbilden lite mer och blir stundtals mer experimentella.

    Och då har jag inte ens försökt hitta en röd tråd i texterna ännu, vilket jag inbillar mig kommer att finnas. För det här är en skiva som jag verkligen skulle vilja ha ett texthäfte till för att riktigt kunna gräva ner mig i dem. Man får hoppas att det finns med i den fysiska utgåvan.
    Hur eller hur, detta är en skiva som kan ge mycket glädje under lång tid. En skiva som bör lyssnas på i en följd och i lugn och ro även om det finns en hel del låtar som står på egna ben. En riktig pärla. Rekommenderas!

    Utöver musiken kan jag inte låta bli att påpeka att skivomslaget är otroligt vackert. Konstnären bakom det är Alexander von Wieding (han lägger dessutom sång på en av låtarna) som är värd en artikel i sig. Man har dessutom fått hjälp med lite gitarrer av Ed Mundell från Monster magnet.



    Den Torra faktan:
    ------------------------------------------------------------
    Line-Up:
    Sebastien Bismuth: Sång, Gitarr
    Nicolas Heller: Gitarr
    Guillaume Colin: Bas
    Benjamin Colin: Trummor 

    Skiva: Through The Dusty Paths Of Our Lives
    Skivan innehåller 15 spår och klockar in på 70 minuter.
    1. Alpha
    2. Neptune Of Sorrow
    3. Tears Of The Sun
    4. Dandelion Dust
    5. Honkin' Water Roof
    6. Loa's Awakening (Prelude)
    7. Vodun Pt. 1: Samedi's Awakening
    8. Big Black Cloud
    9. Headless Horse
    10. Vodun Pt. 2: I, Zombie
    11. Oceans On Sand...
    12. ...Here Sleep Ghosts
    13. Vodun Pt. 3: Final Asagwe
    14. The Maze
    15. Omega

    Skivsläpp: 2012
    Skivbolag: Small Stone Records
    Hemmaort: Frankrike

    Facebook
    Hemsida
    Spotify 
    Bandcamp

    Support The Bands That You Like!!

    Grattis!! - Ulf Lundell


    Denna dag fyller mannen, konstnären, författaren, men framför allt rockpoeten Ulf Lundell 63 år.

    Han har varit med mig sedan början på mina tonår och även om det gått lite upp och ner med närvaron så har han alltid varit närvarande. Man kan väl säga att det alltid finns någon Lundell-platta i min bil. Särskilt på våren och sommaren, då dyker han ofelbart upp i högtalarna.

    Musiken han har bjudit på har varit varierande, men sällan tråkig. Tyvärr har jag bara sett Ulf live en gång på Skansen, men min ambition har varit större på området men jag har allt för många gånger fastnat i partajet utanför spelställena t.ex där jag skulle velat se honom mest, Borgholms Slottsruin.

    Han har som många artister fått vara min stand in i den längtan efter total frihet och att leva vilt och vackert som han så ofta återkommer till i sina texter och som jag själv aldrig vågat ta steget ut till (och nu på gamla dagar inser att den drömmen kanske inte bjuder den frihet och lycka som man trodde en gång i tiden).

    När jag en period var utan min familj i främmande land (1 månad i Schweiz, kan låta klent, men jag är väldigt familjär av mig) så var hans musik en riktig lisa för min själ. Det svenska vemodet är svårt att förklara, men det drar. Skivan "Män utan Kvinnor" fick vara soundtracket till den resan tillsammans med "Utanför Murarna". Dessa spelades så flitigt att en av arbetskollegorna, Marcus från Österrike, blev så svårt tagen av Lundells musik att han skaffade så mycket skivor han kunde och satt och översatte i stort sett allt han kunde. Under denna tiden skrev jag en liten "dagbok" som jag kallade "I Europa med Ulf Lundell". Här är ett sentimentalt, dramatiskt och smörigt utdrag, men det var så jag kände just då.



    Bern 000214   
    Kl.22:13



    I Europa tillsammans med Lundell.



    Sitter ensam i en stad jag inte känner. Långt från familj, långt från vänner. Runt omkring mig talas ett språk som jag endast ibland förstår. Har varit här i två veckor, hemma går frugan och är gravid, samtidigt som min dotter växer och gör saker som jag aldrig får se. Det låter som om jag varit borta i en evighet, men ibland kan två veckor vara en evighet.

    Ur högtalarna smeker Ulf Lundell, precis som från starten av resan. På väg genom ett vintrigt Sverige. Hela tiden Lundell, ömsom mjukt, ibland dundrande men hela tiden med visdom och själ. Vägen glider förbi. Milen rusar förbi till tonerna av Lundell. Tänkvärda ord som ger balsam för själen. Humöret växlande i takt med musiken och orden. Ibland vältrande i självömkan och vetskapen om saknaden. Ibland med förväntan inför äventyret. Nu på Autobahn. Tempot ökar, volymen ökar. Tröttheten smyger på. Snart framme. Stannar, kall luft vid sidan av Autobahn. Vidare, Vidare. Snart framme. Kommer jag att trivas? Kommer jag att stå ut? Utan mina kära. Lundell spelar på, ger lindring. Till och med när det känns som värst och musiken spär på. Ulf Lundell, en vän på vägen. Hur kan en man vara så fylld av visdom, själ och livserfarenhet? 

    Bern är vackert, på ett helt annat sätt än Stockholm. Bergen tornar upp sig runt omkring och Aare-floden flyter fram runt staden. Men var är havet? Mitt i Europa, det känns bra, om nu bara familjen kommer så skall vi fara till havet. Ett annat hav. Inte Östersjön, utan ett hav med sälta.

    Det är lätt att bli svenskare än svensk och Stockholmspatriot när man sitter lyssnar på en man som är Stockholm, som är Sverige. Hur än staden och landet än har behandlat honom. Är det det berömda Svenska  svårmodet som gör sig hört.

    När skall det här livet bli underbart, sjunger Lundell. Om två veckor för min egen del, då kommer familjen. Då kommer våren till Bern. Bergen kommer att stå där stolta, imponerande. Uteserveringar och gator med glada människor. Jag och familjen, R med putande mage vid min sida och A på mina axlar. Denna resa har fört med sig en hel del, men störst är ändå vetskapen om att min kärlek till min familj är ofantlig. Snart blir vi en till. Glädje, spänning även där. Vad blir du? Ännu en dotter eller en son? Välkommen vilketsom. Välkommen till oss.

    Vad skall det bli av A och knoddis? Vad kommer ni att ha för möjligheter? Vad kan jag göra för er? Att älska er känns inte alltid nog. Hoppas bara att ni kan gå ut i livet med öppna sinnen och utan fördomar. Att ni inte låter någon sätta sig på er och att ni gör det ni vill. 

    Hoppas bara att Lundell får det underbart om han nu ännu inte har fått det. 



    Just nu lyssnas det en hel del på senaste skivan och i skrivande stund har jag väl kommit drygt halvvägs genom senaste boken. Skönt att Ulf inte bara lutar sig tillbaka och vilar på lagrarna.

    Jag kunde inte hitta den låt jag tänkt bjuda på, "Man ifrån Norr", så istället tar jag hans framträdande i Skavlan med låten "Är Vi Lyckliga Nu"





    Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...